Kapitel 8 – ny version

KAPITEL 8

De närmsta veckorna förflöt som i en dimma; en dimma fylld med träningsvärk. Varje dag var samma sak; upp med solen, hundra armhävningar, morgonmål, träning med Zhao i fyra klockringningar, återhämtning och dagmål följt av ett träningspass längs med muren och sedan ytterligare hundra armhävningar innan dagen avslutades med kvällsvard för att därefter stupa i säng.

Marmat tyckte sig märka framsteg. De hundra armhävningarna var i början både med visst fusk och med flera pauser för att komma upp i hundra stycken men efter ett månvarv orkade han med sina hundra armhävningar i ett pass.

Där Marmat i början hade kroknat av utmattning och legat och flämtat efter luft redan efter fem varv längs med muren orkade han nu med tio varv i högt tempo innan han började flåsa och var tvungen att sänka tempot. Dessutom tyckte han att både byxor och skjorta kändes rymligare nu än när han hade tagit dem på sig första gången. Det rep som i början inte hade fyllt någon funktion var han nu tvungen att dra åt för att inte tappa byxorna.

Han upplevde även att träningen gick bättre. Även om han fortfarande inte lyckats träffa Zhao en enda gång var det nu flera gånger per pass som Zhao faktiskt var tvungen att reflektera hans svärd med sitt eget. Varje gång hade han skakat på huvudet som för att understryka att parering med svärdet verkligen inte var någonting han rekommenderade.

Tidigare hade han alltid kunnat glida undan alla Marmats hugg och detta med lätthet. Dessutom lyckades Marmat nu även undvika en del av Zhaos utfall utan att behöva parera slaget.

Marmat var fortfarande rejält mör efter varje träningspass, och det bultade i både händer och armar i slutet av de slagserier som Zhao utdelade. Men, Marmat tyckte sig märka att Zhao inte såg riktigt lika fördömande ut under träningspassen och han hade slutat säga att Marmat helt saknade talang. Från en person som Zhao kändes detta nästan som beröm.

Träningen fortsatte på samma sätt i ytterligare några veckor och Marmat hade vid det laget nästan förträngt att han bodde i adepternas hus och egentligen förväntades träna magi snarare än krigskonst.

En dag när han kom till sin dagliga träning såg han till sin förvåning fler pojkar i samma ålder som sig själv, men klädda i de vita bomullskläder som visade att man var en adept hos magikerna. De pojkar som han tränat med hittills hade haft vanliga arbetskläder på sig och var antagligen söner till de som arbetade som vakter åt magikerna.

Zhao vände sig emot Marmat när han anlände med orden ”Normalt sett skulle detta ha varit första gÃ¥ngen som du tränat stridskonst, där du skulle ha använt dig av dina magiska färdigheter för att försvara dig mot en attack. ”

”Nu har du valt att träna svärdskonst istället, och därför kommer du att tillhöra den anfallande sidan. För att undvika sammanblandning behöver du byta om till andra kläder innan sÃ¥ att ingen tror att du tillhör magikerna.”

Med de orden överräckte Zhao ett par skinnbyxor och en ringbrynja till Marmat, som han snabbt bytte om. Efter mer än ett månvarv med enkla bomullskläder kändes vikten ovan för Marmat, men han vande sig snabbt vid att det tyngde och skavde lite ovant.

”Reglerna för den här striden är enkla”, inledde Zhao. ”Vit klädsel är ett lag och icke-vit klädsel det andra. Man kan anfalla vem som helst i det andra laget och inga begränsningar finns i vem i det laget man anfaller, eller hur mÃ¥nga som anfaller. Det finns tre begränsningar.”

”Ett”, fortsatte Zhao, ”Ingen fÃ¥r använda dödliga vapen. Det innebär träningsvapen i trä för icke-magiker och ingen magi som ger allvarliga skador för magiker. TvÃ¥, den som tar sÃ¥dan skada att han börjar blöda mÃ¥ste ge upp och lämna stridszonen.”

”Slutligen, tre, sÃ¥ markerar man skada eller att man av annat skäl mÃ¥ste ge upp genom att sträcka upp bÃ¥da armarna. Person med uppsträckta armar fÃ¥r inte anfallas och mÃ¥ste omedelbart lämna stridsomrÃ¥det.”

Zhao avslutade sin dragning med att fråga om alla var klara och efter att de flesta nickat ja på frågan inledde han striden.

Marmat var inledningsvis väldigt nöjd med sig själv. Nu skulle han få en chans ett demonstrera hur meningslöst denna så kallade magi var och hur mycket smartare han hade varit genom att fokusera sin energi på vapenövningar istället.

