En bok för alla

Svenska dagbladets kulturdel rapporterade för nÃ¥gra dagar sedan att ”En bok för alla” var hotat. Detta eftersom kulturdepartementet vill dra in det stöd som gÃ¥r till vuxenlitteratur.

Som förväntat gick diverse holier-than-thou bloggar i taket. Detta dÃ¥ de fortfarande lever i villfarelsen att viss kultur är finare än annan och därför förtjänar stöd, och dels eftersom de — som bättre vetande — anser sig ha en rätt att vilja vilka kulturformer som är fina nog att fÃ¥ stöd.

I just det här fallet rör det sig om litteratur, och dÃ¥ framförs nÃ¥gon sorts pseudo-argument om att En bok för alla behövs för att öka läsandet i landet. Vilket nys! Det bästa sättet att öka läsandet är genom att fÃ¥ fler intresserade av att läsa. För det behövs inga satsningar pÃ¥ ”fin” litteratur, utan det behövs satsningar pÃ¥ läsning öht. En start skulle kunna vara om färre kändisar pÃ¥ frÃ¥gan ”vilken bok läste du senast” svarade ”jag har inte läst en bok sedan jag slutade skolan”.

Det handlar alltsÃ¥ om ett attitydarbete, om att förknippa läsande med avkoppling, med lust, med glädje. Inte om att förknippa det med ”viktig” litteratur eller ”fin” litteratur. För — det ska man vara medveten om — när debattörer som Rosemari (i länken ovan) uttrycker sig pÃ¥ följande vis

Även om det idag finns ett stort utbud av pocketböcker till rätt bra pris är det ändå inte samma sak. En bok för alla ger ut annat är de bästsäljande deckarna och En bok för alla ger ut klassiker och annat också. En bok för alla behövs.

sÃ¥ säger hon egentligen att det är skillnad pÃ¥ litteratur och litteratur; och i förlängningen att den som gillar att läsa deckare, eller annan litteratur som inte är fin nog för Rosemari, inte har tillräckliga kunskaper för att själv välja vad hon eller han vill läsa. Detta eftersom hon — i sann holier-than-thou-anda — vet bättre.

Vilket för oss tillbaks till frågan om hur man ökar läsande. Återigen; det handlar om att koppla läsande till positiva omdömen, exempelvis lust (inte köttslig sådan; nota bene) och det gör man inte genom att stigmatisera vissa former av litteratur.

Skitsamma i om folk läser deckare, eller om ungdomar läser Biggles eller Harry Potter — eller vilka böcker som rÃ¥kar vara favorithatobjekt för ”kultureliten” just nu. Det viktiga är att man läser och att man tycker att det är roligt. Tids nog blir man nyfiken pÃ¥ andra böcker och genrer ocksÃ¥.

Sedan blir man lite fundersam när man läser sådant här. Om det är så En bok för alla behandlar sina författare så har de faktiskt inget existensberättigande (mer om detta i Östran). Som slutkläm väljer jag att citera en passage ur bloggen ovan:

För min egen del har kontakten med En bok för alla inneburit följande : Mina texter är stulna, jag har i efterhand erbjudits en oförskämd struntumma, vid presentationen av boken var jag inte ens inbjuden och har inte fått ett enda förlags- och beläggexemplar sända till mig frivilligt, dock ett ex av boken efter det första upprörda telefonsamtalet, inget mer.

4 thoughts on “En bok för alla

  1. Whoa… kulturkommunism! (all kultur är lika fin/ful/whathaveyou) Jag menar… det intressanta i debatten om fin- eller fulkultur gÃ¥r lite längre än den radikala kulturavhyvling du föresprÃ¥kar, Mattias. För att ta nÃ¥gra exempel: vad är kultur? vad är inte det? Skall samtliga som faller i nÃ¥gon av dessa kategorier fÃ¥ samma stöd? (alternativet dÃ¥ att bÃ¥da inte fÃ¥r nÃ¥got stöd). Självklart är det bra att det finns nÃ¥gon form av urskiljning här. Precis som det är bra att viss litteratur inte lyfts fram till förmÃ¥n för andra. Jag tänker dÃ¥ t ex pÃ¥ Viking Svensks (lite osäker pÃ¥ efternamnet…) förhärligande böcker om livet som frivillig i Waffen-SS.
    Så håll tungan rätt i mun broder!
    /Lasse

  2. Whoa… kulturkommunism! (all kultur är lika fin/ful/whathaveyou) Jag menar… det intressanta i debatten om fin- eller fulkultur gÃ¥r lite längre än den radikala kulturavhyvling du föresprÃ¥kar, Mattias. För att ta nÃ¥gra exempel: vad är kultur? vad är inte det? Skall samtliga som faller i nÃ¥gon av dessa kategorier fÃ¥ samma stöd? (alternativet dÃ¥ att bÃ¥da inte fÃ¥r nÃ¥got stöd). Självklart är det bra att det finns nÃ¥gon form av urskiljning här. Precis som det är bra att viss litteratur inte lyfts fram till förmÃ¥n för andra. Jag tänker dÃ¥ t ex pÃ¥ Viking Svensks (lite osäker pÃ¥ efternamnet…) förhärligande böcker om livet som frivillig i Waffen-SS.
    Så håll tungan rätt i mun broder!
    /Lasse

  3. Jag tyckte jag var ganska tydlig; inget stöd ska utgÃ¥ till kultur för vuxna, utan enbart till kultur — och för all del fritid och idrott — för barn och ungdomar.

