Vintertid – kapitel 13

Kapitel 13

De gick, och gick, och gick. Varje dag var det samma sak; upp i gryningen och efter ett snabbt morgonmål gick de fram till dagmålet, då de ofta åt en nyupptagen fisk från den flod som de oftast följde. Därefter gick de till strax innan solnedgång då de slog läger. Då brukade Mishi försvinna iväg en stund innan hon kom tillbaka med en nyfångad kanin, eller en fågel, eller något annat småvilt som de oftast åt som kvällsmål. Efter en natts sömn var det sedan samma sak nästa dag.

I början hade Tirandim valt att gå bakom Mishi och Risurra eftersom hon fortfarande inte var helt säker på att de inte tänkte ta henne till fånga och hon ville gärna ha möjligheten att fly om det verkade som om de var på väg tillbaka till byn.


Men redan efter två dagar kände hon att oron varit obefogad och gick istället först av dem. Det gjorde dessutom att hon ibland kunde stanna och ta en kort paus för att fråga i vilken riktning de skulle gå, liksom att hon nu bestämde tempot; hon hade varit tvungen att småspringa flera gången för att komma ifatt när hon hade gått sist.

Hon hade verkligen försökt att vara väluppfostrad och inte tjata om vart de skulle och när de skulle vara framme, men den fjärde kvällen – medan de väntade på att köttet skulle bli klart – kunde hon inte hålla sig längre.

”Hur länge till ska vi gå egentligen? Är vi aldrig framme någon gång?” hasplade hon ur sig. Risurra tittade på henne en stund innan han svarade. ”Men se där, den lilla krabaten har inte tappat talförmågan trots allt. Jag trodde att du hade svalt tungan på vägen.”

Även om han avslutade med ett finurligt leende som visade att han inte riktigt menade allvar kände sig Tirandim tvungen att sticka ut tungan åt honom. ”Svara inte på frågan då”, muttrade hon buttert.

”Seså, nu ska du inte vara sådan”, kom svaret från Risurra. ”Det passar sig inte för unga damer att vara buttra. Inte för äldre damer heller för den delen”, fortsatte han med en blick på Mishi. Till Tirandims förvåning gjorde detta att Mishi rodnade lätt och hon misstänkte att Mishi kanske inte varit så glad i att gå hela dagen heller, en gång i tiden.

Innan hon hade möjlighet att utforska den kommentaren fortsatte dock Risurra. ”Det är inte så långt kvar nu. Vi är ungefär en och en halv dag från Certdar, som är vårt mål. Kanske en dag om Mishi var den som bestämde vilken hastighet vi skulle gå i.”

Tirandim tittade förläget ned i marken; hon hade inte trott att det varit så uppenbart att hon försökt hålla ett lite lägre tempo eftersom det varit så jobbigt att hålla jämna steg med Risurra och Mishi när de gick före henne.

”Det är ingenting att skämmas för”, fortsatte Risurra. ”Vi förstår att du snabbt blir trött eftersom du har kortare ben än oss. Det var inte menat som kritik, men du ville veta ungefär hur långt det var kvar.”
Tirandim nickade, även om hon fortfarande kände sig lite förlägen över att hon saktat ned de andra två. ”Om du vill så kan Mishi bära dig så kommer vi antagligen fram lagom till kvällsmålen i morgon.”

Hon skakade på huvudet. Visserligen skulle det vara skönt att slippa gå, men hon skulle faktiskt snart fylla tolv år och då är man nästan vuxen och ingen bebis som behöver bli buren. Dessutom skulle det bli svårare att fly om de trots allt försökte lura henne.

Ytterligare en dag till fots, ytterligare en natt i läger och ytterligare en halv dag till fots. Sedan började de till sist se tecken på mänsklig aktivitet. Längs med floden gick nu en stig, som snart blev en enkel väg och skogen blev glesare och glesare tills de slutligen gick längs med ängar med enkla hus.

Längst bort i horisonten kunde hon också se konturerna av en stad. Hon slappnade av lite grann; de var definitivt inte i närheten av hennes by, och de människor de såg på avstånd vinkade glatt till mannen som de verkade känna igen.

Så var de då slutligen i Certdar – antog hon, eftersom hon aldrig varit där – och även om staden var mycket större än hennes by blev hon lite besviken. Hon hade förväntat sig en enorm stadsmur, och innanför den gigantiska hus i sten som sträckte sig hela vägen upp till himmelen.

Visserligen var staden inte helt oskyddad, men snarare än en mur var den omgiven av en enkel palissad i trä. Vid ingången stod en vakt, men han verkade inte försöka hindra någon från att gå in eller ut och han frågade dem inte ens vilka de var när de kom.

Innanför murarna låg ett antal enkla hus, som såg ut ungefär som husen i byn. Enda skillnaden var att de låg mycket tätare varandra, och att man hade lagt ut sten mellan husen som utgjorde en enkel gata. Efter att ha gått förbi ett trettiotal hus kom dock ett hus som såg väldigt annorlunda ut.

