Kapitel 9 – ny version

KAPITEL 9

Tirandim vaknade av att världen rörde på sig. Hon visste inte riktigt var hon var först, men när hon slog upp ögonen så förstod hon att hon satt på Mishis rygg, och att någon spänt fast henne så att hon inte skulle ramla av. Hon hade dessutom någon typ av skinn över axlarna så att hon inte skulle behöva frysa.

En bekant röst bakom henne sade ”Nä men, se vem som äntligen vaknat. Vi började fundera pÃ¥ om du skulle sova i hundra Ã¥r. Är du hungrig eller kan vi fortsätta gÃ¥ tills solnedgÃ¥ngen dÃ¥ vi slÃ¥r läger?”

Tirandim kände efter, men hon var faktiskt inte särskilt hungrig. Däremot var hon väldigt törstig och hennes ord kom ut som ett kraxande ”Vatten?”

”Stanna ett ögonblick, Mishi, är du snäll”, kom instruktionen frÃ¥n den gamle mannen som Mishi kallade mäster. Tirandim undrade om han hade ett namn eller om alla kallade honom mäster; det kändes som om han var en sÃ¥dan person som alltid behandlades med vördnad.

Tirandim kände hur remmen som höll henne uppe på Mishis rygg lossades och strax därefter sänktes hon varsamt ner till marken. Även om Tirandim inte var stor för sin ålder blev hon ändå imponerad över att Mishi orkat bära henne; hon var trots allt ganska kort och hade inte sett särskilt muskulös ut när hon såg henne vid lägerelden.

Väl nere på marken kunde hon titta bakom sig, där hon såg att mannen tagit av sig ryggsäcken – en ryggsäck som ut att vara mer lämplig i storlek för Mishi – och hur han precis tagit fram ett vattenskinn från denna. Han räckte skinnet till henne och bad henne dricka.

Det tog ett flertal klunkar innan det kändes som om Tirandims strupe inte längre var helt uttorkad och efter ytterligare ett antal klunkar hade törsten äntligen släppt. Hon lämnade tillbaka vattenskinnet och tackade för vattnet.

”SesÃ¥, det var sÃ¥ lite sÃ¥”, svarade mannen. Det finns gott om vatten i skogen och vi kan alltid fylla pÃ¥ nytt nästa gÃ¥ng vi passerar en bäck.”

Mannen tittade pÃ¥ henne med sina stÃ¥lblÃ¥ ögon; ”NÃ¥, tror du att du orkar gÃ¥ en bit nu, eller ska Mishi behöva fortsätta bära pÃ¥ dig? Hon har klagat en bra stund över att du är tung och att du dräglar henne i nacken när du sover.”

Kommentaren fick Tirandim att rodna; hon kan inte gärna ha gjort ett bra första intryck. Först försökte hon stjäla deras mat, därefter somnade hon direkt efter maten, och nu hade de fått bära runt på henne som ett litet barn.

Skammen ersattes med skräck när tanken slog henne; hon visste ju fortfarande inte vilka de var. Hon visste att kvinnan hette Mishi och att mannen kallades mäster, och hon visste att de hade stött på henne i skogen och försökt få henne vänligt inställd genom att bjuda på mat, men mer än så visste hon inte.


Hon kände sig alldeles kall inombords; tänk om byborna hade skickat dem för att ta henne tillbaka till byn. Eller, nästan lika illa, de kanske jobbade för magikerna och nu skulle de ta henne till hennes far. Hon tog några steg bakåt, osäker på hur hon skulle ta sig ur den här knipan; hur kunde hon ha varit så dum att hon litade på dem bara för att de råkade bjuda på mat. Hon var verkligen lättlurad.

Eftersom hon var utvilad och hade fått mat var hon ganska säker på att hon skulle kunna springa ifrån dem och sedan kunna gömma sig i skogen. Med den tanken i bakhuvudet vände hon sig snabbt och sprang så snabbt hon kunde, rakt ut i skogen. Tyvärr kom hon inte många fullsteg innan hon snubblade på en rot som hon inte hade sett och hon föll snett framåt, med huvudet rakt in i ett träd.

