Kapitel 24-29

Det här är kapitel 24 till 29 i originalversionen. Däremot är inte kapitel 30 med. Det hänger ihop med två saker:

1. Jag har tagit bort kapitel noll, som detta kapitel kopplade till
2. Från början var tanken att boken skulle sluta här, men det här är ett icke-slut. Det lämnar berättelsen hängande i luften så jag behöver få till ett slut; ett slut som tarvar åtminstone 10 kapitel till.

Kapitel 24

Hade hon inbillat sig? Var det en bit papper från en anteckningsbok som hon hade sett där under pulpeten? Det fanns inget annat sätt att veta än att titta efter, så Ella gick ned på knä och kröp in under pulpeten. Längst in i hörnet såg hon någonting och detta någonting såg ut som ett papper. Åtminstone på det här avståndet.

Hade hon bara varit en halv fotsid längre, eller om hon stått lite annorlunda placerad hade hon antagligen inte sett papperet, intryckt i hörnet som det var. När hon väl lyckats komma åt det och krupit ut igen hade hon damm och smuts över hela klänningen och ingen skulle tro på henne om hon hävdade att hon varit i biblioteket när hon såg ut så här.

Men, det var ett senare bekymmer. Först tänkte hon undersöka det här papperet och med tanke på hur besvärligt det varit att komma åt det hoppades hon att det var någonting viktigt. Ett hopknycklat papper som någon bara slängt skulle vara en besvikelse nu.

Andäktigt vecklade hon ut papperet och la ut det på pulpeten, ovanpå den anteckningsbok som de precis läst i. Det var exakt samma storlek som papperen i anteckningsboken och handstilen såg ut som Tomos. Kunde detta vara den sida som försvunnit ur anteckningsboken? Hon hoppades av hela sitt hjärta att så var fallet innan hon började läsa:

”Besökaren är ett föremål av sådan kraft att det kräver både manliga och kvinnliga magiker för att skapa det. Som tur är tänkte jag inte skapa det utan bara använda det. Mina studier tyder på att flera föremål från den här perioden alla aktiverades genom att väva in tillräckligt mycket jord i dem och när man väl gjort detta svarar föremålet med vad som behövs mer.”

Ella var helt förundrad. Inte bara kunde de skapa magiska föremål vars förmåga vida översteg allt som de kunde skapa idag – även om alla kvinnliga magiker gemensamt försökte skapa magi – utan det var inbyggt en form av lärare som guidade magikern till nästa steg. Hon fortsatte läsa:

”Någonting är fel. Jag skapade en tunn tråd av jord och fick omedelbart ett svar från föremålet, men svaret skiftar. Först kom eld och vatten samtidigt, trots att dessa två element sällan kombineras. Sedan ändrades det till trä och metall, för att sedan ändras tillbaka. Vilka element som föremålet svarar med skiftar hela tiden och jag undrar om föremålet kanske är trasigt.”

”Samtidigt måste jag vara försiktig. Redan när jag vävde in en väldigt tunn tråd av jord kände jag hur någonting – eller någon? – svarade från andra sidan. Detta någonting tog tag i min tråd och försökte dra mig in genom den svarta yta som är dörren in. Eftersom min tråd var svag var det inte tillräckligt för att dra mig in, men jag vågar inte öka styrkan i tråden på det sätt som jag skulle vilja.”

Texten var nu skriven med en mer ojämn handstil. Man kunde fortfarande se att det var Tomo som hade skrivit, men det såg ut som hon varit skärrad eller rädd, och att hennes händer hade skakat medan hon skrivit. På några ställen var bläcket utsmetat och det såg att vara skrivet i hast. Hon kom nu till sista stycket text:

”Jag kan inte ge upp nu. Jag har kommit så långt att jag inte kan backa bara för att jag är rädd. Om du läser detta så har jag misslyckats. Jag skriver detta som en varning för den som är nyfiken nog att leta efter min sista anteckning. När jag är klar kommer jag att riva ut sidan och gömma den så att nästa person som är lika nyfiken som jag kommer att hitta den.”

”Min plan är nu att skapa en så kraftig tråd av jord att det är tillräckligt för att dra mig in i Besökaren. Väl där hoppas jag kunna hitta mina svar och en väg ut igen. Skulle jag misslyckas har jag skickat ett brev till de äldste där jag förklarat vad jag gjort. Jag hoppas att de finner ett skonsamt sätt att berätta för min mor och min syster. Min sista önskan är att de ska kunna förlåta mig om jag misslyckas, men jag måste få veta vad som finns på den plats dit Besökaren leder.”

Ella kunde inte tro sina ögon. Tomo hade alltså själv valt att försöka ta sig in i Besökaren, trots att hon visste att någonting var fel och trots att hon inte hade en aning om hon någonsin skulle kunna ta sig ut. Hon kunde förstå viljan att lära sig mer och hon kunde dela drömmen att återställa magin till dess forna glans. Men detta? Tomo hade inte bara satt sitt eget liv på spel, utan hon var väl medveten om hur hennes mor och syster skulle komma att drabbas.
Tanken på vännen fick henne att återvända från tankarnas värld. Wasa hade läst samma text som hon och för andra gången fann hon vännen gråtandes. Även denna gång var hon den som behövde trösta och hon höll om Wasa länge och hårt innan tårarna tog slut. Wasa stod tyst en stund innan hon med bestämda steg gick bort mot besökaren.

”Wasa! Stopp! Vänta! Vad tänker du göra” hann Ella höra sig själv ropa innan hon förstod vad som var vännens plan. ”Vad ser det ut som?”, svarade Wasa. ”Jag tänker följa efter min syster och rädda henne.”

Ella förstod desperationen hos Wasa och hon kunde sympatisera med hennes vilja att rädda sin syster. Men, om systern inte hade lyckats ta sig ut på alla dessa år; vilken chans hade då någon som inte ens varit novis i ett år? Hon sprang några snabba steg och ställde sig mellan Wasa och Besökaren.

”Flytta på dig”, kom responsen från Wasa på vilket Ella svarade med en skakning på huvudet. När inte ord fungerade försökte Wasa istället flytta på henne med kraft, men även om Wasa var längre än henne så var hon inte starkare. Hon hade dessutom förväntat sig att vännen skulle försöka just detta och var därför förberedd.

Vad hon inte var beredd på var vad som kom näst. Med full kraft landade Wasas handflata i hennes ansikte och kraften i örfilen fick hennes huvud att ringa och även om smärtan snabbt klingade av så ersattes den av en kraftig rodnad och en värme i ansiktet där handflatan landat.

Instinktivt tog hon ett steg bort från Wasa, chockad över att vännen hade slagit henne, vilket gav Wasa chansen att gå fram till Besökaren. Ella kunde se hur hon började leda in jord i Besökaren och med förfäran noterade hon hur Wasa hela tiden ökade styrkan. ”Nej!”, ropade hon och rusade fram till Wasa. Med all sin styrka tog hon tag om Wasa och slet henne bort från Besökaren, vilket bröt flödet av jord in i Besökaren.

För tredje gången på en kort stund höll hon nu om Wasa. Där de första två gångerna varit för att erbjuda tröst var denna gång för att hindra Wasa från att använda Besökaren mer, men också av ren självbevarelsedrift. Örfilen hade gjort ont, och hon tänkte inte ge Wasa någon chans att slå henne igen. Att vara den starkare hade sina fördelar ibland och en lång stund gick medan Wasa försökte ta sig loss samtidigt som hon skrek elaka saker till henne. Hon försökte intala sig att vännen inte menade vad hon sa, men en del av det hon sa var sårande; särskilt när Wasa kallade henne för korkad.

Nu var hon visserligen starkare än Wasa, men hon skulle inte kunna hålla henne hela dagen. Som tur var verkade vännens krafter ta slut innan hennes egna och hon slutade helt att kämpa emot. Hade inte Ella hållit så hårt hade Wasa antagligen sjunkit ihop i en hög på golvet.

Försiktigt sänkte hon ner dem båda, men innan hon släppte taget frågade hon: ”Har du lugnat ner dig nu?”. Hon tolkade vännens snyftning som ett ja och släppte försiktigt taget. De satt där ett bra tag och bara tittade på varandra innan Wasa bad henne om ursäkt för hur illa hon bett sig åt.
Ella kunde fortfarande känna var i ansiktet som Wasas örfil hade landat och hon var inte redo att bara förlåta så där rakt av. Istället blev Wasa tvungen att be om förlåtelse flera gånger. Det kanske var småsint av henne, men hon hade verkligen blivit ledsen av en del av de saker som Wasa sagt, och även om förstod att Wasa varit upprörd så hade det gjort ont i hjärtat. Till slut kände hon dock att vännen verkligen menade sin ursäkt och det var dessutom svårt att vara arg på henne en längre stund.

”Jag förlåter dig”, sa hon och reste sig upp. Frågan var bara vad de skulle göra nu. Att försöka öppna Besökaren var uteslutet efter vad som hade hänt med Tomo och frågan var om de ens vågade undersöka föremålet med magi. Tomo hade lyckats undvika att sugas in i föremålet till dess att hon själv valt det, men hon var en erfaren magiker och både mer kunskap, erfarenhet och styrka i magi än de hade.

För att försöka samla tankarna bestämde hon sig för att fokusera på någonting annat så länge. Förra gången de var här hade hon blivit väldigt fascinerad av ljuskulan och hon bestämde sig för att ägna sig åt den en stund. Den var lika skimrande som förra gången och återigen la hon handen i nedsänkningen formad som en hand. Återigen möttes hennes hand av värme.

Medan hos stod där, med värmen pulserande in i handen, kom hon att tänka på det Tomo skrivit om magiska föremål från den tid som Besökaren kom ifrån. De hade haft en typ av instruktion inbyggt, där man genom att mata in en tråd av jord kunde känna vilka element som behövdes för att aktivera föremålet. Hon undrade om ljuskulan kanske fungerade på samma sätt?

Försiktig började hon skapa en tråd av jord som hon ledde ned i nedsänkningen. Hon kände hur värmen minskade från nedsänkningen, vilket hon tog som ett gott tecken. Hon skapade fler trådar av jord, alla riktade ned i avtrycket och för varje tråd minskade värmen i avtrycket. Dessutom verkade ljuset i kulan gå inåt. Hela kulan hade tidigare skimrat av ett diffust ljus, men nu var det samlat i mitten av kulan och kulan såg nu nästan ut att vara gjord i glas.

Precis när allt ljus var samlat i en liten punkt mitt i kulan och då avtrycket nu kändes nästan svalt så kände hon någonting mer. Värmen hade nu samlat sig i tre punkter i avtrycket och det var en helt annan värme. Det var den nästan brännande värme som hon brukade känna när hon undersökte trådar av eld.

Vad hade hon att förlora på att undersöka vidare? Hon var inte redo att ge sig på Besökaren ännu, så hon kunde lika gärna fortsätta prova sig fram med tittkulan. Eld var inte hennes bästa element, men med en stor ansträngning lyckades hon skapa tre trådar av eld och ledde dessa mot de tre punkter som hon kunde känna. Att hålla igång flera trådar och dessutom av olika element var inte lätt, men på något sätt lyckades han frammana den styrka det krävde och plötsligt hände någonting.

Mitt i glaskulan hade allt ljus samlats till en intensiv punkt av vitt sken, så stark att det hade bländat henne om hon hade tittat direkt på punkten. Punkten krympte nu ihop till ingenting och bara en ögonblinkning senare expandera den ut och fyllde hela glaskulan med en bild.

