Kapitel 20 – ny version

Eftersom jag ändrade en del i kapitel 10 så var jag tvungen att ändra även här. Detta då kapitlen hänger ihop. Dessutom gjorde mina ändringar av Wamecacu (när Tirandim anlände) att jag var tvungen att ändra här också.

KAPITEL 20

Han såg ut över sin stad från fönstret i sitt arbetsrum. De kallade Wamecacu för rikets huvudstad och kungens boning, men sanningen var att även om kyrkan och kungadömet gemensamt styrde den centrala delen av landet så var huvudstaden centrum för kyrkans makt och kungens inflytande var begränsat. Sedan fanns en överenskommelse om att kyrkan inte skulle basunera ut sin makt.

Han var Skaparens högra hand och han ansåg sig vara den mäktigaste mannen i riket. Samtidigt kände han sig så kraftlös. I femhundra år hade Skaparens kyrka varit den kraftfullaste politiska kraften i landet och de var numera den enda religionen som hade mer än ett fåtal följare, men de var ändå lika långt från frälsning som de varit för femhundra år sedan.

Det löfte som de hade fått från Skaparen var att Han skulle återvända när människan gjort bättring och tagit avstånd från magin. Magi! Han spottade nästan när han tänkte på den. Denna ondska som infogats i skaparens paradis för att korrumpera och försvaga människan så att man skulle välja den enkla vägen.

Han kunde se hur behändiga magikernas bländverk kunde verka. Reseportaler som lät dig resa över hela riket i ett ögonblick. Höjdlådor som utan ansträngning kunde ta dig hela vägen till toppen av byggnaderna i staden. Bildlådor som lät dig prata med någon i andra änden av riket. Magiska vapen som lät en ensam magiker förinta en hel armé.

Han kunde förstå hur människan kunde bländas av detta och det var därför deras arbete var så viktigt. En av hans företrädare hade skapat en särskild avdelning för att börja ersätta det som magin tidigare kunde göra med hjälpmedel konstruerade av trä och järn. Ett hjälpmedel var de rökbälgar som med hjälp av eld gav kraft till andra verktyg. En eld som brann med mer styrka än brinnande trä tack vare de svartkulor som de grävde upp.

De hade börjat sina konstruktioner här i denna byggnad och tack vare det fanns det nu varmt vatten i byggnaden. Vatten som värmde byggnaden på vintern och som gjorde att han alltid kunde ta ett varmt bad när han så önskade. Genom att visa att magin inte behövdes skulle det bli mycket svårare för magikerna att återvända.

De hade vetat redan från början att de inte skulle kunna utrota magin – och magikerna – i ett svep. Att använda omställaren hade bara varit det första steget. Genom att förändra männens magi hade den inte längre fungerat med deras vapen och det hade då blivit möjligt att besegra de magiska krigarna.

Samtidigt hade det fått två oväntade – men välkomna – effekter. Det hade splittrat magigillet så att de nu var uppdelade i kvinnor och män. Det gjorde dem svagare. Men, lika positivt var att kvinnor och män inte längre kunde förstärka varandras magi och att de magiska föremål som krävde att kvinnor och män samarbetade för att fylla på dem med den ondska som drev dem nu äntligen var på väg att sluta fungera.

De hade vetat att det skulle ta tid för magikernas konstruktioner att sluta fungera och antagligen hade det gått snabbare om de hade tillåtit fortsatt användning av dem. Men, om Skaparens kyrka tillåtit att alla skulle få använda reseportalerna hade de inte kunnat rädda alla dessa själar som skulle ha korrumperats av att använda magi för sin bekvämlighet.

När han fick äran att inträda i rollen som Skaparens högra hand för tjugo år sedan hade han också fått tillgång till arkiven och han visste sedan dess hur de hade tillfogat magikerna detta dråpslag. Samtidigt oroade han sig för kyrkans renlärighet. De hade tagit hjälp av en magiker för att aktivera omställaren och det var ett magiskt föremål. Innebar det inte att kyrkan utsatt sig för precis den frestelse och den ondska som de försökte rensa världen ifrån?

Han hade funderat på detta många gånger, men till slut hade han landat i samma slutsats som de flesta av hans företrädare. Att använda ondskan en gång för att på längre sikt utplåna ondskan kan inte vara fel. Skaparen hade gett dem ett sätt att utnyttja magikernas ondska och törst efter makt för att i slutänden kunna driva bort magin och möjliggöra Skaparens återkomst.

Men, tanken fanns där, ständigt närvarande i hans bakhuvud, som ett sandkorn som kan ligga och skava i en sko. Det fanns dock ingenting han kunde göra åt det. Oavsett om Skaparens kyrka agerat rätt eller fel då för femhundra år sedan låg detta i historien. Det går inte att ändra vad som redan skett. Det han kunde göra var att vara vaksam så att kyrkan inte tog genvägar i framtiden.

Ett annat bekymmer var Stendrum. Under lÃ¥ng tid hade kyrkans plan fungerat perfekt och kungahuset blivit allt mer försvagat för varje ny generation. Men, för tre generationer sedan hade den utvecklingen brutits och kungahuset hade fÃ¥tt allt mer makt — pÃ¥ bekostnad av kyrkan — för varje generation. Därmed hade de nu en kung som tog egna initiativ och som utnyttjade de maktbefogenheter han hade till det yttersta.

Det var bekymmersamt att kungamakten byggt upp armén så mycket som de gjort. Han hade inte kunnat förhindra det, såvida de inte skulle iscensätta en statskupp eller på annat sätt byta ut kungen. Problemet med en statskupp var att det hade kunnat orsaka instabilitet i riket och han ville inte använde den metod som några av hans företrädare använt; lönnmord var en av dessa genvägar som han ville undvika.

