Kapitel 14

Det här är den ursprungliga versionen av kapitel 14. Ella och Wasa ger sig iväg för att undersöka det östra tornet.

Kapitel 14

Ella tog snabbt kommandot över deras gemensamma projekt – för de kom snabbt fram att de var tvungna att kunna hänvisa till det publikt utan att riskera att avslöja sig. Då kändes ”projektet” som ett lämpligt namn eftersom de lika gärna skulle kunna diskutera en uppgift i skolan.

Det första Ella bestämde var att de inte fick väcka uppmärksamhet, och Wasas gråa uppsyn, konstanta trötthet och att hon inte riktigt hängde med på lektionerna hade lett till en hel del tisslande i klassen. Ella hade även observerat att flera lärare verkade bekymrade över Wasa, så steg ett i deras plan hade varit att inte göra någonting alls.

Istället hade Wasa fått två veckor på sig att komma ifatt; både med sömn liksom med studier. Först när Ella var säker på att Wasa inte längre väckte uppmärksamhet gick de vidare med steg två i planen.

Wasa hade redan berättat att hon funnit en väg in i östra tornet och nu behövde de hitta en plan för hur de skulle kunna ta sig till ingången utan att väcka uppmärksamhet. Som noviser bodde de båda i det västra tornet och de behövde därför ta sig genom huvudtornet för att kunna ta sig till det östra tornet.

Men, noviser hade ingen anledning att vistas i huvudtornet på kvällstid, och det var just på kvällarna som de hade möjlighet att smita in i det östra tornet, så de behövde någon ursäkt för att vistas i huvudtornet på kvällstid.
Lösningen var lika enkel som genialisk. Wasa hade tidigare gjort sig känd för att hon ofta satt i biblioteket och studerade och alla som stött på Wasa och Ella visste att de var vänner som ofta hjälpte varandra, liksom att Ella hade haft det lite jobbigare med studierna än Wasa.

De började därför spendera mycket tid i biblioteket, och en stor del av denna tid spenderades på att Wasa hjälpte Ella med hennes studier. Förutom att detta gav dem en anledning att ofta vara i biblioteket hjälpte detta Ella storligen och hon tyckte nästan att det var lite synd att de inte behövt detta svepskäl tidigare. Då hade kanske inte Estsuldras prov känts så svårt för Ella.

Även om Wasa hade knotat lite grann i början då hon helst hade velat gå vidare med sin ledtråd i det östra tornet direkt så hade Ella inga större problem med att övertala Wasa om att det var viktigt att de följde hennes plan. Faktum är att det gick så lätt att Ella började undra varför. Normalt sett brukade det vara Wasa som övertalade henne till någonting.

Men, Ella tänkte inte klaga. Det var roligt att för en gångs skull få vara den som hade rätt och vara den som bestämde. Till slut kände hon att deras alibi var etablerat och på en vändag skred de till verket. Att de valde just en vändag kändes extra lämpligt eftersom deras plan hade fördjupat deras vänskap.

Dessutom var vändag dagen före fridag, vilket innebar att de kunde sova längre imorgon. Det gjorde därmed inte så mycket om deras projekt skulle hålla dem uppe sent på natten.

Deras plan skulle dock ha blivit avbruten om de stött på någon på vägen mot det östra tornet. Att röra sig mellan biblioteket och det västra tornet fanns det ingen som hade invändningar mot, men att röra sig från biblioteket mot det östra tornet hade kunna väcka frågor. Frågor som de inte ville besvara.

Att hela tiden stanna och lyssna, innan de tog nästa korridor och sedan nästa och nästa och nästa, gjorde att det tog dem dubbelt så lång tid att nå östra tornet som det skulle ha gjort om de hade kunnat gå i rask takt dit, men det kändes ändå som en seger att de lyckats nå ändå fram utan att stöta på någon. Nu skulle de bara försöka ta sig in på något sätt.

Ella vände sig mot Wasa och tittade uppfordrande på sin vän. ”Du sa att du hade hittat ett sätt att ta sig in i det östra tornet. Så, hur kommer vi in?”. Hon drog demonstrativt i handtaget till dörren för att visa att det var låst, bara för att ramla bakåt när dörren öppnade sig.

