Kapitel 21 – ny version

Det här kapitlet krävde en del justeringar. Dels behöver Marmats kapitel att tiden flyter på snabbare här, men framförallt tycker jag inte att dynamiken mellan Ella och Wasa fungerade här. Så jag skrev om en del och la in ett gräl mellan Ella och Wasa som jag tycker passade riktigt bra.

KAPITEL 21

De gick nedför trappan i en korridor som var mörk, trång och fuktig. Det blev inte lättare av att de inte vågade ha en fackla tänd. I början av trappan hade de hjälp av det ljus som sipprade in från rummet de kom ifrån, men när de väl kommit en bit ned för trappan blev det kolsvart. Ella la sin hand på Wasas axel och lät henne guida dem ned, men det gick väldigt långsamt.

Äntligen började de närma sig slutet på trappan och det blev ljusare tack vare att ljus inifrån rummet de var på väg mot sipprade in i trappan och de kunde nu se vart de gick igen. Däremot vågade de inte röra sig särskilt snabbt för att inte riskera att Sofyn och den andra kvinnan skulle höra dem.

Korridoren öppnade sig i vad som började som ett rum men slutade som en grotta. Där fanns visserligen ett golv en bit in och två väggar gjorde av staplade stenar, men de andra två väggarna var skrovlig sten och i taket hängde det stalaktiter som droppade ned på golvet. På några ställen på golvet kunde man även se det som var början till stalagmiter.

Det var inte bara rummet som var både och utan även dess funktion. Här fanns ett antal hyllor med böcker, ett skrivbord med skrivdon och böcker staplade både på och bredvid skrivbordet. Allt detta signalerade bibliotek.

Samtidigt stod ett antal lårar, lådor och kistor utställda i rummet. Allt detta gav en känsla av lagerlokal. Ella fick känslan av någon som flyttat men som inte orkat packa upp mer än hälften av lådorna. Hon var dock glad över detta eftersom flera lådor stod nära ingången till grottan och de erbjöd ett bra gömställe för henne och Wasa.

Sofyn och den andra kvinnan stod i den bortre änden av rummet och även om de stod med ryggen mot dem nu skulle de lätt kunna se dem om de vände sig om så både hon och Wasa tog skydd bakom en låda som var nästan lika hög som dem. Kvinnorna stod och diskuterade ett föremål som på avstånd såg ut som en reseportal, eller, snarare, så som Ella fått beskrivet att en reseportal ser ut. Hon hade aldrig sett någon i verkligheten.

De var dock för långt bort för att höra vad de sa. Ljuden dämpades på något underligt sätt i det här rummet och dessutom talade de två kvinnorna fortfarande med låga röster, även om de inte viskade. Wasa signalerade åt henne att de borde försöka komma närmare, men Ella skakade på huvudet. De tog en tillräckligt stor risk som det var.

Medan hon stod där i valet och kvalet hade Wasa återigen valt handling. Ibland önskade hon att hon kunde vara lika impulsiv som Wasa, men inte den här gången. Förstod hon inte att hon utsatte dem för en risk när hon halvt sprang fram till nästa låda för att komma närmare.

Wasa var nästan framme när hon snubblade till och stötte emot den låda som hon var på väg emot. Det var inget högt ljud som kollisionen skapade, men det var ett ljud och det borde ha hörts över hela rummet. Hennes mage knöt sig; både av oro över att de nu skulle bli upptäckta men också av ilska över Wasas agerande. Hur kunde hon utsätta dem för den här risken?

Kvinnorna vände sig om och Ella försökte göra sig så liten som möjligt bakom sin låda samtidigt som hon försökte se vad som hände genom en liten spricka i lådan. Hon kunde se hur kvinnorna tog flera steg mot dem, för att undersöka var ljudet kommit ifrån. Magen knöt sig ännu mer; det kändes som om hon skulle spy, eller svimma, eller både och. Skulle de bli upptäckta nu?

Till hennes glädje verkade kvinnorna nöja sig efter tio steg och med en kommentar om att de borde ställa i ordning lådorna innan de välter av sig själva vände de tillbaka. De hade nu undvikit upptäckt med en hårsmån två gånger i rad med ren tur. Att riskera en tredje gång kändes som att utmana ödet och turen allt för mycket. Istället smög hon fram till Wasa, tog ett stadigt tag om armen på henne och mer eller mindre släpade henne ur rummet.

De återvände samma sak som de kommit, men på vägen tillbaka slapp de åtminstone jobbiga överraskningar. Däremot tog det dem en bra stund eftersom de ofta stannade och lyssnade. Det gjorde att natten nästan hade hunnit övergå till morgon innan de äntligen var tillbaka vid Ellas rum.

