Kapitel 21

Kapitel 21 och här tycker jag att det märks tydligt att jag skrivit som en del av kreativt skrivande där man helt enkelt låter texten komma. Jag hade ingen om vart jag skulle hamna och jag tycker inte texten riktigt fungerar.

Kapitel 21

De gick nedför trappan i en korridor som var mörk, trång och fuktig. Det blev inte lättare av att de inte vågade ha en fackla tänd. I början av trappan hade de hjälp av det ljus som sipprade in från rummet de kom ifrån, men när de väl kommit en bit ned för trappan blev det kolsvart. Ella la sin hand på Wasas axel och lät henne guida dem ned, men det gick väldigt långsamt.

Efter vad som kändes som en evighet började de närma sig slutet på trappan och det blev ljusare tack vare att ljus inifrån rummet de var på väg mot sipprade in i trappan och de kunde nu se vart de gick igen. Däremot vågade de inte röra sig särskilt snabbt för att inte riskera att Sofyn och den andra kvinnan skulle höra dem.

Korridoren öppnade sig i ett rum som såg ut som ett mellanting mellan ett rum och en grotta. Där fanns visserligen ett golv och två väggar gjorde av staplade stenar, men de andra två väggarna var skrovlig sten och i taket hängde det stalaktiter som droppade ned på golvet. På några ställen på golvet kunde man även se det som var början till stalagmiter.

Rummet såg ut som ett mellanting mellan en lagerlokal och ett bibliotek. Här fanns några hyllor med böcker, ett skrivbord med skrivdon och flera bänkar där olika föremål stod uppställda, ungefär som om någon höll på att undersöka dem.
Samtidigt stod ett antal lårar, lådor och kistor utställda i rummet. Ella fick känslan av någon som flyttat men som inte orkat packa upp mer än hälften av lådorna. Hon var dock glad över detta eftersom flera lådor stod nära ingången till grottan och de erbjöd ett bra gömställe för henne och Wasa.

Sofyn och den andra kvinnan stod i den bortre änden av rummet och även om de stod med ryggen mot dem nu skulle de lätt kunna se dem om de vände sig om så både hon och Wasa tog skydd bakom en låda som var nästan lika hög som dem. Kvinnorna stod och diskuterade ett föremål som på avstånd såg ut som en reseportal, eller, snarare, så som Ella fått beskrivet att en reseportal ser ut. Hon hade aldrig sett någon i verkligheten.

De var dock för långt bort för att höra vad de sa. Ljuden dämpades på något underligt sätt i det här rummet och dessutom talade de två kvinnorna fortfarande med låga röster, även om de inte viskade. Wasa signalerade åt henne att de borde försöka komma närmare, men Ella skakade på huvudet. De tog en tillräckligt stor risk som det var.

Medan hon stod där i valet och kvalet hade Wasa återigen valt att välja handling och hon kunde hur hon hukande halvsprang fram till nästa låda, för att därigenom komma närmare. Hon var nästan framme när hon snubblade till och halvt sprang och halvt föll in i lådan som hon var på väg emot. Det var inget högt ljud som kollisionen skapade, men det var ett ljud och det borde ha hörts över hela rummet.

Kvinnorna vände sig om och Ella försökte göra sig så liten som möjligt bakom sin låda samtidigt som hon försökte se vad som hände genom en liten spricka i lådan. Hon kunde se hur kvinnorna tog flera steg mot dem, för att undersöka var ljudet kommit ifrån. Hon höll andan. Skulle de bli upptäckta nu?

Till hennes glädje verkade kvinnorna nöja sig efter tio steg och efter att ha stått stilla och lyssnat – antog hon – vände de tillbaka. De hade nu undvikit upptäckt med en hårsmån två gånger i rad och att riskera en tredje gång kändes som att utmana ödet allt för mycket. Istället smög hon fram till Wasa, tog ett stadigt tag om armen på henne och mer eller mindre släpade henne ur rummet.

De återvände samma sak som de kommit, men på vägen tillbaka slapp de åtminstone jobbiga överraskningar. Däremot tog det dem en bra stund eftersom de ofta stannade och lyssnade. Det gjorde att natten nästan hade hunnit övergå till morgon innan de äntligen var tillbaka och dödströtta kunde krypa i säng.

Under veckorna som följde gjorde de fler försök att ta sig ned i rummet för att kunna undersöka föremålet. Flera gånger var de på väg att bli upptäckta, men de klarade sig varje gång. Däremot var det tydligt att Wasa var besviken över att de aldrig lyckades ta sig ända fram.

