Kapitel 22 – ny version

Eftersom jag flyttat om en del för att synka kalendrarna mellan mina tre personer så uppstår ett problem här; Marmat ser händelser som egentligen skedde för flera veckor sedan. Jag får fundera på hur jag ska lösa det (eller om jag ska lösa det; det är ingenting som någon som läst texten reagerat på hittills)

Kapitel 22

De följande veckorna hade han fullt upp med studier, projektarbeten som skulle redovisas, vapenövningar och den vanliga fysiska träningen, så det fanns ingen tid att utforska just nu, utan våren övergick i försommar.

Men så kom en period där det var lite lugnare för Marmat. Eftersom det dessutom en vändag, dagen före en fridag, fanns möjligheten att stanna uppe senare än vanligt och han bestämde sig för att återvända till det konstiga rummet. Den här gången hade han förberett sig och lånat ett stort stycke läder som han tog med ned fontänen. Innan han hoppade i rullade han in sina kläder i läderstycket och band sedan ihop detta med ett rep.

Som tur var brukade innergården vara tom på kvällen. Han skulle annars ha fått svårt att förklara varför han tänkte bada i fontänen, varför han ville bada så här dags, och varför han virade in sina kläder i ett läderstycke. Så här års, med sommaren precis runt hörnet, hände det visserligen att elever badade i det vattendrag som rann igenom skolan, men ingen brukade bada i fontänen, och inte när solen gått ned.

Nu var det ingen som rörde sig på innergården, men för säkerhets skull skyndade han sig på och hoppade sedan ner i fontänen med sitt ihoprullade läderstycke. Att simma ner till stegen var inga större problem – även om det var jobbigare ned än upp – och när han väl fått mer än halva kroppen utanför vattnet kände han hur han inte längre drogs uppåt av vattnet utan istället nedåt mot rummet och han fick hålla emot för att inte ramla ned.

Åter i det konstiga rummet uppstod frågan vad han skulle göra nu. Skulle han ta på sig kläderna igen så att han fick båda armarna fria när han hoppade ned i den brunn som verkade leda nedåt? Han visste inte hur djupt det var, eller ens om det fanns någon utgång i botten och att bara ha höger arm att simma med skulle göra det jobbigare.

Å andra sidan skulle det vara tråkigt att simma ned med kläderna på eftersom han då skulle behöva utforska i blöta kläder. Han hade en idé som han tänkte prova. Han hade haft ett extra rep som han bundit kring sin läderrulle och nu knöt han upp det repet. Den ena änden knöt han fast i läderrullen och den andra kring midjan. Nu borde han kunna dra ned sitt paket med kläder när han väl hade simmat ned, men om det inte fanns en öppning slapp han hålla på att simma med det.

Ett djupt andetag senare hoppade han ner i brunnen och började simma nedåt. Efter vad han trodde var fyra fullsteg ned började det bli jobbigt att hålla andan och han var på väg att vända när han noterade ett ljussken och insåg att det inte var så långt kvar nu. Ytterligare ett fullsteg såg han en öppning på höger sida och han simmade igenom den.

Även här var vattnet annorlunda från allt vatten han någonsin sett tidigare. Vattnet slutade en fot in i öppningen och öppningen övergick i en tunnel. Tacksamt tog han flera djupa andetag innan han kröp så långt in i tunneln att hans kropp helt var ute ur vattnet. Därpå drog han ned sin läderrulle genom att dra i repet och han hoppades att kläderna fortfarande var torra.

Först måste han ta sig ut ur tunneln eftersom han knappt kunde stå på knän i den. Det var inte särskilt långt att krypa, vilket han var tacksam för. Hans knän var ömma nog som de var, och han hade rivit upp flera sår på både knän och fötter. Tunneln öppnade sig in i en grotta och när han väl kunde stå upp öppnade han sin läderrulle.

Lite fukt hade läckt in, men kläderna var nästan torra. Eftersom det trots årstiden var ganska svalt här nere var han glad att han hade torra och varma kläder på sig. Det hade kunnat bli väldigt kallt annars.

Grottan hade en svag belysning, men han kunde inte se var ljuset kom från. Det var ungefär som om väggarna släppte ifrån sig ljus. Nu var detta inte den viktiga frågan, utan det var istället om man kunde komma vidare från den här grottan.

