Kapitel 18-19

Här är ursprungsversionen av kapitel 18 & 19. Återigen klumpas de ihop till en post.

Kapitel 18

Korridoren var väl upplyst. Dock inte med facklor som Marmat hade trott utan det som först såg ut som facklor var av någon typ av metall och skenet kom inte från eld utan från lysande bollar innanför glas. Det såg ut som om någon hade skapat ljusbollar av det slag som Marmat hade använt, men de sken mycket starkare och de verkade lysa mycket väldigt länge eftersom en normal ljusboll började mattas av efter en klockringning om man inte kontinuerligt underhöll den med ny magi.

Dessutom såg korridoren konstig ut. De två första fullstegen hade det varit jord och sten men sedan hade den övergått i någonting annat som Marmat aldrig sett förut. Materialet var alldeles vitt och blänkte ungefär som stearinljus, men när man kände på materialet så var det svalt och hårt. Dessutom syntes inga skarvar där man sammanfogat materialen utan det fortsatte fullsteg efter fullsteg som ett gigantiskt stycke av tyg.

Marmat hade bestämt sig för att följa korridoren tills den tog slut och på vägen passerade han två dörrar på vänster sida och en dörr på höger sida, men efter att korridoren svängt tog den helt plötsligt slut. Framför honom slutade korridoren i en vägg av metall. Även här var det en vägg utan skarvar, men däremot fanns en glipa som gick från golv till tak, mitt i metallväggen. Marmat försökte sticka in sin fickkniv i glipan, men den var alldeles för smal för att kniven skulle gå in.

Han kunde inte se hur han skulle komma vidare här, och det verkade inte finnas något sätt öppna den här väggen. Till höger om metallväggen fanns en nedsänkning i väggen formad som en hand. Det var en ganska stor nedsänkning, större än någon hand som Marmat någonsin sett, men han provade att hålla sin hand mot den. Avtrycket sken till en kort stund, men efter det hände ingenting och till slut gav Marmat upp och återvände för att prova de dörrar han gått förbi på vägen.

Eftersom det varit två dörrar på vänster sida, som nu på vägen tillbaka låg till höger, bestämde sig Marmat för att börja med dessa, men båda var låsta eller så hade de fastnat. Det hände i vilket fall ingenting varken när han tryckte på dörren eller när han drog i det handtag som satt på dörrarna.

Vilket gjorde att det bara var en dörr kvar att prova. Marmat hoppades att den inte skulle vara låst. Han var inte alls sugen på att åka upp igen, och han var inte ens säker på att han skulle kunna hitta hur man skickade upp golvet igen när man var här nere. Han ville verkligen inte fastna här nere, även om han inte brutit mot några regler.

Till Marmats stora glädje var den här dörren öppen och han kom in i ett rum fullt med böcker. Väggarna var nästan tjugo fullsteg långa och längs varje vägg fanns flera bokhyllor överfulla med böcker. I rummet stod rad på rad med fler bokhyllor, även de fyllda med böcker. Allt som allt såg det ut att finnas flera tusen böcker i dessa bokhyllor; mångdubbelt mer än vad som fanns i biblioteket ovan jord.

Dessutom finns ett antal skrivbord i rummet som alla dignade med böcker och det låg till och med böcker i travar på golvet. Marmat var dock lite besviken. Det fanns inga magiska föremål i rummet och det fanns inga fler utgångar från rummet. Här fanns tillräckligt med böcker för att kunna läsa en hel livstid, men han hade hoppats på någonting mer.

Han vandrade dock runt en stund bland böckerna tills han hittade en bokhylla märkt med texten ”Magiska föremål”. Detta fångade hans uppmärksamhet och bland dessa böcker stod en gigantisk bok med svarta läderpärmar och texten ”Sammanställning av kända magiska föremål”. Marmat hoppades att den skulle handla om magiska vapen och även om det stod lite grann om några av de vapen som funnits tidigare verkade boken mest handla om andra magiska föremål.

