Kapitel 19 – ny version

Det här kapitlet är omskrivet för att skapa en lite mer ”steampunkig” känsla av Wamecacu. Där magin ersatts av teknologi (Ã¥nga mer specifikt). Min ambition var att ge lite samma känsla som i exempelvis Thief (4) men jag tycker inte att jag lyckats med det. Det känns som om det här kapitlet skulle behöva skrivas om frÃ¥n grunden.

KAPITEL 19

Där Tirandim tidigare blivit besviken på Certdar gick inte samma sak att säga om Wamecacu. Den kontur de sett på avstånd växte ju närmare de kom och vad som på avstånd inte varit en så imponerande mur var nu gigantisk.

När de väl kom fram till muren kändes det som om den sträckte sig hela vägen upp till himlen och den måste ha varit åtminstone tjugo fullsteg hög. Inte ens om tio fullvuxna män hade stått på varandras axlar skulle de ha nått ända upp till murens topp.

Dessutom såg muren inte ut att vara byggd av stenar, tegelsten eller trä, utan snarare såg hela muren ut som om den hade rest sig ur marken, ungefär som om den hade vuxit upp som en gigantisk häck av sten.

Mitt i muren fanns en port i samma imponerande storlek. Den var så bred att två fullastade kärror med hö kunde mötas i porten och den hade två gigantiska trädörrar som öppnade sig utåt.

De vakter som stod vid porten såg både alerta och bistra ut, och de stoppade alla som ville in genom porten. Mishi var tvungen att visa upp någon sorts papper för att de skulle bli insläppta. De studerade papperet noggrant och det var först när de blev invinkade genom porten som Tirandim insåg att hon hade hållit andan.

Lika imponerande som höjden på muren hade varit från insidan var dess tjocklek när man gick igenom den. De färdades genom ett stenvalv som sträckte sig nästan tjugo fullsteg långt. Mitt i valvet fanns ett galler som just nu var upphissat och där stod fler vakter med bistra miner. I slutet av valvet var ytterligare två trädörrar och fler vakter som granskade deras handlingar ytterligare en gång innan de blev insläppta i staden.

Och vilken stad det var sedan. Flera av husen var minst lika imponerande som muren och de sträckte sig både tjugo, trettio och fyrtio fullsteg upp i luften. Hon kunde se hur det låg hus efter hus efter utmed gatorna. Mindre imponerande var de byggnader som låg runt omkring dessa hus. De gator som en gång i tiden antagligen hade varit breda och spikraka hade nu flera små hus som beskar gatan och de imponerande höga hus som fanns var omgivna av enklare hus som var två eller tre våningar höga.

Det såg ut som två olika städer. En imponerande stad med gigantiska hus som sträckte sig upp i luften och som verkade vara byggda av samma konstiga material som muren. Dessa hus såg helt nyputsade ut och de glänste i solen. Samtidigt den andra staden med mer vanliga hus, byggda av stenar och trä och ofta med någon form av halmtak som låg huller och buller; ungefär som om någon hade tagit en näve full med mindre hus och strött ut dem bland dessa stora hus som småstenar som hälls ut i en blomsterrabatt.

Gatorna, som en gång såg ut att ha varit breda, raka gator tvärs igenom staden, men som nu gick i sick-sack mellan de mindre husen var fyllda med rörelser. Tirandim hade aldrig sett så många personer på ett och samma ställe och de gick, sprang och stod överallt. Mellan människorna sprang både hundar, fåglar och getter omkring och mitt i den här röran kunde man se några som satt till häst och andra som åkte häst och vagn.

Alla dessa personer och alla dessa djur skapade en massiv ljudvägg som mötte dem när de kom in i staden och det var oerhört mycket att ta in för Tirandim som varken sett eller hört dess like tidigare. Hon tog ett steg närmare Mishi och det var först när hon kände sin hand i hennes som hon insåg att hon instinktivt hade sökt tryggheten i att hålla någon i handen. Hon kände sig helt plötsligt väldigt liten och även om hon egentligen var för gammal för att behöva hålla någon i handen kände hon att hon inte vågade släppa Mishis hand utan istället tog hon ett stadigare tag.

Till Tirandims lättnad mötte hennes hand av en bestämd handtryckning. Hon hade varit lite orolig att Mishi skulle tycka att hon var barnslig som tog hennes hand, men om hon hade tyckt detta så visade hon det inte. Istället gav hon henne ett lugnande leende innan hon ledde iväg dem genom de myllrande folkmassorna.