Instinktivt ryggade hon tillbaka och släppte trådarna. Ett kort ögonblick var hon orolig att hon nu skulle behöva börja om från början, men den bild som kommit fram var fortfarande kvar. Tydligen behövde man inte mata in nya trådar av magi när föremålet väl aktiverats.

Hennes blick fokuserade nu på bilden. Det hon kunde se var ett rum med ett antal hyllor och på dessa hyllor stod olika lådor, lårar och kistor. Rummet verkade mycket större än det rum de var i nu, men det var svårt att avgöra eftersom större delen av bilden upptogs av ett ansikte. Hon tittade nyfiken på pojken som upptog mer än halva bilden. Han såg ut att vara ett eller två år äldre än hon. Två blåa ögon och fräknar som gick ut från näsan ut över kinderna dominerade ett ansikte som i övrigt var ljust men med en ton av rött. Antagligen tålde han inte sol så bra, tänkte hon för sig själv.

”Han är söt. Vem är det?” kom rösten från Wasa som nu stod snett bakom henne. Återigen hade hon inte märkt av världen runt omkring och hon ryckte till när Wasa fick henne att återvända. Hon tyckte sig se att pojken rodnade av Wasas kommentar, men det måste ha varit inbillning. Inte kunde han väl höra dem?

Dessutom kunde hon inte riktigt hålla med om att han var så söt att det behövde kommenteras. Hon kunde se varför en del flickor skulle kunna tycka att han var söt på ett lite busigt sätt, särskilt med det kastanjebruna håret som inte verkade se en kam särskilt ofta. Men hon kunde inte riktigt känna det själv. Om hon skulle beskriva någon som söt skulle hon snarare beskriva någon som såg ut som Wasa. Fast en pojk-version av henne då, la hon till.
Wasa inväntade inget svar från henne utan fortsatte. ”Hur fick du fram bilden så där?”. Ella förklarade hur hon hade gjort och när hon beskrev hur hon hade känt spår av eld i avtrycket la Wasa sin hand på samma ställe. ”Det känns som metall tycker jag”, kom den oväntade kommentaren från Wasa.

”Metall?” tänkte Ella förbryllat. Det hade varit eld när hon haft handen där. Hur kunde det vara metall nu? ”Är du helt säker?” var hon tvungen att fråga. ”Ja, jag är säker. Här! Känn själv.”

Med de orden tog Wasa tag i hennes hand och la den i nedsänkningen. Hon kände en kort tingling av beröringen innan hennes återigen låg placerad i fördjupningen. Hon kände efter, och ja, hon kunde känna närvaron av metall. ”Ska vi prova?” frågade hon Wasa som nickade till svar.

Två markeringar för metall kunde hon känna och hon vävde in två tunna trådar i dem, trådar som hon sedan ökade styrkan på. Ett sprakande ljud hördes innan hon hörde hur någon pratade från glaskulan: ”Hallå! Hör ni mig?”

Först kände hon sig helt stum. De hade lyckats få igång ett föremål som gjorde att de kunde tala med någon på en helt annan plats och även se dem. Eller, kunde de verkligen tala med honom? Kunde han verkligen höra dem?

”Ja. Det gör vi. Vem är du?” frågade hon och la sedan till ”Och var är du?”. Pojken skrattade. ”Hej Ella! Hej Wasa!”. Hon slog förfärat händerna över munnen. Hur kunde han veta vilka de var?
”Mitt namn är Marmat och jag är adept hos magikerna i Zoream. Jag lyckades få igång den här tittkulan innan ni fick igång er, så jag har kunnat tjuvlyssna på er en stund.” Han log spjuveraktigt, tydligen helt utan att skämmas över att han tjuvlyssnat på dem eftersom han erkände det rakt ut så där.

De spenderade en lång stund på att utbyta information innan de båda stängde ned sina föremål; var det tittkula som Marmat hade kallat dem? Och vad var Marmat för konstig typ egentligen? Hon insåg att han faktiskt inte hade avslöjat så mycket om sig själv utan mest ställt frågor hela tiden.

Hon tittade på Wasa som inte hade sagt så mycket under samtalet med Marmat. ”Men, visst var han väl ganska söt?”, frågade Wasa vilket inte var den fråga som Ella hade förväntat sig. ”Om du säger det”, mumlade hon till svar.

”Men, det jag verkligen skulle vilja veta”, fortsatte Ella, ”är varför magikerna här inte använt tittkulan på samma sätt som vi gjort. Vi är bara noviser. De borde kunnat aktivera den utan problem om de velat, men det har de inte gjort. Varför?

”Behöver du verkligen fråga det?” kom frågan från en röst som hon kände igen bakom sig. Förfärat snurrade både hon och Wasa runt och de stod nu ansikte mot ansikte mot Sofyn. ”Hjälp! Hon skulle ju inte vara tillbaka på flera veckor” var det första hon tänkte. ”Vad händer nu? Blir vi utslängda från skolan nu?” var hennes andra tanke.

Kapitel 25

Medan han stod där och nyfiket betraktade flickorna försvann de ur bild till höger. Tydligen fanns det någonting annat som intresserade dem där. De var borta en bra stund och Marmat bestämde sig för att utforska någonting annat så länge.

De lådor som stod i närheten av tittkulan innehöll ingenting intressant vad han kunde se. Det är möjligt att några av de föremål som låg i hade magiska egenskaper, men det såg mer ut som om någon hade slängt ned alla föremål de kunde hitta i ett kök i hopp om att något av dem skulle vara användbart. Han suckade och började fundera på om han skulle återvända till biblioteket istället. Här kom han inte så mycket längre.

Från tittkulan hördes ropet ”Wasa! Stopp! Vänta! Vad tänker du göra” från den flicka som han visste hette Ella. Då måste den söta flickan heta Wasa och han återvände till tittkulan. Han kunde se hur flickorna bråkade och av någon anledning försökte Ella hindra Wasa från att komma fram till Besökaren. Han förstod inte varför hon ville dit dock, och inte heller varför de verkade så oense.

Vad som från början hade sett ut mest som en brottningsmatch – som han gärna hade sett mer av tänkte han för sig själv – övergick snart i våldsamheter. Wasa slog till Ella i ansiktet och baserat på ljudet när handflatan landade, liksom på hur man nu kunde se Wasas handflata i Ellas ansikte måste det ha varit en ordentlig smäll. Han tyckte nästan synd om Ella.
På något sätt verkade Ella till slut få kontroll på situationen och trots att hon var den kortare av de två slutade en längre kamp med att Ella höll Wasa i ett stadigt grepp. Till slut släppte hon greppet och de sjönk både ned till golvet, där Wasa bad om ursäkt. Han blev lite förvånad över hur snabbt Ella förlät Wasa; hade det varit han som blivit slagen så där hade han inte varit lika snabb att förlåta.

Båda återvände nu till tittkulan som de återigen verkade studera. Ellas ansikte var fortfarande flammigt av ansträngning och av örfilen, medan Wasas ögon bar tydliga spår av att ha gråtit. Han tittade fascinerat på medan Ella undersökte någonting.

Plötsligt ryggade hon tillbaka. Någonting som hon hade sett hade fått henne att reagera. Kunde hon ha sett honom? Nej, nog för att det kändes konstigt första gången han såg någon i tittkulan, men han hade inte ryggat tillbaka. Det kunde inte gärna vara det.

”Han är söt. Vem är det?” hörde han Wasa säga genom tittkulan. De måste ha fått fram bild trots allt och kommentaren var antagligen om honom. Det var första gången som en flicka kallade honom söt och han rodnade lätt av kommentaren.

Men, om de kunde se honom kunde de kanske höra honom? ”Hallå! Hör ni mig?” ropade han, men utan att få någon respons. Antagligen hade de bara bild och inte ljud, och utan ljud kunde han inte hjälpa dem att slå på det. Ville han ens hjälpa dem förresten?

Wasa ställde en fråga om hur Ella fått fram bilden och han lyssnade intresserat. Även hon hade använt jord som hon blandade med ett annat element, men där han använt vatten hade hon använt eld. Han undrade om det berodde på att deras tittkula fungerade annorlunda, eller om det hade att göra med att kvinnors och mäns magi skiljde sig åt. Eller fanns det helt enkelt flera sätt att aktivera en tittkula?

Det verkade som om de kommit fram till hur man aktiverar bilden, men inte hur man fick fram ljud. Han lyssnade intresserat medan Wasa tydligen hade upptäckt nästa steg, men återigen var det en skillnad. Där han känt trä hade de känt metall. Han var dock inte förvånad att även detta skiljde sig; om de använde eld istället för vatten verkade det rimligt att använd metall istället för trä. Lite underligt var det dock att den tittkula som stod hos männen använde element som kvinnor oftare var starka i och tvärt om.

Nu borde de dock ha aktiverat ljudet, så han gjorde ett nytt försök. ”Hallå! Hör ni mig?” ropade han ännu en gång. Denna gång verkade de dock höra honom, och han fick ett positivt svar där de frågade om hans namn. Han insåg att medan han hade kunnat lyssna på dem, så hade de inte kunnat lyssna på honom och han visste nu deras namn. Han kände sig pillemarisk när han svarade ”Hej Ella! Hej Wasa!”.

Det gav precis den effekt han hade hoppats på, och han kände nu att han hade ett övertag. Han presenterade sig, men beslöt sig redan från början att inte avslöja allt för mycket om sig själv. Han ville gärna lära sig vad de hade lärt sig om Besökaren, men än så länge tänkte han hålla sina kunskaper för sig själv.
Oftast fick han snabbare – och mer uttömmande svar – från Wasa, även om hon ibland bubblade iväg på helt andra ämnen. Därför valde han att rikta sina frågor till henne och eftersom hon sagt att hon tyckte att han var söt drog han sig inte för att flörta lite grann med henne för att dra ur henne så mycket information som möjligt. Det hade varit svårare om hon varit ful, men nu tyckte han ju att hon var riktigt söt.

Inte bara fick han lära sig om den fälla som verkade finnas i Besökaren just nu, men även att de kvinnliga magikerna verkade undersöka vad som hade hänt med magin och om det gick att återställa. Eller, åtminstone att några av dem gjorde det. Han blev lite imponerad att de hade fortsatt söka svar trots att de riskerade att bli utslängda. När han kommit hit hade han gärna blivit utkastad, men nu kändes det som det värsta straff man skulle kunna råka ut för.

Innan de avslutade samtalet – ingen av dem ville prata allt för länge och därmed riskera upptäckt – bestämde de sig för att försöka prata med varandra igen om en vecka, dvs. nästa nåddag strax efter skymningen.

Han antog att proceduren för att stänga av en tittkula var ungefär samma som när man slår på den, och efter lite provande med jord fick han snabbt fram vilka element som skulle aktiveras i vilken ordning för att slå av. Han blev inte helt förvånad över att eld stängde av tittkulan helt. Antagligen kunde man använda metall för att slå av enbart ljudet, men han såg inte riktigt poängen; han skulle i alla fall stänga av tittkulan helt så att ingen kunde se att någon annan varit här. Nöjd med sig själv vände han om för att återvända till sitt rum.
Bara för att snubbla till och nästan ramla omkull när han såg Sythen som stod där med armarna i kors en bit bort; antagligen precis utanför synfältet från tittkulan. ”Hur länge har han stått där?” var hans första tanke och ”Hur kommer de att straffa mig nu?” var den andra.

”Jag förstod nästan att det var du som smugit omkring här de senaste veckorna. Du var osedvanligt vetgirig under våra lektioner och jag kunde se hur det nästan brann i ögonen på dig när du frågade om magiska vapen.” kom den oväntade kommentaren från Sythen.