Efter att ha bläddrat en del och läst om några föremål hade Marmat helt fastnat för boken och han skulle gärna läsa mer. Han kunde dock gärna inte ta med sig boken tillbaka till sitt rum. Det fanns ingenstans att gömma den, och han trodde inte att han kunde smuggla in den på sitt rum utan att någon skulle se den. Han bestämde sig därför för att återvända vid fler tillfällen.

Även om han inte hittat några magiska föremål så var Marmat ändå nöjd med utflykten. Särskilt när han snabbt hade lyckats klura ut hur han skulle få golvet att åka upp igen och han återvände till sitt rum, nöjd med sin upptäckt.

De närmaste veckorna blev jobbiga för Marmat. Förutom sina studier i magi så hade han återupptagit vapenövningarna, vilket var mer än tillräckligt för att fylla upp hans dagar. Ovanpå detta smet han ner i underjorden så ofta han kunde för att läsa vidare i boken.

Vissa kvällar fick han ställa in eftersom han såg – eller i vissa fall hörde – andra som rörde sig däromkring, men det var kanske tur eftersom det innebar att han fick några nätter per vecka med mer än en halv natts sömn. Han hade dessutom lyckats undvika upptäckt än så länge och även om han inte skulle bli straffad om någon upptäckte honom var han ganska säker på att han aldrig mer skulle få besöka det stora biblioteket om någon upptäckte honom.

Han lärde sig massvis om de magiska föremål som en gång funnits. De reseportaler som beskrevs verkade väldigt smidiga och särskilt den flyttbara varianten som man kunde ta med sig. Även de magiska föremål som kunde läka olika sjukdomar var oerhört spännande även om han inte förstod vad vissa av dem var. Ett av föremålen kunde ta bort någon typ av knölar i kroppen, men Marmat hade aldrig hört att man kunde få knölar på det sättet. Det lät otroligt för Marmat.

Några av föremålen som beskrevs förstod han inte alls, bland annat några som skulle användas med ett föremål som kallades för ”Omställaren”. Han försökte hitta någonting om det föremålet i boken, men kunde inte hitta någon beskrivning av denna. Däremot var det flera sidor som hade rivits ut och Marmat undrade om det här konstiga föremålet kanske beskrevs här. Eller så var det några vapen som någon hade rivit ut texterna om.
Där fanns även beskrivningar av föremål som kunde användas för att kommunicera. På ett av föremålen stod att om man hade två likadana föremål så kunde dessa användas för att se varandra – och prata med varandra – oavsett hur långt från varandra man var.

Hur otroliga dessa föremål än lät – och Marmat undrade varför de inte fått lära sig om dessa på sina lektioner, eller varför magiker inte använde sådana föremål längre – så var det ett föremål som lät konstigare och mer otroligt än alla andra. Det beskrev hur det påminde om en reseportal, men istället för att resa till en annan portal så kunde man resa till en helt annan värld, där tiden nästan stod still.

Det lät så otroligt att Marmat inte kunde tro på det. Vilken annan värld? Det fanns ju bara den här världen? Och hur skulle tiden kunna stå still? Den fanns ju bara där och fanns. Hur skulle annars dag bli natt och natt bli dag? Trots att han inte kunde tro på föremålet blev han oerhört fascinerad av det, och varje besök i biblioteket brukade han inleda med att läsa om det ytterligare en gång.