De tog sig framåt genom staden, och hela tiden såg det likadant ut; gigantiska hus som var som gjutna ur marken omgivna av mer vanliga hus och gator fyllda med människor och djur. Ju längre in i staden de kom desto färre blev de vanliga husen och gatorna blev därmed både rakare och bredare. Dessutom var det inte riktigt lika mycket folk på gatorna längre och till sist kände Tirandim att hon vågade släppa Mishis hand och istället gick de sida vid sida inåt stadens mitt.

Till slut bestod staden enbart av de gigantiska husen och gatorna var nu bÃ¥de breda och spikraka. När hon tittade uppÃ¥t sÃ¥g hon att flera hus hade tjocka moln av svart rök som kom ifrÃ¥n dem. ”Brinner det frÃ¥n husen?” frÃ¥gade hon Mishi.

”När magikerna försvann sÃ¥ slutade mycket i husen att fungera. Det kom inte längre upp vatten till rummen och man kunde inte längre enkelt ta sig upp mer än 4-5 vÃ¥ningar. Husen närmast muren var de som fick problem först och allt eftersom de förföll flyttade de som bodde där ut frÃ¥n husen och byggde vanliga hus. Allt eftersom Skaparens kyrka fick mer och mer inflytande i staden sÃ¥ började man konstruera egna sätt att fÃ¥ upp vatten i husen.”

”De hus som du ser rök komma ifrÃ¥n är hus där Skaparens kyrka byggt rökbälgar. Det är som stora ugnar som eldas med svartkulor som vi gräver upp ifrÃ¥n marken. Med hjälp av detta har kyrkan fÃ¥tt husen att fungera igen utan att behöva använda magi. Men, frÃ¥ga mig inte hur det fungerar mer exakt. Det vet jag inte, men det finns antagligen nÃ¥gon pÃ¥ skolan som kan svara pÃ¥ den frÃ¥gan.”

Tirandim nickade, men mest för att signalera att hon hört svaret. Hon förstod inte alls vad Mishi menade. Hur skulle eld kunna fÃ¥ vatten upp i husen, och varför var röken sÃ¥ tjock och svart? När hon tittade rakt pÃ¥ en av dessa rökpelare sÃ¥ skymdes solen bakom den. Hon hade en frÃ¥ga som gnagde i bakhuvudet. ”Är det alltsÃ¥ nÃ¥gon form av magi?”

”Nej! Verkligen inte!”, svarade Mishi. ”Staden, inklusive muren och husen, byggdes en gÃ¥ng i tiden av magiker. När Kyrkan tog över sÃ¥ förbjöds allt användande av magi. Sedan dess har kyrkans lärde arbetat med att ersätta en del av detta med sÃ¥dant som kan konstrueras utan magi. Skaparens kyrka vill inte att vi ska använda sÃ¥dant som magikerna skapat. Det gör oss beroende av dem och mer mottagliga för deras ondska. Skaparen gav oss tvÃ¥ händer för att vi skulle skapa saker.”

Tirandim nöjde sig med det svaret och de gick i tystnad vidare in mot stadens mitt. Efter ytterligare några hundra fullsteg kunde de tydligt se den byggnad som början bara varit en svag kontur i bakgrunden. Även från denna byggnad reste sig en gigantisk rökpelare, åtminstone fem gånger så tjock som någon annan av de rökpelare hon sett.

Framför dem reste sig en gigantisk byggnad. Den var lika hög som de högsta husen i staden, och mer därtill. Antagligen var byggnaden nästan dubbelt så hög som muren, men det var svårt att avgöra; det var så högt att Tirandim inte riktigt kunde avgöra hur högt det var.

Medan de gick mot byggnaden började Mishi prata, och Tirandim insåg att hon faktiskt inte hade hört vad Mishi sagt. Hade hon varit för upptagen med att ta in alla nya intryck för att lägga märke till Mishi?

”Ursäkta, men jag lyssnade inte riktigt” möttes av ett leende frÃ¥n Mishi. ”Jag misstänkte att du hade fullt upp med att titta dig omkring i staden. Det jag sa var att byggnaden som du ser är Skaparens skola. Det är här som vi utbildar nya präster för Skaparens kyrka. FrÃ¥n början var den här byggnaden centrum för magikerns makt i den här regionen. Det var härifrÃ¥n de styrde över kungen och därmed landet. När vi till slut tvingade bort magikerna frÃ¥n Wamecacu var byggnaden oanvänd i ett antal Ã¥r.”

