Kapitel 16 – ny version

Kapitel 16 var mitt favoritkapitel eftersom jag tyckte att jag fick till det rätt. Jag är dålig på att prata om känslor, och ännu sämre på att beskriva dem i text. Därför var jag väldigt ovillig att röra det här kapitlet, eftersom jag tyckte att jag fick till det bra.

Men, eftersom jag flyttat en del transporter (i tid) mellan olika kapitel så var jag tvungen att göra vissa justeringar här ändå.

KAPITEL 16

De första veckorna hade färden mot Wamecacu gått bra. Hon hade pratat en del med Mishi på vägen, men hon hade också fått mycket tid för sina egna tankar. I början hade de varit positiva, fyllda av tacksamhet mot Mishi och Risurra som hade kommit till hennes hjälp och visat en möjlig framtid för henne.

Men, ju längre de gick, desto mer nedstämd kände hon sig. Hon hade inte känt särskilt mycket sorg över vad som hade hänt hennes mor och hennes syster; vilket fick henne att undra om det var något fel på henne. Borde hon inte ha känt en djup sorg och saknad som gjort henne oförmögen till någonting annat? Men den sorgen hade inte kommit, utan hon hade hela tiden kunnat fokusera på nästa mål.

Men nu var det som om det som hade hänt hade kommit ifatt henne och hon började oroa sig för nätterna. Varje natt var det samma sak; hennes drömmar kretsade hela tiden kring hennes mor, eller hennes syster, eller båda, och i alla drömmar hände samma sak.

I hennes drömmar hade det som hänt egentligen inte hänt; hon hade inbillat sig, eller någon hade kommit och räddat dem, eller Risurra och Mishi hade rusat in och befriat dem från fängelset innan moderns rättegång. I drömmen hade hon alltid varit så glad över att få se dem igen och över att hon hade vaknat upp från sin mardröm. Oftast hade hon vaknat med ett ryck, med glädjen från drömmen fortfarande kvar en alldeles för kort stund innan hon hade förstått att det här var verkligheten och i verkligheten var modern död och systerns öde okänt.

Varje gång hade känts värre än den förra gången och hon fick allt svårare att sova vilket gjorde att hon på dagarna var tvungen att koncentrera sig på att gå och hon hade nästan helt slutat prata med Mishi medan de gick. Några gånger, när de suttit ned för kvällsmål, hade Tirandim inbillat sig att Mishi tittat bekymrat på henne, men eftersom hon aldrig sagt någonting måste det ha varit inbillning. Hon var därmed helt säker på att hon lyckats dölja för Mishi hur nedstämd hon var. Helst skulle hon vilja lägga sig ned och somna och stanna i någon av dessa drömmar för alltid.

Men hon kunde givetvis inte få drömmarna att pågå längre än de gjorde. Hennes trötthet gjorde dessutom att hon inte drömde lika ofta. Hon var ofta snudd på medvetslös av utmattning på natten. Detta gjorde att när drömmarna väl kom kändes de ännu mer intensiva och sorgen över att vakna kändes ännu jobbigare.

En sådan natt, när hon hade vaknat mitt i natten av ytterligare en dröm om sin mor, kände hon att hon inte orkade mer. Just den här drömmen hade handlat om att hon skulle fylla år och att hennes mor – som vanligt – hade suttit uppe sent och sytt på en present åt henne. Även om de hade det knapert brukade hennes mor åstadkomma någon typ av present både till henne och hennes syster och hon brukade alltid se fram mot vad modern hade ordnat det här året.

Hon kunde inte minnas vilken present hon fått i drömmen, men hon mindes att hon hade blivit glad och nu när hon vaknade kändes det som om hon ramlade ned i ett djupt hål fyllt med sorg, saknad och förtvivlan. För just idag var faktiskt hennes födelsedag. Just idag fyllde hon tolv år och för första gången i sitt liv skulle hon inte få fira den dagen med sin mor och sin syster. Hon skulle inte få morgonmål på sängen och hon skulle inte få öppna den present som hennes mor med stor möda färdigställt.

Istället skulle hon få ligga här i mörkret; ensam och utan någon som brydde sig om henne och utan någon som ens visste att hon fyllde år. Som många nätter innan kände hon hur tårarna började komma, men den här gången varken kunde eller ville hon hålla tillbaka utan tårarna rann okontrollerat och hennes kropp skakade av snyftningar.

Tirandim hade ingen känsla för hur länge hon grÃ¥tit när plötsligt kände en hand pÃ¥ sin axel och inte heller hade hon hört att Mishi vaknat och gÃ¥tt över till henne. ”Sch. Hur är det fatt?” kom frÃ¥gan frÃ¥n Mishi.

All den sorg och smärta som hon hållit inom sig forsade nu fram som en vårflod och mellan snyftningar, snörvlingar och hulkningar berättade hon allt för Mishi; om saknaden av sin mor och sin syster, om drömmarna, om hur sorgen känts svårare och svårare för varje dag, om hur idag skulle ha varit hennes födelsedag.

