Kapitel 7 – ny version

I Ellas tredje kapitel så har jag skrivit om en hel del, och också lagt in ett kalenderhopp, samtidigt som jag flyttade ett kalenderhopp för Marmat från kapitel 5 till kapitel 8. Därmed så ska de vara bättre synkroniserade kalendermässigt.

KAPITEL 7

Det hade blivit sent kvällen innan. Ella hade väntat utanför Wasas rum i flera timmar eftersom hon ville prata med henne. Hon kunde inte riktigt släppa det här att Wasa aldrig nämnt sin syster och hon höll på att spricka av nyfikenhet. Efter att hon nickat till flera gånger medan hon satt och väntade hade hon gett upp och gått och lagt sig.

Nu vaknade hon av att det knackade pÃ¥ dörren. Hon hade inte hört nÃ¥gon klockringning sÃ¥ det kunde inte gärna vara morgon, och vem hade anledning att knacka pÃ¥ hennes dörr sÃ¥ här tidigt? Med en rysning steg Ella upp ur sängen – hur kunde det vara sÃ¥ otroligt kallt? – och letade upp sina tofflor innan hon hasade mot dörren som hon öppnade; redo att skälla ut vem det än var som hade väckt henne. Hon möttes av Wasa som med ett leende hälsade henne med ett ”God morgon sömntuta.”

Ella gnuggade sig i ögonen; hur kunde Wasa vara här sÃ¥ tidigt, och hur kunde hon vara sÃ¥ pigg? Hon gäspade stort innan hon frÃ¥gade; ”Vad gör du här? Det kan väl inte vara morgon ännu?”.

Svaret frÃ¥n Wasa fick henne dock att vakna snabbt; ”DÃ¥ var det tur att jag gick för att hämta dig. Första ringningen inför lektionerna har redan varit och de flesta sitter nu och äter morgonmÃ¥l. Om du skyndar dig pÃ¥ sÃ¥ hinner du plocka upp en smörgÃ¥s pÃ¥ vägen.”

”Du brukar alltid klaga pÃ¥ att jag kommer för tidigt pÃ¥ morgonen sÃ¥ jag tänkte att du skulle fÃ¥ förbereda dig i ditt eget tempo idag.”

Ella visste inte riktigt vad hon skulle tro. Det här var första gången som Wasa hade ätit frukost utan henne. Dessutom hade hon försvunnit efter gårdagens lektion, och eftersom Ella hade väntat utanför hennes rum tills hon gick och la sig så måste hon ha sovit ännu mindre än Ella.

Hon nickade matt och började klä pÃ¥ sig, samtidigt som hon mumlade ”GÃ¥ i förväg du”. Hon kunde se att Wasa inte förstod varför hon var sÃ¥ korthuggen och att hennes vän blev snopen av hennes avhuggna svar, men hon var morgontrött och morgonsur och hon kunde fortfarande inte förstÃ¥ varför hennes väninna hade undvikit henne igÃ¥r.

Oavsett vilket så lämnades hon ensam med sina bestyr och hon bytte snabbt kläder och gjorde sig redo för dagens lektion. På vägen till lektionen plockade hon dessutom på sig några bröd som hon tuggade på medan hon i raskt tempo rörde sig till lektionssalen.

Även idag möttes de av ett glatt ”God morgon” frÃ¥n Sofyn, vilket fick Ella pÃ¥ ännu sämre humör. Det var verkligen ingen god morgon. Ella tog sin plats bredvid Wasa utan att säga nÃ¥gonting till henne, och hon kunde känna att nÃ¥gonting var fel; hennes väninna hade tagit illa vid sig av hennes avfärdande tidigare. Nu var hon dock tvungen att fokusera sig pÃ¥ lektionen. Det borde finnas tid för dem att prata efter lektionen.


Sofyn inledde ”Som ni säkert minns frÃ¥n igÃ¥r sÃ¥ finns de magiska elementen i allt och den första övningen handlar om att försöka hitta den här första trÃ¥den som ni kan känna. När man sysslar med magi behöver man inte säga nÃ¥gonting speciellt och inte heller göra nÃ¥gra rörelser, men mÃ¥nga upplever det som enklare att känna elementen om man rör händerna framför sig.”

