Kapitel 23 – ny version

Det här kapitlet krävde en del omarbetning, bland annat eftersom kapitlet gjorde att hoppen i tid inte stämde mellan Ella, Marmat och Tirandim.

Jag löste det genom att flytta en hel del från kapitel 26 hit, men då blir det här kapitlet lite obalanserat. Jag skulle möjligen kunna flytta början av det här kapitlet till kapitel 19, men då blir det kapitlet obalanserat istället.

Den här varianten var det som kändes minst dålig.

KAPITEL 23

Tirandim såg sig omkring när hon kommit in i rummet. Hon var tvungen att gnugga sig själv i ögonen eftersom hon var säker på att hon sett fel. På en av de två sängarna i rummet satt, eller snarare halvlåg, en flicka i samma ålder som hon själv. Det som fick henne att tvivla på sin syn först var att de var så lika.

Flickan, som hon antog var Illmani, hade samma tunna drag som hon själv och hon var lika finlemmad. Hennes hår var blont på samma guldgula sätt som hennes – och hennes syster tänkte hon och fick en klump i bröstet – och de hade nästan samma hårlängd och frisyr. En skillnad var dock att flickan hade gröna ögon och inte blå som Tirandim och hennes näsa var större än Tirandims och den hade räta linjer där Tirandims näsa var mer bullig i sin form. Vid ett snabbt ögonkast skulle man nästan kunna ta dem för systrar.

Illmanis säng var på den ena sidan av rummet, och den säng som hon antog var hennes eftersom sängen var bäddad och inte verkade ha använts på några månader, var i den andra änden av rummet. Båda sängarna hade varsin pall vid huvudändan. Eftersom det stod ett stearinljus på pallen gissade hon att pallen även användes som nattduksbord.

Vid fotändan av sängen stod en träkista som Tirandim gissade användes för att förvara kläder och andra personliga föremål. Någon annan stans att förvara dessa fanns nämligen inte. Mitt i rummet fanns två små skrivbord ställda mot varandra så att eleverna skulle sitta mitt emot varandra när de studerade. På skrivborden stod varsin rundad skål som antagligen innehöll bläck. Tirandim antog detta eftersom det bredvid skålen stod två stycken enkla fjäderpennor.

Det fanns även en anteckningsbok pÃ¥ vardera skrivbord, liksom en bok med läderpärmar. Hon slängde ett öga pÃ¥ boken och sÃ¥g att den hette ”Skaparens ord”. Inte helt oväntat hade varje skrivbord en pinnstol, sÃ¥ att bÃ¥da eleverna skulle kunna sitta ned med sina läxor.

Precis vid dörren fanns ett bord med ett tvättfat och en vattenkanna och på väggen ovanför hängde en spegel. Det var det enda som hängde på väggarna som i övrigt var helt kala så att man såg det stenliknande materialet som byggnaden var gjord i.

Hon gissade att golvet var samma sak, men det gick inte att se eftersom hela golvet var täckt med en tjock matta. Mattan var väl använd och man kunde tydligt se hur tidigare boende i rummet rört sig mellan dörren, skrivbordet och sängarna.

Medan hon stod där och tog in hur det såg ut i rummet bröts dock illusionen att de skulle kunna vara systrar när flickan reste sig och gick mot Tirandim. Hon gick med rak hållning och bestämda steg och man kunde tydligt se att här var någon som var van att bestämma och van att bli åtlydd. Tirandim hade en mer hukande hållning och år av spott och spe från övriga bybor hade gjort att hon brukade se ut som om hon försökte smälta in i bakgrund.

Flickan gick, eller det sÃ¥g nästan ut som om hon gled över golvet tyckte Tirandim, och stannade fyra fot frÃ¥n henne. ”Hej! Jag heter Illmani. Är du min nya rumskamrat?” Tirandim nickade, lite osäker pÃ¥ hur hon skulle svara. I byn hade flickorna i hennes Ã¥lder undvikit henne och när de inte undvikit henne hade de retat henne eller dragit henne i Ã¥ret och kallat henne elaka saker.

