Kapitel 22

Ytterligare ett kapitel som var snabbskrivet som en del av kreativt skrivande. Vissa delar fungerar. Vissa delar fungerar inte…

Kapitel 22

Förutom bristen på belysningen och att korridoren såg ut som om den varit bortglömd i minst hundra år så skilde den sig på ytterligare en viktig punkt; det luktade gammalt och instängt. Marmat undrade om någon ens hade varit här på senare år, men när han tittade ned på golvet insåg han snabbt att han inte var den enda som varit här nyligen. På golvet syntes nämligen tydliga spår av någon som gått här. Flera gånger till och med.

Efter en kurva fortsatte korridoren några fullsteg innan den delade upp sig i två grenar; en som gick nedåt och till vänster medan den högra grenen ledde uppåt. Marmat hade ingen aning om hur långt ned under marken han var, men oavsett djup betydde uppåt antagligen en utgång och just nu var han inte intresserad av att avsluta sitt utforskande. Han tog därför till vänster.

Den korridor han gick i nu fortsatte att gå nedåt och svänga vänster, ungefär som en korkskruv som skruvats ned i marken. Han hoppades att han skulle slippa möten eftersom det inte fanns någon möjlighet att gömma sig. Skulle någon annan vara här nere skulle Marmat snabbt bli avslöjad.

En lång promenad senare tog till slut korridoren slut. De sista hundra fullstegen av korridoren skiljde sig från resten av korridoren genom att korridoren här var helt rak. Den varken svängde eller gick i någon annan riktning är rakt fram. På sidorna fanns dessutom ett antal dörrar och Marmat räknade till fem dörrar på vardera sidan.
Dessa var dock alla låsta eller blockerade och Marmat lyckades inte öppna dem. Däremot fanns en elfte dörr där korridoren tog slut. Han samlade sig och kände på dörren; redo för besvikelsen över ytterligare en låst dörr.

Till Marmats förvåning, och glädje, var det dock inget problem att öppna den här dörren och han kom in i det största rum han någonsin sett. Han kunde se taket, men det var så högt upp att han inte kunde avgöra hur långt bort det var och rummets väggar kunde han inte se alls, bortsett från den vägg som ingången satt i.

Rummet var dessutom fullt med hyllor av olika slag. Visserligen fanns det böcker i en del av hyllorna, men de var inte dimensionerade för detta utan istället var utrymmet mellan planen i hyllan över två fullsteg och i hyllorna stod ett antal trälådor, kistor och andra föremål var syfte enbart var att fyllas med mindre föremål. Hyllorna dignade med dessa lådor och sträckte sig långt upp i luften, åtminstone en trettio fullsteg upp och det stod rad på rad på rad med dessa hyllor.

Han hade faktiskt ingen aning om var han skulle börja leta eftersom lådorna inte verkade sorterade på något sätt och dessutom var det så oerhört många lådor. Innan han kunde bestämma sig för var han skulle börja hörde han dock ett ljud längre bort i rummet. Det var svårt att höra, men det lät som två män som pratade med varandra.

Eftersom det fanns gott om ställen att gömma sig på beslutade han sig för att smyga i riktning mot ljudet och försöka få en glimt av vem – eller vilka – som var här.
Efter att ha passerat ungefär tio rader med hyllor var han nu så nära rösterna att han både kunde urskilja vad de talade om och vilka de var. Eller, rättare sagt, han kunde avgöra vem den ena rösten var eftersom han kände igen den. Det var Sythen, hans före detta privatlärare.

Den andra rösten kände han inte igen, men det lät som om Sythen var eleven här och att den andra mannen var rejält mycket äldre än Sythen. De stod och diskuterade ett föremål som de kallade för tittkula. Han kunde inte se föremålet, inte så länge som han skulle hålla sig gömd i alla fall, men det lät ungefär som det föremål för kommunikation som han tidigare hade läst om. Det här föremålet verkade dock enbart fungera i den ena riktningen.

Av männens diskussion förstod han att de stod och tittade på några kvinnor – åtminstone två stycken, men det kunde vara fler – och att dessa kvinnor i sin tur höll på att undersöka ett föremål som männen fann väldigt intressant. Helt plötsligt började hans hjärta slå snabbare när han förstod vilket föremål det var som de pratade om; det var Besökaren.

