Kapitel 15 – ny version

Jag har inte gjort några större ändringar här. Mest språkliga korrigeringar, plus att en del av Marmats resonerande med sig själv kändes tveksamma.

KAPITEL 15

Fridagen började lida mot sitt slut, och Marmat kände sig nöjd med dagen. Han hade varit lite orolig på morgonen inför mötet med de andra noviserna. Han hade aldrig haft problem med att få vänner hemma i byn, men här hade han varit den konstiga personen som undvikit lektionerna i magi för att istället träna med vakterna.

Den enda gången som han hade träffat de andra pojkarna innan dagens möte hade varit den stridsövning som hade slutat med en luftfärd och medvetslöshet för honom. Han hade därför varit ganska övertygad om att de övriga skulle tycka att han var lite konstig och det skulle bli svårt att få dem att behandla honom som en i gruppen.

Men, det hade gått mycket enklare än han trott. Även om det varit lite stelt i början där de försökte bedöma honom på samma sätt som han hade försökt bedöma dem så hade han snabbt kommit in i det sociala spelet och de magiska lekarna hade varit roligare än han hade trott dagen innan.

De hade bland haft en tävling som kallades ”Tornet faller”. Det bestod av att man hade ett antal brickor av trä som lagts i hög pÃ¥ varandra och bildade ett torn. Sedan skulle man ta en bricka och flytta till toppen och den som fick tornet att falla förlorade.

Så långt var det ett spel som kunde spelas utan magi, men de hade gjort två tillägg som gjorde spelet mer spännande; och samtidigt svårare. Den första regeln var att man inte fick vidröra träbrickorna rent fysiskt. För att ta, flytta och placera en träbricka var man därmed tvungen att använda magi vilket krävde både koncentration och precision.

Tillägg nummer två ökade svårighetsgraden rejält. Man förlorade nämligen enbart om någon bricka föll ned på marken när man gjorde sitt drag. Det gjorde att om en bricka höll på att ramla – eller hela tornet – kunde man rädde sig själv genom att hålla emot den brickan med magi.

Det svåra var att man aldrig kunde släppa den brickan. Under resten av spelet var man tvungen att hålla den uppe, samtidigt som försökte lyfta en annan bricka med magi. Man var alltså tvungen att kanalisera sin magi på två olika ställen, till två olika saker. Det var lika svårt som att titta med ögonen åt två olika håll, eller att lyssna på ett samtal samtidigt som man deltog i ett annat samtal. De första gångerna han hade försökt så hade det slutat med fullständiga misslyckanden, men med lite träning började det gå bättre även om det fortfarande var oerhört ansträngande.

Varje match hade dessutom en fullvärdig magiker som domare som höll koll på vem som hade ansvar för en viss bricka, så att man inte skulle kunna släppa den bricka man höll uppe med magi när det var den andra spelarens tur. Slutligen fick man inte använda ny magi när det var den andra spelarens tur. Man fick alltså inte störa den andra spelaren.

Det hade tagit Marmat fyra matcher – och fyra förluster – innan han till slut fick sin första vinst, och i slutet av dagen vann han ungefär varannan match. Det hade blivit lättare att vinna när han insåg att han kunde använda trä för att binda ihop några av brickorna och skapa lite mer stabilitet i tornet. Dessutom kunde dessa bindningar göras permanenta så att han inte behövde fortsätta hålla den brickan på plats. Samtidigt gällde det att inte knyta ihop för många brickor eftersom det dels hjälpte motståndaren och dels gjorde det att det inte fanns några brickor att plocka nästa gång det var hans tur.

Nu började dagen lida mot kväll och efter kvällsmålen hade de flesta rört sig mot sina rum för vila eller studier. Marmat hade fortfarande inte hunnit med sin dagliga löptur och idag när han inte var mentalt utmattad efter en dag fylld med lektioner i magi bestämde han sig för att ta en längre löptur; kanske skulle han kunna slå sitt personliga rekord på 20 varv längs med insidan av muren?

Väl utomhus var luften frisk och klar. De hade kommit en bra bit in på våren och dagarna var ofta varma och sköna, men kvällstid var det fortfarande ganska svalt och så här års hade solen redan gått ned. Han fick därför springa i skenet av de facklor som satt utmed muren. Det gjorde honom ingenting. Han kunde sin löprunda så väl nu att han hade kunnat springa den i mörkret om det hade behövts.

Det blev inga 20 varv den här gången. Redan på varv fem observerade han att ett litet hus som låg längst bort från adepternas hus var upplyst. Att ett hus var upplyst var inte så konstigt, men att det här huset var upplyst bröt mönstret. Under alla de kvällar som han hade sprungit förbi det här huset hade det varit släckt. Alla de dagar som han sprungit förbi i dagsljus hade huset verkat igenbommat och oanvänt. Fram till nu hade han trott att det varit någon sorts förråd eftersom det var mycket mindre än alla andra hus på området.