Medan Ella satt där på golvet så funderade hon på vad som var värst; den bultande känslan i ryggslutet från att ha fallit ner på golvet eller det faktum att Wasa skrattade så att tårarna sprutade. Wasa lyckades dock ganska snabbt samla sig och erbjöd henne en hand samtidigt som hon ursäktade sig med ”Förlåt, men det såg så roligt ut.”

Hon tog vännens utsträckta hand och reste sig med viss möda; det gjorde inte särskilt ont längre men hon skämdes över att hon ramlat ned på golvet på det här sättet. ”Men, hur gick det här till?” frågade hon. ”Östra tornet ska ju vara låst.”
”Du gav mig aldrig tid att besvara frågan innan du ryckte i dörrhandtaget”, svarade Wasa. ”Svaret är att alla utgår från att Östra tornet är låst för alla, eftersom det präntas in i oss redan på den första lektionen som noviser. Men, det är inte helt korrekt.”

”Det jag upptäckte”, fortsatte Wasa, ”var att det Östra tornet är låst med magi. Den magi som används förhindrar magiker från att gå in, men den påverkar inte personer utan magisk förmåga från att komma in.”

”Men”, bröt Ella in i vännens utläggning, ”vi har ju tränat magi i många, många veckor nu och har alla magisk förmåga. Då borde ju vi stoppas av magin också.”. Hon gned sig förnärmat på sin ömmande bakdel som fortfarande kände av hennes landning på golvet.

”Sant”, fortsatte Wasa med ett finurligt leende, ”men som noviser måste vi fortfarande anstränga oss för att nå magin, den är inte en naturlig del av vår vardag som den är för fullvärdiga magiker. Det är därför de hela tiden kan se om någon använder magi och det är därför som de alltid kan använda magi när de vill, medan vi ibland misslyckas helt enkelt för att vi inte får tag i de trådar som vi behöver just då.”

Wasa gjorde en kort konstpaus innan hon fortsatte. ”Om du hade använt magi för att lysa upp korridoren så skulle du ha blivit stoppad av den blockerande magin, men nu höll du inte aktivt på med magi och därför påverkades du inte. Det var det som var min teori den kvällen som jag kom till ditt rum och jag var här och provade på en dörr.”
”När jag utan problem kunde öppna den förstod jag att jag hade rätt, men jag vågade inte utforska tornet på egen hand, så jag vände en bit in i tornet och beslutade att jag skulle avslöja allting för dig.” Ella nickade. Förklaringen kändes rimlig, men det var en sak hon inte kunde förstå. ”Vissa magiker har tillstånd att gå in i östra tornet. Hur kommer de då in?”

Hon möttes av ett leende från Wasa som uppenbarligen trivdes med att vara den som hade rollen som lärare just nu. ”Det funderade jag också på. Svaret är att det finns en dörr, en välbevakad dörr, som magin inte är aktiverad på. Genom den dörren kan magiker gå in. Tack vare att övriga dörrar skyddas av magi från magiker, och genom att man skrämmer noviser från att gå in, så räcker det med att bevaka en enda dörr.”

”Samtidigt kan man se till att magiker som behöver komma in i tornet faktiskt kan göra det, och om tjänstefolket behöver komma in i tornet så hindras de inte av den här magin.”

”Och allt detta fick du fram genom böcker i biblioteket?” blev följdfrågan från Ella. ”Javisst. Man behövde bara läsa på flera olika ställen, lägga ihop ett plus ett och sedan läsa lite grann mellan raderna.”

Wasa såg väldigt nöjd ut med sig själv, och med all rätt antagligen. Ella var övertygad om att det inte varit så enkelt att klura ut som vännen framställde det och Ella var helt övertygad om att hon själv hade kunnat spendera ett år (eller två) i biblioteket och ändå inte kunnat komma på svaret.
Hon drog ett djupt andetag, som för att samla sig själv, innan hon tog tag i handtaget till den numera halvöppna dörren. Efter att ha öppnat dörren helt tog hon ett steg in i den dunkla korridor som låg bakom dörren samtidigt som hon försökte låta modigare än hon egentligen kände sig. ”Nå, ska vi undersöka vad som finns här inne?”

När hon klivit in genom dörren insåg hon att det skulle bli väldigt mörkt då facklorna längs med korridoren inte var tända här på samma sätt som de var i huvudtornet men till hennes glädje hade Wasa tänkt på detta och tagit med en extra fackla som hon tog fram ur ryggsäcken och tände på en fackla utanför dörren innan även hon steg in och stängde dörren bakom dem.