Medan hon berättade hade Mishi flyttat sig närmare och hon höll nu om henne. Även om hon visste att det var Mishi så kändes det ändå som när hon varit liten och hennes mamma hade tröstat henne. Hon kunde känna hur kroppen inte längre kändes lika spänd utan hur hon kunde slappna av i musklerna. Någonstans i slutet av berättelsen hade hon somnat, medan Mishi höll om henne, och när hon vaknade i gryningen satt Mishi fortfarande kvar.

Hon hade vaknat med huvudet i knät på Mishi och när hon öppnade ögonen såg hon att hon hade smutsat ned Mishis kläder med tårblandad smuts och snor. Förläget reste hon sig upp och skulle precis be om ursäkt till Mishi när hon såg att hennes ögon var röda; det såg ut som om även Mishi gråtit även om hon aldrig märkt det mitt i sina hulkningar.

”Det är en sak jag aldrig berättade när du frÃ¥gade om var jag kom ifrÃ¥n”, började Mishi. ”Jag kände aldrig min mor, utan hon dog när jag var liten och min pappa tog hand om mig istället. Det var bara han och jag, sÃ¥ vi kom väldigt nära varandra. Han ägde ett värdshus i Wamecacu sÃ¥ han kunde jobba samtidigt som han tog hand om mig, och när jag blev äldre började jag hjälpa till genom att bära ut mat och öl till vÃ¥ra gäster.”

”En dag när jag skulle bära ut öl till en kund som var officer i kungens armé snubblade jag pÃ¥ nÃ¥gonting och det bar sig inte bättre än att jag spillde ut hela ölen pÃ¥ mannen. Han blev inte bara arg, utan snarare vansinnigt arg och började gorma om att han minsann skulle slÃ¥ mig bÃ¥de gul och blÃ¥ för detta. Min far, som aldrig skadat nÃ¥gon gick mellan eftersom han inte kunde tillÃ¥ta att mannen skulle slÃ¥ mig.”

”Vi hade haft brÃ¥kstakar tidigare – tyvärr leder öldrickande ibland till brÃ¥k – men pappa hade alltid lyckats avstyra brÃ¥ken. Med sitt vänliga och lugna sätt brukade han kunna lugna ned även de mest upprörda. Utom den här gÃ¥ngen dÃ¥. Helt plötsligt drog mannen en kniv och stack den flera gÃ¥nger i magen pÃ¥ min pappa som föll ihop pÃ¥ golvet i en blodpöl som växte och växte.”

”Jag vet inte vad som hände med brÃ¥kstaken eftersom han snabbt flydde, men jag vet vad som hände med min pappa. Han dog. Att höra din berättelse och din sorg fick mig att minnas hur mycket jag älskade min pappa, och hur mycket jag fortfarande saknar honom. Jag fick aldrig möjlighet att sörja honom, utan när han dog blev jag tvungen att försöka hitta mat pÃ¥ egen hand. I flera mÃ¥nvarv bodde jag i olika skjul och stal mat där jag kunde hitta den, fram till den dagen dÃ¥ jag försökte stjäla pengar frÃ¥n en kyrka.”

”Den präst som upptäckte mig hade kunnat fÃ¥ mig fängslad som tjuv, men istället bjöd han in mig till sin bostad och bjöd pÃ¥ mat. Tack vare honom kunde jag sedan börja i Skaparens skola och utan honom hade jag antagligen varit död eller suttit i nÃ¥gon fängelsehÃ¥la nu.”

”SÃ¥, även om du tycker att det är jobbigt med sorgen nu, sÃ¥ är det bättre att grÃ¥ta än att försöka hÃ¥lla sorgen inom dig; ju längre du försöker hÃ¥lla smärtan inom dig desto svÃ¥rare blir det att gÃ¥ vidare och försöka leva igen. Tror du inte att din mamma och din syster hade velat att du skulle fortsätta ditt liv och göra nÃ¥gonting bra med det?”

Tirandim nickade. Det Mishi hade sagt kändes sÃ¥ rätt; hennes syster hade inte sagt Ã¥t henne att springa om hon inte hade velat att hon skulle leva. ”Bra”, fortsatte Mishi. ”Kan du lova att prata med mig nästa gÃ¥ng det gör ont i hjärtat istället för att försöka klara dig själv? Jag är kanske inte sÃ¥ bra pÃ¥ att prata, men jag är väldigt duktig pÃ¥ att lyssna.”

”Men, vet du vad?”, frÃ¥gade Mishi. ”Jag tror att vi bÃ¥da är ganska utmattade och att vi kanske skulle välja att vila här idag. SÃ¥ kan vi försöka fira din födelsedag bäst vi kan efter omständigheterna. Tyvärr tror jag inte att jag kan Ã¥stadkomma en tÃ¥rta med det vi har med oss, sÃ¥ dÃ¥ fÃ¥r försöka fira födelsedag utan tÃ¥rta.”