Första gången som han sprang förbi huset och det var upplyst viftade han bort, och även på nästa varv, men efter att ha sprungit två varv där det enda han kunnat tänka på var varför någon var där nu tog nyfikenheten överhanden. Istället för att fortsätta springa stannade han därför en bit innan han skulle komma fram till huset och samlade sig.

När andhämtningen återgått till det normala började han lyssna, för att försöka höra vad som pågick i huset, men han hörde ingenting i dess riktning. Han gick långsamt mot husets baksida för att undersöka närmare. Han ville inte smyga; ifall någon skulle se honom skulle det verka misstänkt om han smög. Samtidigt ville han inte annonsera sin ankomst genom att springa eller gå i rask takt, så han höll ett tempo som inte var så långsamt att det skulle orsaka frågor och inte så snabbt att han kunde höras på långt avstånd.

Väl bakom huset, som inte var mer än fyra fullsteg i vardera riktningen stannade han återigen och lyssnade, men han hörde ingenting. Ingen verkade vara utanför huset och ingenting hördes inifrån huset. Varje sida på huset hade ett fönster, som det lyste ur, men fönstren satt för högt upp för att han skulle kunna titta in. Han funderade på om han helt skulle gå fram till dörren och titta in, men även om eleverna fick röra sig fritt över skolans område så kände han instinktivt att han inte borde vara här.

Förutom att det här huset var mycket mindre än alla andra hus på området så skiljde det sig på ytterligare ett vis från de övriga. Alla andra hus hade släta väggar med någon typ av puts på dem, som gjorde att hade en slät men skrovlig yta. Det här huset bestod istället av stenar i olika storlekar som var sammanfogade, så det borde gå att klättra på väggen upp till fönstret. Det satt inte mer än två – eller möjligen tre – fullsteg upp, så även om han tappade greppet borde han inte skada sig om han tappade greppet.

Från sina många språngmarscher utmed muren visste han dels att ingen annan brukade röra sig här kvällstid och han visste att vakterna på muren brukade ha sin uppmärksamhet riktad utåt och inte inåt. Hans nyfikenhet tog överhanden och han beslöt sig för att försöka klättra upp till fönstret.

Vilket gick både lättare och snabbare än han hade trott och han hade snart överkroppen in genom fönstervalvet samtidigt som benen dinglade ned för huskroppen. Han hade oroat sig för att det skulle ta stopp där, att han inte skulle komma längre än glasrutan, men ytterligare en skillnad med det här huset var att fönstren saknade fönsterglas och istället var tomma öppningar in i huset.

Nu hade han därmed en bra överblick in i huset, samtidigt som det skulle vara lätt att ta sig in, om han behövde. Han blev väldigt besviken när han tittade in. Det var bara ett stort tomt rum med tända facklor på väggarna. Om detta var ett förråd användes det inte till det eftersom det inte fanns några lådor, säckar, kistor eller någonting annat i rummet. Istället fanns fyra väggar. Tre av dem med ett fönster i, där de andra två verkade vara likadant som det fönster han halvt klättrat in i.

Den fjärde väggen hade en dörr, som just nu stod öppen inåt i rummet. Rummet hade någon form av trägolv gjort av grova oslipade plankor, men det var som sagt helt tomt. Marmat kände sig oerhört besviken. Han visste inte vad han hade förväntat sig, men han hade inte förväntat sig ett tomt rum. Varför hade någon ens ansträngt sig med att tända upp rummet? Om de hade hämtat det lilla som fanns där borde de väl ha släck facklorna och stängt dörren när de gick?

Han skulle just ge upp och klättra ned för att återuppta sin löparrunda när han hörde ett ljud inifrån rummet. Det lät ungefär som om någon släpade en kedja över en sten och därefter började golvet sjunka nedåt. Han hade svårt att tro sina egna ögon, men hela golvet började sjunka ned i marken och snart var det inte längre tre fullsteg ned från fönstret till golvet utan avståndet var nu åtta fullsteg.

Det var svårt att se vad som hände där nere, eftersom det var en bit ned, men också för att det utrymmet inte var lika väl upplyst som här uppe, men Marmat tyckte att han såg två skuggor som rörde sig mot mitten av golvet innan han hörde samma ljud igen och golvet började röra sig uppåt.

Han trodde inte att han skulle synas där han var just nu, men för säkerhets skulle valde han att klättra ned igen och han tryckte sig nu mot väggen. Han kunde höra hur två personer kom in i rummet och när ljuset slocknade insåg han att de hade släckt facklorna. De pratade inte med varandra, men av fotstegens ljud drog Marmat slutsatsen att det var två män som hade kommit upp ur golvet.

Ljudet av en dörr som stängdes signalerade att de hade lämnat byggnaden, men Marmat valde att stå kvar i mörkret och vänta en stund innan han klättrade upp till fönstret igen.