Det var fyra fullsteg till andra änden av grottan och där kunde han se en öppning in i någonting som såg ut som ytterligare en korridor. Den här korridoren påminde en hel del om korridoren som funnits när han först kom ner under marken via det sänkbara golvet. Det fanns däremot två viktiga skillnader.

Den här korridoren var inte alls lika fin. Den var smutsig och dammig och det konstiga vita materialet hade spruckit på flera ställen. Dessutom finns inga facklor här; varken vanliga facklor eller de konstiga metallfacklorna som han hade sett tidigare.

Han fick därför förlita sig på sin egen ljusboll igen och han bestämde sig för att utforska vart den här korridoren ledde.

Förutom bristen på belysningen och att korridoren såg ut som om den varit bortglömd i minst hundra år så skilde den sig på ytterligare en viktig punkt; det luktade gammalt och instängt. Marmat undrade om någon ens hade varit här på senare år, men när han tittade ned på golvet insåg han snabbt att han inte var den enda som varit här nyligen. På golvet syntes nämligen tydliga spår av någon som gått här. Flera gånger till och med.

Efter en kurva fortsatte korridoren några fullsteg innan den delade upp sig i två grenar; en som gick nedåt och till vänster medan den högra grenen ledde uppåt. Marmat hade ingen aning om hur långt ned under marken han var, men oavsett djup betydde uppåt antagligen en utgång och just nu var han inte intresserad av att avsluta sitt utforskande. Han tog därför till vänster.

Den korridor han gick i nu fortsatte att gå nedåt och svänga vänster, ungefär som en korkskruv som skruvats ned i marken. Han hoppades att han skulle slippa möten eftersom det inte fanns någon möjlighet att gömma sig. Skulle någon annan vara här nere skulle Marmat snabbt bli avslöjad.

En lång promenad senare tog till slut korridoren slut. De sista hundra fullstegen av korridoren skiljde sig genom att korridoren här var helt rak. Den varken svängde eller gick i någon annan riktning är rakt fram. På sidorna fanns dessutom ett antal dörrar och Marmat räknade till fem dörrar på vardera sidan.

Dessa var dock alla låsta eller blockerade och Marmat lyckades inte öppna dem. Däremot fanns en elfte dörr där korridoren tog slut. Han samlade sig och kände på dörren; redo för besvikelsen över ytterligare en låst dörr.

Till Marmats förvåning, och glädje, var det inget problem att öppna den här dörren och han kom in i det största rum han någonsin sett. Han kunde se taket, men det var så högt upp att han inte kunde avgöra hur långt bort det var och rummets väggar kunde han inte se alls, bortsett från den vägg som ingången satt i.

Rummet var dessutom fullt med hyllor av olika slag. Visserligen fanns det böcker i en del av hyllorna, men de var inte dimensionerade för detta utan istället var utrymmet mellan planen i hyllan över två fullsteg och i hyllorna stod ett antal trälådor, kistor och andra föremål var syfte enbart var att fyllas med mindre föremål. Hyllorna dignade med dessa lådor och sträckte sig långt upp i luften, åtminstone en trettio fullsteg upp och det stod rad på rad på rad med dessa hyllor.

Han hade faktiskt ingen aning om var han skulle börja leta eftersom lådorna inte verkade sorterade på något sätt och dessutom var det så oerhört många lådor. Innan han kunde bestämma sig för var han skulle börja hörde han dock ett ljud längre bort i rummet. Det var svårt att höra, men det lät som två män som pratade med varandra. Eftersom det fanns gott om ställen att gömma sig på beslutade han sig för att smyga i riktning mot ljudet och försöka få en glimt av vilka som var här.

Efter att ha passerat ungefär tio rader med hyllor var han nu så nära att han kunde urskilja vad de talade om. En av rösterna kände han dessutom igen. Det var Sythen, hans före detta privatlärare.

Den andra rösten kände han inte igen, men det lät som om Sythen var eleven här och att den andra mannen var rejält mycket äldre än Sythen. De stod och diskuterade ett föremål som de kallade för tittkula. Han kunde inte se föremålet, inte så länge som han skulle hålla sig gömd i alla fall, men det lät ungefär som det föremål för kommunikation som han tidigare hade läst om. Det här föremålet verkade dock enbart fungera i den ena riktningen.