”Vi behöver diskutera att du smyger omkring på ställen där du inte borde vara”, Marmat kände hur magen knöt sig, ”men först har du antagligen en massa frågor. Den där fåntratten Hairal brukar alltid köra med tre; tre regler, tre frågor; tre bla-bla; så du ska få tre frågor först. När du väl ställt tre frågor får du inte fråga mer innan jag är klar och du besvarat mina frågor. Har du förstått?”

Vad menade Sythen med att kalla Hairal för fåntratt? Han hade trott att alla respekterade Hairal och han verkade vara den som bestämde över skolan. Han var dock inte beredd att slösa en av sina tre frågor på det, så han nickade för att visa att han förstått medan han funderade på vad som borde vara hans första fråga.

”Hur kommer det sig”, inledde han, ”att tittkulan aldrig haft ljud när jag kommit ner och använt den. Det är ju inte så svårt att slå på ljudet.” Det var den fråga som kändes mest aktuell; om nu han som enkel adept kunde slå på ljudet borde väl en erfaren magiker som Sythen inte ha några problem alls?
”Egentligen tror jag att du vet svaret”, kom svaret från Sythen, ”men om du väljer att lägga en av dina tre frågor på detta så ska du få ett utförligt svar.”

”När magin förändrades för femhundra år sedan så försvagades vår, männens, magi. Dessutom förändrades vår magi så att den delvis blev tvärtom. Det innebär att ett föremål som tidigare aktiverades med eld och metall nu istället aktiveras med vatten och trä, om du är man.”

Så långt verkade svaret rimligt, och det förklarade varför kvinnorna aktiverat sin tittkula på ett helt annorlunda sätt än han gjort. Men det, besvarade inte frågan och han väntade på fortsättningen.

”Det är dock inte det enda problemet. Inte bara är det elementen som är vända för oss, utan för många föremål är även effekten omvänd. Ett vapen som tidigare slungat ut eld vände nu istället elden inåt och tände eld på magikern. Även mer vanliga magiska föremål började bära sig konstigt åt. Ett föremål som användes för att läka blödande sår kunde fortfarande läka såren, men de dök nu istället upp på magikern som använde föremålet.”

”Resultatet blev att vi inte visste vilka föremål som fortfarande gick att använda, så alla placerades här i arkivet som du står i nu. Ibland är någon modig, eller dumdristig, och provar sig fram och vi får då ytterligare ett föremål som kan användas. När magigillet splittrades tog de manliga magikerna även med sig flera av de föremål som fanns i Sadalino, eftersom man inte ville att kvinnorna skulle kunna använda dem mot oss.”

”Men, varför sägs ingenting om detta när vi går igenom magisk historia?”, slank frågan ur Marmat. ”Är du säker på att du vill lägga din andra fråga på detta?”, svarade Sythen med ett bekymrat uttryck i ansiktet som antydde att det var en korkad fråga. Och det var det ju; det kunde han räkna ut själv. Han skakade på huvudet och därmed hade han fortfarande två frågor kvar.

”Vad kommer att hända med mig, nu när jag blivit upptäckt?” frågade han. Han ville egentligen inte slösa bort en fråga på någonting så trivialt, men frågan låg och gnagde och han behövde ett svar.

”Det beror på”, var det korta svaret från Sythen. ”Efter att jag ställt mina frågor kommer jag att ge dig ett erbjudande. Om du tackar ja till det kan du fortsätta komma hit. Om du tackar nej blir jag tvungen att döda dig.”

Marmat kände hur isklumpen i magen återvände. Döda mig? Han hade trott att det värsta som skulle kunna hända hade varit att han blivit utslängd från skolan, inte att de skulle döda honom. Han blev alldeles blek och var tvungen att använda all sin viljestyrka för att inte sjunka ihop på golvet.

”Du har en fråga kvar”, fortsatte Sythen. ”Använd den väl.” Marmat funderade länge och väl; det fanns så mycket han ville fråga om. Men, till slut bestämde han sig. Han hade gett sig in här för att söka på svar om Besökaren och skulle han dö ville han åtminstone ha svar på den frågan.

”Vad är kopplingen mellan Besökaren och Omställaren, och har vi en fungerande sådan här?” frågade han.
”Nu tycker jag nog att du fuskar genom att ställa två frågor i en”, svarade Sythen, ”Men eftersom du slösade bort din andra fråga så ska jag svara.

”Vi har inte hela historian, en del förlorades i samband med splittringen, men det vi pusslat ihop är att en manlig magiker – rådets dåvarande högste mästare – använde Omställaren för att förändra magin. Han ledde in männens magi i en annan värld, genom att ta med sig Omställaren dit via Besökaren. Hans plan var att leda om magin så att bara han kunde använda den.”

”Det skulle ge honom obegränsad makt och obegränsad tillgång till magi. Genom att använda magin inne i den värld som Besökaren leder till – där tiden nästan står still – skulle han kunna leva i tusentals år och bli den mest kraftfulla magiker och människa som någonsin levat. Han skulle bli en levande gud och alla andra gudar, även den så kallade Skaparen, skulle försvinna för alltid.”

”Samtidigt skulle magin kraftigt försvagas – eller kanske försvinna helt – för alla andra magiker, och särskilt då manliga magiker. Eftersom det enbart var män som ägnade sig åt magi som vapen skulle ingen kunna stoppa honom.”

”Han misslyckades, som tur är. Annars skulle vi inte ha den här diskussionen nu. Hans misslyckande gjorde att både han och Omställaren fastnade i den världen, och samtidigt förändrades männens magi. Vi kan inte längre använda de magiska föremål som finns. Vi är mycket svagare i magi och vi kan inte längre låta var magi samarbeta med kvinnornas magi.”

”Det gör att magiska föremål som behöver fyllas på med kraft ibland – exempelvis reseportalerna – fungerar sämre och sämre ju längre tid som går. För att återställa vår magi till hur den fungerade förr behöver vi komma åt Omställaren, och för att komma åt Omställaren behöver vi använda Besökaren.”

”Tyvärr”, fortsatte Sythen, ”har vi ingen Besökare här. Om en sådan hade funnits hade vi försökt använda den, trots riskerna. Det är därför vi studerat kvinnornas magigille, för att se vad de gör med sin Besökare.”

”Men”, frågade Marmat. ”Varför berättar du allt detta för mig?”. Svaret från Sythen kom som ett piskrapp. ”Du fick tre frågor och du har använt alla tre. Om du inte kan hålla tyst tills jag säger att du får ställa frågor igen blir jag tvungen att stänga din mun med magi. Jag har fått höra att det är väldigt smärtsamt.”

”Har du förstått?”, fortsatte Sythen i röst som var kall och befallande och han kände inte att han hade något annat val än att nicka bifall. ”Bra! Följ mig”, sa Sythen samtidigt som han började gå längre in i rummet. Marmat hade inget alternativ annat än att följa efter. Visserligen skulle han antagligen kunna fly upp om han sprang allt han orkade, men han skulle inte bli förvånad som Sythen kunde stoppa honom med magi.

De gick förbi ett antal arbetsbänkar, där varje bänk var samma sak. Bredvid bänken stod ett antal lådor och på varje bänk låg två eller tre föremål. Ibland stannade Sythen och pekade ut vissa föremål.
”Det där”, sa han och pekade på vad som såg ut som ett träningssvärd i trä, ”är en eldsflamma. När man aktiverar det börjar klingan brinna med en magisk eld. Man kan öka flammans storlek och styrka med magi och till och med slunga iväg eld från svärdet. Det var ett vanligt vapen hos våra magiska krigare och användes ofta när man stred mot en mindre grupp fiender.”

Marmat lyssnade fascinerat och de gick förbi många olika vapen; en del svaga och en del oerhört kraftfulla; en del för närstrid och en del som kunde slå ut hela arméer. Hans fascination för magiska vapen ökade ju fler vapen som Sythen visade. Till slut stannade de framför en stol som såg ut att vara gjord av vatten. Den pulserade och ljuset speglades i den på ett sätt som bara vatten kan göra.

”Sätt dig” sa Sythen och pekade på stolen. Marmat kände att han inte hade så mycket val. Han hade förväntat sig att bli blöt, men stolen kändes snarare sval och hård; mer som is än vatten. När han tittade på armstöden såg det dock fortfarande mer ut som vatten än som is.

”Redan innan magigillet splittrades så hade det funnits konflikter inom gillet om hur magin skulle användas. En av de grupper som fanns var Tjänarna och det var den grupp som fokuserade sig på strid och magiska vapen. Ursprungligen tjänade de rådet och drog till strid där det behövdes för att skydda gillet.”

”När kungamakten använde förändringen av magin för att ta kontroll över landet splittrades gillet. De kvinnliga magikerna sökte fred och accepterade kungens överhöghet.”
”De manliga magikerna i det som då var rådet vägrade och drog istället till strid och i striden användes Tjänarna. Det var de som var tränade i strid med magi. Det var de som först upptäckte när våra vapen slutade fungera. Även om vi kunde nå en form av fred som gör att vi kontrollerar södra delen av landet dog de flesta av Tjänarna i strider och bara en liten spillra av vår magiska armé var nu kvar.”

”För att förhindra att samma sak skulle hända igen skapades gruppen Värnarna. Vår uppgift är att bevara kunskapen om magiska vapen och att använda magi för strid. Vår uppgift är också att ta kontroll över gillet den dag då magin återställs. Gillet behöver styras av de som är beredda att dö för gillets överlevnad.”

”Vårt mål är dessutom att återta kontrollen över hela landet, så att magiker återigen styr landet. Manliga magiker, och enbart manliga magiker skolade i stridskonst borde styra över alla magiker – kvinnor som män – och över alla invånare i riket.”

”Vi är en liten grupp och ända sedan splittringen har vi vakat över den kunskap som överlevde splittringen, liksom de magiska föremål som finns lagrade här. Resten av gillet, däribland rådets högste mästare Hairal, vet ingenting om detta, eller om de hemliga lokaler som finns här under jorden. Vissa av dem känner till den övre våningen och biblioteket, men inte den del vi är i nu.”

”Du har talang, och du verkar ha rätt fokus på magin. Jag erbjuder dig att gå med i Värnarna. Vad är ditt svar?”

Kapitel 26

De följande månvarven var den bästa tiden i Tirandims liv och hon skulle alltid tänka tillbaka på den här tiden med värme. På dagarna fick hon utbildning, både i vad Skaparen och Skaparens kyrka stod för, men hon fick även stödundervisning i att läsa, skriva, landets geografi och historia, och allt annat som hon hade missat när hon inte längre fick delta i byskolans undervisning.

På kvällarna fick hon hjälp av Illmani med sina läxor och de satt ofta uppe på kvällarna och pratade. De hade flera gånger busat med de andra eleverna – och en del av lärarna – genom att låta Tirandim klä sig i någon av Illmanis klänningar och låtsas som att hon var Illmani. De var så pass lika att de flesta trodde att hon var Illmani och sedan hade de inte trott sina ögon när den riktiga Illmani dykt upp genom en dörr och det helt plötsligt funnits två av dem.

Det enda som sänkte Tirandims humör var att de snart skulle få sommarledigt. Under de två varmaste månvarven på året brukade skolan hålla stängt och eleverna brukade då åka hem, många av dem för att hjälpa till med jordbruket hemma. Men, Tirandim hade inget hem att åka till och hon visste inte vad hon skulle göra.

Hon hade träffat Mishi en gång sedan hon kom hit och det var för att säga farväl. Mishi hade fått i uppgift att sprida Skaparens ord i en by i den norra delen av landet och hon skulle inte komma tillbaka till Wamecacu på många månvarv.
Hon undrade om hon kanske kunde skriva till Risurra, kanske skulle hon kunna hälsa på honom under ledigheten? Dock visste hon inte hur hon skulle få iväg ett brev till honom och hon var dessutom lite orolig för att han skulle säga nej.