Efter drygt fem veckor då Marmat flera kvällar i veckan smitit in i det underjordiska biblioteket för att läsa i boken nådde han slutet på den. Visserligen hade han skummat vissa av föremålen – vem är egentligen intresserad av ett magiskt föremål som gör att dina kläder ser nystrukna ut? – men det var ändå ganska många föremål som han läst om med stort intresse och det var lite sorgligt när boken sedan tog slut.
Han funderade på om han skulle försöka med någon annan bok, men risken fanns att han bara skulle bli besviken oavsett vilken bok han läste efter detta. Innan han slog ihop boken för sista gången rev han dock ut några sidor som han ville spara för sig själv. Dels sidorna om den här konstiga reseportalen – som kallades för ”Besökaren” – och dels några av de vapen som verkade mest intressanta. Han vek noggrant ihop dem och stoppade dem innanför byxlinningen. Det borde gå att hitta ett gömställe för de här sidorna i hans rum.

Det var nu dags att prova om han kunde komma in genom någon av de dörrar som tidigare varit låsta. Trots allt hade han ju tagit sig ned här för att försöka hitta något magiskt föremål, och något sådant hade han inte sett än. Han återvände därför till korridoren och provade den första dörren på vänster sida. Den var fortfarande låst. Han kände hur hjärtat sjönk ned i magen; skulle han vara tvungen att återvända till biblioteket och läsa ytterligare en bok?

Att ge upp låg dock inte för honom och han bestämde sig att kontrollera även den andra dörren. Redan några fullsteg bort återvände spänsten i hans steg eftersom det såg ut som om dörren stod på glänt och när han kom fram såg han att så var fallet. Någon – vem? – måste ha slarvat med att stänga dörren efter sig. Tur för honom!

Han öppnade dörren och kom in i ett runt rum; det konstigaste rum han någonsin sett. Mitt i rummet fanns en brunn med vatten som var drygt ett fullsteg brett. Från brunnen ledde en stege upp till taket, men det riktigt konstiga var att taket var av vatten och genom vattnet kunde man se att någonting lyste.
Det fanns inga andra dörrar ut från rummet och Marmat undrade vad syftet med det här rummet var. Vattnet i brunnen var djupt, och antagligen kunde man dyka ner till botten. Frågan var vad som fanns där. Även om Marmat var en duktig simmare ville han inte prova; risken fanns att han ändå skulle drunkna.

Istället bestämde han sig för att undersöka taket och han klättrade upp. Han kände på vattnet med en hand och det var svalt men inte kallt och det var inga problem att sticka in handen. Han var inte riktigt redo att ge upp, nu när han äntligen hade lyckats ta sig in i ett nytt underjordiskt rum, men det kändes lite oroväckande med vatten åt båda hållen. Dessutom kunde inte förstå hur vattnet i taket kunde stanna där. Det borde ju rinna ned på golvet.

Minst farligt kändes det dock att ta sig uppåt. Han kunde se att det lyste några fullsteg upp, så han borde inte behöva simma så långt. Dessutom gick stegen en bra bit upp i vattnet, så han borde kunna dra sig tillbaka i säkerhet ganska enkelt. Det fick bli upp helt enkelt och han tog ett djupt andetag innan han klättrade upp i vattnet.

När han väl hade hela överkroppen i vattnet så började det kännas som när man simmade, och han kunde känna hur kroppen långsamt började glida uppåt. Han tog några simtag och när väl benen var i vattnet också kunde han hjälpa till med benen också. Att simma uppåt är alltid lättare än nedåt och han kom enkelt upp till ytan där han tog ett djupt andetag innan han tittade sig omkring.

Till hans stora förvåning kom han upp i den fontän som stod på innergården i adepternas hus. Det innebar att han nu hade hittat ett enklare sätt att ta sig ner i de underjordiska lokalerna, även om man givetvis blev blöt varje gång.

Han skulle precis simma ned igen när det slog honom; han hade ju några utrivna sidor nedstoppade i byxlinningen! Han började nästan gråta när han tänkte på att de antagligen var helt oläsliga nu. Marmat klättrade snabbt ur fontänen och tog fram papperen för att se om någon av dem hade klarat sig.