Av männens diskussion förstod han att de stod och tittade på några magiker; kvinnliga magiker dessutom vilket innebar att de inte var här i Zoream. Kvinnorna höll på att undersöka ett föremål som männen fann väldigt intressant. Helt plötsligt började hans hjärta slå snabbare när han förstod vilket föremål det var som de pratade om; det var Besökaren.

Helst ville han springa fram, tränga undan männen, och studera det föremål han så många gånger läst om, men hans förnuft tog överhanden. Han tvingade sig själv att vänta tills männen var klara och han kunde höra deras fotsteg när de gick mot samma dörr som han tidigare gått in igenom.

Ytterligare en stund gick, i tystnad, medan han stålsatte sig själv, men till slut var han helt säker på att männen hade lämnat rummet och att de inte skulle komma tillbaka den närmaste stunden. Han lämnade sitt gömställe och gick fram till det de kallade för en tittkula.

Den såg precis ut som det föremål han läst om, som kunde användas för kommunikation. En glaskula som var ungefär två fot bred stod på en typ av plattform. Hade glaskulan varit fylld med vatten skulle den ha rymt ungefär en hink, men istället för vatten kom det ett skimrande ljus inifrån kulan. Plattformen var gjort i något material som var kolsvart i färgen. Marmat hade aldrig sett något liknande material och mitt i plattformen fanns ett avtryck av en hand, ungefär som det avtryck som han tidigare hade sett i den övre korridoren.

Det här avtrycket var dock skimrande ungefär som om ett ljus pulserade precis under avtrycket. Han gick närmare och tittade in i kulan. Den bild han såg var från någon form av källarrum med stenväggar och stengolv. Han kunde inte se hela rummet men han kunde se ett antal böcker och åtminstone tiotalet konstiga föremål som han inte hade en aning om vad de var. Inget av dem såg ut som något av de föremål som han hade läst om.

Ett föremål kände han igen direkt. Det såg precis ut som den bild på Besökaren som nu fanns på en utriven sida i hans rum. Han ville kliva igenom glaskulan och undersöka föremålet, men det räckte med att sträcka ut handen för att inse att tittkulan enbart visade hur det såg ut, han kunde inte förflytta sig genom den.

Bredvid Besökaren kunde han se två kvinnor som stod vända med ryggen mot honom och det såg ut som om de undersökte Besökaren. Den ena kvinnan såg ut att vara yngre än den andra. Hon hade en guldskimrande klänning och mörkt, rakt hår som ända ned till hennes midja.

Den andra kvinnan hade en enkel blå bomullsklänning och de gråa stråken i hennes tidigare brunröda hår avslöjade att hon var väsentligt äldre än den andra kvinnan. Marmat ville så gärna höra vad de sa till varandra, men det verkade som om tittkulan enbart visade bilder; inget ljud kom genom tittkulan. Han undrade om det kanske gick att få ljud på något sätt, men han vågade inte röra tittkulan; tänk om han av misstag skulle råka ta bort bilden också?

Han trodde ett kort ögonblick att kvinnorna hade sett honom. De vände sig hastigt om och tog några steg mot honom, men sedan stannade de och vände tillbaka till Besökaren för att studera den vidare. Marmat undrade vad som hade hänt men var nöjd över att kunna fortsätta studera dem och föremålet.

Marmat hade stått en bra stund och stirrat och han hade antagligen kunnat stå länge till. Men nu kunde han höra fotsteg, fotsteg som rörde sig mot honom. I panik insåg han att någon hade kommit in i rummet och att denna någon – eller var det några? – nu var på väg mot honom.

Snabbt sprang han i den andra riktningen och gömde sig bakom ytterligare en låda. När ljudet hade passerat honom smög han försiktigt tillbaka till dörren och återvände genom korridoren. Det tog längre tid den här gången eftersom han flera gånger stannade för att lyssna efter fotsteg, men han hörde inga sådana.

Åter på sitt rum drog han en lättnadens suck och kände sig tacksam över att han återigen hade undgått upptäckt. Samtidigt visste han att han var beredd att ta den här risken fler gånger. Han ville se föremålet fler gånger och under de veckor som följde lyckades han ta sig osedd till föremålet varje vändags kväll. Det gjorde att han oftast sov länge på fridagarna, men det var det värt.