”Skaparens dÃ¥varande högra hand beslutade efter nÃ¥gra Ã¥r att vi skulle försöka rena byggnaden frÃ¥n magikernas gift, och istället använda byggnaden till Skaparens ära. Sedan dess har vÃ¥r skola legat här. Skaparens högra hand har sin tjänstebostad här, och mÃ¥nga av vÃ¥ra präster bor här när de är pÃ¥ besök i staden. VÃ¥r kyrka ligger inte i själva huset, utan den är byggd pÃ¥ en innergÃ¥rd som ligger mitt i huset. Det var ocksÃ¥ här kyrkan började bygga rökbälgar sÃ¥ att sÃ¥dant som värme och vatten skulle fungera igen.”

”Men, lÃ¥t oss gÃ¥ in sÃ¥ att du kan inleda din träning. Innan vi gÃ¥r in mÃ¥ste jag frÃ¥ga om du är säker pÃ¥ att det är detta som du vill göra. När du väl skrivit in dig som elev gÃ¥r det inte att Ã¥ngra sig. DÃ¥ har du svurit resten av ditt liv Ã¥t att tjäna Skaparen sÃ¥ länge som Skaparen behöver din hjälp.”

Tirandim nickade, osäker på om hon förväntades säga någonting. Mishis respons antydde att hon inte hade förväntat sig någonting mer, utan hon tog hennes hand och ledde henne mot en väldigt anspråkslös ingång och inte mot vad som såg ut att vara huvudentrén.

”Ska vi inte gÃ¥ in genom stora ingÃ¥ngen?” frÃ¥gade Tirandim. ”Nej, den ingÃ¥ngen för gäster och besökare. Vi som tjänar Skaparen väljer en mer ansprÃ¥kslös entré. Det är vÃ¥rt arbete för Skaparen som är det viktiga, inte vi själva.”

De gick in och kom in i kalt rum. Det enda som fanns i rummet var ett skrivbord och en stol. På skrivbordet låg en bok uppslagen och på stolen satt en gammal man, bekvämt tillbakalutad på stolen och med fötterna på bordet. Ljudet av deras steg, medan de gick den korta sträckan från dörren fram till skrivbordet, fångade mannens uppmärksamhet och han satte sig upp på stolen.

”Nämen, är det inte Mishi som Ã¥tervänt frÃ¥n sin resa. Jag trodde aldrig Risurra skulle godkänna din läroresa. Han tyckte att du var – hur var det nu han sa? – inte i närheten av att vara torr bakom öronen.”. Mannen skrockade förnöjt samtidigt som Mishi slog ned sin blick.

”Men, jag ser att du har en ny liten vän med dig”, fortsatte mannen. ”Vem är den här sötnosen dÃ¥?”. Tirandim väntade pÃ¥ att Mishi skulle svara, men när inget svar kom frÃ¥n henne tog hon mod till sig och svarade själv.

”Jag heter Tirandim och jag ska börja i Skaparens skola. Dessutom är jag faktiskt tolv Ã¥r och jag är inte alls liten!”. För att ge eftertryck till det hon sagt la hon till ”Och jag är inte alls nÃ¥gon sötnos.”

”Nämen, ser man pÃ¥”, svarade mannen. ”Unga fröken har visst temperament. Jag förstÃ¥r varför min bror skickade henne med dig Mishi. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att ni var systrar.”

Tirandim förstod inte alls hur de skulle kunna verka vara systrar; Mishi var inte det minsta lik henne, och hon hade aldrig sett Mishi bli arg eller irriterad. Dessutom förstod hon inte vad mannen menade med sin bror, vilket hon frågade om.

”Det här är Risurras bror”, svarade Mishi. ”BÃ¥da försöker framstÃ¥ som lite kärva och bistra, men egentligen har de hjärtan av guld och de brukar alltid vara tillgängliga om nÃ¥gon behöver hjälp.”

Mannen harklade sig, men bemötte inte Mishis pÃ¥stÃ¥ende utan gick direkt vidare till ett annat ämne. ”NÃ¥, Tirandim var det du hette alltsÃ¥. Har nÃ¥gon förklarat vad det innebär att skriva in sig i Skaparens skola?”. Tirandim nickade.

”Och dÃ¥ vet du att när du väl börjat sÃ¥ kan du inte sluta?” Tirandim nickade Ã¥terigen. ”Det finns tre tillfällen dÃ¥ du kan skiljas frÃ¥n oss. Ett, när din vandring här pÃ¥ jorden är avslutad sÃ¥ Ã¥tervänder du till Skaparens famn. DÃ¥ är din tjänstgöring i kyrkan slutförd och du kommer att fÃ¥ din belöning av Skaparen själv.”