Den enda del av korridoren som de såg nu var den lilla del som lystes upp av Wasas fackla, och skuggorna spelade på väggarna i eldfacklans sken. Även här satt det facklor monterade med jämna mellanrum, men om de skulle tända dessa skulle det vara enkelt att se att någon var här, och de ville undvika upptäckt nu när de brutit mot den enda regel som skulle kunna få dem utkastade från skolan.

Ella tittade sig omkring men eftersom hon inte hade en aning om vad de letade efter och då de dessutom såg enbart den lilla del av korridoren som facklan lyste upp visste hon inte vad deras nästa steg borde vara. Hennes plan hade handlat om att ta sig in i östra tornet utan att bli upptäckta och då de nu uppfyllt det målet hade hon inte heller någon plan för nästa steg.

Wasa verkade å andra sidan veta exakt vart de skulle och hon tog några raska steg samtidigt som hon informerade ”Kom, vi behöver hitta en trappa som leder nedåt i tornet.”

Eftersom Wasa hade deras enda ljuskälla och då Ella inte gärna ville bli lämnad ensam i mörkret följde hon efter, men hon kunde inte låta bli att undra hur vännen kunde vara så säker på att de skulle ta sig just nedåt.

”Varför ska vi nedåt?” frågade hon. ”Böckerna i biblioteket var lite kryptiska”, kom svaret från Wasa, ”men de antyder att när magigillet splittrades i två delar så var det ett antal böcker och magiska föremål som flyttades över i det östra tornet, och dessa borde finnas i bottenvåningarna.”

”Men, varför just i bottenvåningarna”, frågade Ella som inte kunde förstå varför detta skulle vara självklart. ”Jo”, svarade Wasa, ”ingången som inte är magiskt låst ligger en trappa upp från huvudingången i huvudtornet. Det mest troliga är att dessa texter och föremål ligger nära den ingången. ”

Ytterligare en konstpaus från Wasa innan hon fortsatte. ”De magiker som behöver komma in i östra tornet är magiker som forskar i magins historia. Både de som behöver komma åt de böcker som noggrannare beskriver den perioden, men också de magiker som behöver tillgång till de magiska föremål som bedömdes som förbjudna av olika skäl.”

”Förbjudna?” kom den tvekande frågan från Ella. ”Varför är de förbjudna?”. Wasa stannade en kort stund och tittade på Ella innan hon besvarade frågan.
”Det är en bra fråga, och det fanns inga svar i biblioteket. Min gissning är att en del av dem enbart kan användas av män och att man ville förhindra männen från att komma åt dem. Sedan var antagligen en del av dem farliga, och andra var sådana som man av olika skäl ville gömma undan.”

”Jag vet faktiskt inte riktigt”, sade Wasa med en tydlig suck på slutet som tydliggjorde hur frustrerande hon tyckte att detta var. ”Det jag vet är att Tomo uppehöll sig här och att hon både läste gamla texter och undersökte förbjudna föremål. Hon skrev det aldrig rakt ut i sina brev, men en del av det hon skrev antyder det och det är min … eller förlåt vår … bästa ledtråd just nu.”

Med det återupptog Wasa sina bestämda steg och Ella hade inte mycket annat val än att följa efter. Några hundra fullsteg senare nådde de en trappa som ledde nedåt och de följde den spiralformade trappan nedåt. De passerade både en och två och tre våningar och Ella började undra hur långt ned de skulle gå egentligen.

När de kommit halvvägs mellan två våningar kände hon sig därför föranledd att fråga. ”Hur långt …?”, men längre kom hon inte innan Wasa vände sig om med ett argt ”Sch!”. Medan hon stod där med gapande mun och undrade vad som flugit i Wasa så tog Wasa ett steg närmare och viskade.

”Vi är nära den våning där de förbjudna rummen ligger. Det är både möjligt och troligt att någon är där så vi måste vara helt tystna.”

Ella rodnade eftersom hon borde ha tänkt på det själv. ”Förlåt”, viskade hon tillbaka. ”Ingen fara”, kom svaret från Wasa, ”Jag är ganska säker på att ingen hörde oss. Men från nu måste vi vara helt tysta tills vi är säkra på att ingen är inom hörhåll. Hur är det? Är du van att röra dig i mörkret?”