Mishi avslutade meningen med ett leende och Tirandim log lite förläget; hon hade nästan trott att Mishi skulle dra fram en tÃ¥rta ur sin ryggsäck när hon hade sagt att de skulle fira hennes födelsedag. ”Men, om du gÃ¥r och tvättar av dig lite grann sÃ¥ har jag faktiskt en present Ã¥t dig.”

Något förvirrad gick Tirandim bort till bäcken som låg i närheten av deras lägerplats och tvättade av sitt ansikte så att det inte längre var rödstrimmigt. Hur kunde Mishi ha en födelsedagspresent åt henne? Hon visste ju inte att det var just idag som hon fyllde år.

När hon kom tillbaka frÃ¥gade hon om detta, och svaret var bÃ¥de oväntat och självklart pÃ¥ samma gÃ¥ng. ”Risurra visste att du skulle fylla Ã¥r snart eftersom du sagt att du var nästan tolv Ã¥r och i din Ã¥lder brukar det betyda att födelsedagen inte är sÃ¥ lÃ¥ngt bort. ”

”Han förberedde därför en present och skickade med mig, sÃ¥ att jag skulle kunna ge den till dig när jag visste vilken din födelsedag var. Eftersom man mÃ¥ste ange vilken dag man är född när man börjar i Skaparens skola trodde vi bÃ¥da att jag skulle fÃ¥ veta det dÃ¥. Jag skulle dÃ¥ kunna ge dig presenten i efterskott. Men eftersom jag nu vet att du fyller Ã¥r idag sÃ¥ kan du fÃ¥ den pÃ¥ din födelsedag.”

Med de orden sträckte sig Mishi efter ett litet paket i en sidoficka på sin ryggsäck och överräckte detta. Tirandim ville helst njuta av detta ögonblick så länge som möjligt och försöka öppna paketet långsamt, men hon var alldeles för nyfiken och slet snabbt av papperet som var runt om.

Inne i paketet var en halslänk i silver – eller åtminstone trodde hon att det var silver, hon hade aldrig sett silver på nära håll förut – med en liten vänsterhand i silver på denna. Hon tittade på den; glad över presenten och över den skinande metallen, men förvirrad över varför hon fick ett halsband med en hand på.

”En hand?” sa hon förvÃ¥nat. ”Ah, javisst, det borde jag ha tänkt pÃ¥”, svarade Mishi. ”För dig är Skaparens kyrka fortfarande ny. När Skaparen skapade vÃ¥r värld gjorde han det utan verktyg och enbart med sina tvÃ¥ händer. Hans högra hand finns kvar här, i form av Skaparens högra hand som är den som bestämmer i kyrkan, och hans vänstra hand är en symbol för alla oss som tror pÃ¥ honom. Här, jag har en likadan själv.”

Med de orden stack Mishi ned sin ena hand innanför kragen och drog fram ett nästan likadant halsband. ”Jag fick mitt halsband av prästen som räddade mig, och jag har burit det ända sedan dess. Jag hoppas att ditt halsband ska hjälpa dig genom livet pÃ¥ samma sätt som mitt hjälpt mig.”

Tirandim kände en värme i kroppen, som mildrade den sorg hon burit omkring på, och hon gav Mishi en kram så kraftfull att den verkade överraska henne. Resten av dagen ägnade de åt vila och att prata.

De hade inte så långt kvar till Wamecacu; några få dagsmarscher om de gick i lugnt tempo enligt Mishi, men Tirandim ville få ut så mycket som möjligt av de få dagar som var kvar på hennes resa med Mishi. Hon spenderade kvällarna med att prata med Mishi om det som hade hänt, och samtalen hjälpte henne att bearbeta sorgen och smärtan över modern. Hon kunde känna att den aldrig skulle försvinna helt, och hon ville inte att den skulle försvinna. Men, kändes det inte längre som om hon skulle drunkna.

Dessutom fick hon lära sig mer om Mishi och det var nästan som att ha en storasyster igen; som hon hade saknat att ha en storasyster att anförtro sig åt och dela hemligheter med.

Hon hade inte noterat det tidigare under resan, men eftersom de hela tiden rörde sig norrut var det fortfarande tidig vår. När de hade inlett sin resa i Certdar hade det fortfarande varit vinter här. På något enstaka ställe kunde man fortfarande se de sista resterna av snö eller is.

Nu kunde de se nÃ¥gon form av stad vid horisonten. PÃ¥ det här avstÃ¥ndet var det svÃ¥rt att avgöra hur stor staden var, men den verkade vara mycket större än Certdar. ”Är det där Wamecacu”, frÃ¥gade hon Mishi. ”Ja”, svarade hon. ”Jag sa ju att vi nästan var framme.”

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 16 – ny version

Comments are closed.