Hon var helt enkelt inte van vid att umgås med flickor i hennes egen ålder. Eller med några andra alls, varken barn eller vuxna. I byn hade hon umgåtts med sin syster och sin mor. Det hade varit annorlunda med Mishi och Risurra. Hon hade träffat dem när hon var trött, hungrig, frusen och rädd. Hade hon träffat dem här hade det kanske varit lika svårt, men då var det så mycket annat som rusade genom tankarna.

När hon väl hade lärt känna Mishi och Risurra hade det varit enkelt att spendera tid med dem, och hon hade hela tiden känt sig trygg när någon av dem var i närheten, men den tryggheten försvann när hon lämnade Mishi vid dörren. Osäker på hur hon skulle fortsätta valde hon att sänka huvudet och istället titta ned i mattan.

En tystnad fyllde rummet och det kändes som om Illmani studerade henne, men hon ville inte titta upp frÃ¥n mattan utan bestämde sig för att det fanns en väldigt intressant fläck precis där pÃ¥ mattan. Tystnaden bröts av Illmani som frÃ¥gade ”Har jag sagt nÃ¥gonting dumt?”. Tirandim skakade pÃ¥ huvudet, oförmögen att titta upp och möta Illmanis blick.

Hon kunde inte riktigt förstå varför; även om hon var van att vara ensam så brukade hon inte vara blyg. Inte på det här sättet. Hon var van att undvika flickor i sin egen ålder, det hade gjort det enklare att undvika deras elaka ord, men att vara blyg skulle bara gett dem ytterligare en sak att säga elaka saker om.

Även om hon tittade ner i mattan såg hon hur Illmani tog ett steg närmare och hur hon sträckte ut en arm. Hon kunde även se hur hennes hand rörde sig mot hennes ansikte och plötsligt kände hon hur Illmani tog ett försiktigt tag om hennes hake och lyfte upp hennes ansikte så att hon var tvungen att titta upp

Det hade varit enkelt att ta sig lös från Illmanis grepp eftersom hon höll väldigt löst i hennes haka, men det kändes samtidigt fel på något sätt. Hennes blåa ögon mötte Illmanis gröna, men hon visste inte riktigt vad hon skulle göra nu.

Illmani löste dilemmat Ã¥t henne genom att fortsätta prata. ”Varför bär du dig sÃ¥ konstigt Ã¥t? Har nÃ¥gon berättat för dig vem jag är?”. Tirandim ville skaka pÃ¥ huvudet, men det var svÃ¥rt att göra samtidigt som Illmani höll i hennes haka som hon gjorde. Men, hon kunde inte riktigt hitta modet att prata heller.

Hela situationen var så dum; hon hade velat göra ett bra intryck på sin rumskamrat, men hon kunde inte förmå sig att säga någonting. Helst skulle hon bara vilja fly situationen genom att lämna rummet, men hon hade precis anlänt och hittade fortfarande inte här.

Hon skulle varken kunna hitta tillbaka till ingången till byggnaden och om hon gick omkring planlöst skulle hon aldrig hitta tillbaka till sitt rum. Dessutom hade hon ju sett fram emot det här mötet. När hon fick höra att hon skulle få en rumskamrat i samma ålder som sig själv hade hon hoppats att hon kanske skulle få en vän.

Man kunde inte sakna någonting som man aldrig haft, men hon hade sett andra flickor som var vänner; hur de förtroligt viskat hemligheter till varandra och hur roligt de verkade ha tillsammans. Hon hade hoppats att hon nu skulle få uppleva samma sak, men så hade hon förstört alltihop med att bli rädd. Varför skulle hon vara så svag? Varför skulle det vara så svårt hela tiden? Skaparen hade hjälpt henne flera gånger sedan hon mötte Mishi och Risurra. Kunde han inte hjälpa henne igen?