Inte bara var det byggt i sten, med två våningar och med en enkel vallgrav runt, utan det var väldigt stort. Tirandim var ganska säker på att det var så här ett slott såg ut. ”Är det här kungen bor?” frågade hon nyfiket.

Mishi kvävde ett skratt med handen samtidigt som Risurra svarade ”Nej, lilla vän. Det här är ett kloster. Det är där jag bor när jag inte är på vandring och det är här som det ska avgöras om Mishi ska få bli präst eller inte. ”

”Om du vill kan du få stanna här, men du behöver inte bestämma dig nu. Det enda du behöver bestämma just nu är om du helst vill ta ett bad först innan någon visar dig till ett rum där du kan få sova i en riktig säng.”

”Men, du då”, frågade Tirandim. ”Får jag inte träffa dig igen?”. Risurra log när han svarade ”Jag trodde du försökte fly från mig, så att jag inte skulle kunna ta dig tillbaka till din by?”

Orden var sagda utan att han lät arg, men Tirandim kände sig ändå skamsen över att hon missbedömt honom så. ”Förlåt”, stammade hon, ”det var väldigt dumt av mig.”

”Sch”, svarade Risurra. ”Jag förstår. Du var ensam, och rädd. Det är ok. Jag är inte arg på dig. Däremot kanske jag blir arg om du inte tar ett bad; du börjar få en väldigt speciell doft”, avslutade han halvt på skämt och halvt på allvar.

Det var faktiskt väldigt länge sedan Tirandim hade tvättat sig och hennes kläder hade fläckar av både smuts, gräs, grillat kött och blod och antagligen såg hon väldigt smutsig ut nu. Hon var glad att hon inte hade en spegel just nu eftersom hon verkligen måste se ut som en lortgris.

Hon nickade, ”Ett bad skulle vara trevligt”. Mannen ropade till sig en ung kvinna i artonårsåldern – ungefär jämngammal med Mishi – som han verkade känna sedan tidigare.

”Se till att den här unga damen får ett bad så att man kan se ansiktet som är gömt bakom all smuts. Och se till att hon blir ren och torr bakom öronen också. Du kan väl plocka fram lite rena kläder också medan hon badar? Någonting som passar en ung dam kanske?”

Kvinnan nickade och tog Tirandim i handen. Därefter ledde hon henne till kvinnornas bad; eller ledde är kanske fel ord. Tirandim var så uppslukad av allt folk, av hästarna på innergården, av soldaterna som övade och av hur stort och högt huset var att hon snarare blev dragen i handen till badet.
För Tirandim, vars erfarenheter av bad sträckte sig till ett dopp i tjärnen alldeles vid byn eller tvagning med kallt vatten i köket var detta en helt ny upplevelse.

När de kom in genom dörren till badet möttes de av ett gigantiskt rum med ett stort hål mitt i rummet fyllt med varmt vatten. Vattnet var så varmt att ånga strömmade ut i resten av lokalen, som utmed sidorna hade enkla bänkar där andra kvinnor och flickor hade lagt ifrån sig sina kläder.

Kvinnan som lett – eller snarare dragit – Tirandim hit tog fram en enkel trähink som hon ställde på en bänk. ”Så, ta av dig kläderna och lägg i den här hinken så ska jag be en av tvätterskorna att se om de går att få rena.” Tirandim gjorde som hon blev tillsagd och trots att hon stod naken i rummet frös hon inte eftersom ångan gjorde rummet varmt.

Kvinnan pekade på en pall bredvid bänken och bad henne sätta sig där. Väl sittandes tog kvinnan fram en tvål, fyllde en hink med vatten och tvålade in hela Tirandim; inklusive i håret så att det rann ned i ögonen. ”Aj, det svider” var kommentaren från Tirandim som möttes med ett barskt ”Sjåpa dig inte. Du är gammal nog att klara av lite tvål utan att gnälla.” Återigen kände Tirandim hur det hettade till i kinderna av rodnad; hon brukade inte klaga när hennes mamma hade tvättat håret på henne.

När hon väl var intvålad tog kvinnan fram en borste och började skrubba. Allt eftersom en ljusbrun sörja rann av henne började hennes hy anta en ljusröd ton av det kraftiga skrubbandet. Efter vad som kändes som en evighet verkade kvinnan dock nöjd.
Hon tog fram en hink med kallt vatten som hon hällde över Tirandim och därefter fick hon order om att hoppa i badet och vänta där tills kvinnan kom tillbaka. Tirandim gjorde som hon blev tillsagd och även om vattnet kändes väldigt varmt i början var det oerhört skönt när hon väl låg i badet. Hon kände hur hela kroppen slappnade av och en behaglig värme spred sig i hela kroppen.

Efter vad som kändes som en alldeles för kort stund kom kvinnan tillbaka, med en gigantisk handduk som var mjukare än någon handduk Tirandim använt tidigare och lite rena kläder.

”Seså, torka av dig nu och prova om de här kläderna passar.” Mycket motvilligt lämnade hon badet och gjorde som hon blivit tillsagt. Kläderna var mer funktionella än vackra, men de passade utmärkt och efter en stund var hon påklädd igen.