En kväll när de satt med sina läxor kom en fråga från Illmani som hon inte var beredd på. ”Är vi inte vänner längre?”. Hon förstod inte varför vännen frågade. Självklart var de vänner, vilket var vad hon också svarade.

”Om vi är vänner”, fortsatte Illmani, ”varför vill du då inte säga vad som bekymrar dig?”. Frågan kändes som om den kom från ingenstans. Tirandim var säker på att hon hade dolt sina bekymmer och hon ville inte bekymra Illmani med ett så enkelt problem. Hon försökte vifta undan frågan med ett ”Det är ingenting.”

”Jag ser ju att någonting bekymrar dig”, svarade Illmani. ”Varför vill du inte säga vad det är? Förstår du inte att jag blir orolig när du går omkring och suckar och samtidigt inte vill låta mig hjälpa dig?”. Tirandim skämdes. Hon hade varit så fokuserad på sitt problem och så säker på att hon inte hade visat någonting utåt. Hon undrade hur länge Illmani gått och oroat sig.

”Du har rätt, jag ska berätta”, svarade hon, vilket möttes med ett leende från Illmani. ”Som du vet är det snart sommar.”. Hon väntade på en nickning från Illmani innan hon fortsatte. ”På sommaren är skolan stängd och alla elever åker hem och återkommer sedan när det börjar bli höst.”
”Men, jag har inget hem att åka till och jag har inga andra vänner än du. Jag vet inte vad jag ska göra under sommaren och jag är orolig över att det kommer att bli så ensamt.”

Svaret från Illmani kom lika snabbt som oväntat. ”Men, kom och bo hos mig då. Vi har gott om plats och du hade aldrig sett ett slott tidigare. Jag måste fråga pappa först, men jag tror inte han säger nej. Om han skulle säga nej så stannar jag här under sommaren, med dig.”

En sten lyftes från Tirandims hjärta och hon kände en stor tacksamhet mot vännen. Hon gick bort till henne och gav henne en stor kram. ”Tack!”, var allt hon kunde få ur sig, men vännen verkade förstå ändå.

Ytterligare ett månvarv gick och bara några få dagar var nu kvar innan sommarens lov var här. Hon satt och jobbade på sin sista inlämningsuppgift innan sommaren. Visserligen hade hon några dagar till att arbeta med den, men hon tyckte att det var lika bra att försöka bli klar med den. Hennes koncentration på uppgiften bröts av en knackning på dörren.

Hon var inte förvånad när det stod en budbärare med ett brev utanför dörren. Illmani brukade få brev ibland och det var ofta brev med kungens officiella sigill. Den här gången var dock brevet adresserat till henne vilket hon inte hade väntat sig. Hon brukade aldrig få brev. Hon sprättade upp sigillet och satte sig sedan att läsa det första brev hon fått i hela sitt liv.

”Unga dam!” inleddes brevet, och hon förstod nästan direkt att brevet var från Risurra. ”Jag har bett min bror hålla mig informerad om hur det går för dig och det gläder mig att dina studier verkar gå bra. Ännu gladare blev jag dock när jag fick höra att du fått en vän på skolan och att ni verkar trivas tillsammans.”

”Det jag inte vet är om du hittat en sysselsättning för sommarens uppehåll. Jag hoppas att du hittat en rolig aktivitet, men du är alltid välkommen att besöka mig i Certdar.”. Tirandim gladdes över de orden. Nu skulle hon visserligen spendera sommaren med Illmani, men det var skönt att veta att hon hade varit välkommen hos Risurra om det hade behövts.

”Du kan alltid be min bror om hjälp med att kontakta mig om det skulle vara någonting. Jag hoppas dessutom få möjligheten att träffa dig nu på vändag. Jag är i Wamecacu eftersom Skaparens högra hand kallat mig till ett möte. Eftersom det är din sista skoldag innan sommaruppehållet förstår jag att du har mycket att göra, men jag hoppas att vi skulle kunna ta ett dagmål tillsammans.”

Ett dagmål med Risurra lät trevligt; hon hade faktiskt hunnit sakna både honom och Mishi, men hon brukade äta dagmålet med Illmani, och tänk om hon skulle bli ledsen? Hon fortsatte läsa brevet.

”Jag har bokat ett av de privata rummen i matsalen, rum nummer fem, och ta gärna med dig din vän på dagmålet. Må Skaparen skydda dig och vägleda dig.”. Brevet avslutades med en snirklig signatur som med viss möda kunde utläsas som ”Risurra”.
Hon la brevet ifrån sig, innan hon läste det en gång till, och sedan ytterligare en gång. Det var första gången i sitt liv som hon fick ett brev, och hon hade flera gånger undrat hur det hade känts. Dessutom gladde det henne att Risurra tänkte på henne och hon såg fram mot att träffa honom igen. Det var lite synd att Mishi inte var med dock.

Hennes enda oro var ifall Illmani skulle tacka nej. Skulle hon då ändå träffa Risurra? Hon bestämde sig för att inte oroa sig i onödan utan istället vänta på att Illmani kom tillbaka från sitt ärende. Hon förstod inte hur det kunde ta så lång tid att gå och hämta lite mer bläck och det kändes som om tiden kröp fram, men till slut kom Illmani tillbaka.

Även om hon visste att Illmani flera gånger fått brev och att vännen antagligen inte tyckte att det här med brev var någonting speciellt så kunde hon inte dölja sin upphetsning när hon visade brevet för vännen. ”Titta! Jag har fått ett brev” sa hon samtidigt som hon viftade med papperet.

Illmani log och ställde precis de rätta frågorna; vem som skickat det, om Risurra var prästen som hade hjälpt henne och vad som stod i brevet. Så kom då frågan som Tirandim varit orolig för att fråga. ”Vill du följa med?”

Hon kunde känna fjärilarna i magen. Tänk om Illmani skulle svara nej, men hon nickade och svarade ”Gärna. Är du säker på att han inte vill träffa enbart dig då? Jag vill inte tränga mig på.” Tirandim svarade att de båda var inbjudna och hon var glad att hon slippa välja mellan Risurra och Illmani.

Några dagar senare var det så dags för mötet med Risurra. Tirandim hade haft viss beslutsvånda inför denna. Å ena sidan hade Illmani erbjudit henne att få låna en klänning och hon ville gärna klä sig extra fint inför mötet med Risurra. Å andra sidan ville hon inte att Risurra skulle tro att hon blivit mallig och för fin för den klänning som hon fick i Certdar.

Illmani hade dock löst hennes dilemma upptäckte hon när hon skulle plocka fram kläder från sin kista. Inga av hennes kläder fanns nämligen där och på en fråga från Tirandim svarade hon oskyldigt ”Dina kläder var så smutsiga, så jag skickade ned dem på tvätt igår kväll. Kan du inte låna en klänning av mig så länge?”

Det löste onekligen problemet med hennes beslutsångest, men hon var ganska säker på att Illmani gjort det med flit så att hon skulle vara tvungen att ta på sig en finare klänning idag. Hon kunde inte vara arg på vännen dock; hon visste att hon inte hade gjort det för att vara elak och hon lånade gärna kläder av henne. De var både vackrare och bekvämare än de två klänningar hon själv hade.

För Tirandim var det första gången som hon skulle äta en måltid i något av de privata rummen i matsalen. De brukade oftast användas av en del lärare och när skolan hade gäster, men eleverna brukade aldrig vara inbjudna till dessa. Hon visste dock vart de låg, liksom att varje sådant privat rum hade en siffra. Att hitta rum nummer fem var inte särskilt svårt och hon knackade på dörren.

Från andra sidan dörren hördes en röst som hon direkt kände igen som Risurras som ropade ”Kom in”. Rummet var runt till formen och i mitten fanns ett runt bord som rymde fyra personer. Risurra satt vid den bortre delen av rummet, med ryggen mot väggen och när såg dem komma in reste han sig och gav dem båda varsitt leende.

”Det var värst vad ni är lika varandra”, kom kommentaren från Risurra. ”Man skulle nästan kunna tro att ni är systrar. Men, kom in, slå er ned”. Han gjorde en handrörelse mot två lediga stolar och de satte sig ned. En kort stund senare kom deras mat in på varsin bricka. Det brukade inte vara något fel på den mat som serverades på skolan, men det var väldigt traditionell mat och utan någonting speciellt med den.

Det här dagmålet skiljde sig en hel del från den vanliga maten då det var både förrätt, huvudrätt och efterrätt och alla tre rätterna var oerhört delikata. Det kändes som en festmåltid. Tirandim lät sig väl smaka och medan de åt småpratade Risurra både med henne och med Illmani.

När maten väl var slut lutade sig Risurra framåt och tittade noggrant på Illmani, men hans fråga riktade sig till dem båda. ”Ursäkta en gammal man, men är inte du kungens yngsta dotter?”. Både Tirandim och Illmani nickade. För första gången smög sig en trötthet in i Risurras ansikte och han såg för ovanlighetens skull ut att vara gammal.

”Det förändrar saken”, sa han utan att rikta sig till någon av dem. Han verkade snarast vända kommentaren till sig själv. ”Förändrar vad?” undrade Tirandim
Risurras blick vilade nu återigen på Tirandim. ”Unga fröken är observant, och jag försade mig tydligen. Jag kan inte avslöja vad jag menade, eftersom det skulle innebära en fara för både dig och din vän, och det vill jag inte utsätta dig för. Det jag kan säga är att jag blivit ombedd att lösa ett problem, och den lösning som jag hade tänkt mig är inte längre tillgänglig. Jag får försöka hitta en annan lösning.”

Tirandim tyckte inte att Risurras svar var något svar alls. Vad för problem? Vilken lösning? Och varför skulle hon vara i fara om Risurra gav ett svar som inte var kryptiskt? Både tonen i hans röst och blicken i hans ögon avslöjade dock en sak; det här var inte frågor som hon borde ställa och hon skulle inte få svar om hon ställde dem. Hon beslutade sig för att inte fråga vidare. Inte just nu i alla fall.

”I vilket fall”, fortsatte Risurra, ”så var det trevligt att träffa dig och jag är glad att du fått en god vän i Illmani. Hon verkar vara precis vad du behövde efter det som hänt. Jag måste återvända till mina plikter, så jag är rädd att den här pratstunden är över.”

Han sköt tillbaka stolen och reste sig. ”Innan jag går skulle jag gärna få en kort stund i enrum med Tirandim. Jag ber om ursäkt för att jag är oförskämd, men skulle du”, Risurra vände sig nu mot Illmani, ”kunna vänta utanför dörren kort stund?”. Illmani nickade och lämnade rummet.

”Så. Innan jag går vill jag dels säga hur glad jag är att du verkar trivas här och Illmani verkar vara en trevlig flicka.” Tirandim nickade och Risurra fortsatte.

”Jag vill gärna ge dig ett råd. Det kan verka konstigt nu, och du väljer själv om du vill följa det, men fundera på rådet tills du får en chans att använda det. När vintern kommer så har du studerat tillräckligt länge i Skaparens kyrka för att välja väg på dina studier. Innan dess kommer fem olika alternativ att presenteras för vilken väg du ska välja.”

Att de skulle välja väg år två visste Tirandim redan. Det hade nämnts vid flera tillfällen. Alternativen hade inte presenterats i detalj, men Tirandim lutade redan nu åt att välja alternativet som vandrande präst, dvs. att följa i Mishis fotspår. Hon försökte bryta in och säga just detta; att hon redan bestämt sig för att följa den väg som hon antog att Risurra tänkte föreslå, men han höll upp handen och hon tystnade.

