Kapitel 15-17

Ibland behöver man variera sig. Här kommer kapitel 15 till 17 i ett svep.

Kapitel 15

Fridagen började lida mot sitt slut, och Marmat kände sig nöjd med dagen. Han hade varit lite orolig på morgonen inför mötet med de andra noviserna. Han hade aldrig haft problem med att få vänner hemma i byn, men här hade han varit den konstiga personen som undvikit lektionerna i magi för att istället träna med vakterna.

Den enda gången som han hade träffat de andra pojkarna innan dagens möte hade varit den stridsövning som hade slutat med en luftfärd och medvetslöshet för honom. Han hade därför varit ganska övertygad om att de övriga skulle tycka att han var lite konstig och det skulle bli svårt att få dem att behandla honom som en i gruppen.

Men, det hade gått mycket enklare än han trott. Även om det varit lite stelt i början där de försökte bedöma honom på samma sätt som han hade försökt bedöma dem så hade han snabbt kommit in i det sociala spelet och de magiska lekarna hade varit roligare än han hade trott dagen innan.

De hade bland haft en tävling som kallades ”Tornet faller”. Det bestod av att man hade ett antal brickor av trä som lagts i hög på varandra och bildade ett torn. Sedan skulle man ta en bricka och flytta till toppen och den som fick tornet att falla förlorade.

Så långt var det ett spel som kunde spelas utan magi, men de hade gjort två tillägg som gjorde spelet mer spännande; och samtidigt svårare.
Den första regeln var att man inte fick vidröra träbrickorna rent fysiskt. För att ta, flytta och placera en träbricka var man därmed tvungen att använda magi vilket krävde både koncentration och precision.

Tillägg nummer två ökade svårighetsgraden rejält. Man förlorade nämligen enbart om någon bricka föll ned på marken när man gjorde sitt drag. Det gjorde att om en bricka höll på att ramla – eller hela tornet – kunde man rädde sig själv genom att hålla emot den brickan med magi.

Det svåra var dock att man aldrig kunde släppa den brickan. Under resten av spelet var man tvungen att hålla den uppe, samtidigt som försökte lyfta en annan bricka med magi. Man var alltså tvungen att göra två olika saker samtidigt vilket var svårt nog utan magi, men att göra två magiska saker samtidigt var extremt svårt och ansträngande.

Varje match hade dessutom en fullvärdig magiker som domare som höll koll på vem som hade ansvar för en viss bricka, så att man inte skulle kunna släppa den bricka man höll uppe med magi när det var den andra spelarens tur.

Slutligen fick man inte använda ny magi när det var den andra spelarens tur. Man fick alltså inte störa den andra spelaren.

Det hade tagit Marmat fyra matcher – och fyra förluster – innan han till slut fick sin första vinst, och i slutet av dagen vann han ungefär varannan match. Det hade blivit lättare att vinna när han insåg att han kunde använda trä för att binda ihop några av brickorna och skapa lite mer stabilitet i tornet.
Samtidigt gällde det att inte knyta ihop för många brickor eftersom det dels hjälpte motståndaren och dels gjorde det att det inte fanns några brickor att plocka nästa gång det var hans tur.

Nu började dock dagen lida mot kväll och efter kvällsmålen hade de flesta rört sig mot sina rum för vila eller studier. Marmat hade dock fortfarande inte hunnit med sin dagliga löptur och idag när han inte var mentalt utmattad efter en dag fylld med lektioner i magi bestämde han sig för att ta en längre löptur; kanske skulle han kunna slå sitt personliga rekord på 20 varv längs med insidan av muren?

Väl utomhus var luften frisk och klar. De började närma sig sommar men kvällstid var det fortfarande ganska svalt och så här års hade solen redan gått ned. Han fick därför springa i skenet av de facklor som satt utmed muren. Det gjorde honom dock ingenting. Han kunde sin löprunda så väl nu att han hade kunnat springa den i mörkret om det hade behövts.

Det blev dock inga 20 varv den här gången. Redan på varv fem observerade han att ett litet hus som låg längst bort från adepternas hus var upplyst. Att ett hus var upplyst var inte så konstigt, om det inte hade varit för en sak. Under alla de kvällar som han hade sprungit förbi det här huset hade det varit släckt. Alla de dagar som han sprungit förbi i dagsljus hade huset verkat igenbommat och oanvänt. Fram till nu hade han trott att det varit någon sorts förråd eftersom det var mycket mindre än alla andra hus på området.

Första gången som han sprang förbi huset och det var upplyst viftade han bort, och även på nästa varv, men efter att ha sprungit två varv där det enda han kunnat tänka på var varför någon var där nu tog nyfikenheten överhanden. Istället för att fortsätta springa stannade han därför en bit innan han skulle komma fram till huset och samlade sig.

