Kapitel 17 – ny version

Inga stora ändringar här heller, men det var vissa passager som inte fungerade som jag behövde skriva om.

KAPITEL 17

Gömd bakom bokhyllan kunde Ella inte se någonting, utan hon fick förlita sig på ljud och dofter. Både fotstegen och den svaga doften av rosdoftande parfym tydde på att det var en kvinna som gått in i rummet, och att det enbart var en person. Hon hoppades att kvinnan inte skulle lägga märke till att den tomma bokhylla som de gömt sig bakom stod snett jämfört med bokhyllorna bredvid.

Hon vågade knappt andas och hon kände en klump i magen medan hon lyssnade på hur kvinnan rörde sig i rummet. Då, i den stunden då hon trodde att det inte kunde bli värre, slog en tanke henne. Ryggsäcken! Den ryggsäck som Wasa hade haft med sig och som hon stoppat tillbaka facklan i. Den stod fortfarande på golvet strax innanför dörren.

Wasa hade ställt ifrån sig den när de gått in i rummet, och i paniken över att hitta ett gömställe hade de båda glömt bort den. Hon kände hur klumpen i magen växte och kändes alldeles iskall. Svett rann nedför ryggen på henne, men hon kände sig inte varm som man brukar när man svettas utan alldeles kall och hon kände hur hon nästan var på väg att brista i gråt.

På något sätt lyckades hon hålla gråten inne; hon fick inte ge ifrån sig något ljud om de skulle lyckas undgå upptäckt. Fortsatta ljud av någon som gick runt i rummet hördes, och hon kunde även höra hur kvinnan bläddrade i någon bok.

Var hon här för att läsa någonting? Eller hade hon något annat skäl att vara här? Hade någon sett dem när de smet in i rummet och nu väntade kvinnan bara på att de skulle ge upp och komma fram? Nej, det fick inte vara så! Det var trångt och omväxlande varmt och kallt, men Ella skulle stå kvar här tills hon visste med säkerhet om de blivit upptäckta eller inte.

Hon hoppades att det skulle vara ganska snart eftersom hon började få ont av att stå inklämd så här trångt, och hon misstänkte att det var lika jobbigt för Wasa. En liten stund senare – hur lång tid hade gått? Ella hade helt tappat känslan för tid, men hon trodde inte att det gått mer än en klockringning – kunde de höra fler fotsteg. Någon, eller några, rörde sig i korridoren och var på väg hitåt.

Nu ville hon verkligen brista ut i gråt; hon visste inte hur länge till hon skulle kunna stå ut. Återigen öppnades dörren och någon mer kom in i rummet. Av de viskande rösterna förstod hon att hon hade haft rätt om den första personen, och även den andra rösten var en kvinna.

”Följde nÃ¥gon efter dig?” hörde hon hur den ena kvinnan viskade till den andra. ”Nej, jag stannade och tittade flera gÃ¥nger”, kom det viskade svaret. Ella fick anstränga sig för att kunna höra vad de sa, men möjligheten att fokusera pÃ¥ nÃ¥gonting annat än deras gömställe var ett välkommet avbrott.

Dessutom kände hon igen rösten. Kvinnan som precis kommit in i rummet var Sofyn! Vad gjorde hon här? Hade hon förstått vad Ella och Wasa höll på med? Kanske hade hon lagt ihop ett plus ett och kommit fram till att de var på väg till östra tornet? Men, hur kunde hon veta att de skulle till just det här rummet, och just idag? Nej, så kunde det inte vara tänkte Ella. Men, då var frågan. Vad gjorde hon här? Så gick tankarna medan hon väntade på att kvinnorna skulle fortsätta sina viskningar.

”Bra”, viskade den första kvinnan; hon som hade kommit in i rummet först och vars parfym doftade svagt av rosor. Det var ingen röst som Ella kände igen. ”Om nÃ¥gon fÃ¥r reda pÃ¥ att vi försöker ta reda pÃ¥ vad som hände med … vad var det hon hette igen?”

”Tomo”, kom svaret frÃ¥n Sofyn och Ella kände hur Wasa stelnade till och började andas snabbare. Hon förstod att även Wasa kunde höra vad de viskade om. ”Ah, just det. SÃ¥ hette hon. Stackars flicka”, fortsatte den första rösten. ”Om nÃ¥gon fÃ¥r reda pÃ¥ att vi försöker ta reda pÃ¥ vad som hände kommer de antagligen försöka hindra oss. En olycka gÃ¥r att dölja, men om fler skulle rÃ¥ka ut för samma sak blir det svÃ¥rt att hÃ¥lla det hemligt.”

”Jag förstÃ¥r att en del är oroliga”, svarade rösten som hon nu visste var Sofyns, ”men vi kan inte bara lämna Tomo där hon är. Tänk om det hade varit du eller jag som undersökt objektet just dÃ¥?”
Ella kunde känna hur Wasa ryckte till när systerns namn nämndes återigen och hade de inte stått så trångt hade Wasa antagligen rusat ut i rummet. Hon kände sig själv väldigt förvirrad; varför hade magigillet påstått att Tomo var död om hon var här? Och varför hade ingen hört av henne sedan olyckan? Hade det varit rådets ambition att gömma undan henne för all framtid? Och vad mer hade de dolt i sådana fall?

Det kändes som om hon skulle spricka av nyfikenhet och frågor, men nu blev det ännu viktigare att ingen såg dem. Om en fullvärdig magiker som Sofyn var orolig för att bli upptäckt; hur skulle en novis som hon själv – eller Wasa – straffas om någon upptäckte att de höll på att forska i den här frågan?