”Ni väljer själva om ni vill använda händerna som hjälp, men om ni använder rörelser för att lära er känna magin kommer ni att fÃ¥ svÃ¥rare att skapa magi i framtiden utan att använda era händer. För att göra det lite mer spännande sÃ¥ har jag infört ett tävlingsmoment. Den som först lyckas med att hitta sina trÃ¥dar kommer att vinna en middag tillsammans med mig ikväll. Förutom att jag kan utlova bättre mat än ni kan fÃ¥ i matsalen sÃ¥ fÃ¥r ni chansen att i enrum fÃ¥ ställa frÃ¥gor till mig.”

Den moroten väckte Ellas tävlingsinstinkt. Inte så mycket för den utlovade maten, utan för möjligheten att få ställa frågor till Sofyn. Om hon inte kunde ställa frågor om systern till Wasa så kanske hon kunde fråga Sofyn? Dessutom fanns det så mycket kring magi som hon ville fråga.

”Den första övningen är enkel”, fortsatte Sofyn. ”Jag har förberett genom att förstärka en trÃ¥d av varje element i rummet, och dessa trÃ¥dar gÃ¥r igenom era bänkar. Jag vill att ni alla blundar och försöker känna trÃ¥darna framför er. Tänk er att ni för första gÃ¥ngen försöker känna en doft, eller förnimma en smekning; det är nu första gÃ¥ngen ni ska försöka känna nÃ¥gonting som ni aldrig upplevt förut. Blunda och bara känn. Försök inte öppna ögonen; det kommer bara bli väldigt svÃ¥rt att lyckas om ni tittar samtidigt.”

Sofyns röst fortsatte med samma instruktioner och den var väldigt rogivande medan Ella satt där med slutna ögon. Först förstod hon inte alls hur hon skulle kunna känna någonting, men efter ett tag blev det som Sofyn sa på något sätt självklart och hon försökte känna framför sig. Hon började med att sträcka fram en hand, men drog den snabbt tillbaka eftersom hon inte ville använda händerna om detta inte skulle behövas.

Det kändes som en evighet innan hon plötsligt tyckte att hon kände någonting. Hon kunde inte riktigt förklara det, men det kändes som en lätt upphöjning. Hon släppte känslan och försökte igen, och jo, där var någonting. Det kändes som om någonting stack upp, och inte bara en gång, utan två och sedan tre gånger.

Ella släppte känslan och försökte en tredje gång. Den här gången var det lättare att sträcka ut, och hon hittade snabbt tre upphöjningar. Det var en väldigt konstig känsla, ungefär som om hon för första gången i sitt liv kunde känna dofter.

Hela Ellas värld förändrades. Hon tänkte för sig själv att så här måste det vara för någon som varit blind hela sitt liv och som plötsligt kan se; uppfattningen krävde ingen ansträngning men hon hade aldrig försökt känna världen omkring sig på det här sättet. Hon var tvungen att öppna ögonen och titta, men precis som Sofyn hade varnat så kolliderade vad hon såg med vad hon kände. Ena stunden var upphöjningarna där och nästa stund var de borta igen.

Hon slöt ögonen igen och där kunde hon känna upphöjningarna igen. Hela hennes inre jublade över att känslan kom tillbaka och lika snabbt förbyttes det i besvikelse när hon återigen öppnade ögonen bara för att tappa den igen. Återigen slöt hon ögonen för att kunna lokalisera upphöjningarna och när hon väl hittade dem lät hon ögonen fortsätta vara slutna; hennes nyfikenhet skulle inte vinna en tredje gång.

Hennes tankar avbröts av Sofyn, som nu började tala igen. ”Ni kan nu öppna ögonen igen. Eftersom jag är en erfaren magiker kan jag inte bara skapa trÃ¥dar av olika element och se dem, utan jag kan ocksÃ¥ se när ni fÃ¥r den här första förnimmelsen; jag kan se hur era egna element sträcks ut och möter de element som jag placerat ut i rummet. Det gläder mig att se att ni alla fÃ¥tt en första känning av ett element.

”Ni har alla känt av detta pÃ¥ olika sätt och i olika utsträckning, men att kunna känna elementen är första steget pÃ¥ vägen till att lära sig magi. Jag vill att ni hÃ¥ller känslan för er själva eftersom det bara blir svÃ¥rare om ni försöker känna samma saker som era kamrater.”

”Lite längre fram i den här kursen ska ni fÃ¥ dela med er av hur det kändes första gÃ¥ngen, sÃ¥ kom ihÃ¥g den här känslan, men det är en framtida övning sÃ¥ just nu vill jag att ni är helt egoistiska och fokuserar enbart pÃ¥ er själva.”