Ella var dock nöjd med att de inte hade blivit upptäckta hitintills. Om Sofyn hade sett dem vid något tillfälle hade hon inte nämnt det på någon av deras lektioner utan hon verkade ovetande om deras aktiviteter.

Det började nu närma sig sommaren och Ella hoppades att de skulle kunna lyckas med sitt företag då. Under sommaren fanns inga obligatoriska aktiviteter utan de flesta eleverna var då hemma och hälsade på sina familjer. Det gjorde att de flesta av lärarna tog ledigt även de, även om det fanns några lärare kvar för de få elever som valt att stanna kvar på skolan.

Sofyn hade på en av deras lektioner nämnt att hon tänkte passa på och besöka sin syster några veckor under sommaren, vilket borde ge dem en chans att äntligen få undersöka rummet och föremålet. Dessutom var det lägre tempo på sommaren för de elever som stannade kvar och de skulle därmed få mer tid för utforskande.

Den första riktigt varma sommardagen skred de så till verket. Sofyn hade lämnat för flera dagar sedan och det var ofta ödsligt även i stora tornet när de gick fram och tillbaka från biblioteket, så det var inte längre några svårigheter att ta sig in i det förbjudna tornet.

Däremot var korridoren fram till rummet med den hemliga dörren fortfarande upplyst, men Ella misstänkte att det aldrig var släckt här; oavsett hur få som var i tornet just då. De tog sig enkelt in i det hemliga rummet och för första gången var de helt ensamma här inne.

De hade flera gånger fått se rummet på avstånd, så de visste att det fanns många spännande föremål här inne, även om de inte visste vilken funktion de fyllde. Längst bort fanns det föremål som Ella tyckte såg ut som en reseportal och både hon och Wasa stegade bort mot den med bestämda steg.

Det som från början hade sett ut som en välvd dörr visade sig när de kom närmare vara ett valv gjort i något blankt material som de aldrig sett förut. Det påminde lite grann om silver men var dovare i färgen. Inuti valvet satt någonting som såg ut som en svart spegel. Materialet var blankt och svagt reflekterande, men det var mycket mörkare än någonting Ella tidigare sett.

I ren nyfikenhet sträckta hon ut handen och materialet kändes svalt som en tidig vårflod och hårt som den hårdaste sten. Det var verkligen ett annorlunda material.

Bakom portalen fanns en likadan portal, men den stod så nära väggen att hon inte kunde se om det var samma typ av material och mellan de två portalerna var en tomhet. Det var inte ett mellanrum mellan dem, utan helt enkelt tomt, som om ingenting fanns där. Hon kunde inte se genom tomheten och det var också därför hon inte kunde se vad som fanns inuti det andra valvet.

De beskrivningar som hon hört om reseportaler sade ingenting om en andra dörr, om en tomhet mellan dörrarna eller ens om mörka material, utan det hade varit beskrivningar av ljus och värme.
Detta var någonting annat, men vad? Medan hon stod där och tittade fascinerat, nästan oförmögen att slita blicken från föremålet hörde hon Wasas röst bakom henne. ”Ella, titta på det här. Vad tror du att det är?”

Hon vände sig om för att se vad det var som vännen frågade om. Det hon såg var någon typ av kula gjord i det vitaste material hon någonsin sett. Det var så ljust att det nästan strålade. Kulan svävade en fotsid ovanför någon form av platta, även den gjord i ett oerhört ljust material och i plattan fanns en nedsänkning, ungefär som om någon tryckt ned sin hand i den.

Försiktig la hon sin hand i nedsänkningen. Den kändes varm, nästan full av liv, men ingenting mer hände än en känsla av värme i handen. Hon lyfte handen igen och både hon och Wasa stod länge och tittade fascinerat på föremålet.

Eftersom det var första gången de hade lyckats ta sig in i det här rummet beslöt sig Ella för att försöka få en bra bild över vad som fanns här, även om hon gärna skulle ha undersökt ljuskulan lite mer. Hon noterade att Wasa verkade vara uppslukad av det som nästan såg ut som en reseportal men själv tänkte hon titta runt lite grann.

Stora delar av rummet var faktiskt ganska ointressant. Det var ett antal lådor och kistor som alla hade tjocka lager av damm över sig. Antagligen hade ingen öppnat dessa på över hundra år. Det låg även ett antal böcker utspridda i rummet – både på golvet och på olika skrivpulpeter – och desto fler stod i bokhyllor utmed väggarna.

En av pulpeterna fångade hennes uppmärksamhet. Den bok som låg uppslagen här såg ut som en anteckningsbok och det låg ett antal skrivdon bredvid den. Hon bläddrade lite grann i den och insåg att detta varit Tomos anteckningsbok där hon antecknat sina observationer om föremålet.