När andhämtningen återgått till det normala började han lyssna, för att försöka höra vad som pågick i huset, men han hörde ingenting i dess riktning. Han bestämde sig för att undersöka och gick därför långsamt mot husets baksida. Han ville inte smyga; ifall någon skulle se honom skulle det verka misstänkt om han smög. Samtidigt ville han inte annonsera sin ankomst genom att springa eller gå i rask takt, så han höll ett tempo som inte var så långsamt att det skulle orsaka frågor och inte så snabbt att han kunde höras på långt avstånd.

Väl bakom huset, som inte var mer än fyra fullsteg i vardera riktningen stannade han återigen och lyssnade, men han hörde ingenting. Ingen verkade vara utanför huset och ingenting hördes inifrån huset. Varje sida på huset hade ett fönster, som det lyste ur, men fönstren satt för högt upp för att han skulle kunna titta in. Han funderade på om han helt skulle gå fram till dörren och titta in, men även om ingen hade förbjudit honom att utforska området bäst han ville så kände han instinktivt att han inte borde vara här.

Förutom att det här huset var mycket mindre än alla andra hus på området så skiljde det sig på ytterligare ett vis från de övriga. Alla andra hus hade släta väggar med någon typ av puts på dem, som gjorde att hade en slät men skrovlig yta.
Det här huset bestod istället av stenar i olika storlekar som var sammanfogade, så det borde gå att klättra på väggen upp till fönstret. Det satt inte mer än två – eller möjligen tre – fullsteg upp, så även om han tappade greppet borde han inte skada sig om han tappade greppet.

Från sina många språngmarscher utmed muren visste han dels att ingen annan brukade röra sig här kvällstid och han visste att vakterna på muren brukade ha sin uppmärksamhet riktad utåt och inte inåt. Hans nyfikenhet tog överhanden och han beslöt sig för att försöka klättra upp till fönstret.

Vilket gick både lättare och snabbare än han hade trott och han hade snart överkroppen in genom fönstervalvet samtidigt som benen dinglade ned för huskroppen. Han hade oroat sig för att det skulle ta stopp där, att han inte skulle komma längre än glasrutan, men ytterligare en skillnad med det här huset var att fönstren saknade fönsterglas och istället var tomma öppningar in i huset.

Nu hade han därmed en bra överblick in i huset, samtidigt som det skulle vara lätt att ta sig in, om han behövde. Han blev dock besviken när han tittade in. Det var bara ett stort tomt rum med tända facklor på väggarna. Om detta var ett förråd användes det inte till det eftersom det inte fanns några lådor, säckar, kistor eller någonting annat i rummet. Istället fanns fyra väggar. Tre av dem med ett fönster i, där de andra två verkade vara likadant som det fönster han halvt klättrat in i.

Den fjärde väggen hade en dörr, som just nu stod öppen inåt i rummet. Rummet hade någon form av trägolv gjort av grova oslipade plankor, men det var som sagt helt tomt. Marmat kände sig oerhört besviken. Han visste inte vad han hade förväntat sig, men han hade inte förväntat sig ett tomt rum. Varför hade någon ens ansträngt sig med att tända upp rummet? Om de hade hämtat det lilla som fanns där borde de väl ha släck facklorna och stängt dörren när de gick?

Han skulle just ge upp och klättra ned för att återuppta sin löparrunda när han hörde ett ljud inifrån rummet. Det lät ungefär som om någon släpade en kedja över en sten och därefter började golvet sjunka nedåt. Han hade svårt att tro sina egna ögon, men hela golvet började sjunka ned i marken och snart var det inte längre tre fullsteg ned från fönstret till golvet utan avståndet var nu åtta fullsteg.

Det var svårt att se vad som hände där nere, eftersom det var en bit ned, men också för att det utrymmet inte var lika väl upplyst som här uppe, men Marmat tyckte att han såg två skuggor som rörde sig mot mitten av golvet innan han hörde samma ljud igen och golvet började röra sig uppåt.

Han trodde inte att han skulle synas där han var just nu, men för säkerhets skulle valde han att klättra ned igen och han tryckte sig nu mot väggen. Han kunde höra hur två personer kom in i rummet och när ljuset slocknade insåg han att de hade släckt facklorna. De pratade inte med varandra, men Marmat var ganska säker på att det var två män som hade kommit upp ur golvet.

Ljudet av en dörr som stängdes signalerade att de hade lämnat byggnaden, men Marmat valde att stå kvar i mörkret och vänta en stund innan han klättrade upp till fönstret igen.

Nu var det dock beckmörkt inne i rummet och Marmat kunde inte se mycket i det svaga månsken som lyste in genom fönstren. Han funderade på om han skulle chansa och försöka hoppa ned i mörkret, men risken för att skada sig var allt för stor. Han visste inte ens om det hoppet skulle vara tre fullsteg eller åtta. Ett fall på åtta fullsteg, med en landning på ett hårt trägolv skulle inte bara göra ont utan han riskerade att bli allvarligt skadad.

