Kapitel 23

Det här kapitlet har flera problem, där det största är att det äger rum under en timme medan Marmats kapitel (22) tar flera veckor. Det blir helt enkelt osynk. Så, jag kommer att flytta en tidsjustering som sker i kapitet 26 till det här kapitlet.

Sedan kan ni ju roa er med att göra en sökning pÃ¥ ”enkel” i det här kapitlet…

Kapitel 23

Tirandim såg sig omkring när hon kommit in i rummet. Rummet var enkelt möblerat med två enkla sängar på vardera sida av rummet, och båda sängarna hade varsin pall vid huvudändan som även kunde användas som nattduksbord. På pallen stod ett stearinljus, vilket var den enda ljuskällan i rummet förutom det dagsljus som strålade in genom fönstret.

Vid fotändan av sängen stod en enkel träkista som Tirandim gissade användes för att förvara kläder och andra personliga föremål. Någon annan stans att förvara dessa fanns nämligen inte. Mitt i rummet fanns ett enkelt skrivbord med plats för två personer. På detta skrivbord stod en rundad skål som antagligen innehöll bläck. Tirandim antog detta eftersom det bredvid skålen stod två stycken enkla fjäderpennor.

Det fanns även två anteckningsböcker på skrivbordet, liksom en bok med läderpärmar. Hon slängde ett öga på boken och såg att den hette ”Skaparens ord”. Inte helt oväntat fanns två enkla pinnstolar vid skrivbordet, så att båda eleverna i rummet skulle kunna arbeta med sina läxor samtidigt.

Precis vid dörren fanns ett bord med ett tvättfat och en vattenkanna och på väggen ovanför hängde en spegel. Det var det enda som hängde på väggarna som i övrigt var helt kala så att man såg det stenliknande materialet som byggnaden var gjord i.
Hon gissade att golvet var samma sak, men det gick inte att se eftersom hela golvet var täckt med en tjock matta. Mattan var väl använd och man kunde tydligt se hur tidigare boende i rummet rört sig mellan dörren, skrivbordet och sängarna.

Den ena sängen såg ut att inte ha använts på några månvarv och det syntes damm på överkastet. Hon antog att detta var hennes säng. På den andra sängen satt, eller snarare halvlåg, en flicka i samma ålder som hon själv. Eftersom de var i samma ålder var de också lika långa, men likheterna slutade inte där.

Flickan, som hon antog var Illmani, hade samma tunna drag som hon själv och hon var lika finlemmad. Hennes hår var blont på samma guldgula sätt som hennes – och hennes syster tänkte hon och fick en klump i bröstet – och de hade nästan samma hårlängd och frisyr. En skillnad var dock att flickan hade gröna ögon och inte blå som Tirandim och hennes näsa var större än Tirandims och den hade räta linjer där Tirandims näsa var mer bullig i sin form. Vid ett snabbt ögonkast skulle man nästan kunna ta dem för systrar.

Illusionen skingrades dock snabbt när flickan reste sig och gick mot Tirandim. Hon gick med rak hållning och bestämda steg och man kunde tydligt se att här var någon som var van att bestämma och van att bli åtlydd. Tirandim hade en mer hukande hållning och år av spott och spe från övriga bybor hade gjort att hon brukade se ut som om hon försökte smälta in i bakgrund.

Flickan gick, eller det såg nästan ut som om hon gled över golvet tyckte Tirandim, och stannade fyra fot från henne. ”Hej! Jag heter Illmani. Är du min nya rumskamrat?” frågade flickan.

Tirandim nickade, lite osäker på hur hon skulle svara. I byn hade flickorna i hennes ålder undvikit henne och när de inte undvikit henne hade de retat henne eller dragit henne i året och kallat henne elaka saker.

Hon var helt enkelt inte van vid att umgås med flickor i hennes egen ålder. Eller med några andra alls, varken barn eller vuxna. I byn hade hon umgåtts med sin syster och sin mor. Det hade varit annorlunda med Mishi och Risurra. Hon hade träffat dem när hon var trött, hungrig, frusen och rädd. Hade hon träffat dem här hade det kanske varit lika svårt, men då var det så mycket annat som rusade genom tankarna.

När hon väl hade lärt känna Mishi och Risurra hade det varit enkelt att spendera tid med dem, och hon hade hela tiden känt sig trygg när någon av dem var i närheten, men den tryggheten försvann när hon lämnade Mishi vid dörren. Osäker på hur hon skulle fortsätta valde hon att sänka huvudet och istället titta ned i mattan.