Nu var det beckmörkt inne i rummet och Marmat kunde inte se mycket i det svaga månsken som lyste in genom fönstren. Han funderade på om han skulle chansa och försöka hoppa ned i mörkret, men risken för att skada sig var allt för stor. Han visste inte ens om det hoppet skulle vara tre fullsteg eller åtta. Ett fall på åtta fullsteg, med en landning på ett hårt trägolv skulle inte bara göra ont utan han riskerade att bli allvarligt skadad.

Han övervägde vad han skulle göra härnäst. Ett alternativ, att återvända till sin löprunda utan att utforska vad det här var, kändes inte som ett riktigt alternativ. Han var alldeles för nyfiken för att bara ignorera det han hade sett.

Han skulle kunna återvända till sitt rum, hämta en fackla och sedan återvända hit, men det skulle kunna leda till frågor. Dessutom var han inte helt pigg på att försöka klättra upp till fönstret med en hand samtidigt som han höll i en fackla. Risken var stor att han helt enkelt skulle ramla och skada sig. Han kände på dörren som nu var låst igen, så det var inget alternativ heller.

Sedan slutade han tänka som en bondpojke och började tänka som en magiker. Det självklara alternativet var att använda magi för att skapa ljus. Det var ingen komplicerad magi och han hade gjort det flera gånger som en del av sin utbildning. Det var den enda eldbaserade magi som han fått använda sig av hittills och han hade flera gånger haft nytta av den. Det fanns en risk att någon magiker kunde se honom. Men, området verkade fortfarande tomt och under alla sina löprundor förbi här hade han aldrig sett en magiker röra sig här. Han bedömde risken som liten och acceptabel.

Att skapa en boll av ljus var inget större besvär och inte heller att försiktig styra ned den mitt i rummet. Efter en del ansträngning – det var jobbigare än han hade trott att det skulle vara och han var fortfarande mentalt utmattad efter de tidigare lekarna med magi – lyckades han öka storleken och styrkan på bollen och den lyste nu upp hela rummet. Han kunde se att golvet återgått till positionen högst upp vilket innebär att det var tre fullsteg att hoppa ned.

För säkerhets skull klättrade han in i rummet och sänkte sig ned från fönstret tills fötterna dinglade ett fullsteg och tre fot ovanför golvet och där släppte han taget så att han landade med ett duns på golvet. Väl nere i rummet tittade han sig omkring för att försöka utröna hur han skulle kunna sänka golvet.

Eftersom han hade hört en kedja hade han räknat med att se en sÃ¥dan här, men rummet bestod enbart av ett trägolv, ett halmtak och fyra väggar. Tre av väggarna hade fönster och den fjärde en dörr. Ingenting annat fanns i rummet förutom ett fackelfäste med en släckt fackla pÃ¥ varje vägg. ”SÃ¥, hur fick man golvet att sänkas” undrade han för sig själv.

Han studerade noggrant golvet, och kände med fötterna om någon planka satt löst, men ingenting hände där Därefter gick han runt väggarna och kände på de stenar som stack ut mest, men de satt stenhårt. Han började fundera på om det var så att golvet enbart kunde öppnas nedifrån, men hur signalerade de här uppe ned till den eller de som styrde golvet i sådana fall?

Han var på väg att ge upp och återvända till sitt rum då det slog honom; fackelfästena! De kanske öppnade golvet? Det första fackelfästet satt stenhårt och rubbades inte ens när han hängde hela sin vikt på det. Samma sak med det andra och det tredje. Ett fäste kvar nu, och sista chansen att han skulle kunna klura ut hur man öppnade golvet så att det sjönk ned. Han tog tag i fästen och drog i det, men ingenting hände. I ren frustration stötte han fästet uppåt, som för att straffa det för att det var så svårt att öppna.

Då hände någonting. Fästet gled uppåt och Marmat hörde ett klick, ungefär som ljudet från en nyckel som vrids om i ett lås. Därefter det rasslande ljudet av en kedja som åkte över sten och sedan började golvet långsamt glida nedåt. Halvvägs ned såg han ett svagt ljussken och insåg att det antagligen var tänt där nere. För att inte avslöja sig själv släckte han ned sin ljusboll tills det bara vare en liten boll som rymdes i hans handflata och som enkelt skulle kunna döljas genom att knyta handen.

Väl nere i botten låste sig golvet med ytterligare ett klick och Marmat kunde nu se en korridor som sträckte sig inåt. Antagligen ledde den till ett eller flera rum som låg under de vanliga byggnaderna.

Marmat var lite orolig att han skulle stöta på någon här nere. Att de fick röra sig fritt över skolans område var en sak, men de hade nog inte tänkt sig att elever skulle gå omkring här nere. Han drog sig till minnes att Hairal tidigare sagt att ingen skickades härifrån innan deras utbildning var kvar, och förhoppningsvis gällde det även för elever som smög omkring i områden som skyddades av låsta dörrar och plattformar som sjönk ned i marken. Hoppades han i alla fall innan han svalde klumpen i halsen och började gå in i korridoren för att se vad han kunde tänkas stöta på.

Läs mer

One thought on “Kapitel 15 – ny version

Comments are closed.