Han hade därför tre alternativ. Det första alternativet, att återvända till sin löprunda utan att utforska vad det här var, bestämde han sig snabbt för att inte välja. Alternativ två var att återvända till sitt rum, hämta en fackla och sedan återvända hit, men det skulle kunna leda till frågor. Dessutom var han inte helt pigg på att försöka klättra upp till fönstret med en fackla i vänster hand.

Alternativ tre var använda magi för att skapa ljus. Det var ingen komplicerad magi och han hade gjort det flera gånger som en del av sin utbildning. Det var den enda eldbaserade magi som han fått använda sig av hittills och han hade flera gånger haft nytta av den. Det fanns dock en risk att någon magiker kunde se honom. Men, dels var det inte särskilt troligt att någon magiker skulle kunna se honom här, och dels hade han varken förbjudits att utforska området eller att använda magi på egen hand, så han bestämde sig för alternativ tre.

Att skapa en boll av ljus var inget större besvär och inte heller att försiktig styra ned den mitt i rummet. Efter en del ansträngning – det var jobbigare än han hade trott att det skulle vara – lyckades han öka storleken och styrkan på bollen och den lyste nu upp hela rummet. Han kunde se att golvet återgått till positionen högst upp vilket innebär att det var tre meter att hoppa ned.

För säkerhets skull klättrade han in i rummet och sänkte sig ned från fönstret tills fötterna dinglade ett fullsteg och tre fot ovanför golvet och där släppte han taget så att han landade med ett duns på golvet. Väl nere i rummet tittade han sig omkring för att försöka utröna hur han skulle kunna sänka golvet.

Eftersom han hade hört en kedja hade han räknat med att se en sådan här, men rummet bestod enbart av ett trägolv, ett halmtak och fyra väggar. Tre av väggarna hade fönster och den fjärde en dörr. Ingenting annat fanns i rummet förutom ett fackelfäste med en släckt fackla på varje vägg. ”Så, hur fick man golvet att sänkas” undrade han för sig själv.

Han studerade noggrant golvet, och kände med fötterna om någon planka satt löst, men ingenting hände där Därefter gick han runt väggarna och kände på de stenar som stack ut mest, men de satt stenhårt. Han började fundera på om det var så att golvet enbart kunde öppnas nedifrån, men hur signalerade de här uppe ned till den eller de som styrde golvet i sådana fall?

Han var på väg att ge upp och återvända till sitt rum då det slog honom; fackelfästena! De kanske öppnade golvet?
Det första fackelfästet satt stenhårt och rubbades inte ens när han hängde hela sin vikt på det. Samma sak med det andra och det tredje. Ett fäste kvar nu, och sista chansen att han skulle kunna klura ut hur man öppnade golvet så att det sjönk ned. Han tog tag i fästen och drog i det, men ingenting hände. I ren frustration stötte han fästet uppåt, som för att straffa det för att det var så svårt att öppna.

Då hände någonting. Fästet gled uppåt och Marmat hörde ett klick, ungefär som om någonting öppnats. Därefter det rasslande ljudet av en kedja som åkte över sten och sedan började golvet långsamt glida nedåt. Halvvägs ned såg han ett svagt ljussken och insåg att det antagligen var tänt där nere. För att inte avslöja sig själv släckte han ned sin ljusboll tills det bara vare en liten boll som rymdes i hans handflata och som enkelt skulle kunna döljas genom att knyta handen.

Väl nere i botten låste sig golvet med ytterligare ett klick och Marmat kunde nu se en korridor som sträckte sig inåt. Antagligen ledde den till ett eller flera rum som låg under de vanliga byggnaderna.

Marmat var lite orolig att han skulle stöta på någon här nere, men han hade faktiskt inte blivit förbjuden att utforska området. Om någon upptäckte honom borde han inte kunna bli straffad. Hoppades han i alla fall innan han svalde klumpen i halsen och började gå in i korridoren för att se vad han kunde tänkas stöta på.

Kapitel 16

Som utlovat kom Mishi och knackade på i gryningen. Tirandims sovrum var fortfarande halvmörkt eftersom bara några få solstrålar letat sig upp över horisonten, och det var inte särskilt varmt i rummet.

Medan hon sov hade något ställt in en enkel ryggsäck i rummet och en snabb blick visade att den bland annat innehöll hennes gamla kläder, numera nytvättade och lagade. Där fanns även ett vattenskinn och några paket med olika matvaror. Hennes kängor var nyligen insmorda och stod bredvid sängen och på en stol låg de kläder hon hade haft på sig igår. Hon var ganska säker på att hon inte hade vikt ihop dem så prydligt igår.