Till hans förvåning verkade de inte ha påverkats alls. Det var några vattendroppar på papperen, men de kändes helt torra och texten syntes lika tydligt som tidigare. Marmat förstod inte hur detta var möjligt, även om han insåg att magi var inblandat på något sätt, men han tänkte inte klaga över att han hade haft tur den här gången.

Marmat bestämde sig för att han redan haft så mycket tur som man kunde ha på en kväll och han återvände därför till sitt rum. Väl där valde han ett bra gömställe för sina utrivna sidor och efter att ha hängt upp sina kläder på tork och gjort dagens hundra armhävningar kröp han i säng där han drömde om en värld där allting var upp och ner.

De följande veckorna hade han fullt upp med studier, projektarbeten som skulle redovisas, vapenövningar och den vanliga fysiska träningen, så det fanns ingen tid att utforska just nu, utan våren övergick i försommar.
Men så kom en period där det var lite lugnare för Marmat. Eftersom det dessutom en vändag, dagen före en fridag, fanns möjligheten att stanna uppe senare än vanligt och han bestämde sig för att återvända till det konstiga rummet. Den här gången hade han förberett sig och lånat ett stort stycke läder som han tog med ned fontänen. Innan han hoppade i rullade han in sina kläder i läderstycket och band sedan ihop detta med ett rep.

Som tur var brukade innergården vara tom på kvällen. Han skulle annars ha fått svårt att förklara varför han tänkte bada i fontänen, varför han ville bada så här dags, och varför han virade in sina kläder i ett läderstycke. Så här års, med sommaren precis runt hörnet, hände det visserligen att elever badade i det vattendrag som rann igenom skolan, men ingen brukade bada i fontänen, och inte när solen gått ned.

Nu var det ingen som rörde sig på innergården, men för säkerhets skull skyndade han sig på och hoppade sedan ner i fontänen med sitt ihoprullade läderstycke. Att simma ner till stegen var inga större problem – även om det var jobbigare ned än upp – och när han väl fått mer än halva kroppen utanför vattnet kände han hur han inte längre drogs uppåt av vattnet utan istället nedåt mot rummet och han fick hålla emot för att inte ramla ned.

Åter i det konstiga rummet uppstod frågan vad han skulle göra nu. Skulle han ta på sig kläderna igen så att han fick båda armarna fria när han hoppade ned i den brunn som verkade leda nedåt? Han visste inte hur djupt det var, eller ens om det fanns någon utgång i botten och att bara ha höger arm att simma med skulle göra det jobbigare.

Å andra sidan skulle det vara tråkigt att simma ned med kläderna på eftersom han då skulle behöva utforska i blöta kläder. Han hade dock en idé som han tänkte prova.
Han hade haft ett extra rep som han bundit kring sin läderrulle och nu knöt han upp det repet. Den ena änden knöt han fast i läderrullen och den andra kring midjan. Nu borde han kunna dra ned sitt paket med kläder när han väl hade simmat ned, men om det inte fanns en öppning slapp han hålla på att simma med det.

Ett djupt andetag senare hoppade han ner i brunnen och började simma nedåt. Efter vad han trodde var fyra fullsteg ned började det bli jobbigt att hålla andan och han var på väg att vända när han noterade ett ljussken och insåg att det inte var så långt kvar nu. Ytterligare ett fullsteg såg han en öppning på höger sida och han simmade igenom den.

Även här var vattnet annorlunda från allt vatten han någonsin sett tidigare. Vattnet slutade en fot in i öppningen och öppningen övergick i en tunnel. Tacksamt tog han flera djupa andetag innan han kröp så långt in i tunneln att hans kropp helt var ute ur vattnet. Därpå drog han ned sin läderrulle genom att dra i repet och han hoppades att kläderna fortfarande var torra.

Först måste han dock ta sig ut ur tunneln eftersom han knappt kunde stå på knän i den. Det var inte särskilt långt att krypa, vilket han var tacksam för. Hans knän var ömma nog som de var, och han hade rivit upp flera sår på både knän och fötter. Tunneln öppnade sig in i en grotta och när han väl kunde stå upp öppnade han sin läderrulle.