Han hade aldrig varit särskilt förtjust i att använda fula knep och han såg inte sig själv som en fegis, så istället för att anfalla någon som redan var i strid valde han ut en ensam pojke från magikerna som verkade vara i ungefär samma ålder som han själv.

Pojken var visserligen obeväpnad, men om han nu gav sig in i strid utan vapen så var det hans val. Det var fortfarande inte en orättvis strid. Marmat gjorde ett utfall och förväntade sig att motståndaren skulle ducka slaget, men han bara stod där. Någon fotsid innan svärdet skulle landa på pojkens huvud tog det stopp, ungefär som om han var omgiven av en osynlig vägg.

Marmat blinkade förvånat och kände sig minst sagt förvirrad; vad var det som hade hänt egentligen? Han borde ju ha träffat! Det måste ha varit någon illusion; den typ av lurendrejerier som så kallade magiker ägnade sig åt.

Trots att han gjorde utfall på utfall, och trots att alla borde ha träffat, så blev resultatet detsamma varje gång; varje slag möttes av en osynlig vägg och inget av Marmats slag gick in. I ren frustration släppte Marmat sitt vapen och övergick istället till att slåss med nävarna.

Om han bara kunde brotta ner pojken på golvet borde han kunna få in några träffar på pojken och bevisa att magi inte hade något värde; att det är stridskonst man behöver för att vinna en strid.

Men, trots sin träning och trots att han nu hade bättre kondition och styrka kunde Marmat inte få grepp på sin motståndare. Varje gång han försökte möttes han av en osynlig vägg och han nådde aldrig ända fram.

Att han inte lyckades få grepp på sin motståndare var inte det värsta. Det var istället att hans motståndare bara stod där utan att anstränga sig, och att han log. Det var kanske inte menat så, men Marmat upplevde det som ett hånleende. Här hade han slitit i ett månvarvs tid och så stod hans motståndare bara där och Marmat kunde inte rå på honom.

När Marmat trodde att han nått kulmen på sin frustration; när han kände att det här inte kunde bli värre så hände någonting. Marmat förstod inte vad, men helt plötsligt sträckte hans motståndare ut armarna och den vägg som han tidigare slagits emot slog nu emot honom med full kraft och Marmat slungades bakåt.

Efter en luftfärd pÃ¥ drygt tvÃ¥ fullsteg landade Marmat med ryggen pÃ¥ golvet och hans sista tanke innan det svartnade för ögonen var ”Jag hade nog fel; magi verkar fungera trots allt.”

Marmat vaknade med ett ryck och det tog en kort stund innan han förstod var han var. Han låg nedbäddad i ett rum med vita väggar och med flera sängar bredvid varandra. I de andra sängarna såg han flera andra av de pojkar som hade deltagit i vapenövningen. Han undrade om de råkat ut för samma sak som han.

Någon hade tagit av honom rustningen och det kändes som om han hade ett tygstycke runt huvudet. Han hann knappt känna efter innan huvudet började bulta och spränga; det var en rejäl huvudvärk han hade och det kändes som om huvudet skulle gå sönder om han försökte röra på det.

”Försök att ligga still, din skada är inte läkt än och det kommer bara att kännas värre om du inte ligger helt still”, hördes en bekant röst lite längre bort i rummet. Det var Hairal som talade och Marmat undrade om han hade kommit för att säga hur dum han hade varit som hade undvikit träningen i magi.

Fast det behövde han inte berätta för Marmat. Han hade till slut förstått hur kraftfull magi kunde vara och han försökte nu komma på hur han skulle kunna slingra sig ur sitt tidigare avståndstagande från magin och lära sig att använda magi som vapen.

”Du vet”, fortsatte Hairal, ”vÃ¥rt erbjudande är fortfarande tillgängligt. Vill du lära dig magi är du välkommen att inleda träningen till magiker. ”

”Jag mÃ¥ste utdela tre varningar innan du bestämmer dig. Men först tycker jag att vi ska göra nÃ¥gonting Ã¥t den där huvudvärken som du har. Ligg nu helt still och slut ögonen sÃ¥ ska jag snabba pÃ¥ läkningen lite grann.”

Marmat gjorde som han blev tillsagd och kände någon sorts värme i huvudet, ungefär som om någon rörde en varm sten mot insidan av huvudet. Det kändes ingenting på utsidan av huvudet, så han förstod att det var någonting annorlunda mot de varma omslag och mosade örter som byns klokkvinna hade utsatt honom för när han efter vilda lekar fått olika sår och skador.

Han kunde känna hur värmen först ökade, sedan spreds ut och till sist klingade av och tillsammans med värmen försvann även huvudvärken. Det kändes bÃ¥de skönt men samtidigt konstigt att en sÃ¥ kraftig värk bara kunde försvinna. ”SÃ¥, nu är jag klar och du kan öppna ögonen. Känns det bättre?” var frÃ¥gan frÃ¥n Hairal.

