Kapitel 11 – ny version

KAPITEL 11

Ella började känna sig komfortabel med magins grunder. Hon kunde nu känna igen alla de fem elementen, och även känna av hur olika element blandade sig med varandra. Dessutom hade de inlett den träning där de fick manipulera trådarna. Fortfarande var deras lektioner strikt kontrollerade, för att undvika olyckor och där deras påverkan på världen omkring dem var begränsad.

Men varje dag vaknade hon med en längtan efter att lära sig mer, och varje kväll somnade hon utmattad efter en dag fylld med övningar och ansträngning. Hon var tacksam över att de drillade henne så hårt eftersom det gjorde att hon inte hann tänka så mycket på Wasa.

Samtidigt kände hon en sorg i hjärtat de gånger som tankarna snuddade vid Wasa. De sågs kort på lektionerna, men de pratade inte med varandra och deras vänskap verkade ha försvunnit. Det var extra jobbigt för Ella eftersom aldrig hade haft en bästa vän. Hon hade kanske aldrig varit helt ensam i byn, men de andra flickorna hade inte delat hennes intressen eller känts som nära vänner. Hon hade känt samma ensamhet när hon kom hit, innan hon hade lärt känna Wasa.

Flera gånger hade hon väntat utanför Wasas rum efter att lektionerna var slut, med förhoppningen att hon skulle få en chans att prata med henne, men varje gång hade hon till slut varit tvungen att ge upp av trötthet och gå och lägga sig. Vad Wasa gjorde på kvällarna visste hon inte, men att hon inte var i sitt rum och sov var uppenbart från hur trött hon såg ut.

När hon hade lärt känna Wasa hade hon alltid varit strålande glad med skrattgropar i kinderna och ett leende som gick hela vägen från läpparna till ögonen. Nu var det många veckor sedan hon senast sett Wasa le och hennes ansikte anta en askgrå ton, ungefär som om hon sovit alldeles för lite eller jobbat allt för hårt. Eller både och.

Ella var ganska övertygad om att det inte var studierna som tyngde Wasa; hon hade alltid varit både flitig och haft lätt för sig och de få gånger som vännerna diskuterat problem med studierna hade det varit Ella som haft problem, och då oftast på grund av viss lathet när det kom till läxorna.

Hennes grubblerier bröts av att det knackade på dörren. Hon undrade vem det kunde vara; den enda som brukade komma förbi var Wasa och det var nu många veckor sedan hon knackade på senast. Ellas hjärta slog några extra slag. Hennes förhoppning var att Wasa återigen skulle komma och väcka henne och ta med henne till morgonmålen. Kanske allting skulle bli som vanligt igen.


Men, någonting var fel. Det var inte den vanliga rappa knackningen som brukade signalera Wasas energiska entré, utan det var en mycket svagare knackning. Dessutom var det väldigt mörkt ute och baserat på hur trött Ella kände sig skulle det dröja länge innan gryningens första klockringning.

Glädjen som Ella kände över att se Wasa när hon öppnade dörren vändes snabbt till oro när hon såg att vännen verkade väldigt nedstämd. Hennes ansikte var smutsigt och hon såg om möjligt ännu gråare ut än vanligt. I smutsen fanns spår av tårar och hennes ögon var rödgråtna.

”Kan jag fÃ¥ sova här i natt?” kom frÃ¥gan frÃ¥n Wasa, vilket förvÃ¥nade Ella. Visserligen hade de inte rumsarrest pÃ¥ nätterna, men när de hade anlänt och fÃ¥tt sina rum hade det noga angetts att noviser förväntades vara i sina egna rum pÃ¥ natten och att noviser som var ute och smög pÃ¥ natten kunde räkna med att bli bestraffade. Ella hade varit ganska säker pÃ¥ att om nÃ¥gon skulle bryta mot den regeln sÃ¥ skulle det vara hon, och inte Wasa.

Det kändes inte som rätt tillfälle att fråga Wasa vad hon gjorde här mitt i natten, eller vad hon sysslat med de senaste veckorna. Det fanns tid för de frågorna senare och just nu verkade Wasa mest behöva en vän som fanns där för henne.

