Kapitel 13 – ny version

KAPITEL 13

Ytterligare en dag till fots, ytterligare en natt i läger och ytterligare en halv dag till fots. Sedan började de till sist se tecken på mänsklig aktivitet. Längs med floden gick nu en stig, som snart blev en enkel väg och skogen blev glesare och glesare tills de slutligen gick längs med ängar med enkla hus.

Längst bort i horisonten kunde hon också se konturerna av en stad. Hon slappnade av lite grann; de var definitivt inte i närheten av hennes by, och de människor de såg på avstånd vinkade glatt till mannen som de verkade känna igen.

Så var de då slutligen i Certdar – antog hon, eftersom hon aldrig varit där – och även om staden var mycket större än hennes by blev hon lite besviken. Hon hade förväntat sig en enorm stadsmur, och innanför den gigantiska hus i sten som sträckte sig hela vägen upp till himmelen. Det var den bild som hon hade fått av Zoream medan hon bodde i byn.

Visserligen var staden inte helt oskyddad, men snarare än en mur var den omgiven av en enkel palissad i trä. Vid ingången stod en vakt, men han verkade inte försöka hindra någon från att gå in eller ut och han frågade dem inte ens vilka de var när de kom.

Innanför murarna låg ett antal enkla hus, som såg ut ungefär som husen i byn. Enda skillnaden var att de låg mycket tätare varandra, och att man hade lagt ut sten mellan husen som utgjorde en enkel gata. Efter att ha gått förbi ett trettiotal hus kom ett hus som såg väldigt annorlunda ut.

Inte bara var det byggt i sten, med tvÃ¥ vÃ¥ningar och med en enkel vallgrav runt, utan det var väldigt stort. Tirandim var ganska säker pÃ¥ att det var sÃ¥ här ett slott sÃ¥g ut. ”Är det här kungen bor?” frÃ¥gade hon nyfiket.

Mishi kvävde ett skratt med handen samtidigt som Risurra svarade ”Nej, lilla vän. Det här är ett kloster. Det är där jag bor när jag inte är pÃ¥ vandring och det är här som det ska avgöras om Mishi ska fÃ¥ bli präst eller inte. ”

”Om du vill kan du fÃ¥ stanna här, men du behöver inte bestämma dig nu. Det enda du behöver bestämma just nu är om du vill se dig omkring efter att du tagit ett bad och bytt kläder.”

”Men, du dÃ¥”, frÃ¥gade Tirandim. ”FÃ¥r jag inte träffa dig igen?”. Risurra log när han svarade ”Jag trodde du försökte fly frÃ¥n mig, sÃ¥ att jag inte skulle kunna ta dig tillbaka till din by?” Orden var sagda utan att han lät arg, men Tirandim kände sig ändÃ¥ skamsen över att hon missbedömt honom sÃ¥. ”FörlÃ¥t”, stammade hon, ”det var väldigt dumt av mig.”

”Sch”, svarade Risurra. ”Jag förstÃ¥r. Du var ensam, och rädd. Det är ok. Jag är inte arg pÃ¥ dig. Däremot kanske jag blir arg om du inte tar ett bad; du börjar fÃ¥ en väldigt speciell doft”, avslutade han halvt pÃ¥ skämt och halvt pÃ¥ allvar.

Det var faktiskt väldigt länge sedan Tirandim hade tvättat sig och hennes kläder hade fläckar av både smuts, gräs, grillat kött och blod och antagligen såg hon väldigt smutsig ut nu. Hon var glad att hon inte hade en spegel just nu eftersom hon verkligen måste se ut som en lortgris.

Hon nickade, ”Ett bad skulle vara trevligt”. Mannen ropade till sig en ung kvinna i artonÃ¥rsÃ¥ldern – ungefär jämngammal med Mishi – som han verkade känna sedan tidigare.

”Se till att den här unga damen fÃ¥r ett bad sÃ¥ att man kan se ansiktet som är gömt bakom all smuts. Och se till att hon blir ren och torr bakom öronen ocksÃ¥. Du kan väl plocka fram lite rena kläder ocksÃ¥ medan hon badar? NÃ¥gonting som passar en ung dam kanske?”