”Det finns ett sjätte alternativ. Ett alternativ som aldrig nämns, aldrig förklaras, och som man enbart kan välja om man redan innan valet känner till att det finns. När tiden kommer och du ska skriva ner ditt val så vill jag att du skriver problemlösare på den lapp där du gör ditt val.”

Tirandim kände sig förbryllad. Ingen hade nämnt någonting om problemlösare, eller att det skulle finnas ytterligare ett val. Och varför hade Risurra valt att avslöja detta för just henne? Det kändes nästan som om han skämtade med henne, men han hade alltid varit ärlig och rak mot henne tidigare, så hon trodde inte att han skämtade med henne.

”Varför”, frågade hon, ”berättar du det här för mig? Och varför tycker du att jag ska välja det här alternativet?”. Ville hon verkligen ha ett svar på den frågan?
”Jag berättar det för att jag vill att du ska fundera på det, för att jag tror att du skulle vara verkligen duktig som problemlösare. Men, framförallt nämner jag det för att du måste göra ett val och även om rollen som problemlösare är svår och jobbig så är det den bästa vägen om du vill ha en möjlighet att söka hämnd på magikerna.”

”Mer än så kan jag inte säga”, fortsatte han. ”Inte om jag ska kunna hålla ett löfte som jag tidigare avgett och jag bryter inte ett löfte om jag inte är tvungen. Skulle jag någon gång vara tvungen att bryta ett löfte så vore det med tungt hjärta och som en sista utväg. Så är dock inte fallet nu.”

Efter det tog Risurra adjö, men lämnade henne med ett löfte om att skriva regelbundet till henne. Hon stod kvar i rummet i sina egna tankar till dess att Illmani stack in huvudet och frågade om hon skulle stå där hela dagen.

Senare på kvällen valde Tirandim att avslöja konversationen för Illmani. Risurra hade aldrig sagt att hon inte fick avslöja vad han hade sagt och även om hon inte tänkte berätta det för någon mer ville hon inte ha några fler hemligheter för Illmani. Det räckte med att hon aldrig hade berättat att hennes pappa var magiker och vad som hade hänt med hennes syster och mor.

De diskuterade vad Risurra hade sagt och även om de inte kunde förstå vad en problemlösare gjorde bestämde de sig båda för att välja den vägen när valmöjligheten kom.

Kapitel 27

Varken Ella eller Wasa lyckades få ur sig ett svar på Sofyns fråga. Det närmaste de kom var ett ljud som lät mer som ”Eeep” än någonting annat. Det kändes som en evighet innan Sofyn bröt tystnaden.

”Jag förstod nästan att det var Wasa som smög omkring här nere, men jag hade nog räknat med att hon skulle vara ensam. Inte att du skulle vara här också.” Sofyn tittade på Ella när hon sa det sistnämnda.

”Eftersom jag misstänkte Wasa valde jag att ljuga för klassen och säga att jag skulle vara borta några veckor, för att istället återvända tidigare. Jag hade hjälp av Lyali som höll ett öga på er och idag tog jag er tydligen på bar gärning.”

”Jag skulle ha önskat”, fortsatte Sofyn i en strängare ton, ”att ni inte hade avslöjat så mycket för pojken som ni pratade med. Vi kan aldrig vara säkra på vilka planer de manliga magikerna har och det är bättre ju mindre de vet om vad vi sysslar med här. Detta är dock inte en diskussion som vi bör ha här. Ni vet vilket mitt rum är, eller hur?”.

Båda nickade sitt svar, glada över att inte behöva säga någonting. ”Bra”, fortsatte Sofyn, ”då ses vi där senare ikväll. Även om jag är besviken på er båda så lovar jag att inte skälla allt för mycket. Om ni sköter er och besvarar mina frågor kanske jag till och med bjuder på te.”

Med de orden vände Sofyn på klacken och lämnade dem båda i rummet. De stod där en stund och tittade på varandra, men utan att behöva prata med varandra kom de överens om att anta Sofyns erbjudande och de återvände – med stor försiktighet – till biblioteket och därifrån var det inte många fullsteg till Sofyns rum.

Eftersom Sofyn tillhörde lärarna på skolan var hon en av de magiker som bodde stadigvarande i huvudtornet och hon hade därför ett eget rum. Väldigt få av hennes elever hade dock sett insidan av rummet eftersom hon enbart bjöd in elever vid två tillfällen; för ett avslutningssamtal när de var klara med sina studier och vid de få tillfällen då hon behövde bestraffa en elev.

Hittills hade ingen i klassen blivit uppkallad till Sofyns rum, men Ella kände att med tanke på hur pass allvarligt de brutit mot reglerna var det ett kraftfullt straff som väntade. Om de ”bara” blev utslängda från skolan hade de antagligen kommit billigt undan.

Det var därför med tunga steg som hon gick stegen mot Sofyns rum. Hon och Wasa tog stegen i tystnad; både oförmögna att hitta tröstande eller lugnande ord. De sökta varandras händer och det gav en viss kraft som gjorde att de till slut kom fram till Sofyns dörr.

Både hon och Wasa stod nu framför dörren, men hon kunde inte förmå sig själv att knacka. Det kändes så slutgiltigt att knacka på dörren; innan dess var hon en novis på magiskolan och efter dess skulle hon vara en före detta novis, ett misslyckande som blivit utslängd från skolan.

Hur länge hade de stått där? Ella var osäker, men plötsligt hördes en röst från andra sidan dörren. ”Tänker ni knacka på dörren någon gång eller tänkte ni stå där hela natten?”

Orden fick henne att komma ur den obeslutsamhet som hon fastnat i och hon svalde en klump i halsen innan hon knackade på. Dörren öppnades av Sofyn som bad dem att komma in.

Sofyns rum kändes ovanligt vanligt. Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat, men en magiker borde väl åtminstone ha lite magiska föremål liggande och kanske en uppslagen bok som handlade om magi? Ingenting sådant fanns här, utan rummet hade fem stolar som stod i en cirkel runt ett runt träbord. På bordet stod en kanna med te och tre koppar och i två av stolarna låg det katter och sov; den ena vit och den andra svart.

I övrigt fanns det två bokhyllor i rummet, där den ena hade ett antal böcker och den andra hade olika typer av prydnadsföremål. Förutom ytterdörren fanns ytterligare två dörrar; den ena var öppen och ledde in i vad som såg ut som ett kök. Den andra dörren var stängd, men eftersom det inte fanns någon säng i det här rummet antog Ella att det var dörren till sovrummet.

Sofyn satte sig i en av stolarna och signalerade till Ella och Wasa att slå sig ned i de två lediga stolarna. Utan att fråga om de ville ha te hällde Sofyn upp i alla tre kopparna och hon sörplade försiktigt på sin egen kopp innan hon tog till orda.

”Innan vi diskuterar att ni brutit mot reglerna och hur allvarliga problem ni försatt er själva i”, Ella svalde ytterligare en klump i halsen, ”ska jag besvara den fråga som du ställde tidigare och som jag tror att ni egentligen vet svaret på. Anledningen till att ingen experimenterat med glaskulan …”

Här avbröt Ella henne med att korrigera det Sofyn sagt: ”Tittkulan menar du. Den kallas för tittkulan”. Sofyns ansikte stelnade till och hennes röst blev alldeles kall, någonting som Ella hade lärt sig betydde att hon var arg; de hade bara sett det på en lektion när hon hade märkt att några elever retade en av flickorna i klassen för att hon inte riktigt hängde med på lektionerna.

”Unga dam”, kom det iskalla svaret från Sofyn och Ella insåg att hon just försämrat sitt läge ännu mer. ”Tycker du verkligen att du är i en sådan position att du kan sitta och rätta din lärare?”

Att hon alltid skulle prata utan att tänka; hon älskade att vara den som visste mest eller bäst, men hon måste verkligen lära sig att inte alla uppskattade när hon rättade dem. Förskräckt skakade hon på huvudet och lovade sig själv att inte säga någonting mer om hon inte fick en direkt.

Sofyns röst var fortfarande kallare än tidigare, men det var inte riktigt samma iskyla som tidigare. ”Utmärkt. Som jag sa; anledningen till att ingen experimenterat med glaskulan är av samma skäl som att ingen före Tomo gjorde experiment med Besökaren. Det är helt enkelt väldigt farligt.”

”När magigillet splittrades för 500 år sedan tog männen med sig många av de magiska föremål som fanns här. En del av dem lyckades vi rädda undan, men många av de böcker som beskrev dessa föremål tog de med sig, och av de böcker som blev kvar var det många som förstördes. Några år senare utbröt en brand på ett mystiskt vis i biblioteket, i just den avdelning som hade böcker om magiska föremål och sedan dess har vi haft väldigt begränsad kunskap om magiska föremål.”

”En del av de föremål som fanns kvar var sådana som användes ofta, och då fanns det magiker kvar som kunde skriva ned hur de fungerade, men varken Besökaren eller glaskulan fanns med bland de föremål som beskrevs. Under de första femtio åren efter splittringen gjordes flera försök att utforska de föremål som vi inte kände till, men efter flera olyckar beslutade rådet att förbjuda all forskning på dessa föremål.”

”Det finns helt enkelt en gräns för hur många magiker som kan dö – eller få allvarliga skador – innan någonting bedöms som för farligt. Rådet samlade ihop alla magiska föremål, och alla böcker som på något sätt handlade om dessa och samlade dem i östra tornet. Det tornet stängdes av och det beslutades att ingen skulle få gå in där.”

”Man ville dock inte glömma bort vad som fanns där, och varför det hade gömts undan. Ansvaret för att skydda och bevara den kunskapen föll på en grupp som kallas anmödrarna och det är en grupp som funnits ända sedan magigillet bildades för flera tusen år sedan.”

”Innan gillet bildades fanns det fortfarande magiker, men de arbetade i ensamhet eller i smågrupper. Fem kvinnor och fyra män som lärt känna varandra gick samman och skapade det som blev grunden för magigillet. För att minnas vår historia skapades två grupper; anmödrarna och anfäderna. Deras uppgift var att bevara gillets historia och syfte; att hjälpa, att skydda och att bevara.”

”Allt eftersom åren gick växte gillet och rådet infördes för att styra gillet. Männen ansåg att anfäderna spelat ut sin roll och att historien kunde bevaras genom rådet, men anmödrarna beslutade sig för att fortsätta som grupp och ända sedan dess har det alltid funnits en liten grupp kvinnliga magiker som i hemlighet försökt bevara vår historia och kunskapen om de faror som gillet utsatts för sedan det skapades.”

”Jag är en av dessa och även Tomo var en av oss. En anledning till att just jag blev er lärare var för att kunna hålla ett öga på Wasa. Vår förhoppning var att när ni väl var klara med er utbildning så skulle vi kunna bjuda in henne, men ert agerande har tvingat oss att agera mycket snarare än vi velat.”

Ella undrade varför Sofyn valt att berätta allt detta för dem. Var hon inte rädd att de skulle avslöja allt det hon berättat för dem nu? Eller var det ett test för att se hur de skulle hantera den här informationen? Hennes hjärna gick på högvarv medan hon försökte få rätsida på situationen. Hon försökte desperat hitta ett sätt att slippa bli utslängd från magiskolan.

”Förstår ni hur allvarligt ert regelbrott är?”, frågade Sofyn och både hon och Wasa nickade dystert sina svar. ”Och ni vet vad straffet är för att ge sig in i östra tornet?”. Återigen nickade de till svar. ”Även om jag uppskattar att du slutat säga emot mig”, sa Sofyn och riktade sig mot Ella som kände att hon rodnade, ”så vill jag höra er besvara frågan. Vad är straffet för att ge sig in i östra tornet?”