Marmat öppnade ögonen, kände efter och nickade sedan när han kunde konstatera att värken nästan helt försvunnit. ”Bra, dÃ¥ kan jag dra de tre varningarna. Den första varningen är att om du väl inleder träningen sÃ¥ kan du inte lämna förrän vi anser att du har lärt dig tillräckligt.”

”Min andra varning är att den magi du lär dig här fÃ¥r du inte använda för att skada andra. Du fÃ¥r försvara dig pÃ¥ samma sätt som pojken som du slogs med gjorde. Vid försvar kan andra bli skadade, men du fÃ¥r inte använda din magi som ett vapen. Om vi upptäcker att du använder magi pÃ¥ fel sätt kommer vi att göra ett uppehÃ¥ll i din träning och du kommer att bli bestraffad.”
Marmat blev lite besviken när han fick höra att magi inte fick användas som ett vapen, men när han väl hade lärt sig kunde magikerna knappast hindra honom från att använda magin som han själv ville.

”Slutligen”, fortsatte Hairal, ”sÃ¥ är den tredje varningen att i början kommer träningen att ta all din vakna tid. När du kommit lite längre kommer du att ha en viss fritid, och den fÃ¥r du använda som du vill. Vill du dÃ¥ fortsätta vapenträningen fÃ¥r du gärna göra det, men inte förrän vi anser att du kan lägga tid pÃ¥ annat än att träna magi.”

”Skulle du vara intresserad av att inleda din träning, trots dessa tre varningar?”, avslutade Hairal. Marmat nickade eftersom han nu verkligen ville lära sig magi. Den där väggen av luft verkade väldigt användbar och Marmat ville aldrig igen behöva hamna i en strid där han inte hade en chans, varken i anfall eller i försvar.

”Bra”, fortsatte Hairal. ”Vi startar din träning imorgon. Eftersom du inte inledde träningen med de övriga kommer du att fÃ¥ en privatlärare i början, tills du kommit ifatt de andra adepterna. Du förväntas vara pÃ¥ ditt rum, pÃ¥klädd och klar efter att morgonmÃ¥len serverats. ”

Med de orden vände Hairal ryggen mot Marmat och lämnade rummet. Marmat låg en lång stund och funderade på vad det skulle innebära att lära sig magi. Marmat hade trott att magiker använde sig av konstiga ramsor och armrörelser, men pojken som han hade slagits mot hade varken sagt någonting, eller gjort konstiga armrörelser.

Nu när Marmat tänkte efter så hade pojken bara stått där, men några gånger hade han rynkat pannan och sett ut som han tänkt på ett riktigt svårt problem. Han hade också sett några svettdroppar på pojkens panna, men bortsett från det hade det inte funnits några tecken på att pojken hade gjort någonting annat än att bara stå där.

Enda undantaget var precis innan han hade flugit iväg då pojken hade lyft sina armar. Marmat undrade varför han hade gjort så. Efter att ha funderat på detta en stund klev Marmat ur sängen och klädde på sig.

Tursamt nog låg hans kläder nytvättade och nystrukna på en pall bredvid sängen. På vägen mot sitt rum passade han på att inta kvällsmål och även om han inte längre skulle få delta i vapenövningarna tyckte han att det var bäst att göra sina armhävningar innan han gick och la sig. Dessutom brukade fysisk utmattning göra det lättare att somna på kvällen.

Dagen därpå vaknade Marmat av den vanliga knackningen på dörren som förkunnade att morgonmålet var serverat. Även om han inte var särskilt hungrig tog han sig ner till matsalen och åt en rejäl portion; det var antagligen en god idé att äta ordentligt innan lektionerna började.

Därefter återvände han till sitt rum där han satte sig på sängkanten för att invänta sin lärare. Han behövde inte vänta länge innan någon knackade på dörren och klev in.

Mannen som klev in var mycket yngre än Hairal – Marmat trodde att han var runt trettio Ã¥r – och han var lÃ¥ng och gänglig med tunna drag. Ett fräknigt rödlätt ansikte var inramat av ett rött hÃ¥r som gick ner till axlarna. ”Hej, jag heter Sythen”, sade mannen. ”Jag antar att det är du som är Marmat?” Marmat nickade till svar.