Kvinnan nickade och tog Tirandim i handen. Därefter ledde hon henne till kvinnornas bad; eller ledde är kanske fel ord. Tirandim var så uppslukad av allt folk, av hästarna på innergården, av soldaterna som övade och av hur stort och högt huset var att hon snarare blev dragen i handen till badet. För Tirandim, vars erfarenheter av bad sträckte sig till ett dopp i tjärnen alldeles vid byn eller tvagning med kallt vatten i köket var detta en helt ny upplevelse.

När de kom in genom dörren till badet möttes de av ett gigantiskt rum med ett stort hål mitt i rummet fyllt med varmt vatten. Vattnet var så varmt att ånga strömmade ut i resten av lokalen, som utmed sidorna hade enkla bänkar där andra kvinnor och flickor hade lagt ifrån sig sina kläder.

Kvinnan som lett – eller snarare dragit – Tirandim hit tog fram en trähink som hon ställde pÃ¥ en bänk. ”SÃ¥, ta av dig kläderna och lägg i den här hinken sÃ¥ ska jag be en av tvätterskorna att se om de gÃ¥r att fÃ¥ rena.” Tirandim gjorde som hon blev tillsagd, men hon la ifrÃ¥n sig sin fickkniv pÃ¥ bänken innan hon tog av sig kläderna. Trots att hon stod naken i rummet frös hon inte eftersom Ã¥ngan gjorde rummet varmt.

Kvinnan pekade pÃ¥ en pall bredvid bänken och bad henne sätta sig där. Väl sittandes tog kvinnan fram en tvÃ¥l, fyllde en hink med vatten och tvÃ¥lade in hela Tirandim; inklusive i hÃ¥ret sÃ¥ att det rann ned i ögonen. ”Aj, det svider” var kommentaren frÃ¥n Tirandim som möttes med ett barskt ”SjÃ¥pa dig inte. Du är gammal nog att klara av lite tvÃ¥l utan att gnälla.” Ã…terigen kände Tirandim hur det hettade till i kinderna av rodnad; hon brukade inte klaga när hennes mamma hade tvättat hÃ¥ret pÃ¥ henne.

När hon väl var intvålad tog kvinnan fram en borste och började skrubba. Allt eftersom en ljusbrun sörja rann av henne började hennes hy anta en ljusröd ton av det kraftiga skrubbandet. Skrubbandet fortgick länge, men till slut var det rent vatten som rann ned på golvet när kvinnan hällde nytt vatten över henne och det verkade som om hon till slut var nöjd med resultatet.

Hon tog fram en hink med kallt vatten som hon hällde över Tirandim och därefter fick hon order om att hoppa i badet och vänta där tills kvinnan kom tillbaka. Tirandim gjorde som hon blev tillsagd och även om vattnet kändes väldigt varmt i början var det oerhört skönt när hon väl låg i badet.

Hon kände hur hela kroppen slappnade av och en behaglig värme spred sig i hela kroppen. Hon hade gärna stannat kvar här resten av dagen. Efter en alldeles för kort stund kom kvinnan tillbaka, med en gigantisk handduk som var mjukare än någon handduk Tirandim använt tidigare och lite rena kläder.

”SesÃ¥, torka av dig nu och prova om de här kläderna passar.” Mycket motvilligt lämnade hon badet och gjorde som hon blivit tillsagt. Kläderna var mer funktionella än vackra, men de passade utmärkt och det fanns en ficka pÃ¥ förklädet som var alldeles utmärkt för hennes fickkniv.

”Utmärkt. Följ mig”, kom orden ifrÃ¥n kvinnan och Tirandim följde lydigt efter. Hon blev ledd över innergÃ¥rden igen, till ett hus pÃ¥ andra sidan och efter nÃ¥gra trappor och korridorer kom de fram till en dörr. Kvinnan knackade pÃ¥ dörren, som öppnades av Mishi.