”Att man blir utslängd från magiskolan”, svarade Ella med en ynklig röst och hon kände sig väldigt liten just nu. ”Korrekt”, svarade Sofyn. ”Och är det vad ni vill? Att tvingas lämna magiskolan?”. ”Nej”, svarade de båda, så svagt att man knappt kunde höra deras svar.

”Ni försätter mig i en väldigt svår position”, fortsatte Sofyn och för första gången lät hon varken arg eller besviken utan snarare trött och ledsen. ”Som magiker får jag inte se mellan fingrarna med elever som bryter mot den här regeln. Även om jag kan förstå varför ni bröt mot reglerna kan jag inte, och får jag inte, låta bli att rapportera detta och så fort jag rapporterat detta måste rådet agera.”

Sofyn suckade tungt och Ella kände en klump i is i magen. Samtidigt brände det bakom ögonlocken och hon kände hur tårarna rann till. Skulle det sluta så här alltså? Hennes drömmar om att bli magiker skulle bara försvinna?

”Varför bad ni inte om hjälp istället? Jag hade kanske kunnat hjälpa er om ni kommit och pratat med mig istället.” Det var en bra fråga, och en fråga som Ella inte hade något svar på. Hon visste inte vad hon skulle säga, och hon visste inte om det fanns någonting hon kunde säga.
”Förlåt”, var det enda hon kom att tänka på och även Wasa verkade ha kommit till samma slutsats. Wasas förlåt verkade dock mer riktat till henne; trots allt var det Wasa som hade fått henne att bryta mot reglerna. Hon kunde dock inte bli arg på Wasa; hon hade vetat riskerna när hon valde att hjälpa Wasa och hon skulle göra samma sak igen.

”Jag är oerhört besviken på er båda, men lite extra på dig, Wasa. När jag hjälpte dig att få några svar om din syster så visade jag också att jag var beredd att hjälpa dig. Ändå valde du att gå bakom ryggen på mig och dessutom lurade du med Ella på dina dumheter så att även hon nu hamnat i problem. Om jag kunde skulle jag rapportera enbart dig och låta Ella komma undan med kökstjänst under resten av hennes utbildning.”

Ella väntade på att Sofyn skulle fortsätta, men hon stannade där och en tystnad fyllde rummet. De satt i tystnad en stund, och Ella kände hur tårarna rann nedför hennes kinder. Hon brydde sig inte om att torka dem; vad spelade det för roll nu? Tystnaden bröts av Sofyn, vars röst hade återfått den värme som den brukade ha på deras lektioner.

”Jag vill inte lova någonting, och jag vill inte tvinga er till ett beslut, men det finns en möjlighet – även om den inte använts på flera hundra år – att undvika ert straff. Jag är inte helt säker på om ni båda förtjänat den möjligheten, men jag tycker att det är lite orättvist mot Ella om hon ska drabbas av dina dumheter.” Återigen var det sista tydligt riktat mot Wasa som Sofyn vände sig mot.

Det fångade Ellas uppmärksamhet. Just nu kändes det som om hon skulle kunna göra vad som helst för att få stanna kvar. Om så Sofyn bad henne springa naken genom hela skolan så skulle hon göra det.

”Två grupper har tillåtelse att vistas i östra tornet. Den första gruppen är de som en gång per månvarv städar östra tornet, så att det inte ska fyllas med damm och spindelnät.”

Det tände ett hopp hos Ella; om det enda som krävdes för att rädda henne kvar var att hon skulle städa så skulle hon med glädje göra det. Men, det hoppet släcktes snabbt.

”Tyvärr förbjuder våra regler elever från att samtidigt arbeta på skolan. Detta för att eleverna ska fokusera på sina studier. Dessutom skulle det inte hjälpa. Även om vi skulle få göra ett undantag så bröt ni mot reglerna innan, så den vägen är inte möjlig. Det är antagligen den lösning som jag skulle ha valt om ni kommit till mig och bett om hjälp, men nu finns inte den möjligheten.”

”Den andra gruppen som har rätt att vara i östra tornet är anmödrarna. Vi är en liten grupp och det är över trehundra år sedan någon novis blivit inbjuden att ingå i gruppen, men våra regler tillåter att noviser i undantagsfall kan bjudas in.”

”För anmödrarna gäller att en gång en anmoder alltid en anmoder, vilket innebär att man inte kan gå ur. Går man med så är man med resten av livet. Det fina är då att man räknas som att ha varit en anmoder sedan man föddes. Det innebär att ni i sådana fall inte skulle ha brutit mot reglerna och jag behöver inte rapportera er till rådet.”
”Innan ni svarar vill jag vara helt ärlig mot er. Att vara en anmoder kräver en hel del. Vi förväntas alla bidra på olika sätt, och det vi gör är ofta farligt. Det är inte bara Tomo som har råkat illa ut under de år som jag varit medlem. Ibland kommer ni att få uppdrag och ni förväntas utföra dessa. Ni kan ställa hur många frågor som helst kring dem, men det är inte tillåtet att säga nej till ett uppdrag.”

”Slutligen. Det räcker inte med att ni tackar ja, utan alla anmödrar som befinner sig i Sadalino just nu måste godkänna det. Om någon av dem säger nej kan vi tyvärr inte låta er bli en del av vår grupp och då måste jag rapportera er till rådet. Har ni förstått?”

Båda nickade till svar och för första gången kunde de se ett leende i Sofyns ansikte. ”Utmärkt. Då är min fråga; vill ni bli en del av anmödrarna?”

Ella behövde inte någon betänketid. När hon hade tänkt att hon var beredd att göra vad som helst för att få stanna kvar så hade hon menat det. Hon sökte ögonkontakt med Wasa och samstämmigt tackade de ja till att bli anmödrar.

Det som följde var en lång väntan. Sofyn hade bett dem att stanna i hennes rum medan hon gick för att träffa de övriga och Ella upplevde det som att det tog väldigt lång tid. Hon gjorde ett försök att fördriva tiden med att prata med Wasa, men det var tydligt att då båda hade tankarna på annat och det blev en styltig konversation med långa pauser innan de återgick till att sitta i tystnad. Och vänta. Och vänta. Och vänta.
Till sist öppnades dörren och Sofyn återvände. Ella vågade inte fråga hur det hade gått och det var knappt att hon vågade andas. Det var därför med en stor lättnad och en ännu större utandning som hon tog emot beskedet att de hade blivit godkända.

De hade därmed klarat sig ifrån att bli utslängda från magiskolan och Ella såg redan fram mot de lektioner som skulle återupptas om några dagar när sommarens ledighet tog slut.

Innan de lämnade rummet fick de några instruktioner från Sofyn. Det första var att de kunde fortsätta besöka östra tornet. Däremot behövde de fortfarande vara försiktiga på vägen dit. Anmödrarna hade verkat i bakgrunden i flera tusen år och de ville inte ha uppmärksamhet.

Om de ville kunde de fortsätta prata med Marmat men Sofyn poängterade att de inte kunde avslöja någonting viktigt för honom. Det gick inte att veta om han bara var en nyfiken elev som snubblat över ett magiskt föremål eller om det var ytterligare ett försök från de manliga magikerna att stjäla de få magiska föremål som de inte fick med sig när gillet splittrades.

Den andra instruktionen var att de inte fick avslöja någonting om anmödrarna eller vad de ägnade sig åt för någon. Ella tyckte att detta var självklart och blev nästan förnärmad över att Sofyn ens nämnde det. Tydligen visade hon det tydligare än hon menat eftersom Sofyn la till ”Det är någonting som vi alltid säger till alla som blir antagna.”
Dessutom fick de veta att de redan fått en uppgift tilldelade sig. I vinter, under den ledighet som eleverna hade då, skulle de säga att de skulle åka hem för att besöka familjen, men istället skulle de åka ännu längre norrut i landet. Där hade tidigare legat en stad med namnet Ghatas där det innan splittringen hade funnits ett antal magiska föremål.

Deras uppdrag var att ta reda på om några av dessa fortfarande fanns kvar och sedan rapportera tillbaka. Två veckor innan det var dags att resa skulle de få instruktioner om vart de skulle ta sig först. Väl där skulle de få nya instruktioner. Det lät väldigt spännande, men samtidigt lite otäckt och lite osäkert. Sofyn beklagade att hon inte kunde ge mer information än så just nu, men hon lovade att de skulle få veta mer när tiden närmade sig.

Till slut fick de lämna Sofyns rum och återvända till sina egna rum. Det hade varit en intensiv dag och massvis med tankar rusade genom Ellas huvud. Hennes sista tanke innan hon somnade var dock: ”Jag undrar vad Sofyn har berättat för Lyali?”

Kapitel 28

Så, det var alltså Sythens fråga. Om han ville bli en av Värnarna. Å ena sidan ville han lära sig mer om magiska vapen, och det här verkade vara ett bra sätt. Å andra sidan var han inte helt övertygad att Värnarna hade rätt; skulle det verkligen bli bättre om magiker styrde världen?

Men, vad hade han för val egentligen? Om han tackade nej skulle han dö, och han ville verkligen inte dö; livet hade precis börjat för honom. Han nickade.

”Utmärkt! Som du säkert förstått är vi en grupp som agerar i hemlighet. Vilka vi är, och vad vi gör, är ingenting som vi talar om, och vi var alla bra på att bevara hemligheter redan innan vi blev medlemmar. Men, för att skydda våra hemligheter har vi dessutom den här stolen. Det finns flera magiska föremål som kan tvinga någon att tala sanning, men den här stolen fungerar tvärtom.”

”Den skyddar dig mot sådan magi som tvingar dig att göra någonting du inte vill. Ska man behålla en hemlighet är det en fördel om ingen kan tvinga en att berätta den. Samtidigt tillåter den dig att berätta sanningen när du själv vill. Om du själv vill.”

Sythen lotsade honom genom hur han skulle aktivera stolen, för tydligen kunde man inte aktivera stolen åt någon annan. Vid några tillfällen lyste hela stolen upp i olika färger, men i övrigt märkte han inte att stolen gjorde någonting alls utan han fick förlita sig på att när Sythen sa att han var klar så var han också just det.
”Vad händer nu?”, frågade han. På något sätt hade han kanske förväntat sig någonting mer av ett livsavgörande beslut än att sitta en stund i en stol som lyste upp i olika färger.

”Det som händer nu är att jag visar dig vilken väg vi brukar ta oss in och att du visar var du brukade smita in så att vi kan låsa de dörrarna. Du är fortfarande adept, så du har inte rätt att röra dig var du vill, men det här rummet får du vara i när du vill, och även i biblioteket. Eftersom andra än Värnarna känner till biblioteket behöver du dock vara försiktig så att du inte stöter på någon annan där, och undvik särskilt Hairal.”

Eftersom Sythen inte sagt någonting om sidan han rev ut ur boken antog han att de inte upptäckt detta än, och Marmat tänkte inte säga någonting om de inte frågade om det. Att slippa simma genom fontänen varje gång som han skulle hit lät trevligt; särskilt om han skulle fortsätta ta sig in när det blev kallare utomhus.

”Jag menar, vad händer med skolan? Ska jag sluta i den?”. Sythen skakade på huvudet. ”Du fortsätter precis som vanligt, med dina vanliga lektioner och dina vanliga lärare. Vi vill inte dra uppmärksamhet till Väktarna, och om du helt plötsligt skulle sluta gå på dina lektioner så skulle folk fråga. Du kan använda din fria tid här på det sätt som du själv vill.”