Oförmögen att prata, oförmögen att fly och oförmögen att ta någon form av beslut flydde hon in i sig själv istället. Hon sjönk ned på knä och gömde ansiktet i händerna. Ihopkrupen på golvet kände hon hur tårarna strömmade till. Varför hade det blivit så här dumt? På något sätt lyckades hon ändå få ur sig några ord.

”LÃ¥t mig vara ifred”, kom med en svag röst och mellan snyftningar. En kort stund hörde hon ingenting annat än sin egen andning och sin egen grÃ¥t. Hon var säker pÃ¥ att Illmani stod och kände avsmak inför hur hon agerade.

Hon hade förväntat sig att Illmani skulle reta henne för att hon satt här och gråt, eller att hon i avsmak skulle återvända till den bok hon hade läst när hon kom in i rummet. Eller kanske att hon skulle lämna rummet.

Det hon inte hade förväntat sig var vad som skedde därnäst. Illmani tog ett steg och satte sig mittemot henne på golvet. Därefter lade hon sina armar kring hennes axlar och drog henne till sig. Sedan satt hon bara där och höll om henne. Det kändes tryggt på något sätt.

Hon var osäker på hur lång tid som hade gått, men till slut tog tårarna slut. Hon kände hur hon slappnade av och hon hade gärna suttit kvar i Illmanis famn, men samtidigt kände hon sig förlägen över vad som hänt. Hon började röra på överkroppen, för att ta sig loss, men det krävdes ingen ansträngning eftersom Illmani släppte henne så fort hon hade börjat röra på sig.

Så satt de där; båda på knä och så nära varandra att deras knäskålar rörde varandra. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra nu. När hon tittade på Illmanis ansikte – det ansikte som nästan var en spegelbild av hennes eget förutom näsan och ögonen – tyckte hon att hon såg medkänsla. Hon var inte helt säker eftersom medkänsla var ett uttryck som hon sällan hade sett, men hon fick ungefär samma värme inombords som hon några gånger fått från Mishi och Risurra.

Hon kände sig förlägen över sitt utbrott och en lätt rodning kunde ses i hennes ansikte samtidigt som hon stammade ”FörlÃ¥t”. Försiktigt började hon resa pÃ¥ sig, men Illmani lade försiktigt en hand pÃ¥ hennes axel, som om hon bad henne att sitta kvar. Sedan gav Illmani henne ett leende. Det var ett varmt leende som gick hela vägen upp i ögonen.

”Ska vi börja om?”, frÃ¥gade Illmani. ”Jag heter Illmani och jag ska bli din rumskamrat. Vad heter du?”. Tirandim kände hur blygheten fortfarande fanns där i bakgrunden, med nÃ¥gra fjärilar som fortfarande flaxade i magen, men nu kunde hon kontrollera den.

”Jag heter Tirandim”, svarade hon. Sedan la hon till ”FörlÃ¥t för hur jag bar mig Ã¥t.”. Illmani tog fram en näsduk och torkade bort de tÃ¥rar som dröjt sig kvar i hennes ansikte innan hon svarade. ”Det är ingen fara. Jag glömmer ibland att alla inte sett fram emot att vara här lika mycket som jag gjorde. Min mamma säger att jag ibland kan vara sÃ¥ intensiv att jag skrämmer andra.”

”Det är inte det”, svarade Tirandim. ”Jag vill verkligen vara här och jag hade sett fram mot det. Det är bara …”. Hon avslutade inte meningen. ”Bara?”, frÃ¥gade Illmani.

Hon kände sig förlägen igen. Hur skulle hon förklara att de hade varit utstötta hemma i byn? Hur skulle hon kunna berätta att hon aldrig haft några vänner? Ville hon, och orkade hon, berätta allt som hade hänt?

”Det är bara …”. Hon letade efter ord och det kändes som om tÃ¥rarna skulle Ã¥tervända. Hon blev dock räddad frÃ¥n den svÃ¥ra situationen av Illmani som avbröt henne. ”Du behöver inte berätta om du inte vill.”