”Mäster, Tirandim är tillbaka frÃ¥n badet” ropade Mishi in i rummet. ”Utmärkt! Släpp in henne” kom svaret. Risurra stod pÃ¥ knä framför ett lÃ¥ngsmalt bord, och pÃ¥ bordet lÃ¥g en bok uppslagen. Han tittade upp och hälsade.

”Nämen, ser man pÃ¥. Det fanns visst en söt flicka under all den där smutsen. Hade jag vetat det hade jag lÃ¥tit Mishi bada dig lÃ¥ngt tidigare” sa han med spelad förvÃ¥ning. ”Men, du har ett beslut att fatta. Även om du gärna fÃ¥r stanna här skulle jag helst se att du följer med Mishi till Wamecacu. Hon har avslutat sin utbildning till präst, och nu när jag godkänt hennes läroresa är hon redo att Ã¥tervända till Skaparens prästskola som ligger i just Wamecacu. Den ceremonin mÃ¥ste hÃ¥llas där och jag kan inte delta utan mÃ¥ste stanna här och sköta mina plikter.”
”I Wamecacu kan du lära dig mer om Skaparens kyrka, och om du sÃ¥ önskar kan du även söka till Skaparens skola och utbilda dig till präst. Men, innan du bestämmer, lÃ¥t mig ställa en frÃ¥ga. Tror du pÃ¥ Skaparen?”

Tirandim ville svara ja, för att glädja Risurra, men hon kände att hon inte kunde ljuga för honom. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Jag vill gärna men jag kan inte. Det lÃ¥ter sÃ¥ konstigt att nÃ¥gon skulle ha skapat oss och det lÃ¥ter sÃ¥ konstigt att han i sÃ¥dana fall tillÃ¥ter magi.”

Risurra tittade pÃ¥ henne en lÃ¥ng stund, och Tirandim undrade om hon hade förargat honom. ”Tack för att du är ärlig”, kom hans svar. ”MÃ¥nga hade säkert svarat ja, eftersom de tror att det är det svar jag vill ha, men jag föredrar när folk är ärliga. Men, lÃ¥t mig ställa en frÃ¥ga till.”

”Du vandrade ensam, utan mat eller vatten och utan möjlighet att slÃ¥ läger över natten i en skog där ganska fÃ¥ personer rör sig. Av de personer som ändÃ¥ rör sig i skogen skulle de flesta ha ignorerat dig och lÃ¥tit dig svälta ihjäl. De fÃ¥ som inte skulle ha ignorerat dig var personer som ville dig illa. I hela den här stora skogen fanns tvÃ¥ personer som inte ville dig illa, och som var redo att hjälpa dig. ”

”Inte för egen vinning, och inte med nÃ¥gon baktanke, utan enbart för att det är rätt att hjälpa de som behöver hjälp. Vem tror du att det var som sÃ¥g till att vi var där i skogen när du behövde hjälp? Vem tror du sÃ¥g till att vÃ¥ra vägar korsades? Vem gjorde sÃ¥ att du träffade de enda tvÃ¥ personer som bÃ¥de ville och kunde hjälpa dig?”

Tirandim hade inte svar pÃ¥ den frÃ¥gan. Hon tittade ner i golvet och mumlade som svar ”Jag vet inte.” En kort paus senare kom svaret frÃ¥n Risurra ”Men, ser du inte vad som hände? Skaparen sÃ¥g att du behövde hjälp, och Skaparen sÃ¥g till att jag och Mishi korsade din väg, sÃ¥ att vi skulle kunna hjälpa dig. Där har du ditt bevis; att du fortfarande lever och är fri är ett bevis pÃ¥ att Skaparen hjälper de som behöver det och som förtjänar det.”

Risurra tystnade och de stod alla tysta en lång stund. Ju mer Tirandim funderarede på Risurras ord, desto mer sanna framstod det. I resten av sitt liv kunde Tirandim peka ut den stunden som det tillfälle där hon började tro på Skaparen. Det var så självklart att han fanns, och att han hade hjälpt henne. Ett leende spreds över hennes ansikte.