”Utmärkt. Följ mig”, kom orden ifrån kvinnan och Tirandim följde lydigt efter. Hon blev ledd över innergården igen, till ett hus på andra sidan och efter några trappor och korridorer kom de fram till en dörr. Kvinnan knackade på dörren, som öppnades av Mishi.

”Mäster, Tirandim är tillbaka från badet” ropade Mishi in i rummet. ”Utmärkt! Släpp in henne” kom svaret. Risurra stod på knä framför ett långsmalt bord, och på bordet låg en bok uppslagen. Han tittade upp och hälsade.

”Nämen, ser man på. Det fanns visst en söt flicka under all den där smutsen. Hade jag vetat det hade jag låtit Mishi bada dig långt tidigare” sa han med spelad förvåning.
”Men, du har ett beslut att fatta. Även om du gärna får stanna här skulle jag helst se att du följer med Mishi till Wamecacu. Hon har avslutat sin utbildning till präst, och nu när jag godkänt hennes läroresa är hon redo att återvända till Skaparens prästskola som ligger i just Wamecacu. Den ceremonin måste hållas där och jag kan inte delta utan måste stanna här och sköta mina plikter.”

”I Wamecacu kan du lära dig mer om Skaparens kyrka, och om du så önskar kan du även söka till Skaparens skola och utbilda dig till präst. Men, innan du bestämmer, låt mig ställa en fråga. Tror du på Skaparen?”

Tirandim ville svara ja, för att glädja Risurra, men hon kände att hon inte kunde ljuga för honom. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Jag vill gärna tro, men det låter för otroligt för att vara sant och jag har inte sett några bevis för hans existens.”

Risurra tittade på henne en lång stund, och Tirandim undrade om hon hade förargat honom. ”Tack för att du är ärlig”, kom hans svar. ”Många hade säkert svarat ja, eftersom de tror att det är det svar jag vill ha, men jag föredrar när folk är ärliga. Men, låt mig ställa en fråga till.”

”Du vandrade ensam, utan mat eller vatten och utan möjlighet att slå läger över natten i en skog där ganska få personer rör sig. Av de personer som ändå rör sig i skogen skulle de flesta ha ignorerat dig och låtit dig svälta ihjäl, och de få som inte skulle ha ignorerat dig var personer som ville dig illa. I hela den här stora skogen fanns två personer som inte ville dig illa, och som var redo att hjälpa dig. ”
”Inte för egen vinning, och inte med någon baktanke, utan enbart för att det är rätt att hjälpa de som behöver hjälp. Vem tror du att det var som såg till att vi var där i skogen när du behövde hjälp? Vem tror du såg till att våra vägar korsades? Vem gjorde så att du träffade de enda två personer som både ville och kunde hjälpa dig?”

Tirandim hade inte svar på den frågan. Hon tittade ner i golvet och mumlade som svar ”Jag vet inte.” En kort paus senare kom svaret från Risurra ”Men, ser du inte vad som hände? Skaparen såg att du behövde hjälp, och Skaparen såg till att jag och Mishi korsade din väg, så att vi skulle kunna hjälpa dig. Där har du ditt bevis; att du fortfarande lever och är fri är ett bevis på att Skaparen hjälper de som behöver det och som förtjänar det.”

Risurra tystnade och de stod alla tysta en lång stund. Ju mer Tirandim funderarede på Risurras ord, desto mer sanna framstod det. I resten av sitt liv kunde Tirandim peka ut den stunden som det tillfälle där hon började tro på Skaparen. Det var så självklart att han fanns, och att han hade hjälpt henne. Ett leende spreds över hennes ansikte.

”Du har rätt, mäster. Det är verkligen ett bevis för Skaparen och jag är tacksam att han skickade just dig och Mishi att hjälpa mig. Jag skulle gärna stanna här hos dig, men ännu mer vill jag lära mig mer om Skaparen och bli en präst som du och Mishi.”

Återigen tittade Risurras på henne med dessa ljusblåa ögon, och nu kunde Tirandim se att det var sanningen som dolde sig i dem. Han log sedan och sa ”Nja, om vi ska vara petiga så är Mishi inte präst än. ”
”Hon måste utses till detta av Skaparens högra hand, och han finns i Wamecacu. Därför måste Mishi resa dit, och hon tar gärna dig i sällskap.”

Mishi, som inte sagt något på hela tiden, nickade bifall och svarade sedan. ”Jag reser i gryningen. Jag kommer och väcker dig lite innan vi måste ge oss av. Nu borde du säga adjö till Risurra, eftersom vi inte hinner göra detta imorgon, och sedan gå och lägga dig så att du är pigg och utvilad när vi ger oss av.”

Efter det fick Tirandim en kort stund med Risurra där hon fick chansen att tacka för all hjälp och ge honom en avskedskram. Efter en natt i en skön säng var hon på morgonen utvilad när Mishi kom och väckte henne, och de gjorde sig redo för avfärd mot Wamecacu.

Läs mer