”Om du skyndar dig med påklädningen så hinner vi äta lite morgonmål”, informerade Mishi henne och hon gjorde som hon blev tillsagd. Så här dags sov de flesta fortfarande så de fick nöja sig med en smörgås och en bit korv, men det var bättre än inget morgonmål alls. Med det var de redo att ge sig av och Tirandim spände på sig den ryggsäck som hon skulle bära under många dagar framöver.

I början gick de i tysthet. Mishi verkade inte vara den frågvisa typen och Tirandim hade inte riktigt vaknat än. Dessutom hade hon i början ett visst besvär med att hålla Mishis tempo.

Efter att flera gånger behövt halvspringa för att komma ikapp sänkte dock Mishi takten något och Tirandim kände att hon nu hade tillräckligt med luft både för att gå och för att kunna prata.

De närmaste dagarna frågade hon ut Mishi både om var hon kom ifrån, hennes uppväxt, hur hon kommit att söka sig till Skaparens skola och varför hon hade velat bli präst. Ofta fick hon ganska korta svar från Mishi, särskilt när det kom till hennes bakgrund, men hon lärde sig ändå en del under resan och hon började förstå varför så många trodde på Skaparen och varför hans kyrka hade så många följare.

Samtidigt kände hon sig allt mer nedstämd. Hon hade inte känt särskilt mycket sorg över vad som hade hänt hennes mor och hennes syster; vilket fick henne att undra om det var något fel på henne. Borde hon inte ha känt en djup sorg och saknad som gjort henne oförmögen till någonting annat? Men den sorgen hade inte kommit, utan hon hade hela tiden kunnat fokusera på nästa mål.

Men nu var det som om det som hade hänt hade kommit ifatt henne och hon började oroa sig för nätterna. Varje natt var det samma sak; hennes drömmar kretsade hela tiden kring hennes mor, eller hennes syster, eller båda, och i alla drömmar hände samma sak.

I hennes drömmar hade det som hänt egentligen inte hänt; hon hade inbillat sig, eller någon hade kommit och räddat dem, eller Risurra och Mishi hade rusat in och stoppat männen. I drömmen hade hon alltid varit så glad över att få se dem igen och över att hon hade vaknat upp från sin mardröm.
Oftast hade hon vaknat med ett ryck, med glädjen från drömmen fortfarande kvar en alldeles för kort stund innan hon hade förstått att det här var verkligheten och i verkligheten var de båda borta.

Varje gång hade känts värre än den förra gången och hon fick allt svårare att sova vilket gjorde att hon på dagarna var tvungen att koncentrera sig på att gå och hon hade nästan helt slutat prata med Mishi medan de gick. Några gånger, när de suttit ned för kvällsmål, hade Tirandim inbillat sig att Mishi tittat bekymrat på henne, men eftersom hon aldrig sagt någonting måste det ha varit inbillning. Hon var därmed helt säker på att hon lyckats dölja för Mishi hur nedstämd hon var. Helst skulle hon vilja lägga sig ned och somna och stanna i någon av dessa drömmar för alltid.

Men hon kunde givetvis inte få drömmarna att pågå längre än de gjorde. Hennes trötthet gjorde dessutom att hon inte drömde lika ofta, utan hon var ofta snudd på medvetslös av utmattning på natten. Detta gjorde att när drömmarna väl kom kändes de ännu mer intensiva och sorgen över att vakna kändes ännu jobbigare.

En sådan natt, när hon hade vaknat mitt i natten av ytterligare en dröm om hennes mor, kände hon att hon inte orkade mer. Just den här drömmen hade handlat om att hon skulle fylla år och att hennes mor – som vanligt – hade suttit uppe sent och sytt på en present åt henne. Även om de hade det knapert brukade hennes mor åstadkomma någon typ av present både till henne och hennes syster och hon brukade alltid se fram mot vad modern hade ordnat det här året.
Hon kunde inte minnas vilken present hon fått i drömmen, men hon mindes att hon hade blivit glad och nu när hon vaknade kändes det som om hon ramlade ned i ett djupt hål fyllt med sorg, saknad och förtvivlan. För just idag var faktiskt hennes födelsedag. Just idag fyllde hon tolv år och för första gången i sitt liv skulle hon inte få fira den dagen med sin mor och sin syster. Hon skulle inte få morgonmål på sängen och hon skulle inte få öppna den present som hennes mor med stor möda färdigställt.

Istället skulle hon få ligga här i mörkret; ensam och utan någon som brydde sig om henne och utan någon som ens visste att hon fyllde år. Som många nätter innan kände hon hur tårarna började komma, men den här gången varken kunde eller ville hon hålla tillbaka utan tårarna rann okontrollerat och hennes kropp skakade av snyftningar.

Tirandim hade ingen känsla för hur länge hon gråtit när plötsligt kände en hand på sin axel och inte heller hade hon hört att Mishi vaknat och gått över till henne. ”Sch. Hur är det fatt?” kom frågan från Mishi.