”Du får dock två uppgifter av mig som du ska utföra. Det första är att fortsätta prata med de två kvinnliga noviserna. Försök ta reda så mycket som möjligt om dem som du kan.”
”Det andra är att fortsätta söka efter information om Besökaren. Alla medlemmar i Väktarna har som uppgift att alltid försöka ta reda på mer om denna. Det borde finnas fler Besökare än den som står i Sadalino och vi vill undvika en öppen konflikt med de kvinnliga magikerna. Åtminstone just nu. Tids nog kommer våra planer leda till en konflikt med dem.”

Sythen visade honom hur de brukade ta sig ned i underjorden och deras väg var onekligen både smidigare och torrare än de ingångar som han hittat. I gengäld visade han hur han kommit in, både ingången med det sänkbara golvet och genom fontänen.

”Ah, jag har alltid undrat vad poängen med ett tak av vatten var”, var Sythens kommentar när han visade den ingången. Marmat var lite förvånad att Sythen inte undersökt det själv, men Sythen verkade sakna den nyfikenhet som drev honom.

Större delen av sommaren gick utan några stora framsteg. Han spenderade mycket av sin tid med att läsa i biblioteket, liksom med att undersöka en del av de magiska föremål som fanns. En del av tiden ägnades i extra lektioner med Sythen där han visade vad han kallade förbjuden magi. Han fick lära sig hur man dödade med magi vilket lämnade honom illamående de första gångerna; även om de enbart tränade på djur och aldrig på människor.

Då tyckte han att det var roligare med de lektioner som gick igenom magi som kunde påverka andra. En viss kombination av element som kanaliserades på rätt ställe in i huvudet på någon kunde få dem att känna en oförklarlig rädsla och han provade det med viss framgång vid en av vapenövningarna.

Vapenövningar tog även de upp en stor del av hans tid. Nu när det inte var några lektioner i skolan kunde han spendera mer tid med att öva med både svärd och utan vapen. Han kunde fortfarande inte vinna över någon som var militärt skolad, men han var ganska säker på att han skulle kunna besegra vem som helst i sin gamla hemby. Det fanns flera där som han gärna skulle ha provat sina färdigheter mot.

Varje vecka aktiverade han tittkulan för att tala med Wasa och Ella. De avslöjade inte lika mycket som vid deras första samtal, men det verkade som om de inte längre försökte aktivera den Besökare som fanns hos dem. Han undrade varför, men de blev väldigt tystlåtna när han ställde frågor i den riktningen. För att inte göra dem misstänksamma frågade han om annat istället.

Vid ett av tillfällena var inte Ella där, utan enbart Wasa, och det gav honom en chans att prata mer privat med henne. Han tyckte fortfarande att hon var väldigt söt och han kände en värme när han tänkte på henne. Han fick intrycket att hon gillade honom lika mycket som han gillade henne och han hoppades att de skulle få en chans att träffa varandra någon gång. Han trodde att hon skulle lukta gott, men tittkulan förmedlade inte dofter.

Sommaren var nu nästan slut och de var inne i sista veckan innan lektionerna skulle återupptas. Många av skolans elever var nu tillbaka från sina hembyar och Marmat var tvungen att vara mer försiktig för att kunna ta sig ned i underjorden. Han var glad att han blivit visad en bättre ingång eftersom det skulle ha varit svårt att ta sig in via fontänen. Ofta satt flera elever på innergården till sent på kvällen.

På väg ned till biblioteket hälsade han på några av dem eftersom de gick i hans klass. Han kunde fortfarande märka av att han inte kom med i klassen från början; visst hade han deltagit i vissa sociala aktiviteter och det fanns flera av dem som han kände tillräckligt väl för att utan problem kunna sitta och prata en stund, men det var ingen av dem som han kände tillräckligt väl för att se som en vän. Fördelen var att ingen förväntade sig att han skulle stanna någon längre stund och han kunde snart fortsätta ned till biblioteket.

I början hade en strategi för sina besök i biblioteket där han försökte hitta böcker som i sin titel hade med orden ”magiska föremål”, ”den stora splittringen” eller ”underverk”, men han hittade ingenting som tog honom vidare där. Han hade istället bytt till en strategi som han kallade för utforskande läsning som gick ut på att han började med en slumpvis vald bok. Den bläddrade han lite grann i och läste en passage här och en passage där.

När han till slut hittade någonting som fångade hans intresse letade han efter böcker som verkade handla om just det. Nu hade den strategin inte lett till någon information som han hade haft nytta av hittills, men det var roligare så.
Just den här dagen kom han in på området bortglömda städer och då nämndes bland annat staden Ghatas som för femhundra år sedan hade varit en viktig ort för en grupp som kallades anmödrarna.

Ett problem med att läsa böcker från tiden under splittringen eller precis före är att de utgick från att de olika grupperingar som funnits inom magikerna var allmän kunskap, men när gillet splittrades försvann ett antal grupperingar, liksom kunskapen om dem. Det han fått fram var att det var en gruppering som hållit väldigt låg profil och som enbart hade kvinnliga medlemmar.

Det som fångade hans intresse var istället att det på flera ställen nämndes att Ghatas var en av de städer där man förvarat magiska föremål som bedömdes som extra viktiga, extra kraftfulla eller extra farliga. Om någonting skulle passa in i alla tre grupperna vore det verkligen Besökaren tänkte han samtidigt som han kände en besvikelse över att han inte hittade någon som helst information om var den här staden Ghatas hade legat.

Han bläddrade lite förstrött vidare i boken och skulle precis slå igen den när han noterade att det låg ett löst blad nästan sist i boken. Efter att ha studerat papperet kom han fram till att det var ett fraktbrev som beskrev att ett antal föremål – inte angivet vilka – hade fraktats från Ghatas bara ett år innan splittringen. Dessa hade fraktats till en stad med namnet Siniwi.

Siniwi var inte en stad som fanns längre, utan precis som Ghatas hade den övergivits i samband med splittringen och de strider som ägt rum då.
Innan dess hade det dock varit en viktig stad för Tjänarna som hade haft sin vapenträning där. Eftersom Väktarna hade sitt ursprung i Tjänarna borde det gå att hitta information om Siniwi i de böcker som beskriver Väktarnas historia.

Problemet för honom nu var att just de böckerna inte stod i biblioteket, utan fanns någon stans som han inte hade tillgång till. För att komma åt dessa var han tvungen att prata med Sythen, och om han skulle prata med Sythen var han tvungen att avslöja det han visste hittills.

Han var fortfarande inte helt övertygad om att Väktarnas stora plan var rätt väg att gå; han hade fortfarande inte träffat någon magiker som han tyckte var extra lämpad att leda landet. Å andra sidan trodde han att han själv skulle kunna klara det uppdraget med bravur. En varm känsla fyllde honom när han tänkte på det.

Efter att ha argumenterat med sig själv beslöt han sig för att trots allt prata med Sythen. Han ville verkligen få se Besökaren i verkligheten och det här var hans bästa chans till det. Att försöka få tillgång till den Besökare som stod hos de kvinnliga magikerna framstod som omöjligt.

Den här gången slapp han dock plöja igenom ett antal böcker, vilket gladde honom även om han var lite besviken över att inte få se de hemliga böckerna med Väktarnas historia. Anledningen till detta var att Sythen redan visste var Siniwi hade legat och han plockade fram en karta och pekade ut staden.

Däremot fanns ingen möjlighet för honom att besöka staden nu. Sythen påpekade att det skulle leda till onödiga frågor om han reste iväg precis innan lektionerna skulle börja. Dessutom tyckte han att Marmat fortfarande var för otränad för att ge sig på en sådan resa. ”Har vi väntat i 500 år kan vi nog vänta några månvarv till.” var Sythens kommentar.

Marmat och Sythen kom därför överens om att Marmat skulle ge sig iväg dit på vinterledigheten. Då hade han varit här i ett år och var mer erfaren som magiker. Dessutom var det vanligt att elever åkte hem även på vinterledigheten, så ingen skulle ställa onödiga frågor.

I väntan på dess skulle Marmat fortsätta hålla en dialog med Ella och Wasa, och givetvis rapportera om han lärde sig någonting nytt under dessa samtal. I övrigt skulle han lägga sin tid på studier och vapenträning.

Även om Marmat var lite besviken över att inte kunna fortsätta utforska den här ledtråden var han samtidigt glad över att kunna fokusera på sina studier de närmaste månvarven. Dessutom hade han fortfarande tillgång till det underjordiska biblioteket och de magiska föremål som fanns lagrade i underjorden.

Det kunde bli ett antal spännande månvarv. Dagen därpå vaknade han i sin säng med en annan känsla än för ett halvt år sedan; han ville verkligen vara här!

Kapitel 29

Tirandim suckade tungt. Nu hade hon gått vilse. Igen. Hon hade varit här i slottet i en vecka och varje gång som hon skulle gå från sitt rum till matsalen, eller från matsalen till Illmanis rum eller – som nu – från sitt rum till Illmanis så hade hon gått vilse.

Hur var det hon hade gått nu? Från sitt rum hade hon följt korridoren förbi gästrummen. I slutet av korridoren hade hon tagit vänster mot balsalen. Förbi de stora dörrarna in till det rummet och sedan höger i den andra korridoren till höger efter det … Vänta nu! Det var ju tredje korridoren till höger som hon skulle ha tagit.

Hon suckade igen och började traska tillbaka. Visserligen var hon tacksam över att de behandlade henne som alla andra gäster, men hon skulle ha föredragit om de hade ställt in en extra säng i Illmanis rum som hon hade föreslagit. Det hade dock inte ceremonimästaren gått med på. Åh nej. Det var inte i enlighet med protokoll och god etikett.

Att gå i egna tankar när man går omkring i en enorm byggnad med olika korridorer och rum där man inte hittar särskilt väl är ingen bra idé och hon insåg att hon nu gått ännu mer vilse. Hon suckade igen. Allt hon velat göra var att gå och väcka Illmani och se om hon kunde låna en klänning av henne. Båda hennes klänningar var nu på tvätt, och dumt nog hade hon tackat nej varje gång som Illmani erbjudit henne att få några av hennes klänningar. De var alldeles för fina och en så dyr gåva kunde hon inte ta emot.
Hon ägde inte mycket, men hon hade fortfarande sin stolthet. Medan hon gick där, osäker på vilket håll hon kom från egentligen och hur hon skulle hitta tillbaka så hörde hon en röst bakom sig. ”Illmani?”, frågade en röst som hon inte kände igen. Hon vände sig om.

Kvinnan som frågat om hon var Illmani var i fyrtioårsåldern, med ett blont, guldgult hår som dock började få stråk av grått i sig. Hon var ungefär samma längd som Tirandim och hon var väldigt lik hennes egen mamma. De gröna ögonen och en näsa med rena, raka drag avslöjade att den här kvinnan var släkt med Illmani. ”Är det Illmanis mamma?” tänkte hon.

En skakning på huvudet besvarade kvinnans fråga. Hon var onekligen inte Illmani och hon vände sig om, redo att ge sig av; hon måste verkligen ha gått vilse om hon var i närheten av drottningens sovrum.

”Vänta”, kom rösten från kvinnan. Rösten var mild och vänlig, men det låg en underton av någon som var van att bestämma och att bli åtlydd. Hon undrade om hon kanske hamnat i en knipa, hon skulle antagligen inte vandra omkring här i närheten av där kungen och drottningen sov.

”Vänd dig om igen, är du snäll”, fortsatte kvinnan och tog några steg mot henne. Hon lät inte arg, men Tirandim var fortfarande orolig över om hon gjort någonting fel. ”Ser man på. Du måste vara Illmanis nya vän. Stendrum hade visst rätt, ni är verkligen så lika att ni skulle kunna vara systrar.”