”TvÃ¥, om du och Skaparens högra hand kommer överens om att det är bäst för er bÃ¥da att avsluta samarbetet efter utbildningen sÃ¥ kan du formellt skrivas ut. Detta är väldigt ovanligt, men kungens äldsta son studerar alltid hos oss och när den utbildningen är klar sÃ¥ skrivs han ut för att Ã¥tergÃ¥ till att lära sig bli regent. I det fallet är man fortfarande välkommen att besöka oss, men man är inte längre en del av kyrkan.”

”Och slutligen, tre, om du begÃ¥r ett brott mot Skaparen eller hans kyrka sÃ¥ blir du utesluten och fÃ¥r aldrig mer ha kontakt med kyrkan. Du är inte välkommen att besöka vÃ¥ra byggnader, du fÃ¥r inte delta i vÃ¥ra ceremonier och du fÃ¥r aldrig mer ha kontakt med nÃ¥gon i kyrkan.”

Just punkt tre lät väldigt allvarlig och Tirandim kände hur hon bleknade. Hon Ã¥terfick sin styrka när Mishi tog hennes hand och kramade den hÃ¥rt. ”Var inte orolig”, fortsatte mannen, ”SÃ¥ länge som du inte tänkt syssla med magi eller ta livet av en präst sÃ¥ behöver du inte oroa dig för detta.”

”För du har väl inte tänkt trolla?” la mannen till med ett spjuveraktigt leende, vilket möttes med en kraftfull skakning pÃ¥ huvudet frÃ¥n Tirandim. ”Jag mÃ¥ste frÃ¥ga en gÃ¥ng till, nu när jag har berättat exakt vilka regler som gäller, om du verkligen vill skriva in dig i Skaparens skola.”

Tirandim nickade återigen. Hon hade aldrig varit så säker på någonting i hela sitt liv.
Det var väldigt nyligen som hon för första gången hörde talas om Skaparen och om Hans kyrka, men ändå kändes det som om det var det här som hon hade väntat på hela sitt liv. Hon hade blivit av med sitt hem och sin familj, men med Mishi och Risurra hade hon fått en ny familj och med Skaparens skola kändes det som om hon hade fått ett nytt hem.

”Kan du skriva?”, fortsatte mannen. Tirandim nickade Ã¥terigen, vilket ledde till ett leende frÃ¥n mannen. ”Utmärkt. DÃ¥ kan du skriva ditt namn här och ditt födelsedatum” – mannen pekade pÃ¥ en plats i boken – ”sÃ¥ är du officiellt en elev i Skaparens kyrka.”

Medan Tirandim skrev sitt namn och sin födelsedag sÃ¥ följde mannens blick hennes skrivande och när hon var klar vände han sig mot henne och konstaterade ”Jag ser att du precis fyllt tolv Ã¥r. Gratulerar!”.

Tirandim tackade mannen som nu vände sig till Mishi. ”Vill du göra henne sällskap till hennes rum?”. Svaret frÃ¥n Mishi kom utan betänketid ”Ja, gärna”.

”Utmärkt”, svarade mannen. ”Hon kommer att bo i rum 302, vilket är samma rum som du hade när du kom hit en gÃ¥ng i tiden. Hon kommer att dela rum med …”. Mannen tog en kort paus medan han läste i boken ”… en ung dam som heter Illmani. Hon kom för nÃ¥gra veckor sedan och de kommer bÃ¥da att inleda sin utbildning pÃ¥ visdag. Med unga fröken här har vi nämligen tillräckligt mÃ¥nga elever för att kunna inleda Ã¥rets första utbildning.”

Tirandim lyckades avhålla sig från att sticka ut tungan mot mannen vid betoningen att hon var ung. Hon var ju faktiskt nästan vuxen. Men, hon kände att hon inte skulle uppfattas som vuxnare om hon gjorde det.

”Jo”, fortsatte mannen, ”Illmani är ocksÃ¥ tolv Ã¥r sÃ¥ jag tror att ni kommer att trivas tillsammans.” Med det vinkade han Ã¥t dem att gÃ¥, och Mishi ledde henne till hennes nya rum. Väl utanför dörren fick hon nÃ¥gra sista förmaningar, och en kram, frÃ¥n Mishi innan hon tog avsked av Mishi. Tirandim tog ett djupt andetag, knackade pÃ¥ dörren och klev sedan in i sitt nya hem.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 19 – ny version

Comments are closed.