”Du har rätt, mäster. Det är verkligen ett bevis för Skaparen. Jag är glad att han skickade just dig att hjälpa mig. Jag skulle gärna stanna här hos dig, men ännu mer vill jag lära mig mer om Skaparen och bli en präst som du och Mishi.”

Ã…terigen tittade Risurras pÃ¥ henne med dessa ljusblÃ¥a ögon, och nu kunde Tirandim se att det var sanningen som dolde sig i dem. Han log sedan och sa ”Nja, om vi ska vara petiga sÃ¥ är Mishi inte präst än. Hon mÃ¥ste utses till detta av Skaparens högra hand, och han finns i Wamecacu. Därför mÃ¥ste Mishi resa dit, och hon tar gärna dig i sällskap.”

Mishi, som inte sagt nÃ¥got pÃ¥ hela tiden, nickade bifall och svarade sedan. ”Jag reser i gryningen. Jag kommer och väcker dig lite innan vi mÃ¥ste ge oss av. Nu borde du säga adjö till Risurra, eftersom vi inte hinner göra detta imorgon, och sedan gÃ¥ och lägga dig sÃ¥ att du är pigg och utvilad när vi ger oss av.”

Efter det fick Tirandim en kort stund med Risurra där hon fick chansen att tacka för all hjälp och ge honom en avskedskram. Efter en natt i en skön säng var hon på morgonen utvilad när Mishi kom och väckte henne, och de gjorde sig redo för avfärd mot Wamecacu.

Som utlovat kom Mishi och knackade på i gryningen. Tirandims sovrum var fortfarande halvmörkt eftersom bara några få solstrålar letat sig upp över horisonten, och det var inte särskilt varmt i rummet.

Medan hon sov hade något ställt in en ryggsäck i rummet och en snabb blick visade att den bland annat innehöll hennes gamla kläder, nytvättade och lagade. Där fanns även ett vattenskinn och några paket med olika matvaror. Hennes kängor var nyligen insmorda och stod bredvid sängen och på en stol låg de kläder hon hade haft på sig igår. Hon var ganska säker på att hon inte hade vikt ihop dem så prydligt igår.

”Om du skyndar dig med pÃ¥klädningen sÃ¥ hinner vi äta lite morgonmÃ¥l”, informerade Mishi henne och hon gjorde som hon blev tillsagd. SÃ¥ här dags sov de flesta fortfarande sÃ¥ de fick nöja sig med en smörgÃ¥s och en bit korv, men det var bättre än inget morgonmÃ¥l alls. Med det var de redo att ge sig av och Tirandim spände pÃ¥ sig den ryggsäck som hon skulle bära under mÃ¥nga dagar framöver.

I början gick de i tysthet. Mishi verkade inte vara den frågvisa typen och Tirandim hade inte riktigt vaknat än. Dessutom hade hon i början ett visst besvär med att hålla Mishis tempo. Efter att flera gånger behövt halvspringa för att komma ikapp sänkte Mishi takten något och Tirandim kände att hon nu hade tillräckligt med luft både för att gå och för att kunna prata.

De närmaste dagarna frågade hon ut Mishi både om var hon kom ifrån, hennes uppväxt, hur hon kommit att söka sig till Skaparens skola och varför hon hade velat bli präst. Ofta fick hon ganska korta svar från Mishi, särskilt när det kom till hennes bakgrund, men hon lärde sig ändå en del under resan och hon började förstå varför så många trodde på Skaparen och varför hans kyrka hade så många följare.

Under de följande veckorna fick hon både möjligheten att ställa olika frågor till Mishi, men framförallt visade Mishi henne hur man kunde fånga fisk i floden eller småvilt i skogen. Vissa dagar var de tvungna att ta utav den proviant som de hade med sig, men de flesta dagar lyckades de fånga tillräckligt mycket för att kunna somna mätta och belåtna.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 13 – ny version

Comments are closed.