”Det är inte det att jag inte vill”, mumlade Tirandim knappt hörbart. ”DÃ¥ kan du berätta nÃ¥gon annan gÃ¥ng, när det inte är sÃ¥ jobbigt”, kom svaret. Det gladde Tirandim att Illmani verkade sÃ¥ förstÃ¥ende. ”Tack”, svarade hon, ”Men vem är det som du är? Det som du frÃ¥gade om nÃ¥gon hade berättat?”. Hon kunde minnas att Illmani hade trott att det var nÃ¥gonting som hon visste trots att hon inte borde. FrÃ¥gan möttes av en kort tystnad.

”Jag kan berätta pÃ¥ ett villkor”, svarade Illmani. ”Lovar du att inte behandla mig annorlunda om jag berättar?”. Det lät inte sÃ¥ svÃ¥rt, sÃ¥ hon nickade till svar. ”Kom ihÃ¥g att du lovat nu”, fortsatte Illmani. ”Jag är kungens yngsta dotter och alla som vet om det har behandlat mig som om jag skulle gÃ¥ sönder hela tiden.”

Tirandim tittade förvånat på Illmani. En prinsessa? Hon hade aldrig träffat en prinsessa förut. Hon visste inte ens att det fanns en kung i landet och hon hade trott att prinsessor bara fanns i de sagor som hennes mamma brukade berätta.

Hon kände att hon var tvungen att frÃ¥ga. ”Är det sant att prinsessor bor i slott och äter tÃ¥rta hela dagen? Och att alla möbler i slottet är gjorda i guld och att alla gÃ¥r omkring i fina kläder och guldsmycken hela tiden? Och att…”

FrÃ¥gorna bara bubblade ur henne och de slutade först när Illmani la sin ena hand över hennes mun. ”Du lovade att inte behandla mig annorlunda, kommer du ihÃ¥g?”. Tirandim nickade; det hade hon ju faktiskt gjort.

”Men, jag kan berätta lite grann om mitt liv om du lovar att berätta om ditt. LÃ¥ter det ok?”, frÃ¥gade hon. Tirandim nickade till svar. Kanske var det ocksÃ¥ ett sätt att berätta varför det hade varit sÃ¥ jobbigt tidigare, utan att behöva berätta allting pÃ¥ en gÃ¥ng.

De spenderade resten av dagen med att prata med varandra. Tirandim berättade om sin bakgrund, utan att nämna de jobbigaste delarna. Hon berättade inte varför hon hade lämnat byn och hon var tacksam över att Illmani inte frågade. Inte heller berättade hon att hennes pappa var en magiker; hon ville inte att Illmani skulle hata henne på samma sätt som flickorna i byn hade gjort.

I gengäld fick hon veta massvis om Illmanis liv. Hur det hade varit att växa upp som prinsessa och hur det var att bo i ett slott. Hon hade blivit lite besviken när hon fick veta att de hade helt vanliga möbler och hon blev lite förvånad över att de inte åt tårta varje dag. Det skulle hon göra om hon var prinsessa, tänkte hon.

De följande månvarven var den bästa tiden i Tirandims liv och hon skulle alltid tänka tillbaka på den här tiden med värme. På dagarna fick hon utbildning, både i vad Skaparen och Skaparens kyrka stod för, men hon fick även stödundervisning i att läsa, skriva, landets geografi och historia, och allt sådant som hon hade missat när hon inte längre fick delta i byskolans undervisning.

På kvällarna fick hon hjälp av Illmani med sina läxor och de satt ofta uppe på kvällarna och pratade. De hade flera gånger busat med de andra eleverna – och en del av lärarna – genom att låta Tirandim klä sig i någon av Illmanis klänningar och låtsas som att hon var Illmani. De var så pass lika att de flesta trodde att hon var Illmani och sedan hade de inte trott sina ögon när den riktiga Illmani dykt upp genom en dörr och det helt plötsligt funnits två av dem.

