Kapitel 10 – ny version

I kapitel 10 försökte jag ändra dynamiken mellan kyrka, stat och magiker. Det innebar att jag tvingades flytta om en hel del och även ändra en del motiv och beslut. Jag tycker att kapitlet blev något bättre, men inte riktigt vad jag ville uppnå. Det kan mycket väl bli så att jag helt enkelt stryker det här kapitlet i framtiden.

KAPITEL 10

Stendrum satt på sin tron och betraktade läget i landet. De kallade honom kung, men frågan var om det här landet egentligen hade en kung. I den södra delen av landet styrde magigillet – eller egentligen den manliga halvan av detta – och även om de på papperet styrde i hans namn så visste både han och de att det var helt upp till dem hur mycket överhöghet han hade som kung.

De samlade in skatt i hans namn, och oftast brukade en del av denna skatt vidarebefordras till rikets skattkistor, men vissa år var denna vidarebefordrade del mest symbolisk och Stendrum kunde inte skicka sina egna fogdar om han ville undvika en öppen konflikt med magigillet.

Det fanns dessutom en överenskommelse om att de upprätthöll lag och ordning i den södra delen av landet, vilket i realiteten innebar att det egentligen var de som styrde där.

Det var visserligen bättre än för 500 år sedan. När Stendrums förfader en gång i tiden hade slutit en överenskommelse med Skaparens kyrka – som då var en liten och nästan okänd religion som konkurrerade med flera andra religioner i landet – hade magikerna styrt hela landet och kungamakten hade enbart en ceremoniell funktion.

På den tiden fanns ett råd bestående av fem personer, varav kungen varit en, som fattade alla beslut som rörde riket. Formellt sett hette det att de övriga fyra ledamöterna skulle utses av kungen, men så som maktbalansen hade sett ut hade kungen inte haft någonting att säga till om. Beslutet fattades istället av magikernas råd.

Det enda område där kungen haft verklig makt var om något ärende rörde utrikespolitik; vilket hände väldigt sällan eftersom riket inte hade landgräns mot något annat rike. Kungen hade kontrollerat landets armé men det hade samtidigt varit underförstått att denna armé var beroende av assistans från magigillet och deras magiska arsenaler.

Den plan som hade dragits upp av hans förfader och de präster som då ledde Skaparens kyrka hade verkat fungera bra, till en början. Magikernas makt hade minskat kraftigt och de hade till och med splittrats i två delar.

Men, trots att 500 år hade gått hade magikerna fortfarande kontroll över den södra delen av landet, och även om den kvinnliga delen av gillet numera följde de påbud som kom från huvudstaden var det uppenbart att kungens – hans – makt över magikerna var väldigt begränsad.

Till råga på allt hade Skaparens kyrka snabbt positionerat sig så att de nu satt på en del av makten, och här i Wamecacu – hans egen huvudstad – var kyrkan en lika viktig maktfaktor som kungahuset. För tre generationer hade det sett riktigt illa ut, där kungen snart hade varit en person med enbart ceremoniell funktion. Hans farfars far hade då inlett den plan som även hans farfar, hans far och han själv följt; att stärka kungahusets makt genom att spela kyrkan mot magikerna.

Därför hade de länge haft som strategi att äldsta sonen skickades till kyrkan för utbildning där och äldsta dottern till de kvinnliga magikerna. Detta oavsett fallenhet och intressen; vad prinsar och prinsessor ville var alltid underordnat kungahusets fortlevnad. Själv hade han, precis som sin far och sin farfar, gått i skola hos kyrkan. Genom att stötta båda sidorna hade de varit mer fokuserade på att bekämpa varandra än kungahuset och därmed hade det uppstått en balans där kungahuset delade makten med kyrkan i den centrala delen av riket och med de kvinnliga magikerna i den norra delen.

I den södra delen var det fortfarande magikerna som styrde, även om de senaste åren hade tappat i inflytande. Detta bland annat beroende på att kyrkan hade utökat sitt inflytande där. Hans informatörer i söder hade i flera år skickat information om att magikerna hade haft svårt att hitta nya rekryter och därför blivit både färre och svagare, men han hade inte haft tillräckligt med resurser för att kunna dra nytta av detta.