”Bra”, fortsatte mannen, ”jag var inte helt säker pÃ¥ om jag kommit till rätt rum. Jag kommer att vara din privatlärare sÃ¥ att du kommer ifatt de övriga adepterna. Eftersom du inte började samtidigt som dem kommer vi att hÃ¥lla ett högt tempo och istället för att inleda med teorin gÃ¥r vi direkt pÃ¥ praktiska övningar och sÃ¥ fÃ¥r vi se om vi hinner med nÃ¥gonting annat. Har du förstÃ¥tt?”

Marmat nickade till svar och Sythen fortsatte. ”Sätt dig dÃ¥ pÃ¥ golvet med korslagda knän och knäpp händerna i knät. När du tycker att du sitter bekvämt kan du sluta ögonen och koncentrera dig enbart pÃ¥ min röst.”

När han hade satt sig ner och blundat fortsatte Sythen. ”Att använda magi är ungefär som att sträcka ned handen i en ström flod och försök ändra hur vattnet flödar. Det är en kamp mot strömmen och hÃ¥ller man inte emot blir man utkastad, eller ännu värre dras ned. Skulle det hända behövs en erfaren magiker i närheten som snabbt kan ta dig ut ur strömmen.”

”Tänk dig nu att du har en barkbit precis framför ögonen och du ska trycka den barkbiten framÃ¥t, sÃ¥ att den kommer fram till floden som är precis framför dig.”

Det lät väldigt konstigt för Marmat, men han gjorde som han blivit tillsagd. Han kunde inte känna nÃ¥gonting, och undrade om han verkligen gjorde rätt. ”Det kan behövas nÃ¥gra försök innan barkbiten flyttar pÃ¥ sig”, fortsatte Sythen. ”Du kommer att märka när du väl kommer in i strömmen.”

Han försökte både en och två och fler gånger än så, men kunde inte märka någonting. Hela tiden fortsatte Sythen att prata och efter en stund försvann både lukt och känsel och Marmats värld bestod av barkbiten som han försökte knuffa på och Sythens röst som repeterade vad han skulle göra.

Efter en lång stund – Marmat hade helt tappat räkningen på hur många gånger han försökt – hände plötsligt någonting; det kändes som om någonting nuddade honom, slet tag i honom och sedan tappade han kontakten igen.

”Utmärkt”, ändrade Sythen nu sina instruktioner till. ”Du har nu fÃ¥tt din första kontakt med magin. Vi kommer att upprepa den här övningen tills du lyckas nudda den magiska strömmen varje gÃ¥ng.” Med de instruktionerna fortsatte träningen pÃ¥ samma sätt och gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng fick Marmat knuffa barkbiten – som egentligen inte var en barkbit – tills han kunde nudda strömmen varje gÃ¥ng han försökte.

”Du är nu redo för steg tvÃ¥. Jag vill att du ska knuffa dig in i strömmen, utan att använda en barkbit som hjälpmedel. Istället för att knuffa in den i strömmen vill jag att du ska sticka ner din tanke i strömmen, ungefär som när man sticker ned handen i en strömmande bäck.”
Marmat hade först lite svårt att komma fram till strömmen, nu när han inte skulle använda en barkbit som hjälpmedel för tanken, men efter lite övning lyckades han komma fram och nudda strömmen. Varje gång ryckte strömmen tag i honom och han tappade kontakten, men för varje försök lyckades han hålla kvar kontakten en liten stund längre.

Till slut lyckades han inte bara sticka ned tanken i strömmen, utan hÃ¥lla kvar den där. Det kändes som om nÃ¥gon slet och drog i honom, men han lyckades hÃ¥lla kvar den. ”Nu har du lyckats komma ner i strömmen av magi”, kom instruktionen frÃ¥n Sythen. ”Det är alltid en kamp att hÃ¥lla sig kvar där, men med övning kommer du att kunna hÃ¥lla dig kvar längre och längre”

”Under resten av dagen fortsätter vi den här övningen sÃ¥ att du kan hÃ¥lla dig kvar i strömmen sÃ¥ länge som möjligt. Men först kan du en kort paus och öppna ögonen och sträcka pÃ¥ benen.” Marmat öppnande ögonen och för första gÃ¥ngen pÃ¥ länge sÃ¥g han sitt rum igen. Det kändes konstigt att se sitt rum igen, ungefär som om han varit i en annan värld; och det hade han kanske varit, det här med magi var väldigt annorlunda mot hur han trodde det skulle vara.

Resten av dagen fortsatte med övningar tillsammans med Sythen och när det till slut var dags för kvällsmål kände sig Marmat helt utmattad. Eftersom det hade blivit en vana att alltid göra armhävningar innan han gick och la sig gjorde Marmat dessa även idag, men han hade inte behövt göra dem för att kunna sova. Han var så trött att han antagligen hade kunnat somna på en sten.

Läs mer

3 thoughts on “Kapitel 8 – ny version

Comments are closed.