Lite fukt hade läckt in, men kläderna var nästan torra. Eftersom det trots årstiden var ganska svalt här nere var han glad att han hade torra och varma kläder på sig. Det hade kunnat bli väldigt kallt annars.

Grottan hade en svag belysning, men han kunde inte se var ljuset kom från. Det var ungefär som om väggarna släppte ifrån sig ljus. Nu var detta inte den viktiga frågan, utan det var istället om man kunde komma vidare från den här grottan.

Det var fyra fullsteg till andra änden av grottan och där kunde han se en öppning in i någonting som såg ut som ytterligare en korridor. Den här korridoren påminde en hel del om korridoren som funnits när han först kom ner under marken via det sänkbara golvet. Det fanns dock två viktiga skillnader.

Den här korridoren var inte alls lika fin. Den var smutsig och dammig och det konstiga vita materialet hade spruckit på flera ställen. Dessutom finns inga facklor här; varken vanliga facklor eller de konstiga metallfacklorna som han hade sett tidigare.

Han fick därför förlita sig på sin egen ljusboll igen och han bestämde sig för att utforska vart den här korridoren ledde.

Kapitel 19

Där Tirandim tidigare blivit besviken på Certdar gick inte samma sak att säga om Wamecacu. Den kontur de sett på avstånd växte ju närmare de kom och vad som på avstånd inte varit en så imponerande mur var nu gigantisk.

När de väl kom fram till muren kändes det som om den sträckte sig hela vägen upp till himlen och den måste ha varit åtminstone tjugo fullsteg hög. Inte ens om tio fullvuxna män hade stått på varandras axlar skulle de ha nått ända upp till murens topp.

Dessutom såg muren inte ut att vara byggd av stenar, tegelsten eller trä, utan snarare såg hela muren ut som om den hade rest sig ur marken, ungefär som om den hade vuxit upp som en gigantisk stensvamp.

Mitt i muren fanns en port i samma imponerande storlek. Den var så bred att två fullastade kärror med hö kunde mötas i porten och den hade två gigantiska trädörrar som öppnade sig utåt.

De vakter som stod vid porten såg både alerta och bistra ut, och de stoppade alla som ville in genom porten. Mishi var tvungen att visa upp någon sorts papper för att de skulle bli insläppta. De studerade papperet noggrant och det var först när de blev invinkade genom porten som Tirandim insåg att hon hade hållit andan.

Lika imponerande som höjden på muren hade varit från insidan var dess tjocklek när man gick igenom den. De färdades genom ett stenvalv som sträckte sig nästan tjugo fullsteg långt. Mitt i valvet fanns ett galler som just nu var upphissat och där stod fler vakter med bistra miner. I slutet av valvet var ytterligare två trädörrar och fler vakter som granskade deras handlingar ytterligare en gång innan de blev insläppta i staden.

Och vilken stad det var sedan. Flera av husen var minst lika imponerande som muren och de sträckte sig både tjugo, trettio och fyrtio fullsteg upp i luften. Hon kunde se hur det låg hus efter hus efter utmed gatorna. Mindre imponerande var de byggnader som låg runt omkring dessa hus. De gator som en gång i tiden antagligen hade varit breda och spikraka hade nu flera små hus som beskar gatan och de imponerande höga hus som fanns var omgivna av enklare hus som var två eller tre våningar höga.

Det såg ut som två olika städer. En imponerande stad med gigantiska hus som sträckte sig upp i luften och som verkade vara byggda av samma konstiga material som muren. Dessa hus såg helt nyputsade ut och de glänste i solen. Samtidigt den andra staden med mer vanliga hus, byggda av stenar och trä och ofta med någon form av halmtak som låg huller och buller kring de andra husen och som ofta bredde ut sig i vägen och gjorde gatorna trånga och slingrande.