Stendrum suckade djupt. De planer som hans förfader hade dragit upp hade till en början fungerat väl och han hade inte haft någon makt alls om det inte varit för dessa planer, men priset hade varit högt; de magiska underverk som då fanns i landet hade fungerat allt sämre och numera var de helt beroende av hästar för transporter i riket, vilket var ett både långsammare och omständligare sätt att frakta människor och varor.

Att landet hade haft fred med sina grannar i över femhundra år kunde också förklaras med den avskräckningseffekt som deras magiska vapen hade haft. Bland annat fanns ett antal föremål längs med kusterna som förhindrade fientliga skepp att segla allt för nära, men dessa hade nu slutat fungera.

Så snart som någon av deras grannar fick kännedom om att de nu helt saknade magiska vapen skulle de kunna få för sig att anfalla; och antagligen kunna åstadkomma en hel del skada.

Visserligen hade riket fortfarande en storslagen armé och en imponerande flotta. En stark flotta hade de alltid haft och de senaste 20 åren hade Stendrum investerat stora delar av rikets intäkter i armén – både som en förberedelse för attacker från någon granne, men också för att undvika att kyrkan skulle förfoga över större militär kraft än kungahuset. Stendrum var osäker på hur väl landet skulle kunna försvara sig om någon anfall. Om kyrkan och magigillena bistod skulle de kunna försvara sig, men på egen hand?

De kraftiga investeringarna i militären hade dessutom lett till att bönder och köpmän börjat knota om det höga skattetrycket och att de inte fick tillräckligt valuta för de pengar som de betalade i skatt. Till råga på allt började hans amiraler klaga över att de inte fick samma ekonomiska förstärkning som armén.

Stendrum suckade tungt igen; om han åtminstone haft lite vettiga skatteintäkter från södra delen av riket, då hade han kanske inte behövt höja skatterna så mycket som han gjort.

Som om det inte hade räckt med de bekymmer han hade som rikets kung så brottades han med sin roll som familjens överhuvud. Hans yngsta dotter, Illmani, hade alltid haft en stark vilja och som yngsta barnet hade hon ofta fått som hon velat. Hon hade nu, vid gårdagens kvällsmål, förkunnat att hon ville börja i Skaparens skola.

Han hade redan sänt sin äldsta son Meumden studera hos kyrkan i flera år och han hade avslutat sin utbildning som soldat och officer med lysande vitsord. Som kronprins var det underförstått att han aldrig skulle ha en formell position i kyrkans armé, Skaparens arm. Istället skulle han bli en av kungens generaler, men det fanns inga överenskommelser kring vad Illmanis roll skulle bli om hon studerade för kyrkan.

Dessutom visste han att detta inte skulle uppskattas av magikerna. Hans äldsta dotter, Lyali, hade nu studerat för magikerna i några månvarv och om två av hans barn knöts till kyrkan så kunde magikerna kräva samma sak. Vilket kunde bli problematiskt eftersom han bara hade två döttrar. Eller, egentligen hade han fler, men inte inom äktenskapet och hans fru skulle inte uppskatta om han officiellt erkände något utomäktenskapligt barn.

Han var tvungen att hitta någonting att blidka magikerna med, vilket var extra svårt nu. Dels eftersom skattkistorna gapade tomma efter hans investeringar i militären, men också eftersom han behövt övertyga magikerna om att hans dotter skulle få stanna. Lyali hade enligt breven från Sadalino haft stora problem att hänga med i utbildning och nu senast hade de hotat att skicka hem henne.

Han hade undrat hur dyrt detta skulle kunna bli, och egentligen hade han inte varit förvånad. För varje brev som kom så verkade Lyali allt mer uttråkad av magiträningen och hon hade flera gånger begärt att få bli hemkallad. Men det senaste brevet hade tytt på en nytändning; att Lyali bestämt sig för att för första gången i sitt liv slutföra någonting. Han hoppades att detta, tillsammans med någon mindre eftergift, skulle vara tillräckligt för att kompensera för Illmanis beslut.