Ljudet när hon kraschade in i trädet hade antagligen kunnat väcka en död och det gjorde rejält ont. Hon kände också hur någonting varmt och blött började rinna ner för pannan på henne.

”Men kära nÃ¥n, hur gick det lilla vän?” hörde hon frÃ¥n mannen. Fortfarande övertygad om att de ville henne illa – mannens vänlighet mÃ¥ste ha varit ett skÃ¥despel, ingen kan vara sÃ¥ snäll och vänlig utan att ha baktankar – försökte hon resa sig för att Ã¥teruppta sin flykt, men smällen mot trädet hade gjort henne alldeles yr och hon kunde inte resa sig.

Nu såg hon dessutom hur Mishi var på väg mot henne. Antagligen tänkte hon binda fast henne ordentligt den här gången så att hon inte skulle kunna fly.

Det upplevda hotet, i kombination med en kraftig smärta i huvudet från kollisionen med trädet fick Tirandim att bryta ut i gråt och mellan snyftningarna försökte hon få dem att lämna henne i fred.

”Snälla, ta mig inte tillbaka till byn. De dödade min mamma och jag är säker pÃ¥ att de skulle ha dödat även mig och min syster om vi inte hade flytt”, snyftade hon. Sorgen över moderns öde och oron över vad som kunde ha hänt med systern gjorde grÃ¥ten värre och hennes snyftningar var nu okontrollerbara.

”Men kära barn”, svarade mannen, ”vi vet inte vilken by du kommer ifrÃ¥n. Hur ska vi dÃ¥ kunna ta dig tillbaka?”

Just dÃ¥ var Mishi nästan framme vid Tirandim och i desperation drog hon den lilla fickkniv som hon hade med sig och riktade mot Mishi. ”Stopp, hÃ¥ll dig borta”, skrek hon Ã¥t henne.

”Mishi, ta nÃ¥gra steg tillbaka sÃ¥ att hon fÃ¥r en chans att lugna ned sig” sa mannen med lugn röst och till Tirandims förvÃ¥ning tog Mishi nÃ¥gra steg tillbaka.

”Se sÃ¥, kan du inte berätta för mig vad det är som oroar dig sÃ¥ kanske jag kan hjälpa dig”, fortsatte mannen med vänlig röst. ”Vi vill dig verkligen ingenting illa.”

Tirandim ville inte tro pÃ¥ honom. Om han inte jobbade för byborna sÃ¥ jobbade han säkert för magikerna. Eller han kanske var magiker själv? ”Jag tror dig inte!” skrek Tirandim till svar. ”Om ni inte tänker ta mig tillbaka till byn sÃ¥ jobbar ni säkert för magikerna. Hellre dör jag än lÃ¥ter nÃ¥gon ta mig till dem.”

Hon hade trott att mannen skulle komma med fler ord om att han inte ville henne illa, eller att han skulle ge order till Mishi om att binda henne. Vad hon inte hade räknat med, ens om hon fått gissa hundra gånger, var hur han reagerade.

Han brast nämligen ut i gapskratt. ”Ha ha, magikerna! Har du hört nÃ¥got sÃ¥ roligt, Mishi? Skulle vi jobba för magikerna? Lilla vän, magikerna är de sista jag eller Mishi skulle jobba för.”

”Om du lugnar ner dig lite grann och lÃ¥ter Mishi binda om ditt sÃ¥r sÃ¥ ska jag berätta vem vi jobbar för. Sedan fÃ¥r du själv välja om du vill slÃ¥ följe med oss eller om du hellre vill resa pÃ¥ egen hand. Kan vi göra sÃ¥?”

Eftersom Tirandim började fÃ¥ problem med att se, med en sörja av blod och tÃ¥rar i ögonen och dÃ¥ världen fortfarande snurrade en hel del sÃ¥ gick hon surmulet med pÃ¥ mannens förslag. ”Ja, men jag hÃ¥ller i kniven tills jag vet vilka ni är”, svarade hon.