Det var utförliga anteckningar och Ella visste inte hur gott om tid hon skulle ha så hon bläddrade en hel del och skummade enbart något stycke här och där. Ganska snart hittade hon dock en intressant passage:

”Jag är nu helt säker på att det som vi trott varit en reseportal av något slag istället är det föremål som nämns i boken ’Sammanställning av kända magiska föremål’ och som kallas Besökaren. Tyvärr blev den boken skadad för flera hundra år sedan och eventuella illustrationer av föremålet är sedan länge borta, men de få beskrivningar vi har gör att jag är övertygad om att det är just det föremålet som vi har här.”

Något föremål med det namnet hade Ella aldrig hört talas om, men nu var hennes nyfikenhet väckt och hon fortsatte bläddra i anteckningsboken. Tomo hade varit noggrann och antecknat vilka dagar som anteckningar var från och just den här passagen var från 20 veckor innan det påstods att Tomo hade dött. Tre veckor senare i anteckningarna hittade hon nästa intressanta stycke.

”Alla mina undersökningar av vad som egentligen hände för femhundra år sedan pekar på samma sak. Ett föremål som hette ’omställaren’ gjorde någonting med magin, så att den förändrades.”
Inte heller ”omställaren” var ett föremål som de fått lära sig om under sina lektioner, och då hade de ändå spenderat tre veckor på att gå igenom de viktigaste magiska föremålen i världen. Ella undrade om det var ett föremål som hade glömts bort, eller om man velat dölja föremålet. Men varför skulle någon vilja dölja ett magiskt föremål?

Därefter följde ett antal anteckningar som beskrev Tomos jakt på kunskap om omställaren, men hon verkade inte ha hittat någonting av substans. Tomo hade antagit att boken ”Sammanställning av kända magiska föremål” en gång i tiden hade beskrivit även detta föremål, men i sådana fall hade även den informationen blivit förstörd.

Ella var nu helt uppslukad av anteckningarna och hon märkte inte att Wasa hade ställt sig snett bakom henne och läste över axeln. Inte förrän Wasa flämtade till när de läste en anteckning som var nedtecknad dagen före den dag som hon påstods ha dött:

”Äntligen! Jag har hittat ett sätt att lära mig mer om omställaren. Det föremål som jag trodde var Besökaren är just detta och det är ett föremål som låter en magiker att resa till en plats utanför vår värld och utanför vår tid. Fångad där är den magiker som en gång i tiden använde omställaren.”

Det innebar att Tomo hade hittat ett sätt att lära sig mer om varför magin hade ändrats, och kanske också ett sätt att återställa magin. Om de kunde återställa magin borde de kunna återställa världen som den såg ut då; med ett magigille där kvinnor och män tillsammans skapade magiska underverk som gjorde allas liv så mycket bättre.
Hon vände sida igen, för att se vad Tomo hade skrivit därnäst. Hur hade hon använt Besökaren och vad hade hon lärt sig? Spänningen var olidlig när hon vände blad och hamnade på en tom sida utan någon text alls.

Under ett kort ögonblick rusade ett antal känslor genom Ella. Först känslan av overklighet; hur kunde den här sidan vara tom? Hon gnuggade sig klentroget i ögonen men sidan var fortfarande tom. Därefter besvikelse, följt av sorg, följt av ilska. De hade varit så nära!

Kanske hade två sidor klibbat ihop? Det hände ibland i anteckningsböcker om man inte lät bläcket torka ordentligt, så hon bläddrade tillbaka bara för att komma till samma sida som hon redan läst. Hon gnuggade sidan mellan fingrarna, men det var fortfarande bara en sida och inte två.

Det kändes så orättvist. De hade hittat den information de sökte efter och precis när de hade hittat den så hade den ryckts bort. Luften hade gått ur henne och hon kände mest att hon ville återvända till sitt rum och krypa ihop i sängen.

Men! Hon kunde inte bara ge upp så här. Hon vände sig mot Wasa och såg hur vännen hade tårar i ögonen; hon måste givetvis vara ännu mer besviken än Ella. Hon omfamnade vännen och de stod där länge i tystnad. Inte förrän vännen hade slut på tårar släppte hon taget och hon vände sig om för att försöka hitta någon annan ledtråd. Just som hon vände sig om tyckte hon att hon såg någonting under pulpeten. Det såg ut som ett avrivet papper från en anteckningsbok.

Läs mer

One thought on “Kapitel 21

Comments are closed.