En tystnad fyllde rummet och det kändes som om Illmani studerade henne, men hon ville inte titta upp från mattan utan bestämde sig för att det fanns en väldigt intressant fläck precis där på mattan. Tystnaden bröts av Illmani som frågade ”Har jag sagt någonting dumt?”. Tirandim skakade på huvudet, oförmögen att titta upp och möta Illmanis blick.
Hon kunde inte riktigt förstå varför; även om hon var van att vara själv så brukade hon inte vara blyg. Inte på det här sättet. Hon var van att undvika flickor i sin egen ålder, det hade gjort det enklare att undvika deras elaka ord, men att vara blyg skulle bara gett dem ytterligare en sak att säga elaka saker om.

Även om hon tittade ner i mattan såg hon hur Illmani tog ett steg närmare och hur hon sträckte ut en arm. Hon kunde även se hur hennes hand rörde sig mot hennes ansikte och plötsligt kände hon hur Illmani tog ett försiktigt tag om hennes hake och lyfte upp hennes ansikte så att hon var tvungen att titta upp

Det hade varit enkelt att ta sig lös från Illmanis grepp eftersom hon höll väldigt löst i hennes haka, men det kändes samtidigt fel på något sätt. Hennes blåa ögon mötte Illmanis gröna, men hon visste inte riktigt vad hon skulle göra nu.

Illmani löste dilemmat åt henne genom att fortsätta prata. ”Varför bär du dig så konstigt åt? Har någon berättat för dig vem jag är?”. Tirandim ville skaka på huvudet, men det var svårt att göra samtidigt som Illmani höll i hennes haka som hon gjorde. Men, hon kunde inte riktigt hitta modet att prata heller.

Hela situationen var så dum; hon hade velat göra ett bra intryck på sin rumskamrat, men hon kunde inte förmå sig att säga någonting. Helst skulle hon bara vilja fly situationen genom att lämna rummet, men hon hade precis anlänt och hittade fortfarande inte här.
Hon skulle varken kunna hitta tillbaka till ingången till byggnaden och om hon gick omkring planlöst skulle hon aldrig hitta tillbaka till sitt rum. Dessutom hade hon ju sett fram emot det här mötet. När hon fick höra att hon skulle få en rumskamrat i samma ålder som sig själv hade hon hoppats att hon kanske skulle få en vän.

Man kunde inte sakna någonting som man aldrig haft, men hon hade sett andra flickor som var vänner; hur de förtroligt viskat hemligheter till varandra och hur roligt de verkade ha tillsammans. Hon hade hoppats att hon nu skulle få uppleva samma sak, men så hade hon förstört alltihop med att bli rädd. Varför skulle hon vara så svag? Varför skulle det vara så svårt hela tiden? Skaparen hade hjälpt henne flera gånger sedan hon mötte Mishi och Risurra. Kunde han inte hjälpa henne igen?

Oförmögen att prata, oförmögen att fly och oförmögen att ta någon form av beslut flydde hon in i sig själv istället. Hon sjönk ned på knä och gömde ansiktet i händerna. Ihopkrupen på golvet kände hon hur tårarna strömmade till. Varför hade det blivit så här dumt? På något sätt lyckades hon ändå få ur sig några ord.

”Låt mig vara ifred”, kom med en svag röst och mellan snyftningar. En kort stund hörde hon ingenting annat än sin egen andning och sin egen gråt. Hon var säker på att Illmani stod och kände avsmak inför hur hon agerade.

Hon hade förväntat sig att Illmani skulle reta henne för att hon satt här och gråt, eller att hon i avsmak skulle återvända till den bok hon hade läst när hon kom in i rummet. Eller kanske att hon skulle lämna rummet.
Det hon inte hade förväntat sig var vad som skedde därnäst. Illmani tog ett steg och satte sig mittemot henne på golvet. Därefter lade hon sina armar kring hennes axlar och drog henne till sig. Sedan satt hon bara där och höll om henne. Det kändes tryggt på något sätt.

Hon var osäker på hur lång tid som hade gått, men till slut tog tårarna slut. Det kändes tryggt och hon hade gärna suttit kvar i Illmanis famn, men samtidigt kände hon sig förlägen över vad som hänt. Hon började röra på överkroppen, för att ta sig loss, men det krävdes ingen ansträngning eftersom Illmani släppte henne så fort hon hade börjat röra på sig.

Så satt de där; båda på knä och så nära varandra att deras knäskålar rörde varandra. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra nu. När hon tittade på Illmanis ansikte – det ansikte som nästan var en spegelbild av hennes eget förutom näsan och ögonen – tyckte hon att hon såg medkänsla i det ansiktet. Hon var inte helt säker dock eftersom medkänsla var ett uttryck som hon sällan hade sett, men hon fick ungefär samma värme inombords som hon några gånger fått från Mishi och Risurra.