”Som ni säkert vet sÃ¥ tappar man ibland känslan för tid när man gör nÃ¥gonting som man är verkligen koncentrerad pÃ¥, eller nÃ¥gonting som man tycker är väldigt roligt. Ungefär som när man bara ska läsa nÃ¥gra sidor till i den där boken innan man somnar och helt plötsligt är det nästan morgon. Precis sÃ¥ är det här.”

”Ni kanske tror att vi hÃ¥llit pÃ¥ ett kort ögonblick, eller en klockringning, men faktum är att vi hÃ¥llit pÃ¥ nästan hela dagen. Jag ville inte bryta för dagmÃ¥l eftersom det var viktigt att ni fick ta er tid. Alla kunde hitta sina trÃ¥dar, även om det tog olika lÃ¥ng tid för er. Jag kan ocksÃ¥ avslöja att ingen av er följde mina instruktioner utan öppnade ögonen minst en gÃ¥ng under övningen.”

Ella var inte den enda i klassrummet som rodnade vid den kommentaren. Hon hade varit så nyfiken på att få se trådarna att hon helt förträngt Sofyns instruktioner om att inte titta.

”Oroa er inte. Alla elever jag haft har gjort samma sak, och även jag öppnade ögonen under min första lektion. Jag hade snarare blivit orolig om ni inte hade tittat. Innan jag avslutar lektionen sÃ¥ vill jag pÃ¥minna om att det är strikt förbjudet att träna pÃ¥ egen hand. Vinnaren, som kommer fÃ¥ äta middag med mig, var Wasa.”

Det var med blandade känslor som Ella fick lära sig att Wasa hade vunnit. Givetvis var hon glad för vännens skull, men samtidigt var hon avundsjuk; hon hade velat ha den där middagen med Sofyn. Dessutom innebar det att hon inte skulle kunna prata med Wasa idag heller. Hon hade hoppats att de skulle kunna reda ut det problem de verkade ha, men det samtalet fick helt enkelt vänta.


Det här borde ha varit en utmärkt dag, eftersom de skulle fortsätta lära sig om magi, men Wasa hade fortsatt hålla sig undan, och idag kom hon inte ens förbi. Ella gick förbi hennes rum på väg till morgonmålet men hennes knackning på dörren möttes av tystnad.

Dagens lektion inleddes med gÃ¥rdagens övning. De fick upprepa övningen med att känna efter trÃ¥dar och för varje försök gick det lättare för Ella, och efter en lÃ¥ng stund – hur lÃ¥ng? – avbröts övningen Ã¥terigen av Sofyns röst. ”Bra, nu har ni alla fÃ¥tt en första känsla för hur man känner av de trÃ¥dar som finns omkring oss. IgÃ¥r skapade jag tjocka trÃ¥dar för att göra det lättare för er, men har jag minskat styrkan, och därmed ocksÃ¥ storleken pÃ¥ trÃ¥darna, allt eftersom övningen fortskridit. Det gläder mig att ni kunnat finna trÃ¥darna trots att de nu är väsentligt mindre än igÃ¥r.”

”För att ni inte ska bli begränsade som magiker sÃ¥ behöver ni kunna finna trÃ¥darna även med ögonen öppna. Det är mycket svÃ¥rare eftersom era ögon kommer säga en helt annan sak än er magiska känsel. Men, ju mer ni övar, desto lättare blir det att komma förbi det och efter ett tag kommer ni faktiskt kunna se trÃ¥darna ocksÃ¥. Era sinnen blir sammanflätade. Vissa magiker lär sig detta redan efter nÃ¥gon vecka. Andra magiker kan behöva flera mÃ¥nvarv innan de kan se trÃ¥dar. Men, när ni väl börjar se dem sÃ¥ kommer ni inte att kunna sluta se dem. De blir en naturlig del av er vardag, pÃ¥ samma sätt som er syn, er hörsel, er smak, er doft och er känsel är det.”

Att finna upphöjningarna med ögonen öppna var svårt; mycket svårare än Ella hade trott. Hennes sinnen kolliderade med varandra och trots att hon visste att upphöjningen skulle finnas där motsades detta av hennes ögon. Till slut lyckades hon dock, och ju fler gånger hon försökte, desto lättare blev det.