Återigen suckade Stendrum över hur detta påverkade hans egen familj. Han ville egentligen inte skicka någon av sina döttrar någonstans. Deras uppgift var att gifta sig med de ätter som han behövde stärka banden till och det var sönerna som skulle gå på rätt utbildningar; förutom Meumden som nu var klar med sin utbildning så hade han en son i armén och en i flottan.

En fördel med att samma ätt hade suttit på tronen så länge var att han hade tillgång till en utförlig dokumentation om hur det hade fungerat tidigare. En del av Stendrums utbildning till regent – för att kunna ta över efter sin far – var att läsa igenom de journaler och anteckningar som tidigare regenter hade skrivit. Detta för att kunna lära sig av de villkor som gällde då och de utmaningar som de hade stött på.

Därmed visste han att innan ätten hade lierat sig med Skaparens kyrka i ett försök att ge mer makt till kungahuset på bekostnad av magigillet hade det funnits en överenskommelse med magikerna. Det hade inte varit en frivillig överenskommelse, utan någonting som magikerna hade krävt, men det hade gett ett visst inflytande för kungahuset genom magigillena.

Både den äldsta sonen och den äldsta dottern hade då skickats på utbildning hos magikerna och där den äldsta sonen efter avslutad utbildning återvänt för att förbereda sig på ett liv i kronans tjänst så brukade dottern stanna kvar som fullvärdig magiker. Detta hade lett till att de ofta haft ett viss inflytande hos kvinnornas råd, medan männens råd ofta varit mer fientligt inställda.

Att männen skulle motsätta sig de politiska förändringarna för 500 år sedan var därför inte oväntat, men Stendrums förfader hade varit övertygad om att magikerna efter en del interna stridigheter skulle välja att acceptera förändringen.

Han hade haft fel; väldigt fel. Efter flera år av interna stridigheter hade gillet splittrats i två delar; de kvinnliga magikerna som var mer intresserade av att hjälpa befolkningen – och som därmed kunde tänka sig att vara lojala mot kungamakten – hade stannat kvar i Sadalino och de hade inte lagt sig i den maktkamp som pågick i landet.

De manliga magikerna hade däremot varit mer intresserade av att styra landet och de hade därmed dragit till strid. Inledningsvis hade de samlat sina styrkor i Zoream där de länge haft ett centrum för experiment och utveckling av vapen som använde magin som drivkraft, innan de hade dragit till strid.

I början hade de manliga magikerna haft stora framgångar. Även om de kvinnliga magikerna var lojala mot kungamakten så vägrade de att använda magi som vapen och de kunde enbart bidra med viss hjälp i försvar och genom att hjälpa till att läka de som skadats.

Fram till dess hade samarbetet med Skaparens kyrka varit på kungens villkor, men kyrkan hade i den här striden spelat en avgörande roll i att stoppa de manliga magikerna och man hade till slut lyckats få dem att retirera till den södra delen av landet.

Vad det var kyrkan hade gjort för att vända balansen fanns inte nedtecknat. Det angavs bara som ”händelsen” i journalerna. Antagligen visste inte heller hans förfader vad det var kyrkan hade gjort och de var inte villiga att dela med sig av sin hemlighet.

Det hade lett till att de kunnat kväsa upproret och en form av fred hade förhandlats fram som hade lett till den maktbalans som rådde just nu. Det innebar att kungahuset rent formellt styrde över den södra tredjedelen av landet men i praktiken var det de manliga magikerna som styrde.

Landet var därmed uppdelat i tre delar. Den södra delen av landet styrdes av de manliga magikerna, medan kungen – med visst stöd från de kvinnliga magikerna – hade kontroll över den norra delen av landet. Kungamakten hade i samarbete med kyrkan styrt den mittersta delen av landet, inklusive landets huvudstad. Kyrkan hade alltid varit diskret med sin maktposition och låtit kungamakten framställa det som om det var de som styrde i Wamecacu.

Han suckade tungt samtidigt som han stegade fram och tillbaka över stengolvet, djupt försjunken i sina tankar och bekymmer.

Läs mer

3 thoughts on “Kapitel 10 – ny version

Comments are closed.