Hon kände sig förlägen över sitt utbrott och en lätt rodning kunde ses i hennes ansikte samtidigt som hon stammade ”Förlåt”. Försiktigt började hon resa på sig, men Illmani lade försiktigt en hand på hennes axel, som om hon bad henne att sitta kvar. Sedan gav Illmani henne ett leende. Det var ett varmt leende som gick hela vägen upp i ögonen.

”Ska vi börja om?”, frågade Illmani. ”Jag heter Illmani och jag ska bli din rumskamrat. Vad heter du?”. Tirandim kände hur blygheten fanns där i bakgrunden, som en boll längst bak i hennes medvetande, men hur hon nu kunde kontrollera den.

”Jag heter Tirandim”, svarade hon. Sedan la hon till ”Förlåt för hur jag bar mig åt.”. Illmani tog fram en näsduk och torkade bort de tårar som dröjt sig kvar i hennes ansikte innan hon svarade, ”Det är ingen fara. Jag var inte särskilt lycklig min första dag här heller. Jag var väldigt arg på min pappa som hade skickat mig hit trots att jag inte ville.”

”Det är inte det”, svarade Tirandim. ”Jag vill verkligen vara här och jag hade sett fram mot det. Det är bara …”. Hon avslutade inte meningen. ”Bara?”, frågade Illmani.

Hon kände sig förlägen igen. Hur skulle hon förklara att de hade varit utstötta hemma i byn? Hur skulle hon kunna berätta att hon aldrig haft några vänner? Ville hon, och orkade hon, berätta allt som hade hänt?

”Det är bara …”. Hon letade efter ord och det kändes som om tårarna skulle återvända. Hon blev dock räddad från den svåra situationen av Illmani som avbröt henne. ”Du behöver inte berätta om du inte vill.”

”Det är inte det att jag inte vill”, mumlade Tirandim knappt hörbart. ”Då kan du berätta någon annan gång, när det inte är så jobbigt”, kom svaret. Det gladde Tirandim att Illmani verkade så förstående. ”Tack”, svarade hon, vilket gav henne ytterligare ett leende från Illmani.

”Men”, frågade hon, ”vem är det som du är? Det som du frågade om någon hade berättat?”. Hon kunde minnas att Illmani hade trott att det var någonting som hon visste trots att hon inte borde. Frågan möttes av en kort tystnad.

”Jag kan berätta på ett villkor”, svarade Illmani. ”Lovar du att inte behandla mig annorlunda om jag berättar?”. Det lät inte så svårt, så hon nickade till svar. ”Kom ihåg att du lovat nu”, fortsatte Illmani. ”Jag är kungens näst äldsta dotter och alla som vet om det har behandlat mig som om jag skulle gå sönder hela tiden.”

Tirandim tittade förvånat på Illmani. En prinsessa? Hon hade aldrig träffat en prinsessa förut. Hon visste inte ens att det fanns en kung i landet och hon hade trott att prinsessor bara fanns i de sagor som hennes mamma brukade berätta.

Hon kände att hon var tvungen att fråga. ”Är det sant att prinsessor bor i slott och äter tårta hela dagen? Och att alla möbler i slottet är gjorda i guld och att alla går omkring i fina kläder och guldsmycken hela tiden? Och att…”

Frågorna bara bubblade ur henne och de slutade först när Illmani la sin ena hand över hennes mun. ”Du lovade att inte behandla mig annorlunda, kommer du ihåg?”. Tirandim nickade; det hade hon ju faktiskt gjort.

”Men, jag kan berätta lite grann om mitt liv om du lovar att berätta om ditt. Låter det ok?”, frågade hon. Tirandim nickade till svar. Kanske var det också ett sätt att berätta varför det hade varit så jobbigt tidigare, utan att behöva berätta allting på en gång.

De spenderade resten av dagen med att prata med varandra. Tirandim berättade om sin bakgrund, utan att nämna de jobbigaste delarna. Hon berättade inte varför hon hade lämnat byn och hon var tacksam över att Illmani inte frågade. Inte heller berättade hon att hennes pappa var en magiker; hon ville inte att Illmani skulle hata henne på samma sätt som flickorna i byn hade gjort.

I gengäld fick hon veta massvis om Illmanis liv. Hur det hade varit att växa upp som prinsessa och hur det var att bo i ett slott. Hon hade blivit lite besviken när hon fick veta att de hade helt vanliga möbler och hon blev lite förvånad över att de inte åt tårta varje dag. Det skulle hon göra om hon var prinsessa, tänkte hon.

Läs mer

One thought on “Kapitel 23

Comments are closed.