”Javisst, självklart, kom in” blev därför svaret frÃ¥n Ella. När Wasa väl kommit in i rummet och Ella stängt dörren bakom dem vände hon sig mot Wasa och försökte lÃ¥ta bli att visa hur nyfiken eller orolig hon var, utan frÃ¥gade istället ”Vill du prata om det?”

Vännen skakade pÃ¥ huvudet och svarade mumlande ”Inte just nu. Om du kan vänta till imorgon sÃ¥ ska jag förklara allt.” FrÃ¥gorna bubblade i Ellas huvud men istället för att ställa dem besvarade hon Wasa frÃ¥ga med en nickning.

Även om det inte var några breda sängar de hade som noviser var det fortfarande en vuxensäng och bortsett från att det var lite trångt var det inte så svårt för två tolvåringar att få plats i samma säng, särskilt inte när en av dem är ledsen och gärna sover på den andres arm.

Ella vaknade av att solen sken in genom fönstret och av doften av morgonmål. Så här på fridagar fick de sova hur länge de ville, men de flesta ville fortfarande ha morgonmål så den serverades ända fram tills de började plocka fram dagmålet. Wasa låg fortfarande hopkurad mot henne, och Ellas vänstra arm hade somnat eftersom Wasa använt den som kudde.

Försiktigt lyckades hon få bort armen – med visst besvär då man inte har mycket styrsel på armar som somnat – utan att väcka Wasa och hon smög försiktigt ut ur rummet. Fridagar hade nämligen ytterligare en fördel; det var enda dagen på veckan som man kunde gå ner till matsalen i morgonrock och hämta upp morgonmål till rummet.

Som noviser förväntades de äta alla sina mål i matsalen och det var ovanligt att en lärare gav dem tillstånd att äta på rummet. Det hade skett några få gånger hittills när lektionerna hållit på så sent att Sofyn bedömt att det hade varit motiverat. Men hon ville överraska Wasa med morgonmål på sängen.

Kocken slängde ett frågande ögonbryn åt henne när hon lastade på mer än vanligt på morgonmåltallriken och särskilt när hon lastade på både bacon och korv, men till Ellas lättnad så sa hon ingenting.

Med en dignande bricka, full med bacon, korvar, ägg, gröt, frukter och två stora glas med mjölk, återvände hon till rummet där Wasa fortfarande sov. Hon ställde ifrån sig brickan på sidobordet och bestämde sig sedan för att väcka Wasa genom att försiktigt blåsa henne i örat. Ellas mamma hade väckt henne så ibland och hon hade alltid tyckt att det varit ett behagligt sätt att vakna.

Det första försöket gav ingen direkt reaktion, mer än att Wasa förde upp ena handen i sömnen, som om hon försökte vifta bort någonting från ansiktet. Inte heller på andra försöket vaknade Wasa, men tredje gången gillt så vaknade hon till sist och slog upp ögonen.

Wasa öppnade ögonen och blinkade nÃ¥gra gÃ¥nger innan hon gnuggade sig i ögonen och reste sig halvt om halvt i sömnen. ”God morgon, sömntuta” sa Ella med illa dold förtjusning. Annars brukade det alltid vara Wasa som hälsade pÃ¥ henne med den frasen. ”Är du hungrig? Jag har varit och hämtat morgonmÃ¥l” fortsatte hon och pekade mot brickan.

Wasa kvävde en gäspning samtidigt som hon svarade att ”Jo, lite grann är jag väl det”. Ella räckte henne tallriken med korv, ägg och bacon tillsammans med en gaffel. Därefter drog hon fram en pinnstol till sidobordet och högg in pÃ¥ gröten som hon hade dränkt med honung och bitar av äpple.

De tvÃ¥ vännerna Ã¥t i tysthet tills tallrikarna var tomma och Ella plockade undan disken innan hon satte sig med korslagda ben pÃ¥ sängens fotända. ”NÃ¥? Du lovade att berätta allt idag. Jag har varit sÃ¥ orolig de senaste veckorna. Jag trodde att du kanske inte ville vara min vän längre” sa hon frÃ¥gande och fick kämpa mot en tÃ¥r som ville leta sig fram i ena ögat.

”Kommer du ihÃ¥g vÃ¥r första lektion i magi, när Sofyn nämnde min syster?”. Ella nickade till svar även om hon inte tyckte att det riktigt besvarade hennes frÃ¥ga. ”Det pÃ¥minde mig om varför jag kom hit, och jag bestämde mig för att inte skjuta upp letandet efter svar. Men, lÃ¥t mig börja frÃ¥n början.”