Dessutom bottnade Stendrums ovilja till samarbete med kyrkan antagligen i att både kungens far och hans två systrar hade dött när den förra Skaparens hand beslutat sig för att röja den förra kungen ur vägen. Lönnmord var en farlig väg som riskerade att ta kyrkan bort från den rätta vägen. Det hade dessutom vissa risker; risker som han inte visste om han var beredd att ta just nu.

Istället hade han varit tvungen att använda kyrkans tidigare välfyllda skattkistor till att förstärka Skaparens arm, kyrkans egen armé som inte lydde under kungen. Det hade ansträngt kyrkans ekonomi till bristningsgränsen, särskilt eftersom de inte kunde dra ned på den sociala verksamhet som de ägnade sig åt eller den fortsatta utvecklingen av nya rökbälgar och nya verktyg. Människan är bekväm av sig och det gör människan lätt att locka in på ondskans väg, men det var också ett medel för kyrkan att locka fler att följa dem.

Nu kunde han dock inte förstärka Skaparens arm mer. Det fanns helt enkelt inte pengar till det. Dessutom skulle ytterligare förstärkningar antagligen få Stendrum uppmärksam på vad de höll på med. Hittills hade de gömt sina truppförstärkningar i regioner som kungamakten hade svagt inflytande i; bland annat hade garnisonen i Certdar femdubblats i styrka. Men, skulle de förstärka mer nu skulle utbyggnaden behöva ske i Wamecacu och då skulle de inte kunna dölja detta för kungamakten.

Dessutom behövde de egentligen inte fler soldater i Wamecacu. Det var här de var som starkast och det var här de hade sin starkaste ställning bland befolkningen. På mindre en vecka skulle han kunna sätta upp en armé av frivilliga här och han var säker på att även en del av kungens armé skulle kunna lockas över. Om det behövdes.

Men, han ville inte behöva rusta mot kungamakten. Även om kungen var besvärlig så var han inte deras fiende, utan det var magikerna. Även ondska har gradskillnader och det var framförallt de manliga magikernas råd i Zoream som var ett hot. De kvinnliga magikerna ägnade sig också åt magi, men mer av naivitet och okunskap; de hade aldrig ägnat sig åt magi som ett vapen och de hade aldrig varit ett hot mot Skaparens kyrka på det sätt som männen var.

Vilket var en av anledningarna till att de länge tillåtit kungens äldsta dotter att studera i Sadalino med de kvinnliga magikerna. Kyrkans krav hade varit att kungens äldsta son skulle studera hos dem, vilket kungen hade gått med på. Enligt den dåvarande Skaparens arms anteckningar hade han godtagit detta oroväckande snabbt, nästan som om det varit kungahusets plan från början.

Att han ogillade lönnmord gjorde dock inte att han var främmande för maktspel, ränker eller fula knep. Han hade för flera år sedan lyckats placera en av sina agenter som kammarjungfru hos drottningen, och flera års arbete att påverka kungens yngsta dotter hade till slut burit frukt. Illmani hade nu sökt sig till skaparens skola och därmed hoppades han kunna få möjlighet att påverka kungahuset i rätt riktning.

Han kunde faktiskt inte förstå varför inte någon av hans föregångare krävt samma sak. Att ha personer från kungafamiljen här innebar att de kunde lära dem den rena sanningen. Det ingick visserligen att den äldsta sonen skulle studera hos dem, men när studierna var klara så försvann deras makt över honom. Han hade inga planer på att låta Illmani lämna kyrkans domäner när hon väl var klar med sin utbildning. Dessutom skulle Stendrum knappast våga anfalla Skaparens kyrka så länge som hans dotter fanns här.

Det var bekymmersamt att kungahusets makt hade stärkts, särskilt eftersom de nu närmade sig slutet av den här epoken. Det som var sagt var att när de sista föremålen magikerna hade skapat slutade fungera så innebar det slutet för den här epoken, och då skulle nästa epok avgöras.

En möjlig ny epok skulle då vara en epok där magin försvagades, för att till sist försvinna från riket. Då skulle de äntligen kunna nå det tillstånd där Skaparen lovat att återvända. En varm känsla spred sig inombords när han tänkte på detta, och han var glad att detta kanske skulle kunna ske under hans livstid.

Tråkigare var den alternativa epok som även den var möjlig enligt skrifterna från när omställaren användes. Skrifterna förutspådde nämligen att ifall de misslyckades så skulle magin återkomma, i full styrka. De magiska föremålen skulle kunna återställas och de magiska vapnen skulle återigen kunna användas. För han insåg givetvis att magikernas råd aldrig slängt sina vapen utan att de ligger gömda och väntar på att kunna användas igen.

I den världen skulle kyrkan inte kunna hävda sin roll och många skulle falla för de frestelser som magin innehöll. Ondskan skulle återigen lägga sin tunga hand över riket, och den tidpunkt när Skaparen skulle återvända skulle hamna väldigt långt i framtiden. Om den ens någonsin skulle ske. Han rös när han tänkte på en värld som aldrig skulle få se Skaparen återvända.

Han behövde verkligen inte det här problemet som Stendrum innebar och han undrade om inte hans företrädare trots allt haft rätt. Enklaste sättet att eliminera problemet kanske var att eliminera kungen? Om han bestämde sig för att använda en problemlösare behövde han skicka bud efter någon av dem. Den bästa av dem fanns enligt uppgift i Certdar ifall han skulle välja den vägen.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 20 – ny version

Comments are closed.