I den här regionen var försommaren kort och det blev snabbt sommar. Därmed blev det ett uppehåll i skolans aktiviteter och de elever som så önskade återvände hem över sommaren, medan de elever som stannade kvar hade möjlighet att ägna sig åt studier och övningar på egen hand.

Om Marmat fortfarande hade känt likadant som när han kom hit skulle han ha lämnat så snart han fick chansen och aldrig återvänt, men nu hade han bestämt sig för att ägna sommaren åt att lära sig mer om tittkulan och Besökaren. Han besökte flera gånger det bibliotek som han först hade hittat, men han hittade ingenting mer om Besökaren. Däremot hittade han några gamla texter som han trodde handlade om tittkulan. Dessa texter tydde på att man borde kunna styra tittkulan genom att hålla handen mot avtrycket och sedan styra ned jord i avtrycket.

Han hade inte vågat prova detta än eftersom han fortfarande var orolig över att råka förstöra tittkulan. Detta skulle dels avslöja att någon varit där, men det skulle framförallt förhindra honom från att titta på Besökaren fler gånger och det ville han verkligen inte.

Just därför blev han oerhört besviken nästa gång han besökte tittkulan. Inget flimmer av ljus kom ifrån kulan och både kulan och handavtrycket var lika mörka och svarta som den plattform som kulan stod på. Han undrade om tittkulan hade gått sönder? Kanske hade den magi som fick kulan att fungera tagit slut? Kunde det vara ytterligare ett av de magiska föremål som de inte längre kunde använda?

Eller, var den bara avstängd? Alla de gånger som han hade smitit ned här hade kulan varit aktiv, men kanske någon hade stängt av den just den här gången? Eftersom det i alla fall inte skulle bli värre än en svart kula utan någon bild bestämde han sig för att försöka aktivera tittkulan och han lade handen på nedsänkningen i plattformen. Det kändes kallt och blank, ungefär som när man lägger handen på ett fönster på vintern.

Där stod han en stund, med handen på nedsänkningen och kände kylan mot handflatan. Han kunde inte se att han hade något val; han ville verkligen fortsätta titta i tittkulan och då var han tvungen att försöka aktivera den. Han fokuserade på nedsänkning och sträckte ut sitt sinne mot det flöde av magi som han hade lärt sig att betrakta som en flod. Han tog tag i den och började leda en svag rännil av jord, genom handen och in i nedsänkningen.

Han hade tränat tillräckligt mycket för att slippa sluta ögonen för att använda magi, och han tyckte ibland att han till och med kunde se de strömmar han skapade med blotta ögonen, och nu såg han hur en tunn rännil av jord sipprade ned i plattformen.

Han kunde se ett svagt skimmer från nedsänkningen och bestämde sig för att öka styrkan; han förde in en större och starkare ström av jord in i nedsänkningen. Ju mer han förde in, desto tydligare började nedsänkningen att lysa och efter en stund kom ett svagt ljus mitt i kulan. Nu kändes det som om han var på rätt väg och han ökade styrkan. Igen, och igen, och igen.

Bilden kom dock inte tillbaka, och även om han ökade styrkan på jordströmmen till dess att han kände att han nått sin bristningsgräns kom han inte vidare. Marmat kände sig besviken, men han var långt ifrån beredd att ge upp. Han fortsatte skicka in så mycket jord som han orkade och fokuserade sedan på att försöka se och känna om det fanns någon annan magi.

Nu när han fokuserade på det kunde han tydligt känna elementet vatten med handen. Eftersom han ändå inte lyckats få en bild kunde han inte se någon anledning att inte utforska detta närmare. Han sänkte styrkan på sitt flöde av jord till dess att han inte kunde känna vatten längre och ökade sedan precis till den nivå där han kunde känna det igen. Han skulle inte klara av att tillföra vatten till strömmen om han hade en så kraftig ström av jord som han hade haft tidigare.

Väl där började han försiktigt blanda in vatten i strömmen av jord. Eftersom han inte ens tränat magi i ett år var detta en ansträngning för honom, men han var glad att han deltagit i ett antal lektioner där de övat sig just på att blanda olika element. Till slut tändes hela kulan upp och han kunde nu se bilderna från det andra rummet igen.

Det rummet var tomt just nu, vilket Marmat inte hade någonting emot. Det han ville titta på var Besökaren och den var lättare att studera när ingen stod i rummet och störde hans bild. Han släppte strömmen och slutade mata in jord och vatten. Han kände sig väldigt nöjd med sig själv när tittkulan fortsatte visa bild trots att han inte längre aktivt matade plattformen med magi.