Även om det gick lättare sÃ¥ var det fortfarande en ansträngning och Ella kände sig lättad när Sofyn Ã¥terigen avbröt dem. ”Nu har ni tränat länge nog och jag ser att flera av är snart kommer att svimma av utmattning. Det tänkte jag att vi skulle undvika, sÃ¥ passa pÃ¥ att äta lite och gÃ¥ sedan och lägg er. Ni kommer att behöva all er energi imorgon. Egentligen fÃ¥r man inte ta med sig mat frÃ¥n matsalen och äta pÃ¥ sitt rum, men ni har mitt tillstÃ¥nd att bryta mot den regeln idag. Jag pÃ¥minner ocksÃ¥ om den regel som ni aldrig fÃ¥r bryta mot. Ingen tränar pÃ¥ egen hand.”

Det var först när Ella lämnade salen som hon insåg hur trött hon var. Ambitionen att försöka prata med Wasa hade ersatts av hunger och trötthet. Hon plockade åt sig lite mat på vägen tillbaka till rummet och hon hann äta ungefär hälften innan hon somnade av utmattning.

När Ella kom till den dagens lektion noterade hon två saker; dels att bänkarna i salen hade skjutits ihop och nu bildade ett avlångt bord mitt i rummet. Dels att Wasa redan var där, trots att hon inte hade sett henne vare sig vid hennes rum eller i matsalen. Sofyn bröt sorlet i rummet.

”Nu tänkte jag att vi skulle lära oss att känna skillnad pÃ¥ trÃ¥dar beroende pÃ¥ vilket element de bestÃ¥r av. För att göra detta har jag förberett en övning. Jag vill att ni ställer er pÃ¥ valfri sida av lÃ¥ngbordet.”

”Gör som ni brukar när ni känner efter den trÃ¥d som finns framför er pÃ¥ bordet, men istället för att bara notera att den är där ska ni försöka ta tag i trÃ¥den, att verkligen fÃ¥ ett grepp om den. Om det hade varit en trÃ¥d i en matta sÃ¥ är det som när man nyper Ã¥t trÃ¥den med fingrarna. Ni ska inte försöka flytta pÃ¥ trÃ¥den, eller lyfta den, utan enbart ta tag i den ordentligt.”

Ella gjorde som tidigare dagar och försökte känna var tråden fanns. Återigen var det någonting som tog emot, och hon kände att någonting fanns där. Men, även om det fanns någonting där kände hon inte att hon kunde ta tag i det; när hon försökte trycka på så kändes det som om upphöjningen flyttade på sig. Hon kände hur svettpärlor bröt ut på pannan av ansträngning och frustration.

Hon förnam Sofyn bakom sig precis innan hon hörde hennes röst i örat; ”Du anstränger dig för mycket och knuffar bort trÃ¥den istället för att fÃ¥nga den. Börja med att bara gÃ¥ fram tills du känner trÃ¥den och stanna där. Nicka när du precis känner trÃ¥den.”

Ella släppte ansträngningen började om som Sofyn ville; när hon precis kunde känna trÃ¥den där, precis som om hennes sinne vilade emot som en lätt tryckning pÃ¥ trÃ¥den sÃ¥ nickade hon. Sofyn fortsatte. ”Bra, försök nu omsluta trÃ¥den; tryck inte pÃ¥ den och använd inte styrka, utan bara omslut den. Rör vid trÃ¥den; framÃ¥t, bakÃ¥t och i sidled, men tryck inte pÃ¥ trÃ¥den. Känner du hur du kan röra dig utmed upphöjningen, utan att trycka pÃ¥ den?”

Ella gjorde som hon blev tillsagd och upplevde att om hon rörde försiktigt vid tråden så kunde hon så att säga glida längs med den. Hon nickade.

”Fortsätt nu glida utmed trÃ¥den utan att trycka pÃ¥ den. Det är ungefär som när din hand försiktigt omsluter ett ägg. Du trycker aldrig pÃ¥ ägget utan bara lÃ¥ter handen glida längs med ägget tills du omslutit det. Känner du hur du hÃ¥ller runt trÃ¥den istället för att peta pÃ¥ den?”

Ella nickade igen. ”Nu när du hÃ¥ller runt trÃ¥den”, fortsatte Sofyn, ”sÃ¥ kan du försiktigt känna pÃ¥ den. Tryck inte för hÃ¥rt utan känn bara efter, ungefär som om du tvinnade en trÃ¥d mellan fingrarna.”