Det var ungefär som om en gigantisk person hade tagit en näve full med mindre hus och strött ut dem bland dessa stora hus som småstenar som hälls ut i en blomsterrabatt.

Gatorna, som en gång såg ut att ha varit breda, raka gator tvärs igenom staden, men som nu gick i sick-sack mellan de mindre husen var fyllda med rörelser. Tirandim hade aldrig sett så många personer på ett och samma ställe och de gick, sprang och stod överallt. Mellan människorna sprang både hundar, fåglar och getter omkring och mitt i den här röran kunde man se några som satt till häst och andra som åkte häst och vagn.

Alla dessa personer och alla dessa djur skapade en massiv ljudvägg som mötte dem när de kom in i staden och det var oerhört mycket att ta in för Tirandim som varken sett eller hört dess like tidigare. Hon tog ett steg närmare Mishi och det var först när hon kände sin hand i hennes som hon insåg att hon instinktivt hade sökt tryggheten i att hålla någon i handen. Hon kände sig helt plötsligt väldigt liten och även om hon egentligen var för gammal för att behöva hålla någon i handen kände hon att hon inte vågade släppa Mishis hand utan istället tog hon ett stadigare tag.

Till Tirandims lättnad mötte hennes hand av en bestämd handtryckning. Hon hade varit lite orolig att Mishi skulle tycka att hon var barnslig som tog hennes hand, men om hon hade tyckt detta så visade hon det inte. Istället gav hon henne ett lugnande leende innan hon ledde iväg dem genom de myllrande folkmassorna.

De tog sig framåt genom staden, och hela tiden såg det likadant ut; gigantiska hus som var som gjutna ur marken omgivna av mer vanliga hus och gator fyllda med människor och djur. Ju längre in i staden de kom desto färre blev dock de vanliga husen och gatorna blev därmed både rakare och bredare.
Dessutom var det inte riktigt lika mycket folk på gatorna längre och till sist kände Tirandim att hon vågade släppa Mishis hand och istället gick de sida vid sida inåt stadens mitt.

Till slut bestod staden enbart av de gigantiska husen och gatorna var nu både breda och spikraka. ”Hur kommer det sig att det inte finns några vanliga hus här?” frågade hon Mishi.

”De här husen går fortfarande att bo i, så det finns inget behov av att bygga vanliga hus”, kom svaret från Mishi. De hus som ligger längst ut i staden var de som först fick problem med vatten och avlopp och de började förfalla för tio generationer sedan. De som bodde där flyttade då ut och byggde nya hus nära där de bott tidigare. Här, i mitten av staden fungerar husen fortfarande att bo i, även om ingen längre bor längst upp. Det är alldeles för många trappor.”

Tirandim stod still en stund och tittade upp mot toppen av ett av husen; man måste kunna se väldigt långt därifrån men hon skulle inte vilja gå i trappor för att komma ända upp. ”Men, hur skulle man kunna komma upp om man inte går i trappor?” frågade hon.

”Dessa hus byggdes av magiker”, svarade Mishi, ”och de hade någon form av magi som gjorde att man kunde åka upp till toppen i någon form av vagn. Jag har aldrig sett dem själv, och Skaparens kyrka vill inte att vi ska använda sådant som magikerna skapat. Det gör oss bekväma och mer mottagliga för deras ondska.”

Tirandim nöjde sig med det svaret och de gick i tystnad vidare in mot stadens mitt. Efter ytterligare några hundra fullsteg kunde de tydligt se den byggnad som början bara varit en svag kontur i bakgrunden.

Framför dem reste sig en gigantisk byggnad. Den var lika hög som de högsta husen i staden, och mer därtill. Antagligen var byggnaden nästan dubbelt så hög som muren, men det var svårt att avgöra; det var så högt att Tirandim inte riktigt kunde avgöra hur högt det var.