Helst ville han springa fram, tränga undan männen, och studera det föremål han så många gånger läst om, men hans förnuft tog överhanden. Om han skulle avslöja sig nu skulle han antagligen föras härifrån och aldrig få en möjlighet att återvända.

Han tvingade sig själv att vänta. Det kändes som om tiden gick oerhört långsamt, men till slut verkade männen klara och han kunde höra deras fotsteg när de gick mot samma dörr som han tidigare gått in igenom.
Ytterligare en stund gick, i tystnad, medan han stålsatte sig själv, men till slut var han helt säker på att männen hade lämnat rummet och att de inte skulle komma tillbaka den närmaste stunden. Han lämnade sitt gömställe och gick fram till det de kallade för en tittkula.

Den såg precis ut som det föremål han läst om, som kunde användas för kommunikation. En glaskula som var ungefär två fot bred stod på en typ av plattform. Hade glaskulan varit fylld med vatten skulle den ha rymt ungefär en hink, men istället för vatten kom det ett skimrande ljus inifrån kulan. Plattformen var gjort i något material som var kolsvart i färgen. Marmat hade aldrig sett något liknande material och mitt i plattformen fanns ett avtryck av en hand, ungefär som det avtryck som han tidigare hade sett i den övre korridoren.

Det här avtrycket var dock skimrande ungefär som om ett ljus pulserade precis under avtrycket. Han gick närmare och tittade in i kulan. Din bild han såg var från någon form av källarrum med stenväggar och stengolv. Han kunde inte se hela rummet men han kunde se ett antal böcker och åtminstone tiotalet konstiga föremål som han inte hade en aning om vad de var. Inget av dem såg ut som något av de föremål som han hade läst om.

Däremot kände han direkt igen ett föremål. Det såg precis ut som den bild på Besökaren som nu fanns på en utriven sida i hans rum. Han ville kliva igenom glaskulan och undersöka föremålet, men det räckte med att sträcka ut handen för att inse att tittkulan enbart visade hur det såg ut, han kunde inte förflytta sig genom den.
Bredvid Besökaren kunde han se två kvinnor som stod vända med ryggen mot honom och det såg ut som om de undersökte Besökaren. Den ena kvinnan såg ut att vara yngre än den andra och hon hade en guldskimrande klänning som framhävde hennes former och mörkt, rakt hår som ända ned till hennes midja.

Den andra kvinnan hade en enkel blå bomullsklänning och de gråa stråken i hennes tidigare brunröda hår avslöjade att hon var väsentligt äldre än den andra kvinnan. Marmat ville så gärna höra vad de sa till varandra, men det verkade som om tittkulan enbart visade bilder; inget ljud kom genom tittkulan. Han undrade om det kanske gick att få ljud på något sätt, men han vågade inte röra tittkulan; tänk om han av misstag skulle råka ta bort bilden också?

Han trodde ett kort ögonblick att kvinnorna hade sett honom. De vände sig hastigt om och tog några steg mot honom, men sedan stannade de och vände tillbaka till Besökaren för att studera den vidare. Marmat undrade vad som hade hänt men var nöjd över att kunna fortsätta studera dem och föremålet.

Marmat hade ingen aning om hur länge han hade stått där och stirrat. Antagligen en bra stund med tanke på hur hungrig han var helt plötsligt, men hans koncentration hade störts av ett ljud. Han lyssnade och insåg vad det var för ljud. Det var fotsteg, fotsteg som rörde sig mot honom. I panik insåg han att någon hade kommit in i rummet och att denna någon – eller var det några? – nu var på väg mot honom.

Snabbt sprang han i den andra riktningen och gömde sig bakom ytterligare en låda. När ljudet hade passerat honom smög han försiktigt tillbaka till dörren och återvände genom korridoren. Det tog längre tid den här gången eftersom han flera gånger stannade för att lyssna efter fotsteg, men han hörde inga sådana.

Åter på sitt rum drog han en lättnadens suck och kände sig tacksam över att han återigen hade undgått upptäckt. Samtidigt visste han att han var beredd att ta den här risken fler gånger. Han ville se föremålet fler gånger och under de veckor som följde lyckades han ta sig osedd till föremålet varje vändags kväll. Det gjorde att han oftast sov länge på fridagarna, men det var det värt.