Rösterna inifrån rummet hade tystnat. Kanske väntade de på någonting. Till slut kunde Ella höra fotstegen från dem igen. Det konstiga var att det inte lät som om de gick mot dörren, utan de gick i andra riktningen, mot den vägg som låg mittemot dörren.

Ella kunde höra fotsteg som stannade upp, och sedan ett ljud som om sten drogs över sten. Ytterligare några fotsteg och sedan samma gnissling igen innan ljuden försvann helt. Det enda Ella kunde höra nu var sitt eget hjärta och Wasas andning.

Till slut kände Ella att hon inte kunde vänta längre, och försiktigt stack hon ut huvudet, beredd att snabbt dra sig tillbaka om hon såg någon, men hon kunde inte se någon i rummet. Försiktigt, även om det var svårt att röra sig långsamt när man stått blick stilla i ett trångt utrymme en längre tid, tog hon ett steg ut från bakom bokhyllan. Sedan ytterligare ett, och ett till, och ett till.

Nu hade hon överblick över hela rummet och det var precis lika tomt som när de kom in i det. I hörnet stod Wasas ryggsäck och det syntes inga tecken på att någon varit här. Hon signalerade till Wasa att även hon kunde komma fram och gemensamt återställde de bokhyllan där den hade stått från början.

Väl ute i rummet inledde Ella med att flytta ryggsäcken till en dold plats. De hade haft tur den här gången, men om någon mer skulle komma ville hon inte att ryggsäcken skulle avslöja dem. Osäker på vart Sofyn och den andra kvinnan tagit vägen, och fortfarande orolig över att någon skulle upptäcka dem viskade hon till Wasa.

”Vart tog de vägen? Jag hörde dem röra sig mot den väggen”. Hon pekade pÃ¥ väggen mitt emot dörren. ”Men, där finns ingen dörr.”. Wasa ryckte pÃ¥ axlarna för att visa att hon inte hade en aning.

”Hörde du vad de sa”, viskade Wasa. ”De sa att Tomo inte alls var död. Men, varför skulle magikernas rÃ¥d pÃ¥stÃ¥ att hon är död om hon inte är det?”. Ella hade inget bra svar utan undslapp sig ett ”Jag vet inte. Allting känns väldigt konstigt.”

Även om Ella var nästan lika nyfiken som Wasa på vad som hänt med Tomo var den mest akuta frågan om vart kvinnorna hade tagit vägen. Hon gick bort till den vägg som hon hade hört dem gå till, men här fanns ingen dörr. Faktum är att den här väggen var helt tom.

Där de andra väggarna hade ett antal bokhyllor stod inga bokhyllor här alls, utan det var bara en slät stenvägg. Ella noterade hur Wasa fortsatte prata om sin syster och om vad som kunde ha hänt med henne, men hon lyssnade bara med ett halvt öra.

Hon var bra på att lösa gåtor och den stora gåtan var hur två kvinnor kunnat försvinna genom en stenvägg. De hade kunnat använda någon form av magi, men Ella hoppades att så inte var fallet. I sådana fall skulle de inte komma längre än till den här väggen.

Med förhoppningen att magi inte var inblandat, hur kunde väggen öppnas? Hon kände på väggen för att se om den verkade sitta löst någonstans, och hon tryckte på lite olika stenar i väggen för att se om någonting skulle hände, men ingenting hände. Hon började känna sig frustrerad, men hon tänkte inte ge upp än utan hon fortsatte att leta efter någonting som var annorlunda.

Så fokuserad på sitt sökande var hon att hon inte märkte att Wasa slutat viska och nu stod precis bakom henne. Inte förrän Wasa frågade vad hon höll på med reagerade hon, och då hoppade hon nästan till eftersom hon varit i sin egen lilla värld medan hon sökt.

”Gör … gör inte sÃ¥ där”, muttrade Ella. ”Gör inte vad?”, svarade Wasa och blinkade oskyldigt med ögonen. ”Smyg inte upp pÃ¥ folk”, svarade Ella buttert. ”Jag försöker hitta hur Sofyn och den andra kvinnan tog sig igenom den här väggen. Det mÃ¥ste finnas en dold dörr av nÃ¥got slag.”. Med det fortsatte hon sitt letande.

”Du tror inte att det kan vara den där stenen dÃ¥?”, frÃ¥gade Wasa och pekade pÃ¥ en sten som var i knähöjd. Hon hade tyckt att alla stenar sÃ¥g likadana ut. Men, vänta, nu när hon tittade där Wasa pekade sÃ¥ sÃ¥g hon faktiskt en sten som skilde sig lite grann frÃ¥n de andra. Den sÃ¥g nästan lite polerad ut.

Hur hade hon kunnat missa det? Wasa var två fotsid längre än henne så det kunde inte gärna vara det som avgjorde. Kanske hade hon skarpare syn än Ella? Eller var hon mer observant? Oavsett vilket bestämde hon sig för att försöka trycka på stenen. Det var ungefär som att trycka ned fingret i smör; stenen gjorde inget motstånd alls utan den gled in i väggen.

Ett kort ögonblick senare öppnade sig en dörr i väggen och bakom väggen fanns en mörk trappa som ledde nedåt. Plötsligt blev Ella osäker. Skulle hon gå ned för trappan och undersöka vad som fanns där nere? Tänk om Sofyn precis var på väg tillbaka upp; då skulle de bli avslöjade.

Medan hon stod där och vÃ¥ndades tog Wasa beslutet Ã¥t dem. Hon hade tagit pÃ¥ sig sin ryggsäck och gick nu in genom dörren och ned för trappan. Hon viskade Ã¥t henne medan hon gick förbi ”Kom nu dÃ¥! Vi mÃ¥ste se vad som finns här nere.”. Ella följde efter, ned i mörkret.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 17 – ny version

Comments are closed.