Hela vägen tillbaka hade Ella varit lättad över att de inte blivit upptäckta, men hennes ilska över Wasas vÃ¥rdslösa beteende hade inte mildrats utan snarare blivit värre. Varje försök frÃ¥n Wasa att säga nÃ¥gonting hade hon snäst av med ett ”Inte nu!”.

Hon var sÃ¥ arg och sÃ¥ trött att hon först inte hade märkt att Wasa följt med henne in i rummet istället för att Ã¥tervända till sitt rum. Hon hoppade till när hon vände sig om och sÃ¥g Wasa stÃ¥ där. ”Vad hÃ¥ller du pÃ¥ med?” kom frÃ¥gan frÃ¥n Wasa. ”Varför vill du inte prata med mig?”

”Vad hÃ¥ller jag pÃ¥ med?”, spottade Ella ur sig som svar. ”Jag? FrÃ¥gan är vad du hÃ¥ller pÃ¥ med?” Ella märkte hur hon höjde rösten, men hon var för trött, för arg och hon kände sig som en trasa som nÃ¥gon kramat ur efter allt som hänt.

”Du lovade”, sa hon och tog ett steg närmare Wasa. ”Du lovade”, sa hon samtidigt som hon pekade med ett finger pÃ¥ vännens panna, ”att du skulle vara försiktig. Kommer du ihÃ¥g det? När jag sa att jag skulle hjälpa dig och bad dig att vara försiktig?”. Vid det här laget hade hon övergÃ¥tt till att skrika och det var tur att väggarna mellan rummen var sÃ¥ tjocka; annars skulle hela korridoren ha hört den.

Hennes utbrott hade varit en sista kraftansträngning. Hon kände att hon inte hade mycket kraft kvar och hon sjönk ihop pÃ¥ golvet av ren utmattning med tÃ¥rarna rinnande samtidigt som hon mumlade, halvt för sig själv; ”Du lovade”.

Hon kände värmen frÃ¥n Wasa innan hon kände hur hon höll om henne. Wasa viskade försiktigt ett ”FörlÃ¥t”. Hon visste inte hur länge hon satt där. Det hon visste var att hon hade vaknat lÃ¥ngt senare och dÃ¥ lÃ¥g hon i sin säng med Wasa bredvid sig.

Eftersom det var en fridag idag hade det inte påverkat deras studier att de sovit långt förbi dagmålet. Det gav dem dessutom tid att prata om det som hade hänt. Ella förstod att Wasa hade blivit exalterad över möjligheten att hennes syster fortfarande var vid liv, men hon hade blivit så besviken, och så arg, när Wasa utsatt dem båda för fara på det sätt hon gjort. Men, hon kunde förlåta Wasa och det kändes som om deras vänskap nu var starkare än någonsin. De beslutade sig för att inte göra en ny färd till rummet idag. Efter att ha diskuterat det kom de fram till att risken för upptäckt borde vara som störst just på fridagar. Dessutom behövde de någon dag i veckan då de vilade upp sig från nattliga expeditioner.

Under veckorna som följde gjorde de fler försök att ta sig ned i rummet för att kunna undersöka föremålet. Flera gånger var de på väg att bli upptäckta, men de klarade sig varje gång. Däremot var det tydligt att Wasa var besviken över att de aldrig lyckades ta sig ända fram.

Ella delade Wasas besvikelse; hon ville verkligen hjälpa sin vän att hitta svaren. Men, hon var nöjd med att de inte hade blivit upptäckta hitintills. Om Sofyn hade sett dem vid något tillfälle hade hon inte nämnt det på någon av deras lektioner utan hon verkade ovetande om deras aktiviteter.

Det började nu närma sig försommaren och Ella hoppades att de skulle kunna lyckas med sitt företag dÃ¥. DÃ¥ skolans elever kom frÃ¥n olika delar av landet — även om mer än hälften kom frÃ¥n regionen omkring Sadalino — hade de bara ett lÃ¥ngt lov varje Ã¥r. Sommarledigheten började redan under försommaren, när vÃ¥ren började övergÃ¥ till sommar, och slutade först under sensommaren, när sommaren övergick i höst.

Under ledigheten fanns inga obligatoriska aktiviteter utan de flesta eleverna var då hemma och hälsade på sina familjer. Det gjorde att de flesta av lärarna tog ledigt även de, även om det fanns några lärare kvar för de få elever som valt att stanna kvar på skolan.