All den sorg och smärta som hon hållit inom sig forsade nu fram som en vårflod och mellan snyftningar, snörvlingar och hulkningar berättade hon allt för Mishi; om saknaden av sin mor och sin syster, om drömmarna, om hur sorgen känts svårare och svårare för varje dag, om hur idag skulle ha varit hennes födelsedag.

Medan hon berättade hade Mishi flyttat sig närmare och hon höll nu om henne. Även om hon visste att det var Mishi så kändes det ändå som när hon varit liten och hennes mamma hade tröstat henne.
Hon kunde känna hur kroppen inte längre kändes lika spänd utan hur hon kunde slappna av i musklerna. Någonstans i slutet av berättelsen hade hon somnat, medan Mishi höll om henne, och när hon vaknade i gryningen satt Mishi fortfarande kvar.

Hon hade vaknat med huvudet i knät på Mishi och när hon öppnade ögonen såg hon att hon hade smutsat ned Mishis kläder med tårblandad smuts och snor. Förläget reste hon sig upp och skulle precis be om ursäkt till Mishi när hon såg att hennes ögon var röda; det såg ut som om även Mishi gråtit även om hon aldrig märkt det mitt i sina hulkningar.

”Det är en sak jag aldrig berättade när du frågade om var jag kom ifrån”, började Mishi. ”Jag kände aldrig min mor, utan hon dog när jag var liten och min pappa tog hand om mig istället. Det var bara han och jag, så vi kom väldigt nära varandra. Han ägde ett värdshus i Wamecacu så han kunde jobba samtidigt som han tog hand om mig, och när jag blev äldre började jag hjälpa till genom att bära ut mat och öl till våra gäster.”

”En dag när jag skulle bära ut öl till en kund som var officer i armén snubblade jag på någonting och det bar sig inte bättre än att jag spillde ut hela ölen på mannen. Han blev inte bara arg, utan snarare vansinnigt arg och började gorma om att han minsann skulle slå mig både gul och blå för detta. Min far, som aldrig skadat någon gick mellan eftersom han inte kunde tillåta att mannen skulle slå mig.”

”Vi hade haft bråkstakar tidigare – tyvärr leder öldrickande ofta till bråk – men pappa hade alltid lyckats avstyra bråken.”
”Med sitt vänliga och lugna sätt brukade han kunna lugna ned även de mest upprörda. Utom den här gången då. Helt plötsligt drog mannen en kniv och stack den flera gånger i magen på min pappa som föll ihop på golvet i en blodpöl som växte och växte.”

”Jag vet inte vad som hände med bråkstaken eftersom han snabbt flydde, men jag vet vad som hände med min pappa. Han dog.”

”Att höra din berättelse och din sorg fick mig att minnas hur mycket jag älskade min pappa, och hur mycket jag fortfarande saknar honom. Jag fick aldrig möjlighet att sörja honom, utan när han dog blev jag tvungen att försöka hitta mat på egen hand. I flera månvarv bodde jag i olika skjul och stal mat där jag kunde hitta den, fram till den dagen då jag försökte stjäla pengar från en kyrka.”

”Den präst som upptäckte mig hade kunnat få mig fängslad som tjuv, men istället bjöd han in mig till sin bostad och bjöd på mat. Tack vare honom kunde jag sedan börja i Skaparens skola och utan honom hade jag antagligen varit död eller suttit i någon fängelsehåla nu.”

”Så, även om du tycker att det är jobbigt med sorgen nu, så är det bättre att gråta än att försöka hålla sorgen inom dig; ju längre du försöker hålla smärtan inom dig desto svårare blir det att gå vidare och försöka leva igen. Tror du inte att din mamma och din syster hade velat att du skulle fortsätta ditt liv och göra någonting bra med det?”

Tirandim nickade. Det Mishi hade sagt kändes så rätt; hennes syster hade inte sagt åt henne att springa om hon inte hade velat att hon skulle leva. ”Bra”, fortsatte Mishi. ”Kan du lova att prata med mig nästa gång det gör ont i hjärtat istället för att försöka klara dig själv? Jag är kanske inte så bra på att prata, men jag är väldigt duktig på att lyssna.”

”Men, vet du vad?”, frågade Mishi. ”Jag tror att vi båda är ganska utmattade och att vi kanske skulle välja att vila här idag. Så kan vi försöka fira din födelsedag bäst vi kan efter omständigheterna. Tyvärr tror jag inte att jag kan åstadkomma en tårta med det vi har med oss, så då får försöka fira födelsedag utan tårta.”

Mishi avslutade meningen med ett leende och Tirandim log lite förläget; hon hade nästan trott att Mishi skulle dra fram en tårta ur sin ryggsäck när hon hade sagt att de skulle fira hennes födelsedag. ”Men, om du går och tvättar av dig lite grann så har jag faktiskt en present åt dig.”