”Min äldsta syster, Tomo, är tio Ã¥r äldre än mig och jag har väldigt fÃ¥ minnen av henne eftersom jag bara vara tvÃ¥ Ã¥r när hon Ã¥kte hit för att träna sig till magiker. En gÃ¥ng per Ã¥r brukade hon komma hem pÃ¥ besök och hennes historier härifrÃ¥n fick mig att bestämma mig för att även jag skulle träna magi när jag blev gammal nog. Jag hade sett fram emot att fÃ¥ se henne lite oftare när jag väl kom hit, men för tvÃ¥ Ã¥r sedan kom det bud frÃ¥n magiskolan.”

En tÃ¥r rann ner för Wasas kind när hon fortsatte. ”Brevet sa att Tomo hade rÃ¥kat ut för en olycka i sitt forskningsprojekt och att hon tyvärr avlidit av sina skador. Kroppen hade blivit sÃ¥ illa tilltygad att de varit tvungna att kremera kroppen och allt vi fick med brevet var en kruka med hennes aska i. Min mor skickade flera brev hit, för att frÃ¥ga vad som hade hänt, och vad min syster egentligen hade forskat pÃ¥. ”

”När Tomo blev antagen som fullvärdig magiker för fyra Ã¥r sedan hade hon valt att stanna kvar och forska pÃ¥ magins historia, och varken jag eller min mamma kunde förstÃ¥ hur magins historia skulle kunna leda till olyckor; det lÃ¥ter väldigt ofarligt.”

Wasa tog en kort paus, för att samla sig innan hon fortsatte. ”Jag bestämde mig i vilket fall för att ändÃ¥ söka hit sÃ¥ snart jag kunde med ambitionen att försöka fÃ¥ ett svar pÃ¥ vad som hade hänt. Min mor var inte särskilt glad över mitt beslut. Hon var orolig över att även jag skulle rÃ¥ka ut för nÃ¥gonting, men när jag väl bestämt mig för nÃ¥gonting sÃ¥ genomför jag det.”

Ella nickade som svar; det var en egenskap hos Wasa som hon hade lagt märke till flera gånger. Det var också en egenskap som hade gjort att hon faktiskt kommit upp i tid för morgonmål de flesta dagar. Hon kände att Wasa inte var riktigt klar med berättelsen och inväntade att hon skulle fortsätta.

”När Sofyn sÃ¥ nämnde att hon hade känt min syster pÃ¥mindes jag om varför jag kommit hit, och jag bestämde mig för att prata med Sofyn och försöka fÃ¥ henne att förstÃ¥ att jag och min mamma fortfarande väntade pÃ¥ ett svar om vad som hade hänt. Därför ansträngde jag mig extra mycket i tävlingen sÃ¥ att jag skulle fÃ¥ en chans att prata med Sofyn i enrum.”

”När jag nämnde för Sofyn att jag sökte mer information om Tomo försökte hon avstyra mig, men hon förstod ganska snart att jag inte tänkte ge mig.”

Jo, Wasa hade ofta den effekten på folk tänkte Ella för sig själv och hon misstänkte att det kanske inte hade gått riktigt så fort eller lätt som hon beskrev att övertala Sofyn.

”I vilket fall”, fortsatte Wasa, ”avslöjade Sofyn att hon inte visste sÃ¥ mycket om Tomos projekt, mer än att hon hade forskat pÃ¥ anledningen till vad som hade hänt när magigillet hade splittrats en gÃ¥ng i tiden, liksom varför de flesta magiska underverk frÃ¥n förr i tiden knappt fungerar numera.”

”Jag fick nÃ¥gra ledtrÃ¥dar av Sofyn, och tack vare dessa kunde jag sedan gräva mig vidare med hjälp av en del av de böcker som finns i biblioteket. De senaste veckorna har jag spenderat all ledig tid där, med mÃ¥nga sena kvällar läsandes olika texter frÃ¥n tiden kring splittringen. Till slut kom jag fram till att det enda stället där jag kan hitta mina svar är i östra tornet och igÃ¥r lyckades jag till slut hitta ett sätt att ta mig in där.”