    Inte bara för att jag tycker att vuxna faktiskt kan betala för det de själva är intresserade av, utan också för att slippa den gränsdragning som du ojar dig över. Ska man ge stöd till kultur så hamnar man i problematiken; vad är bra kultur (som ska stödas) och vad är dålig och/eller kommersiell kultur (som inte ska/behöver stödas)

    Givetvis uppstår gränsdragningsproblematiken även vid stöd till kultur för barn och ungdomar och därför är det viktigt att ett sådant stöd utformas så att det är lyhört för vilken kultur som de är intresserade av.

    Anledningen till att jag tycker att ett stöd för barn och ungdomars kultur är bra har att göra med att vi alla ska ha samma förutsättningar under uppväxten; det fÃ¥r inte bli sÃ¥ att kultur är nÃ¥gonting som konsumeras enbart av vissa grupper. Om ens föräldrar tycker att kultur är viktig sÃ¥ lär även barnen fÃ¥ det finansiella stöd som behövs och ingen ska under sin uppväxt berövas möjlighet att själv skaffa sig en kulturell bas. Väljer man sedan att — som vuxen — avstÃ¥ frÃ¥n vissa former av kultur sÃ¥ bör man ha det alternativet.

    Det finns nämligen bara tre (teoretiskt) möjliga vägar att ta om man förespråkar ett stöd till vuxnas kultur:

    Inget stöd till vuxnas kultur
    Stöd till all kultur
    Stöd till viss kultur

    Punkt 2 kan vi raskt stryka eftersom det vore en finansiell katastrof. Kvar blir dÃ¥ punkt 1 (som jag företräder) och punkt 3 där nÃ¥gon — eller nÃ¥gra — mÃ¥ste bestämma vad som är fin kultur och som alltsÃ¥ ska ha ett stöd.

    Sedan behöver man inte vara dogmatisk; det finns antagligen — även i modell 1 — tillfällen dÃ¥ ett stöd till vuxnas kultur kan vara berättigat. Det kan röra som om ett stöd i en uppstartsfas eller andra former av mer begränsade stöd.

    Att Ã¥r efter Ã¥r pumpa in pengar i en bok för alla är dock varken begränsat eller särskilt vettigt — eftersom de positiva effekterna lyser med sin frÃ¥nvaro.

  4. Jag tyckte jag var ganska tydlig; inget stöd ska utgÃ¥ till kultur för vuxna, utan enbart till kultur — och för all del fritid och idrott — för barn och ungdomar.

    Inte bara för att jag tycker att vuxna faktiskt kan betala för det de själva är intresserade av, utan också för att slippa den gränsdragning som du ojar dig över. Ska man ge stöd till kultur så hamnar man i problematiken; vad är bra kultur (som ska stödas) och vad är dålig och/eller kommersiell kultur (som inte ska/behöver stödas)

    Givetvis uppstår gränsdragningsproblematiken även vid stöd till kultur för barn och ungdomar och därför är det viktigt att ett sådant stöd utformas så att det är lyhört för vilken kultur som de är intresserade av.

    Anledningen till att jag tycker att ett stöd för barn och ungdomars kultur är bra har att göra med att vi alla ska ha samma förutsättningar under uppväxten; det fÃ¥r inte bli sÃ¥ att kultur är nÃ¥gonting som konsumeras enbart av vissa grupper. Om ens föräldrar tycker att kultur är viktig sÃ¥ lär även barnen fÃ¥ det finansiella stöd som behövs och ingen ska under sin uppväxt berövas möjlighet att själv skaffa sig en kulturell bas. Väljer man sedan att — som vuxen — avstÃ¥ frÃ¥n vissa former av kultur sÃ¥ bör man ha det alternativet.

    Det finns nämligen bara tre (teoretiskt) möjliga vägar att ta om man förespråkar ett stöd till vuxnas kultur:

    1. Inget stöd till vuxnas kultur
    2. Stöd till all kultur
    3. Stöd till viss kultur

    Punkt 2 kan vi raskt stryka eftersom det vore en finansiell katastrof. Kvar blir dÃ¥ punkt 1 (som jag företräder) och punkt 3 där nÃ¥gon — eller nÃ¥gra — mÃ¥ste bestämma vad som är fin kultur och som alltsÃ¥ ska ha ett stöd.

    Sedan behöver man inte vara dogmatisk; det finns antagligen — även i modell 1 — tillfällen dÃ¥ ett stöd till vuxnas kultur kan vara berättigat. Det kan röra som om ett stöd i en uppstartsfas eller andra former av mer begränsade stöd.

    Att Ã¥r efter Ã¥r pumpa in pengar i en bok för alla är dock varken begränsat eller särskilt vettigt — eftersom de positiva effekterna lyser med sin frÃ¥nvaro.

Comments are closed.