Sofyn hade på en av deras lektioner nämnt att hon tänkte passa på och besöka sin syster några veckor under ledigheten, vilket borde ge dem en chans att äntligen få undersöka rummet och föremålet. Dessutom blev det mycket fri tid för de elever som stannade kvar och de skulle därmed få mer tid för utforskande. Ella misstänkte att hennes mor skulle bli besviken över det brev hon skickat där hon förklarade att hon skulle vara kvar här över ledigheten. Hon hoppades att den vita lögnen om att hon behövde tid att läsa ifatt sina klasskamrater skulle vara tillräckligt övertygande.

Den första riktigt varma sommardagen skred de så till verket. Sofyn hade lämnat för flera dagar sedan och det var ofta ödsligt även i stora tornet när de gick fram och tillbaka från biblioteket, så det var inte längre några svårigheter att ta sig in i det förbjudna tornet.

Däremot var korridoren fram till rummet med den hemliga dörren fortfarande upplyst, men Ella misstänkte att det aldrig var släckt här; oavsett hur få som var i tornet just då. De tog sig enkelt in i det hemliga rummet och för första gången var de helt ensamma här inne.

De hade flera gånger fått se rummet på avstånd, så de visste att det fanns många spännande föremål här inne, även om de inte visste vilken funktion de fyllde. Längst bort fanns det föremål som Ella tyckte såg ut som en reseportal och både hon och Wasa stegade bort mot den med bestämda steg.

Det som från början hade sett ut som en välvd dörr visade sig när de kom närmare vara ett valv gjort i något blankt material som de aldrig sett förut. Det påminde lite grann om silver men var dovare i färgen. Inuti valvet satt någonting som såg ut som en svart spegel. Materialet var blankt och svagt reflekterande, men det var mycket mörkare än någonting Ella tidigare sett.

I ren nyfikenhet sträckta hon ut handen och materialet kändes svalt som en tidig vårflod och hårt som den hårdaste sten. Det var verkligen ett annorlunda material.

Bakom portalen fanns en likadan portal, men den stod så nära väggen att hon inte kunde se om det var samma typ av material och mellan de två portalerna var en tomhet. Det var inte ett mellanrum mellan dem, utan helt enkelt tomt, som om ingenting fanns där. Hon kunde inte se genom tomheten och det var också därför hon inte kunde se vad som fanns inuti det andra valvet.

De beskrivningar som hon hört om reseportaler sade ingenting om en andra dörr, om en tomhet mellan dörrarna eller ens om mörka material, utan det hade varit beskrivningar av ljus och värme.
Detta var nÃ¥gonting annat, men vad? Medan hon stod där och tittade fascinerat, nästan oförmögen att slita blicken frÃ¥n föremÃ¥let hörde hon Wasas röst bakom henne. ”Ella, titta pÃ¥ det här. Vad tror du att det är?”

Hon vände sig om för att se vad det var som vännen frågade om. Det hon såg var någon typ av kula gjord i det vitaste material hon någonsin sett. Det var så ljust att det nästan strålade. Kulan svävade en fotsid ovanför någon form av platta, även den gjord i ett oerhört ljust material och i plattan fanns en nedsänkning, ungefär som om någon tryckt ned sin hand i den.

Försiktig la hon sin hand i nedsänkningen. Den kändes varm, nästan full av liv, men ingenting mer hände än en känsla av värme i handen. Hon lyfte handen igen och både hon och Wasa stod länge och tittade fascinerat på föremålet.

Efter en lång stund lyckades Ella slita blicken för att försöka skapa sig en bild över vad som mer fanns i rummet. Wasa verkade fortsatt uppslukad av ljuskulan, men Ella ville se vad som mer fanns i rummet.

Stora delar av rummet var faktiskt ganska ointressant. Det var ett antal lådor och kistor som alla hade tjocka lager av damm över sig. Antagligen hade ingen öppnat dessa på över hundra år. Det låg även ett antal böcker utspridda i rummet – både på golvet och på olika skrivpulpeter – och desto fler stod i bokhyllor utmed väggarna.

En av pulpeterna fångade hennes uppmärksamhet. Den bok som låg uppslagen här såg ut som en anteckningsbok och det låg ett antal skrivdon bredvid den. Hon bläddrade lite grann i den och insåg att detta varit Tomos anteckningsbok där hon antecknat sina observationer om föremålet.