Något förvirrad gick Tirandim bort till bäcken som låg i närheten av deras lägerplats och tvättade av sitt ansikte så att det inte längre var rödstrimmigt. Hur kunde Mishi ha en födelsedagspresent åt henne? Hon visste ju inte att det var just idag som hon fyllde år.

När hon kom tillbaka frågade hon om detta, och svaret var både oväntat och självklart på samma gång. ”Risurra visste att du skulle fylla år snart eftersom du sagt att du var nästan tolv år och i din ålder brukar det betyda att födelsedagen högst är några veckor bort. ”
”Han förberedde därför en present och skickade med mig, så att jag skulle kunna ge den till dig när jag visste vilken din födelsedag var. Eftersom man måste ange vilken dag man är född när man börjar i Skaparens skola trodde vi båda att jag då skulle få veta det då och då skulle kunna ge presenten i efterskott. Men eftersom jag nu vet att du fyller år idag så kan du få den på din födelsedag.”

Med de orden sträckte sig Mishi efter ett litet paket i en sidficka på sin ryggsäck och överräckte detta. Tirandim ville helst njuta av detta ögonblick så länge som möjligt och försöka öppna paketet långsamt, men hon var alldeles för nyfiken och slet snabbt av papperet som var runt om.

Inne i paketet var en halslänk i silver – eller åtminstone trodde hon att det var silver, hon hade aldrig sett silver på nära håll förut – med en liten vänsterhand i silver på denna. Hon tittade på den; glad över presenten och över den skinande metallen, men förvirrad över varför hon fick ett halsband med en hand på.

”En hand?” sa hon förvånat. ”Ah, javisst, det borde jag ha tänkt på”, svarade Mishi. ”För dig är Skaparens kyrka fortfarande ny. När Skaparen skapade vår värld gjorde han det utan verktyg och enbart med sina två händer. Hans högra hand finns kvar här, i form av Skaparens högra hand som är den som bestämmer i kyrkan, och hans vänstra hand är en symbol för alla oss som tror på honom. Här, jag har en likadan själv.”

Med de orden stack Mishi ned sin ena hand innanför kragen och drog fram ett nästan likadant halsband.
”Jag fick mitt halsband av prästen som räddade mig, och jag har burit det ända sedan dess. Jag hoppas att ditt halsband ska hjälpa dig genom livet på samma sätt som mitt hjälpt mig.”

Tirandim kände en värme i kroppen, som dövade den sorg hon burit omkring på, och hon gav Mishi en kram så kraftfull att den verkade överraska henne. Resten av dagen ägnade de åt vila och att prata.

Resten av resan bjöd inte på några överraskningar. Tirandim spenderade ofta kvällarna med att prata med Mishi om det som hade hänt, och för varje dag blev sorgen och smärtan mindre. Hon kunde känna att den aldrig skulle försvinna helt, och hon ville inte att den skulle försvinna. Men, kändes det inte längre som om hon skulle drunkna.

Dessutom fick hon lära sig mer om Mishi och det var nästan som att ha en storasyster igen; som hon hade saknat att ha en storasyster att anförtro sig åt och dela hemligheter med.

Eftersom de hela tiden rörde sig norrut kändes det som om de hamnat i en evig vår. Trots att de gick längre än ett månvarv för att nå sitt mål var vädret fortfarande det hos en tidig vårdag. Antagligen berodde detta på att de rörde sig norrut och Tirandim hade hört att våren kom senare i norr än den gjorde där hon hade växt upp.

Till slut kunde de dock se någon form av stad vid horisonten. På det här avståndet var det svårt att avgöra hur stor staden var, men den verkade vara mycket större än Certdar. ”Är det där Wamecacu”, frågade hon Mishi. ”Ja”, svarade hon. ”Nu är vi nästan framme.”

Kapitel 17

Gömd bakom bokhyllan kunde Ella inte se någonting, utan hon fick förlita sig på ljud och dofter. Både fotstegen och den svaga doften av rosdoftande parfym tydde på att det var en kvinna som gått in i rummet, och att det enbart var en person. Hon hoppades att kvinnan inte skulle lägga märke till att den tomma bokhylla som de gömt sig bakom stod snett jämfört med bokhyllorna bredvid.

Hon vågade knappt andas och hon kände en klump i magen medan hon lyssnade på hur kvinnan rörde sig i rummet. Då, i den stunden då hon trodde att det inte kunde bli värre, slog en tanke henne. Ryggsäcken! Den ryggsäck som Wasa hade haft med sig och som hon stoppat tillbaka facklan i. Den stod fortfarande på golvet strax innanför dörren.

Wasa hade ställt ifrån sig den när de gått in i rummet, och i paniken över att hitta ett gömställe hade hon helt glömt bort den. Hon kände hur klumpen i magen växte och kändes alldeles iskall. Svett rann nedför ryggen på henne, men hon kände sig inte varm som man brukar när man svettas utan alldeles kall och hon kände hur hon nästan var på väg att brista i gråt.