”Det gÃ¥r bra”, svarade mannen, ”men försök lÃ¥ta bli att skada Mishi. Jag är ganska förtjust i henne.” Med de orden satte sig mannen pÃ¥ huk och inväntade att Mishi rengjorde hennes sÃ¥r, förband det, och torkade bort det värsta av den blandning av smuts, jord, tÃ¥rar och blod som fanns i hennes ansikte.

”Det är antagligen mitt fel”, inledde mannen. ”Jag utgÃ¥r alltid frÃ¥n att alla vet vem den store Skaparen är och att de dÃ¥ ska veta att jag är präst i hans kyrka. Men, i den här regionen har de flesta inte hört talas om honom och de lider i sin okunskap.”

”Mitt namn är Risurra, och jag har varit en av Skaparens präster i fyrtio Ã¥r. Under trettio av dessa Ã¥r har jag bott i klostret i Certdar, och varje Ã¥r har jag gett mig ut pÃ¥ vandring i omrÃ¥det runt omkring för att försöka frälsa nÃ¥gra vilsna själar.”

”Mishi, som reser med mig, är en prästlärling som är ute pÃ¥ sin läroresa, som är sista steget innan man blir fullvärdig präst och jag är hennes ledsagare och guide pÃ¥ den resan.”

”Skaparens kyrka, som är vÃ¥r kyrka, försöker sprida Skaparens budskap, om hur han skapade världen och hur den världen var ett paradis tills ondskan uppsökte den. Den ondskan är magin och vi är motstÃ¥ndare till allt vad magi och magiker heter.”

”Som du säkert förstÃ¥r gör det att vi inte är sÃ¥ populära hos magikerna som fortfarande är starka i det här omrÃ¥det även om deras inflytande minskat. Därför reser vi klädda sÃ¥ att vi inte ska dra uppmärksamhet till oss. VÃ¥rt kall är att frälsa vilsna själar, inte att söka strid mot magikerna. I sin ondska är de alldeles för kraftfulla för att möta man mot man sÃ¥ istället försvagar vi dem genom att sprida Skaparens budskap.”

Tirandim var inte säker på om hon kunde tro på det mannen sa; det lät alldeles för bra med några som var motståndare till magikerna och att just dessa hade stött på henne just här, just nu när hon så desperat behövde hjälp att fly från byn och att låta magikerna betala för det som hänt hennes mor.

”Bevisa det”, spottade hon ur sig som svar. ”Hur ska jag annars kunna veta att du inte försöker lura mig.” Hennes svar fick Risurra att titta pÃ¥ henne med sina blÃ¥a ögon och det kändes som en evighet innan han svarade.

”Vi kan inte bevisa Skaparens existens, eller sanningen i hans ord. Det handlar enbart om tro. Antingen tror man pÃ¥ honom och pÃ¥ hans budskap, eller sÃ¥ gör man det inte. Ibland pÃ¥verkar Skaparen det som sker, men det är upp till oss att uppmärksamma hans handlingar. Jag är rädd att jag inte kan erbjuda nÃ¥gra bevis, kära barn.”

”Men, som jag lovat. Du väljer själv om du vill resa med oss, eller om du hellre reser pÃ¥ egen hand. Precis som du väljer själv om du vill tro pÃ¥ mig eller inte. Vi kan ge oss av nu pÃ¥ direkten om du vill, och du kommer aldrig att behöva se oss igen, sÃ¥vida du inte själv vill.”

”Kom Mishi, lÃ¥t oss packa ihop och ge oss av, sÃ¥ att flickebarnet inte skadar sig själv fler gÃ¥nger.” Med de orden reste han sig, och började gÃ¥. Mishi tog den ryggsäck som mannen tidigare burit och följde efter honom. Tirandim sÃ¥g dem gÃ¥ iväg, medan hon satt där och funderade pÃ¥ vad han hade sagt.

Innan de hade hunnit utom hörhåll hade hon bestämt sig. De hade hela tiden varit vänliga mot henne. De hade delat sin mat, och burit henne när hon varit för utmattad för att ens stå upp. De hade behandlat henne respektfullt och kärleksfullt och inte ens när hon dragit kniv mot dem hade de blivit arga.