Förfärat slog Ella händerna framför munnen. ”Men …”, stammade hon, ”men, där är det ju förbjudet att vistas. Du kan bli utslängd om nÃ¥gon vet att du varit där.” Wasa nickade.

”Jag vet”, svarade hon, ”men jag är inte orolig för mig själv. Det som oroar mig, och som fick mig att till slut anförtro mig till dig är att jag behöver hjälp för att hitta mina svar. Jag vill egentligen inte utsätta dig för risken, men jag behöver verkligen hjälp och du är den enda som jag litar pÃ¥ tillräckligt mycket för att vÃ¥ga frÃ¥ga.”

Wasa såg lättad ut, nu när hon hade avslöjat sin hemlighet och Ella tittade på sin vän samtidigt som hon funderade på vad hon hade sagt. Visst, hon ville verkligen hjälpa sin vän, men var hon beredd att riskera sin framtid här på skolan?

Vad var viktigast; vänskapen eller hennes drömmar om att bli en magiker? Hon skämdes lite grann över att hon ens tänkt tanken; självklart var vänskapen viktigare än lektioner i magi. Vad skulle hon ha för glädje av magi om hon svek sin bästa vän nu när hon verkligen behövde hennes hjälp. Hon nickade försiktigt innan hon svarade ja.

Wasas ansikte sprack upp i ett stort leende och hon kastade sig i famnen pÃ¥ Ella och gav henne en kram sÃ¥ intensiv att Ella trodde att hon skulle trycka luften ur henne. ”Tack, snälla, snälla”, kom svaret frÃ¥n Wasa.

Efter att hon lösgjort sig frÃ¥n Wasas kram gav hon Wasa en uppfordrande blick. ”Om vi ska lyckas med det här är det nÃ¥gra saker som du mÃ¥ste göra först. För det första sÃ¥ mÃ¥ste du lova att vi är verkligt försiktiga. Jag vill inte bli utslängd härifrÃ¥n, och ännu mindre vill jag att du ska rÃ¥ka ut för samma sak som din syster. Lovar du det?”

”Givetvis lovar jag att vara försiktig. Du anar inte hur mycket det här betyder för mig.” Ella anade dock mycket väl hur mycket det betydde, men hon var inte klar än.

”För det andra. Vi kan aldrig prata om vad vi hÃ¥ller pÃ¥ med när andra kan höra det. Om vi nÃ¥gon gÃ¥ng behöver säga nÃ¥gonting om det sÃ¥ kallar vi det projektet. DÃ¥ kan vÃ¥ra klasskamrater tro att det handlar om nÃ¥gonting som har med vÃ¥ra studier att göra”.

Hon inväntade Wasas bifall innan hon fortsatte. ”För det tredje sÃ¥ gör vi ingenting alls just nu.” När Wasa försökte avbryta henne sÃ¥ fortsatte hon med det barskaste tonfall hon kunde uppbÃ¥da ”Du är alldeles grÃ¥ i ansiktet och du ser halvdöd ut. VÃ¥ra klasskamrater har börjat tissla om att du somnar pÃ¥ lektioner och Sofyn har flera gÃ¥nger tittat pÃ¥ sig med bekymrad min när du suttit och sovit i bänken. Du kan inte fortsätta dra uppmärksamhet till dig sÃ¥ här och ärligt talat sÃ¥ är jag orolig över din hälsa.”

Wasa sÃ¥g ut som om hon tänkte säga emot men Ella gjorde sitt bästa för att matcha den uppsyn som hennes mor brukade visa när Ella var som mest besvärlig genom att placera sina knutna nävar mot midjan, luta sig ett halvt steg framÃ¥t och ge Wasa sin barskaste blick. Till hennes förvÃ¥ning sÃ¥ fungerade det och Wasa undslapp sig ett ”Jag lovar att göra som du säger.”

Det tog tre veckor innan Ella bedömde att de var redo för nästa steg i planen. Inte bara hade det gett henne tid att fundera och planera, utan Wasa var nu tillbaka i sitt vanliga pigga och glada jag. Tisslet frÃ¥n deras klasskamrater hade tystnat — eller hittat en ny mÃ¥ltavla — och Sofyn ägnade dem inte mer uppmärksamhet än nÃ¥gra andra elever i klassen.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 11 – ny version

Comments are closed.