Det enda som sänkte Tirandims humör var att de snart skulle få sommarledigt. Under de två varmaste månvarven på året brukade skolan hålla stängt och eleverna brukade då åka hem, många av dem för att hjälpa till med jordbruket hemma. Men, Tirandim hade inget hem att åka till och hon visste inte vad hon skulle göra.

Hon hade träffat Mishi en gång sedan hon kom hit och det var för att säga farväl. Mishi hade fått i uppgift att sprida Skaparens ord i en by i den norra delen av landet och hon skulle inte komma tillbaka till Wamecacu på många månvarv.

Hon undrade om hon kanske kunde skriva till Risurra, kanske skulle hon kunna hälsa på honom under ledigheten? Dock visste hon inte hur hon skulle få iväg ett brev till honom och hon var dessutom lite orolig för att han skulle säga nej.

En kväll när de satt med sina läxor kom en frÃ¥ga frÃ¥n Illmani som hon inte var beredd pÃ¥. ”Är vi inte vänner längre?”. Hon förstod inte varför vännen frÃ¥gade. Självklart var de vänner, vilket var vad hon ocksÃ¥ svarade.

”Om vi är vänner”, fortsatte Illmani, ”varför vill du dÃ¥ inte säga vad som bekymrar dig?”. FrÃ¥gan kändes som om den kom frÃ¥n ingenstans. Tirandim var säker pÃ¥ att hon hade dolt sina bekymmer och hon ville inte bekymra Illmani med ett sÃ¥ enkelt problem. Hon försökte vifta undan frÃ¥gan med ett ”Det är ingenting.”

”Jag ser ju att nÃ¥gonting bekymrar dig”, svarade Illmani. ”Varför vill du inte säga vad det är? FörstÃ¥r du inte att jag blir orolig när du gÃ¥r omkring och suckar och samtidigt inte vill lÃ¥ta mig hjälpa dig?”. Tirandim skämdes. Hon hade varit sÃ¥ fokuserad pÃ¥ sitt problem och sÃ¥ säker pÃ¥ att hon inte hade visat nÃ¥gonting utÃ¥t. Hon undrade hur länge Illmani gÃ¥tt och oroat sig.

”Du har rätt, jag ska berätta”, svarade hon, vilket möttes med ett leende frÃ¥n Illmani. ”Som du vet är det snart sommar.”. Hon väntade pÃ¥ en nickning frÃ¥n Illmani innan hon fortsatte. ”PÃ¥ sommaren är skolan stängd och alla elever Ã¥ker hem och Ã¥terkommer sedan när det börjar bli höst.”
”Men, jag har inget hem att Ã¥ka till och jag har inga andra vänner än du. Jag vet inte vad jag ska göra under sommaren och jag är orolig över att det kommer att bli sÃ¥ ensamt.”

Svaret frÃ¥n Illmani kom lika snabbt som oväntat. ”Men, kom och bo hos mig dÃ¥. Vi har gott om plats och du hade aldrig sett ett slott tidigare. Jag mÃ¥ste frÃ¥ga pappa först, men jag tror inte han säger nej. Om han skulle säga nej sÃ¥ stannar jag här under sommaren, med dig.”

En sten lyftes frÃ¥n Tirandims hjärta och hon kände en stor tacksamhet mot vännen. Hon gick bort till henne och gav henne en stor kram. ”Tack!”, var allt hon kunde fÃ¥ ur sig, men vännen verkade förstÃ¥ ändÃ¥.

Ytterligare ett månvarv gick och bara några få dagar var nu kvar innan sommarens lov var här. Hon satt och jobbade på sin sista inlämningsuppgift innan sommaren. Visserligen hade hon några dagar till att arbeta med den, men hon tyckte att det var lika bra att försöka bli klar med den. Hennes koncentration på uppgiften bröts av en knackning på dörren.