Medan de gick mot byggnaden började Mishi prata, och Tirandim insåg att hon faktiskt inte hade sagt någonting, mer än att besvara hennes frågor, sedan de gått igenom porten i muren. Antagligen hade hon insett hur överväldigad Tirandim varit och insett att hon i alla fall inte skulle ha lyssnat på vad hon sagt.

”Byggnaden du ser är Skaparens skola. Det är här som vi utbildar nya präster för Skaparens kyrka. Från början var den här byggnaden centrum för magikerns makt i den här regionen. Det var härifrån de styrde över kungen och därmed landet. När vi till slut tvingade bort magikerna från Wamecacu var byggnaden oanvänd i ett antal år.”

”Skaparens dåvarande högra hand beslutade dock efter några år att vi skulle försöka rena byggnaden från magikernas gift, och istället använda byggnaden till Skaparens ära. Sedan dess har vår skola legat här. Skaparens högra hand har sin tjänstebostad här, och många av våra präster bor här när de är på besök i staden. Vår kyrka ligger dock inte i själva huset, utan den är byggd på en innergård som ligger mitt i huset.”
”Men, låt oss gå in så att du kan inleda din träning. Innan vi går in måste jag dock fråga om du är säker på att det är detta som du vill göra. När du väl skrivit in dig som elev går det inte att ångra sig. Då har du svurit resten av ditt liv åt att tjäna Skaparen så länge som Skaparen behöver din hjälp.”

Tirandim nickade, osäker på om hon förväntades säga någonting. Mishis respons antydde dock att hon inte hade förväntat sig någonting mer, utan hon tog hennes hand och ledde henne mot en väldigt anspråkslös ingång och inte mot vad som såg ut att vara huvudentrén.

”Ska vi inte gå in genom stora ingången?” frågade Tirandim. ”Nej, den ingången för gäster och besökare. Vi som tjänar Skaparen väljer en mer anspråkslös entré. Det är vårt arbete för Skaparen som är det viktiga, inte vi själva.”

De gick in genom en enkel ingång och kom in i kalt rum. Det enda som fanns i rummet var ett enkelt skrivbord. På skrivbordet låg en bok uppslagen och på en enkel stol satt en gammal man, försjunken i tankar. Ljudet av deras steg, medan de gick den korta sträckan från dörren fram till skrivbordet, fångade mannens uppmärksamhet och han tittade upp.

”Nämen, är det inte Mishi som återvänt från sin resa. Jag trodde aldrig Risurra skulle godkänna din läroresa. Han tyckte att du var – hur var det nu han sa? – inte i närheten av att vara torr bakom öronen.”. Mannen skrockade förnöjt samtidigt som Mishi slog ned sin blick.

”Men, jag ser att du har en ny liten vän med dig”, fortsatte mannen. ”Vem är den här sötnosen då?”. Tirandim väntade på att Mishi skulle svara, men när inget svar kom från henne tog hon mod till sig och svarade själv.

”Jag heter Tirandim och jag ska börja i Skaparens skola. Dessutom är jag faktiskt tolv år och jag är inte alls liten!”. För att ge eftertryck till det hon sagt la hon till ”Och jag är inte alls någon sötnos.”

”Nämen, ser man på”, svarade mannen. ”Unga fröken har visst temperament. Jag förstår varför min bror skickade henne med dig Mishi. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att ni var systrar.”

Tirandim förstod inte alls hur de skulle kunna verka vara systrar; Mishi var inte det minsta lik henne, och hon hade aldrig sett Mishi bli arg eller irriterad. Dessutom förstod hon inte vad mannen menade med sin bror, vilket hon frågade om.

”Det här är Risurras bror”, svarade Mishi. ”Båda försöker framstå som lite kärva och bistra, men egentligen har de hjärtan av guld och de brukar alltid vara tillgängliga om någon behöver hjälp.”