Det hade nu blivit sommar och skolans aktiviteter började lida mot sitt slut. Snart skulle de elever som så önskade få återvända hem över sommaren, medan de elever som stannade kvar hade möjlighet att ägna sig åt studier och övningar på egen hand.

Om Marmat fortfarande hade känt det som när han kom hit skulle han ha lämnat så snart han fick chansen och aldrig återvänt, men nu hade han bestämt sig för att ägna sommaren åt att lära sig mer om tittkulan och Besökaren. Han besökte flera gånger det bibliotek som han först hade hittat, men han hittade ingenting mer om Besökaren. Däremot hittade han några gamla texter som han trodde handlade om tittkulan. Dessa texter tydde på att man borde kunna styra tittkulan genom att hålla handen mot avtrycket och sedan styra ned jord i avtrycket.
Han hade dock inte vågat prova detta än eftersom han fortfarande var orolig över att råka förstöra tittkulan. Detta skulle dels avslöja att någon varit där, men det skulle framförallt förhindra honom från att titta på Besökaren fler gånger och det ville han verkligen inte.

Just därför blev han oerhört besviken nästa gång han besökte tittkulan. Inget flimmer av ljus kom ifrån kulan och både kulan och handavtrycket var lika mörka och svarta som den plattform som kulan stod på. Han undrade om tittkulan hade gått sönder? Kanske hade den magi som fick kulan att fungera tagit slut? Kunde det vara ytterligare ett av de magiska föremål som de inte längre kunde använda?

Eller, var den bara avstängd? Alla de gånger som han hade smitit ned här hade kulan varit aktiv, men kanske någon hade stängt av den just den här gången? Eftersom det i alla fall inte skulle bli värre än en svart kula utan någon bild bestämde han sig för att försöka aktivera tittkulan och han lade handen på nedsänkningen i plattformen. Det kändes kallt och blank, ungefär som när man lägger handen på ett fönster på vintern.

Där stod han en stund, med handen på nedsänkningen och kände kylan mot handflatan. Han kunde inte se att han hade något val; han ville verkligen fortsätta titta i tittkulan och då var han tvungen att försöka aktivera den. Han fokuserade på nedsänkning och sträckte ut sitt sinne mot det flöde av magi som han hade lärt sig att betrakta som en flod. Han tog tag i den och började leda en svag rännil av jord, genom handen och in i nedsänkningen.

Han hade tränat tillräckligt mycket för att slippa sluta ögonen för att använda magi, och han tyckte ibland att han till och med kunde se de strömmar han skapade med blotta ögonen, och nu såg han hur en tunn rännil av jord sipprade ned i plattformen.

Han kunde se ett svagt skimmer från nedsänkningen och bestämde sig för att öka styrkan; han förde in en större och starkare ström av jord in i nedsänkningen. Ju mer han förde in, desto tydligare började nedsänkningen att lysa och efter en stund kom ett svagt ljus mitt i kulan. Nu kändes det som om han var på rätt väg och han ökade styrkan. Igen, och igen, och igen.

Bilden kom dock inte tillbaka, och även om han ökade styrkan på jordströmmen till dess att han kände att han nått sin bristningsgräns kom han inte vidare. Marmat kände sig besviken, och han var precis på väg att ge upp och lyfta handen från nedsänkningen när han kände någonting i handflatan. Det han kunde känna var ungefär samma känsla som när han undersökte magi som andra skapat och det han kände var en fuktig känsla, samma känsla som han brukade få från elementet vatten.

Eftersom han ändå inte lyckats få en bild kunde han inte se någon anledning att inte utforska detta närmare. Han sänkte styrkan på sitt flöde av jord till dess att han inte kunde känna vatten längre och ökade sedan precis till den nivå där han kunde känna det igen. Han skulle inte klara av att tillföra vatten till strömmen om han hade en så kraftig ström av jord som han hade haft tidigare.

Väl där började han försiktigt blanda in vatten i strömmen av jord. Eftersom han inte ens tränat magi i ett år var detta en ansträngning för honom, men han var glad att han deltagit i ett antal lektioner där de övat sig just på att blanda olika element. Till slut tändes hela kulan upp och han kunde nu se bilderna från det andra rummet igen.