Hon var inte förvånad när det stod en budbärare med ett brev utanför dörren. Illmani brukade få brev ibland och det var ofta brev med kungens officiella sigill. Den här gången var dock brevet adresserat till henne vilket hon inte hade väntat sig. Hon brukade aldrig få brev. Hon sprättade upp sigillet och satte sig sedan att läsa det första brev hon fått i hela sitt liv.

”Unga dam!” inleddes brevet, och hon förstod nästan direkt att brevet var frÃ¥n Risurra. ”Jag har bett min bror hÃ¥lla mig informerad om hur det gÃ¥r för dig och det gläder mig att dina studier verkar gÃ¥ bra. Ännu gladare blev jag dock när jag fick höra att du fÃ¥tt en vän pÃ¥ skolan och att ni verkar trivas tillsammans.”

”Det jag inte vet är om du hittat en sysselsättning för sommarens uppehÃ¥ll. Jag hoppas att du hittat en rolig aktivitet, men du är alltid välkommen att besöka mig i Certdar.”. Tirandim gladdes över de orden. Nu skulle hon visserligen spendera sommaren med Illmani, men det var skönt att veta att hon hade varit välkommen hos Risurra om det hade behövts.

”Du kan alltid be min bror om hjälp med att kontakta mig om det skulle vara nÃ¥gonting. Jag hoppas dessutom fÃ¥ möjligheten att träffa dig nu pÃ¥ vändag. Jag är i Wamecacu eftersom Skaparens högra hand kallat mig till ett möte. Eftersom det är din sista skoldag innan sommaruppehÃ¥llet förstÃ¥r jag att du har mycket att göra, men jag hoppas att vi skulle kunna ta ett dagmÃ¥l tillsammans.”

Ett dagmål med Risurra lät trevligt; hon hade faktiskt hunnit sakna både honom och Mishi, men hon brukade äta dagmålet med Illmani, och tänk om hon skulle bli ledsen? Hon fortsatte läsa brevet.

”Jag har bokat ett av de privata rummen i matsalen, rum nummer fem, och ta gärna med dig din vän pÃ¥ dagmÃ¥let. MÃ¥ Skaparen skydda dig och vägleda dig.”. Brevet avslutades med en snirklig signatur som med viss möda kunde utläsas som ”Risurra”.

Hon la brevet ifrån sig, innan hon läste det en gång till, och sedan ytterligare en gång. Varje gång som Illmani fått brev så hade hon undrats hur det känts, och nu visste hon. Dessutom gladde det henne att Risurra tänkte på henne och hon såg fram mot att träffa honom igen. Det var lite synd att Mishi inte var med dock.

Hennes enda oro var ifall Illmani skulle tacka nej. Skulle hon då ändå träffa Risurra? Hon bestämde sig för att inte oroa sig i onödan utan istället vänta på att Illmani kom tillbaka från sitt ärende. Hon förstod inte hur det kunde ta så lång tid att gå och hämta lite mer bläck men till slut kom Illmani tillbaka.

Även om hon visste att Illmani flera gÃ¥nger fÃ¥tt brev och att vännen antagligen inte tyckte att det här med brev var nÃ¥gonting speciellt sÃ¥ kunde hon inte dölja sin upphetsning när hon visade brevet för vännen. ”Titta! Jag har fÃ¥tt ett brev” sa hon samtidigt som hon viftade med papperet.

Illmani log och ställde precis de rätta frÃ¥gorna; vem som skickat det, om Risurra var prästen som hade hjälpt henne och vad som stod i brevet. SÃ¥ kom dÃ¥ frÃ¥gan som Tirandim varit orolig för att frÃ¥ga. ”Vill du följa med?”

Hon kunde känna fjärilarna i magen. Tänk om Illmani skulle svara nej, men hon nickade och svarade ”Gärna. Är du säker pÃ¥ att han inte vill träffa enbart dig dÃ¥? Jag vill inte tränga mig pÃ¥.” Tirandim svarade att de bÃ¥da var inbjudna och hon var glad att hon slippa välja mellan Risurra och Illmani.

Läs mer

2 thoughts on “Kapitel 23 – ny version

Comments are closed.