Till sin förvåning kunde han nu känna någonting mer med handen. Förvånande eftersom känslan av vatten dykt upp medan han aktivt matade nedsänkningen med magi, men den här gången hade känslan dykt upp efter att han släppt flödet. Det han kände var någonting strävt och stickigt, samma känsla som han brukade få av trä.

Hade han tänkt igenom sitt beslut hade han kanske agerat annorlunda, för att inte riskera att tappa bilden igen, men nu reagerade han instinktivt och utan att tänka. Han styrde ett svagt flöde av trä ned i handavtrycket in i de punkter där han kunde känna elementet trä. Ingenting hände, så han ökade styrkan steg för steg tills någonting hände. Det kom ett ljud från tittkulan, ett sprakande ljud som om någon drog med fingrarna över ett spänt trumskinn.

När ingenting mer hände ökade han styrkan ytterligare ett steg, men nästan omedelbart släppte han magin och vände sig om. Han hade hört fotsteg; var någon på väg in i rummet utan att han hade lagt märke till det? Hans hjärta slog dubbelt så snabbt som vanligt när han snurrade runt för att se om någon var på väg hit.

I panik såg han sig om och hittade ett lämpligt gömställe och hoppades att ingen hade sett honom. Han höll andan och väntade. Men, det var ingen som kom? Han kunde fortfarande höra fotsteg men nu förstod han. Ljuden kom inte bortifrån ingången till det här rummet, utan de kom ifrån tittkulan! Det han hörde var ljud från det rum som tittkulan visade och han måste ha lyckats få tittkulan att inte bara visa bilder utan även förmedla ljuden från rummet.

Nu kunde han se vad fotstegen kommit ifrån. Två flickor var nu i bild. De såg ut att vara yngre än honom, antagligen tolv eller tretton år gamla. Han hade för länge sedan passerat den ålder då pojkar tycker att flickor bara är besvärliga och han hoppades att de skulle vara söta. Han hade inte sett några flickor i sin egen ålder sedan han lämnade byn, utan här på magikernas skola hade han enbart stött på kvinnor som var i samma ålder som hans mamma; eller äldre.

Eftersom de hade ryggen mot honom kunde han enbart se dem bakifrån. Den ena var lite kortare och lite rundare, med ljusrött lockigt hår, medan den andra flickan var längre, smalare och med mörkt, rakt hår som gick ned till midjan. Helst ville han ropa till dem att vända sig om, så att han kunde få se hur de såg ut. De verkade inte dela hans fascination för Besökaren, utan de verkade snarare se sig omkring och han kunde se hur den rödhåriga flickan verkade peka ut någonting.
Sedan vände sig den mörkhåriga flickan om och hon tittade rakt på honom. Hans hjärta åkte upp i halsgropen; kunde hon se honom? Han förstod dock att det hon tittade på var det föremål som stod hos dem, vilket antagligen var en likadan tittkula som den han själv tittade igenom.

Han tänkte för sig själv att hon faktiskt var väldigt söt. Det mörka hÃ¥ret ramade in ett smalt ansikte med tunna drag och en väldigt vacker näsa. TvÃ¥ blÃ¥a ögon; den mörkaste blÃ¥a färg som Marmat nÃ¥gonsin sett. Han tittade fascinerat pÃ¥ hennes läppar medan hon talade: ”Ella, titta pÃ¥ det här. Vad tror du att det är?”

Nu vände även den andra flickan sig om, och precis som hennes kropp varit lite fylligare så var även hennes ansikte. Även hon var söt, med sina gröna ögon och fräknar som spred sig ut från näsan ut över kinderna, och han skulle inte tacka nej till en puss från henne. Men, den första flickan var så oerhört vacker att Marmat nästan glömde bort varför han var här.

Marmat önskade att han skulle få veta även hennes namn, men de verkade mer intresserade av att utforska rummet än att diskutera det. Men, Marmat kunde nöja sig med att titta just nu. Tids nog skulle han antagligen få veta mer om dem, och var de egentligen var. Han stod kvar och tittade, och väntade; nöjd med hur den här dagen utvecklat sig.

Läs mer

One thought on “Kapitel 22 – ny version

Comments are closed.