På något sätt lyckades hon hålla gråten inne; hon fick inte ge ifrån sig något ljud om de skulle lyckas undgå upptäckt. Fortsatta ljud av någon som gick runt i rummet hördes, och hon kunde även höra hur kvinnan bläddrade i någon bok.
Det lät mer som förstrött bläddrande; mer som om hon väntade på någonting än egentligen läste. Men, vad kunde det vara som hon väntade på? Hade de kanske blivit upptäckta och nu väntade kvinnan bara på att de skulle ge upp och komma fram? Nej, det fick inte vara så! Det var trångt och omväxlande varmt och kallt, men Ella skulle stå kvar här tills hon visste med säkerhet om de blivit upptäckta eller inte.

Hon hoppades dock att det skulle vara ganska snart eftersom hon började få ont av att stå inklämd så här trångt, och hon misstänkte att det var lika jobbigt för Wasa. En liten stund senare – hur lång tid hade gått? Ella hade helt tappat känslan för tid, men hon trodde inte att det gått mer än en klockringning – kunde de höra fler fotsteg. Någon mer rörde sig i korridoren och var på väg hitåt.

Nu ville hon verkligen brista ut i gråt; hon visste inte hur länge till hon skulle kunna stå ut. Återigen öppnades dörren och någon mer kom in i rummet. Av de viskande rösterna förstod hon att hon hade haft rätt om den första personen, och även den andra rösten var en kvinna.

”Följde någon efter dig?” hörde hon hur den ena kvinnan viskade till den andra. ”Nej, jag stannade och tittade flera gånger”, kom det viskade svaret. Ella fick anstränga sig för att kunna höra vad de sa, men möjligheten att fokusera på någonting annat än deras gömställe var ett välkommet avbrott.

Dessutom kände hon igen rösten. Kvinnan som precis kommit in i rummet var Sofyn! Vad gjorde hon här? Hade hon förstått vad Ella och Wasa höll på med?
Kanske hade hon lagt ihop ett plus ett och kommit fram till att de var på väg till östra tornet? Men, hur kunde hon veta att de skulle till just det här rummet, och just idag? Nej, så kunde det inte vara tänkte Ella. Visserligen hade Wasa frågat ut Sofyn om sin syster, men att därifrån komma fram till att hon och Wasa skulle vara just här just nu var inte rimligt.

Hon hade inte ens vetat det själv i morse, och hon var säker på att Wasa inte hade pratat med Sofyn om det här sedan de satte igång sin plan. Men, då var frågan. Vad gjorde hon här? Så gick tankarna medan hon väntade på att kvinnorna skulle fortsätta sina viskningar.

”Bra”, viskade den första kvinnan; hon som hade kommit in i rummet först och vars parfym doftade svagt av rosor. Det var ingen röst som Ella kände igen. ”Om någon får reda på att vi försöker ta reda på vad som hände med … vad var det hon hette igen?”

”Tomo”, kom svaret från Sofyn och Ella kände hur Wasa stelnade till och började andas snabbare. Hon förstod att även Wasa kunde höra vad de viskade om. ”Ah, just det. Så hette hon. Stackars flicka”, fortsatte den första rösten. ”Om någon får reda på att vi försöker ta reda på vad som hände kommer de antagligen försöka hindra oss. En olycka går att dölja, men om fler skulle råka ut för samma sak blir det svårt att hålla det hemligt.”

”Jag förstår att en del är oroliga”, svarade rösten som hon nu visste var Sofyns, ”men vi kan inte bara lämna Tomo där hon är. Tänk om det hade varit du eller jag som undersökt objektet just då?”
Ella kunde känna hur Wasa ryckte till när systerns namn nämndes och hon var tvungen att hålla emot för att hindra Wasa från att rusa in i rummet. Hon kände sig själv väldigt förvirrad; varför hade magigillet påstått att Tomo var död om hon var här? Och varför hade ingen hört av henne sedan olyckan? Hade det varit rådets ambition att gömma undan henne för all framtid? Och vad mer hade de dolt i sådana fall?

Det kändes som om hon skulle spricka av nyfikenhet och frågor, men nu blev det ännu viktigare att ingen såg dem. Om en fullvärdig magiker som Sofyn var orolig för att bli upptäckt; hur skulle en novis som hon själv – eller Wasa – straffas om någon upptäckte att de höll på att forska i den här frågan?

Rösterna inifrån rummet hade tystnat. Kanske väntade de på någonting. Det kändes som en evighet innan Ella kunde höra fotstegen från dem igen. Det konstiga var att det inte lät som om de gick mot dörren, utan de gick i andra riktningen, mot den vägg som låg mittemot dörren.

Ella kunde höra fotsteg som stannade upp, och sedan ett ljud som om sten drogs över sten. Ytterligare några fotsteg och sedan samma gnissling igen innan ljuden försvann helt. Det enda Ella kunde höra nu var sitt eget hjärta och Wasas andning.