Frågan förvånade Ella, men hon besvarade den med en skakning på huvudet. ”Vilken tur att jag är det då”, svarade Wasa samtidigt som hon sträckte ut vänster arm. ”Här, håll min hand och gå försiktigt” viskade hon. Ella hann inte mer än ta tag i vännens hand innan hon släcka facklan och de omgavs av totalt mörker.

Nu var Ella inget barn längre, utan hon tyckte att hon nästan var vuxen, men hon gillade inte när det var helt mörkt. Det kändes nästan som om hon var instängd i ett trångt rum, där väggarna långsamt rörde sig inåt, men hon hann inte fundera mer på det innan hon kände hur Wasa långsamt drog hennes arm framåt och om hon skulle undvika att ramla i trappan hade hon inte mycket val annat än att försiktigt röra sig framåt.

Eftersom de inte kunde se någonting utan försiktigt fick känna sig framåt i en trappa rörde de sig väldigt långsam och det kändes som en evighet innan de förnam ett svagt sken av ljus snett nedåt och framåt. De började närma sig den förbjudna våningen och det ljus de såg kom antagligen från att den våningen – till skillnad från den våning de gått in på – var permanent upplyst.

Några trappsteg innan de nådde öppningen till den här våningen stannade Wasa och släppte hennes hand. Även om hon inte längre behövde Wasas ledning då det nu fanns tillräckligt med ljus för att se hade vännens hand erbjudit en trygghet och hon kände ett styng av saknad när Wasa släppte hennes hand.

Det fanns dock inte tid att fundera på vad detta innebär eftersom Wasa signalerade åt henne att vara helt tyst innan hon smög fram till öppningen och försiktigt tittade ut. Några ögonblick gick; ögonblick som kändes som evigheter. Hade något hört dem?

I nästa ögonblick verkade Wasa ha bestämt sig och hon tog tag i Ellas hand igen och mer eller mindre släpade iväg henne med raska steg. Det hela gick väldigt fort och Ella hann inte uppfatta särskilt mycket av situationen, mer än att de snabbt rörde sig i en upplyst korridor och halvt springande rörde de sig mot en dörr som låg ungefär femtio fullsteg från trappan de gått ner för.

Lika hastigt som språngmarschen inletts avslutades den då Wasa dragit in henne genom dörröppningen och därefter stängt dörren efter dem. De fick båda ägna ett ögonblick åt att hämta andan innan de började utforska rummet som var fullt med gamla böcker. En del var sorterade och stod prydligt uppställda i bokhyllor som var uppmärkta med bokstäver som inte sa Ella någonting.

Ella skulle precis fråga vad de olika bokstäverna betydde när hon såg hur vännen stelnade till och la händerna över munnen samtidigt som hon tittade oroligt mot dörren.
Just då hörde Ella samma sak som hennes vän måste ha hört. Fotsteg. Någon rörde sig i korridoren och stegen kom närmare och närmare. Någon var på väg mot dem. Om den personen gick in här skulle de bli upptäckta.

Ella kände sig precis så panikslagen som Wasa såg ut att vara. De fick inte bli upptäckta. Inte här. Inte nu. Men vad skulle de göra? Även om rummet var fullt av böcker fanns ingen bra stans att gömma sig, men de kunde inte stå här och bara vänta.

I ren desperation började hon känna på bokhyllorna. De stod alla mot väggarna och om bara någon av dem gick att flytta på en liten bit skulle de kanske kunna gömma sig bakom den.

Stegen kom närmare och det lät som om personen inte var mer än tio fullsteg bort nu när Ella till slut hittade en bokhylla som rörde på sig när hon drog i den.

Det fanns ingen tid att tänka utan hon sprang bort till Wasa och tog ett stadigt tag om hennes vänstra hand, drog bort vännen till bokhyllan och hoppades att de båda skulle kunna gömma sig bakom den. Hon tryckta in Wasa i det lilla utrymme som fanns och lyckades på något sätt klämma in även sig själv. Det var trångt, oerhört trångt. Så trångt att hon kunde känna vännens andetag och känna hur deras hjärtan båda slog snabbt i panik.

Precis då öppnades dörren och de höll båda andan i väntan på om de skulle lyckas undvika upptäckt.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 14

Comments are closed.