Mannen harklade sig, men bemötte inte Mishis påstående utan gick direkt vidare till ett annat ämne. ”Nå, Tirandim var det du hette alltså. Har någon förklarat vad det innebär att skriva in sig i Skaparens skola?”. Tirandim nickade.

”Och då vet du att när du väl börjat så kan du inte sluta?” Tirandim nickade återigen. ”Det finns tre tillfällen då du kan skiljas från oss. Ett, om du inte anses värdig efter din läroresa så avbryts utbildningen och du kan aldrig bli präst. Du kan då jobba för Skaparens kyrka i andra roller, men aldrig som präst.”

”Två, när din vandring här på jorden är avslutad så återvänder du till Skaparens famn. Då är din tjänstgöring i kyrkan slutförd och du kommer att få din belöning av Skaparen själv.”

”Och slutligen, tre, om du begår ett brott mot Skaparen eller hans kyrka så blir du utesluten och får aldrig mer ha kontakt med kyrkan. Du är inte välkommen att besöka våra byggnader, du får inte delta i våra ceremonier och du får aldrig mer ha kontakt med någon i kyrkan.”

Just punkt tre lät väldigt allvarlig och Tirandim kände hur hon bleknade. Hon återfick sin styrka när Mishi tog hennes hand och kramade den hårt. ”Var inte orolig”, fortsatte mannen, ”Så länge som du inte tänkt syssla med magi eller ta livet av en präst så behöver du inte oroa dig för detta.”

”För du har väl inte tänkt trolla?” la mannen till med ett spjuveraktigt leende, vilket möttes med en kraftfull skakning på huvudet från Tirandim. ”Jag måste dock fråga en gång till, nu när jag har berättat exakt vilka regler som gäller, om du verkligen vill skriva in dig i Skaparens skola.

Tirandim nickade återigen. Hon hade aldrig varit så säker på någonting i hela sitt liv.
Det var väldigt nyligen som hon för första gången hörde talas om Skaparen och om Hans kyrka, men ändå kändes det som om det var det här som hon hade väntat på hela sitt liv. Hon hade blivit av med sitt hem och sin familj, men med Mishi och Risurra hade hon fått en ny familj och med Skaparens skola kändes det som om hon hade fått ett nytt hem.

”Kan du skriva?”, fortsatte mannen. Tirandim nickade återigen, vilket ledde till ett leende från mannen. ”Utmärkt. Då kan du skriva ditt namn här och ditt födelsedatum” – mannen pekade på en plats i boken – ”så är du officiellt en elev i Skaparens kyrka.

Medan Tirandim skrev sitt namn och sin födelsedag så följde mannens blick hennes skrivande och när hon var klar vände han sig mot henne och konstaterade ”Jag ser att du precis fyllt tolv år. Gratulerar!”.

Tirandim tackade mannen som nu vände sig till Mishi. ”Vill du göra henne sällskap till hennes rum?”. Svaret från Mishi kom utan betänketid ”Ja, gärna”.

”Utmärkt”, svarade mannen. ”Hon kommer att bo i rum 302, vilket är samma rum som du hade när du kom hit en gång i tiden. Hon kommer att dela rum med …”. Mannen tog en kort paus medan han läste i boken ”… en ung dam som heter Illmani. Hon kom för några veckor sedan och de kommer båda att inleda sin utbildning på visdag. Med unga fröken här har vi nämligen tillräckligt många elever för att kunna inleda årets första utbildning.”

”Jo”, fortsatte mannen, ”Illmani är också tolv år så jag tror att ni kommer att trivas tillsammans.” Med det vinkade han åt dem att gå, och Mishi ledde henne till hennes nya rum. Väl utanför dörren fick hon några sista förmaningar, och en kram, från Mishi innan hon tog avsked av Mishi. Tirandim tog ett djupt andetag, knackade på dörren och klev sedan in i sitt nya hem.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 18-19

Comments are closed.