Till slut kände Ella att hon inte kunde vänta längre, och försiktigt stack hon ut huvudet, beredd att snabbt dra sig tillbaka om hon såg någon, men hon kunde inte se någon i rummet.
Försiktigt, även om det var svårt att röra sig långsamt när man stått blickstilla i ett trångt utrymme en längre tid, tog hon ett steg ut från bakom bokhyllan. Sedan ytterligare ett, och ett till, och ett till.

Nu hade hon överblick över hela rummet och det var precis lika tomt som när de kom in i det. I hörnet stod Wasas ryggsäck och det syntes inga tecken på att någon varit här. Hon signalerade till Wasa att även hon kunde komma fram och hennes rörelsemönster var precis lika stelt som hon kände sig.

Väl ute i rummet inledde Ella med att flytta ryggsäcken till en dold plats. De hade haft tur den här gången, men om någon mer skulle komma ville hon inte att ryggsäcken skulle avslöja dem. Osäker på vart Sofyn och den andra kvinnan tagit vägen, och fortfarande orolig över att någon skulle upptäcka dem viskade hon till Wasa.

”Vart tog de vägen? Jag hörde dem röra sig mot den väggen”. Hon pekade på väggen mitt emot dörren. ”Men, där finns ingen dörr.”. Wasa ryckte på axlarna för att visa att hon inte hade en aning.

”Hörde du vad de sa”, viskade Wasa. ”De sa att Tomo inte alls var död. Men, varför skulle magikernas råd påstå att hon är död om hon inte är det?”. Den här gången var det Ellas tur att rycka på axlarna. Det hela var väldigt konstigt.

För tillfället var dock Ella mer nyfiken på vart de hade tagit vägen. Hon gick bort till den vägg som hon hade hört dem gå till, men här fanns ingen dörr. Faktum är att den här väggen var helt tom.
Där de andra väggarna hade ett antal bokhyllor stod inga bokhyllor här alls, utan det var bara en slät stenvägg. Ella noterade hur Wasa fortsatte prata om sin syster och om vad som kunde ha hänt med henne, men hon lyssnade bara med ett halvt öra.

Hon var bra på att lösa gåtor och den stora gåtan var hur två kvinnor kunnat försvinna genom en stenvägg. De hade visserligen kunnat använda någon form av magi, men Ella var nästan säker på att det inte hade varit magi inblandad den här gången.

Men hur? Hon kände på väggen för att se om den verkade sitta löst någonstans, och hon tryckte på lite olika stenar i väggen för att se om någonting skulle hände, men ingenting hände. Hon började känna sig frustrerad, men hon tänkte inte ge upp än utan hon fortsatte att leta efter någonting som var annorlunda.

Så fokuserad på sitt sökande var hon att hon inte märkte att Wasa slutat viska och nu stod precis bakom henne. Inte förrän Wasa frågade vad hon höll på med reagerade hon, och då hoppade hon nästan till eftersom hon varit i sin egen lilla värld medan hon sökt.

”Gör … gör inte så där”, muttrade Ella. ”Gör inte vad?”, svarade Wasa och blinkade lite oskyldigt med ögonen. ”Smyg inte upp på folk”, svarade Ella lite buttert.
”Jag försöker hitta hur Sofyn och den andra kvinnan tog sig igenom den här väggen. Det måste finnas en dold dörr av något slag.”. Med det fortsatte hon sitt letande.

”Du tror inte att den där stenen i knähöjd som ser lite annorlunda ut kan ha någonting med saken att göra?”, frågade Wasa. Vilken sten, undrade Ella? Alla stenar såg likadana ut. Men, vänta, nu när hon tittade i knähöjd så såg hon faktiskt en sten som skilde sig lite grann från de andra. Den såg nästan lite polerad ut.

Hur hade hon kunnat missa det? Berodde det på att Wasa var två fotsid längre än henne, eller hade hon bara skarpare syn än Ella? Oavsett vilket bestämde hon sig för att försöka trycka på stenen. Det var ungefär som att trycka ned fingret i smör; stenen gjorde inget motstånd alls utan den gled in i väggen.

Ett kort ögonblick senare öppnade sig en dörr i väggen och bakom väggen fanns en mörk trappa som ledde nedåt. Plötsligt blev Ella osäker. Skulle hon gå ned för trappan och undersöka vad som fanns där nere? Tänk om Sofyn precis var på väg tillbaka upp; då skulle de bli avslöjade.

Medan hon stod där och våndades tog Wasa beslutet åt dem. Hon hade tagit på sig sin ryggsäck och gick nu in genom dörren och ned för trappan. Hon viskade åt henne medan hon gick förbi ”Kom nu då! Vi måste se vad som finns här nere.”. Ella följde efter, ned i mörkret.

Läs mer

One thought on “Kapitel 15-17

Comments are closed.