Det rummet var tomt just nu, vilket Marmat inte hade någonting emot. Det han ville titta på var Besökaren och den var lättare att studera när ingen stod i rummet och störde hans bild. Han släppte strömmen och slutade mata in jord och vatten. Han kände sig väldigt nöjd med sig själv när tittkulan fortsatte visa bild trots att han inte längre aktivt matade plattformen med magi.

Precis när han skulle lyfta handen kände han återigen någonting i handflatan. Detta förvånade honom, eftersom känslan av vatten dykt upp medan han aktivt matade nedsänkningen med magi, men den här gången hade känslan dykt upp efter att han släppt flödet. Det han kände var någonting strävt och stickigt, samma känsla som han brukade få av trä.

Hade han tänkt igenom sitt beslut hade han kanske agerat annorlunda, för att inte riskera att tappa bilden igen, men nu reagerade han instinktivt och utan att tänka.
Han styrde ett svagt flöde av trä ned i handavtrycket in i de punkter där han kunde känna elementet trä. Ingenting hände, så han ökade styrkan steg för steg tills någonting hände. Det kom ett ljud från tittkulan, ett sprakande ljud som om någon drog med fingrarna över ett spänt trumskinn.

När ingenting mer hände ökade han styrkan ytterligare ett steg, men nästan omedelbart släppte han magin och vände sig om. Han hade hört fotsteg; var någon på väg in i rummet utan att han hade lagt märke till det? Hans hjärta slog dubbelt så snabbt som vanligt när han snurrade runt för att se om någon var på väg hit. Sedan stannade han, och lyssnade en gång till.

Fler fotsteg hördes nu, men ljuden kom inte bortifrån ingången till det här rummet, utan de kom ifrån tittkulan! Det han hörde var ljud från det rum som tittkulan visade och han måste ha lyckats få tittkulan att inte bara visa bilder utan även förmedla ljuden från rummet.

Nu kunde han se vad fotstegen kommit ifrån. Två flickor var nu i bild. De såg ut att vara yngre än honom, antagligen tolv eller tretton år gamla. Han hade för länge sedan passerat den ålder då pojkar tycker att flickor bara är besvärliga och han hoppades att de skulle vara söta. Han hade inte sett några flickor i sin egen ålder sedan han lämnade byn, utan här på magikernas skola hade han enbart stött på kvinnor som var i samma ålder som hans mamma; eller äldre.

Eftersom de hade ryggen mot honom kunde han enbart se dem bakifrån. Den ena var lite kortare och lite rundare, med ljusrött lockigt hår, medan den andra flickan var längre, smalare och med mörkt, rakt hår som gick ned till midjan. Helst ville han ropa till dem att vända sig om, så att han kunde få se hur de såg ut. De verkade inte dela hans fascination för Besökaren, utan de verkade snarare se sig omkring och han kunde se hur den rödhåriga flickan verkade peka ut någonting.
Sedan vände sig den mörkhåriga flickan om och hon tittade rakt på honom. Hans hjärta åkte upp i halsgropen; kunde hon se honom? Han förstod dock att det hon tittade på var det föremål som stod hos dem, vilket antagligen var en likadan tittkula som den han själv tittade igenom.

Han tänkte för sig själv att hon faktiskt var väldigt söt. Det mörka håret ramade in ett smalt ansikte med tunna drag och en väldigt vacker näsa. Ovanför näsan fanns två blåa ögon; den mörkaste blåa färg som Marmat någonsin sett. Han tittade fascinerat på hennes läppar medan hon talade: ”Ella, titta på det här. Vad tror du att det är?”

Nu vände även den andra flickan sig om, och precis som hennes kropp varit lite fylligare så var även hennes ansikte. Visserligen var även hon söt, med sina gröna ögon och fräknar som spred sig ut från näsan ut över kinderna, men den här flickan – som verkade heta Ella – var inte alls lika söt som den andra flickan.

Marmat önskade att han skulle få veta även hennes namn, men de verkade mer intresserade av att utforska rummet än att diskutera det. Men, Marmat kunde nöja sig med att titta just nu. Tids nog skulle han antagligen få veta mer om dem, och var de egentligen var. Han stod kvar och tittade, och väntade; nöjd med hur den här dagen utvecklat sig.

Läs mer