”Vänta!” ropade hon. ”LÃ¥t mig följa med er!”


De gick, och gick, och gick. Varje dag var det samma sak; upp i gryningen och efter ett snabbt morgonmål gick de fram till dagmålet, då de ofta åt en nyupptagen fisk från den flod som de oftast följde. Därefter gick de till strax innan solnedgång då de slog läger. Medan Risurra ordnade en eld brukade Mishi försvinna iväg en stund innan hon kom tillbaka med en nyfångad kanin, eller en fågel, eller något annat småvilt som de oftast åt som kvällsmål. Efter en natts sömn var det sedan samma sak nästa dag.

I början hade Tirandim valt att gå bakom Mishi och Risurra eftersom hon fortfarande inte var helt säker på att de inte tänkte ta henne till fånga och hon ville gärna ha möjligheten att fly om det verkade som om de var på väg tillbaka till byn.

Men redan efter två dagar kände hon att oron varit obefogad och gick istället först av dem. Det gjorde dessutom att hon ibland kunde stanna och ta en kort paus för att fråga i vilken riktning de skulle gå, liksom att hon nu bestämde tempot; hon hade varit tvungen att småspringa flera gången för att komma ifatt när hon hade gått sist.

Hon hade verkligen försökt att vara väluppfostrad och inte tjata om vart de skulle och när de skulle vara framme, men nu hade de gått i tre veckor. På kvällen – medan de väntade på att köttet skulle bli klart – kunde hon inte hålla sig längre.

”Hur länge till ska vi gÃ¥ egentligen? Är vi aldrig framme nÃ¥gon gÃ¥ng?” hasplade hon ur sig. Risurra tittade pÃ¥ henne en stund innan han svarade. ”Men se där, den lilla krabaten har inte tappat talförmÃ¥gan trots allt. Jag trodde att du hade svalt tungan pÃ¥ vägen.”

Även om han avslutade med ett finurligt leende som visade att han inte riktigt menade allvar kände sig Tirandim tvungen att sticka ut tungan Ã¥t honom. ”Svara inte pÃ¥ frÃ¥gan dÃ¥”, muttrade hon buttert.

”SesÃ¥, nu ska du inte vara sÃ¥dan”, kom svaret frÃ¥n Risurra. ”Det passar sig inte för unga damer att vara buttra. Inte för äldre damer heller för den delen”, fortsatte han med en blick pÃ¥ Mishi. Till Tirandims förvÃ¥ning gjorde detta att Mishi rodnade lätt och hon misstänkte att Mishi kanske inte varit sÃ¥ glad i att gÃ¥ hela dagen heller, en gÃ¥ng i tiden.

Innan hon hade möjlighet att utforska den kommentaren fortsatte Risurra. ”Det är inte sÃ¥ lÃ¥ngt kvar nu. Vi är ungefär en dagsmarsch frÃ¥n Certdar som är vÃ¥rt mÃ¥l. Kanske tvÃ¥ dagsmarscher om vi ska fortsätta hÃ¥lla ditt tempo.”

Tirandim tittade förläget ned i marken; hon hade inte trott att de skulle märka att hon försökt hålla ett lägre tempo. Det hade varit väldigt jobbigt för henne att hålla jämna steg med Risurra och Mishi när de gick först.

”Det är ingenting att skämmas för”, fortsatte Risurra. ”Vi förstÃ¥r att du snabbt blir trött eftersom du har kortare ben än oss. Det var inte menat som kritik, men du ville veta ungefär hur lÃ¥ngt det var kvar.”

Tirandim nickade, även om hon fortfarande kände sig lite förlägen över att hon saktat ned de andra tvÃ¥. ”Om du vill sÃ¥ kan Mishi bära dig sÃ¥ kommer vi antagligen fram lagom till kvällsmÃ¥len i morgon.”

Hon skakade på huvudet. Visserligen skulle det vara skönt att slippa gå, men hon skulle faktiskt snart fylla tolv år och då är man nästan vuxen och ingen bebis som behöver bli buren. Dessutom skulle det bli svårare att fly om de trots allt försökte lura henne.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 9 – ny version

Comments are closed.