Det var utförliga anteckningar och Ella visste inte hur gott om tid hon skulle ha så hon bläddrade en hel del och skummade enbart något stycke här och där. Ganska snart hittade hon dock en intressant passage. Hon lyckades fånga Wasas uppmärksamhet och började läsa högt:

”Jag är nu helt säker pÃ¥ att det som vi trott varit en reseportal av nÃ¥got slag istället är det föremÃ¥l som nämns i boken ’Sammanställning av kända magiska föremÃ¥l’ och som kallas Besökaren. Tyvärr blev den boken skadad för flera hundra Ã¥r sedan och eventuella illustrationer av föremÃ¥let är sedan länge borta, men de fÃ¥ beskrivningar vi har gör att jag är övertygad om att det är just det föremÃ¥let som vi har här.”

Något föremål med det namnet hade Ella aldrig hört talas om, men nu var hennes nyfikenhet väckt och hon fortsatte bläddra i anteckningsboken. Även Wasas nyfikenhet tydligen eftersom hon lämnade den skinande kulan och ställde sig bredvid Ella.

Tomo hade varit noggrann och antecknat vilka dagar som anteckningar var från och just den här passagen var från 20 veckor innan det påstods att Tomo hade dött. Tre veckor senare i anteckningarna hittade hon nästa intressanta stycke.

”Alla mina undersökningar av vad som egentligen hände för femhundra Ã¥r sedan pekar pÃ¥ samma sak. Ett föremÃ¥l som hette ’omställaren’ gjorde nÃ¥gonting med magin, sÃ¥ att den förändrades.”
Inte heller ”omställaren” var ett föremÃ¥l som de fÃ¥tt lära sig om under sina lektioner, och dÃ¥ hade de ändÃ¥ spenderat tre veckor pÃ¥ att gÃ¥ igenom de viktigaste magiska föremÃ¥len i världen. Ella undrade om det var ett föremÃ¥l som hade glömts bort, eller om man velat dölja föremÃ¥let. Men varför skulle nÃ¥gon vilja dölja ett magiskt föremÃ¥l?

Därefter följde ett antal anteckningar som beskrev Tomos jakt pÃ¥ kunskap om omställaren, men hon verkade inte ha hittat nÃ¥gonting av substans. Tomo hade antagit att boken ”Sammanställning av kända magiska föremÃ¥l” en gÃ¥ng i tiden hade beskrivit även detta föremÃ¥l, men i sÃ¥dana fall hade även den informationen blivit förstörd.

De var båda uppslukade av texten och omväxlande högläste de passager för varandra. Ella flämtade till när hon började läsa en anteckning som var nedtecknad dagen före den dag som Tomo påstods ha dött:

”Äntligen! Jag har hittat ett sätt att lära mig mer om omställaren. Det föremÃ¥l som jag misstänkte var Besökaren är faktiskt Besökaren. Det är ett föremÃ¥l som lÃ¥ter en magiker att resa till en plats utanför vÃ¥r värld och utanför vÃ¥r tid. FÃ¥ngad där är den magiker som en gÃ¥ng i tiden använde omställaren.”

Det innebar att Tomo hade hittat ett sätt att lära sig mer om varför magin hade ändrats, och kanske också ett sätt att återställa magin. Om de kunde återställa magin borde de kunna återställa världen som den såg ut då; med ett magigille där kvinnor och män tillsammans skapade magiska underverk som gjorde allas liv så mycket bättre.

Hon vände sida igen, för att se vad Tomo hade skrivit därnäst. Hur hade hon använt Besökaren och vad hade hon lärt sig? Spänningen var olidlig när hon vände blad och hamnade på en tom sida utan någon text alls.

Hon kände sig alldeles tom inombords. De hade ju varit sÃ¥ nära! Hon vände sig mot Wasa och sÃ¥g hur tÃ¥rarna rann ned för hennes kinder. ”Jag trodde jag äntligen skulle fÃ¥ veta” kom det som en viskning frÃ¥n Wasa.

Ella släppte uppmärksamheten pÃ¥ boken för att istället hÃ¥lla om Wasa. De stod där en lÃ¥ng stund, tills hon inte längre kunde känna Wasas tÃ¥rar rinna ned för sin nacke. Hon försökte mana mod i dem bÃ¥da: ”LÃ¥t oss inte ge upp riktigt än.”

Hon började med att undersöka boken för att se om några sidor hade klibbat ihop. Det kunde hända ibland om bläcket inte fick torka tillräckligt innan man vände blad. Inget sådant dock. Däremot noterade hon att en sida verkade ha skurits loss ur boken. Hon lyfte boken för att se om sidan låg under, eller om den stoppats in mellan några andra sidor.

Precis när hon la ner boken igen tyckte hon att hon såg någonting under pulpeten. Det såg ut som ett avrivet papper från en anteckningsbok. Ett hopp tändes hos henne igen.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 21 – ny version

Comments are closed.