Hon kunde känna tråden. Nu kanske inte känna var rätt ord eftersom det inte var något föremål som hon höll i med fingrarna, utan snarare någonting som hennes magiska kraft höll i; på samma plats som hon visste att tråden var visade hennes ögon ingenting.

Men ändÃ¥, hon kunde verkligen känna nÃ¥gonting och hon tryckte försiktigt pÃ¥ trÃ¥den. Den kändes fuktig, ungefär som när man tar tag i vÃ¥ta skosnören eller som ett tunt rep som legat i vatten. ”Det känns … blött”, sa hon halvt till sig självt och halvt till Sofyn.

”Korrekt”, kom svaret frÃ¥n Sofyn. ”Det är elementet vatten som du hÃ¥ller i just nu och de flesta upplever det som fuktigt. NÃ¥gra fÃ¥ kan känna det som is eller snö, eller som en fuktig utandning utomhus pÃ¥ vintern, men blött är den vanligaste upplevelsen av elementet. Släpp nu trÃ¥den helt och upprepa tills du kan ta tag i trÃ¥den direkt, utan att behöva gnida längs med trÃ¥den.”

Övningen pågick ett bra tag till. Det var lika ansträngande som det varit igår, men återigen upplevde Ella att det gick lättare för varje gång. Hon kände en glädje och en stolthet över vad hon lyckats åstadkomma hittills. Visserligen var det inte mycket med magiska mått mätt; hon hade bara lokaliserat och flyttat en enkel tråd av vatten, men för Ella kändes det som om hon gått från att vara en helt vanlig person till att ha tagit de första stegen som magiker.

Övningen bröts av Sofyn, som med klar och tydlig röst förkunnade: ”Bra! Ni kan alla släppa den trÃ¥d ni hÃ¥ller i och fokusera pÃ¥ mig igen. Ni har nu alla bÃ¥de hittat och känt pÃ¥ en trÃ¥d, och ni har alla upplevt hur elementet vatten känns. Jag började med vatten eftersom vi kvinnor ofta har lätt för vatten och dÃ¥ blir det ett bra element att börja med. ”

”Det fÃ¥r räcka för idag”, avrundade Sofyn. ”Imorgon kommer vi att fortsätta med vatten, men senare ska vi känna pÃ¥ de övriga elementen. Särskilt eld och metall kommer att bli en utmaning för flera av er.”

”Dessutom pÃ¥minner jag om det som jag sagt varje lektion; ni är absolut förbjudna att öva pÃ¥ egen hand. Ni har fortfarande för lite träning för att kunna skada nÃ¥gon, men för varje dag ökar den risken. Det är ocksÃ¥ viktigt att ni är helt utvilade imorgon och om ni ska spendera kvällen med att känna efter trÃ¥dar i era rum kommer ni inte att orka med övningen i morgon.”

”Glöm inte heller att jag under träningen kunde se när ni faktiskt fick tag i en trÃ¥d och höll i den. Alla fullärda magiker här kan göra samma sak, sÃ¥ tro inte att ni kan öva pÃ¥ egen hand i smyg. Det är inte bara jag som kan bestraffa er om ni övar pÃ¥ egen hand, utan det är en plikt som tillkommer alla magiker som finns i byggnaden. En del av dem kommer med glädje att utdela värre straff än jag nÃ¥gonsin kan hitta pÃ¥.”

Med den olycksbådande varningen avslutade Sofyn lektionen och efter ett välbehövligt kvällsmål gick Ella till sitt rum för att sova. Hon brukade inte vara den följsamma typen som gjorde exakt vad hon blev tillsagd, men hon var helt enkelt för trött för att orka göra någonting annat än att gå och lägga sig; till och med det kändes som en utmaning så trött som hon var.

Övningarna fortsatte i flera veckor, där de spenderade flera dagar med varje element. Precis som Sofyn sagt så var metall en rejäl utmaning, men däremot tyckte hon inte att eld var någon större utmaning så snart som hon vant sig av med reflexen att snabbt dra tillbaka när det kändes som om hon brände sig.

Under hela den här tiden var det dock en sak som gnagde i hennes medvetande och det var Wasa. Hon fortsatte vara osynlig och dök enbart upp för lektionerna. Flera gånger hade Wasa dessutom varit sen till lektionerna, vilket aldrig hade hänt tidigare. Ella började bli allvarligt oroad, men eftersom hon aldrig fick möjligheten att prata med Wasa kunde hon inte utröna vad problemet var.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 7 – ny version

Comments are closed.