Hon hade bara träffat Stendrum, kungen, en gång och det var när hon precis kom hit. Illmani verkade inte spendera särskilt mycket tid med sina föräldrar; antagligen var de upptagna med att styra riket, eller vad nu kungar och drottningar gjorde på dagen.

Det sätt som kvinnan pratade om Stendrum gjorde att hon nu var säker på att det här var drottningen. Bortsett från Illmani hade alla pratat om kungen som just ”Kungen” eller ”Hans höghet”. Hans namn var det bara Illmani som hade använt på hela tiden hon varit här. ”Hela veckan”, tänkte hon för sig själv.

Så länge som hon gått omkring hade hon inte tänkt på hur svalt det var i slottet. Även om det nu var sommar så var slottet byggt helt i sten och så här på morgonen var det fortfarande ganska kallt. Eftersom hon bara hade en tunn nattsärk och en enkel morgonrock – båda lånade från Illmani – på sig kände hon nu att det var svalt och hon huttrade lite grann. Huttrandet förstärktes av att hon fortfarande var lite orolig över om hon hade gjort någonting fel.

”Men, kära nån, står du här och fryser? Här, kom med mig.” Med de orden tog kvinnan tag i Ellas arm och ledde henne in i ett av rummen. Det var det största sovrum som Tirandim någonsin sett. Längs ena väggen stod en gigantisk säng och på motsatt sida fanns en öppen spis där en brasa sprakade. Hon var lite förvånad att ingen annan var i rummet; hon hade förväntat sig att kungen och drottningen skulle dela sovrum och säng. De var väl ändå gifta med varandra?

Kvinnan mer eller mindre tryckte ned Tirandim i en av de stolar som stod vid den öppna spisen och tog sedan fram en filt som hon la över henne. Därefter drog hon fram en annan stol och satte sig snett bredvid henne. ”Seså, nu när du inte fryser längre så kan vi prata.”

Tirandim fick lära sig att kvinnan hette Marosia och att hon verkligen var drottningen och Illmanis mamma. Tydligen hade hon saknat sin dotter medan hon varit iväg på skolan och hon beklagade sig över att Illmani verkade undvika henne medan hon var hemma igen.

”Tydligen får jag lära min dotter vad gästfrihet är. Att hon inte erbjudit dig varken en ordentlig morgonrock eller några anständiga kläder att gå omkring i är inte ett beteende som jag kan acceptera hos mina döttrar.”

Trots att Tirandim varje gång protesterade och försökte säga att Illmani visst erbjudit henne kläder, men att hon tackat nej så återvände Marosia flera gånger till att Tirandim måste vara besviken över bristen på gästfrihet. Frågorna från Marosia verkade aldrig ta slut och Tirandim undrade om hon aldrig skulle få äta morgonmål idag. Hon började bli verkligt hungrig. De avbröts av en röst från dörren.

”Jag borde ha förstått att min mor slagit klorna i dig när du aldrig dök upp för att väcka mig. Jag hoppas att hon inte lurat i dig en massa dumheter om mig.” Det var Illmani som stod i dörröppningen. Väl medveten om Tirandims oförmåga att hitta hade hon tydligen börjat leta efter henne.

”Nu tycker jag att du är orättvis, hjärtat”, kom svaret från Marosia. ”Jag var bara nyfiken på hur du haft det i Skaparens skola och du har gjort allt du kunnat för att undvika mig ända sedan du kom hem.”. Hon la till en teatralisk snyftning för extra effekt.

”Men mamma!”. Man kunde se hur frustrerad Illmani var över moderns påstående. ”Jag sa ju att jag ville spendera tid med Tirandim, nu när vi inte har en massa läxor att jobba med hela dagarna.”

”Och din mamma är inte ens värd en klockringning då och då? Dessutom verkar din väninna inte vara så viktig. Jag hittade henne vilse i korridoren där hon gick omkring i en tunn nattsärk och frös. Varför har du inte erbjudit henne lite varmare kläder? Du vet hur kallt det kan vara i slottet, även under sommaren.”

Tirandim försökte bryta in och säga att Illmani visst erbjudit henne kläder men att hon tackat nej, och att det inte var hennes fel att hon frös, eller gått vilse, men hon blev överröstad av mor och dotter som övergått från att prata med varandra till att skrika åt varandra.

Argumentationen avbröts av att Illmani gick fram till stolen där hon satt och tog tag i hennes ena hand för att därefter halvt leda och halvt slita henne ur stolen och ut ur rummet. ”Kom! Vi går!” var hennes enda kommentar. Bakom dem kunde hon höra Marosia ropa ”Unga dam! Kom omedelbart tillbaka! Vår diskussion är inte slut!”

Väl en bit bort i korridoren släppte Illmani hennes hand och stegade iväg i ett rasande tempo. Tirandim fick anstränga sig för att inte komma efter och de halvt gick, halvt sprang i en plågsam tystnad.

Efter en stund bröt Tirandim tystnaden med en fråga: ”Är du väldigt arg på mig?”. Illmani stannade, uppenbarligen förvånad över frågan. ”Nej, jag är inte arg på dig. Varför skulle jag vara det?”

”Jag försökte förklara för drottningen att det inte var ditt fel att jag frös och att du flera gånger erbjudit mig kläder, men att jag tackat nej. Men, hon ville inte lyssna på mig.”

Illmani suckade och hennes axlar sjönk ihop. ”Hon lyssnar aldrig. Det viktiga för mamma är vad hon vill och sedan ska alla andra anpassa sig till det. Jag har undvikit henne eftersom det alltid slutar med att vi skriker åt varandra. Det var ett av skälen till att jag till slut förlät min pappa när han tvingade mig att läsa i Skaparens skola istället för med min vanliga privatlärare. Det gav mig en välbehövlig paus från min mor.”

”Men, det är kyligt. Vi kan prata medan vi går tillbaka till mitt rum. Jag har bett köket att bära upp morgonmål dit.” Ordet morgonmål fick Tirandim att minnas hur hungrig hon var och hennes mage kurrade bifall till det förslaget.

”Min mor vill väl”, fortsatte Illmani medan de i rask takt stegade genom olika korridorer, ”men hon och jag vill inte samma sak. Hon vill att jag ska bestämma mig för någon av de ädlingar som gärna vill gifta in sig i kungafamiljen, och sedan bilda familj. Men, det är inte vad jag vill göra.”
”Vad vill du göra?”, frågade Tirandim. Hon hade aldrig funderat på framtiden på det sättet. I hennes by brukade flickor gifta sig när de fyllde femton, och därefter stannade de hemma för att ta hand om hem, man och barn. När barnen sedan flyttade hemifrån för att bilda egna familjer hjälpte de till att ta hand om barnbarnen och sedan var det ingenting mer med livet.

När hon var yngre hade hon sett fram mot samma sak, men nu kunde hon inte alls tänka sig samma sak. Inte bara för att hon aldrig skulle kunna återvända till sin hemby, men hon såg inte heller hur hon skulle kunna finna glädje i ett sådant liv.

”Jag vet inte vad jag vill göra”, svarade Illmani. ”Däremot vet jag vad jag inte vill göra. Jag vill inte gifta mig. Inte nu, inte någonsin. Jag vill inte bli som min mamma, och jag vill inte bli någons maka. Jag vill vara jag och inte någon som bestäms från vem jag är gift med.”

”Dessutom är jag inte särskilt intresserad av pojkar”, la hon till med ett försiktigt tonfall. Tirandim förstod inte riktigt vad hon menade. Hon kunde förstå att vännen inte ville gifta sig – särskilt eftersom hon kände samma sak själv – men vad menade hon med att hon inte var intresserad av pojkar? Hon bestämde sig för att inte fråga; det var antagligen en korkad fråga och hon ville inte att Illmani skulle tycka att hon var dum.

Till slut var de framme i Illmanis rum och när de kom in stod maten uppdukad och en brasa sprakade i öppna spisen och spred en behaglig värme i rummet.

Efter att ha ätit i tystnad lutade hon sig tillbaka i stolen, mätt och belåten. Maten och värmen gjorde att hon nickade till; hon hade sovit dåligt de senaste nätterna eftersom hon tyckte att sängen var för mjuk. Dessutom var inte van vid att ha ett sovrum för sig självt och skuggorna i rummet hade gjort det svårt att somna.

Det var senare på dagen när hon vaknade igen, men hon satt inte i stolen längre utan på något sätt hade Illmani flyttat över henne till sängen, utan att hon hade vaknat. Hon försökte få en känsla för hur länge hon sovit och det solljus som lyste in genom fönstren visade att det började bli dags för dagmål.

Illmani satt och läste i en bok, men lyfte blicken när hon hörde att Tirandim vaknat och hon gav henne ett leende. ”Du verkade trött, så jag tyckte det var lika bra att du fick sova.” Tirandim svarade med ett leende av tacksamhet.

”Men”, fortsatte Illmani, ”nu är det slut på dumheter; både från min mamma, från ceremonimästaren och från dig.” Tirandim tittade förvånat på Illmani. ”Från mig? Vad menar du nu?”

”Du vet mycket väl vad jag menar”, svarade Illmani som nu hade rest sig och stod bredvid sängen med händerna placerade på höfterna. Hon såg oerhört bestämd ut och Tirandim kunde notera en rynka mellan ögonbrynen på henne.

”Jag har flera gånger erbjudit dig att få några av mina klänningar, men varje gång har du tackat nej och du har envisats med de två klänningar som du hade med dig till Skaparens skola. De är båda så slitna att de håller på att gå sönder och jag har flera gånger fått stoppa tvätteriet från att slänga dem när de skickats ned på tvätt.”

”Men … men”, försökte Tirandim få in i konversationen, men hon lyckades inte avbryta Illmani som fortsatte. ”Jag förstår att du vill klara dig på egen hand och jag respekterar att du inte vill ligga andra till last, men förstår du inte att jag blir ledsen när du aldrig låter mig hjälpa dig. ”

”Men”, försökte Tirandim igen, och den här gången blev hon inte avbruten av Illmani, ”jag vill inte att du ska behöva tycka synd om mig.”

Illmani suckade. ”Jag tycker inte synd om dig. Du är min vän och vänner hjälper varandra när du kan. Det är ingen skillnad mellan när du hjälpt mig med läxor som jag haft svårt med och om jag hjälper dig genom att du får några klänningar som jag inte behöver. Att vara vänner handlar inte bara om att erbjuda hjälp och vänskap utan lika mycket om att ta emot den.”

”Förlåt”, svarade Tirandim. ”Jag har aldrig tänkt på det som så. Jag är inte så bra på det här med vänskap och jag är antagligen en dålig vän.” Hon tittade ner i sängen, oförmögen att möte Illmanis blick.

”Nej, det är du inte”, kom svaret blixtsnabbt från Illmani, som lyfte hennes haka så att deras blickar möttes igen.
”Du är en underbar vän, men du måste våga låta dina vänner hjälpa dig också. Kan du lova mig det?” Illmani nickade och gladdes över det leende som spred sig i Illmanis ansikte.

”Utmärkt. En dumhet avklarad och två kvar. Min mamma får jag försöka hantera på något sätt, men nu tycker jag att vi skippar vad ceremonimästaren tycker. Istället kan du bo i mitt rum, så slipper du kanske gå vilse hela tiden.”

En rodnad spred sig i Tirandims ansikte när hennes oförmåga att hitta i slottet återigen dök upp. Det skulle vara skönt att slippa hålla på och irra runt i korridorerna. Dessutom var hon lite mörkrädd även om hon inte sagt det till någon.

”Frågan är bara”, fortsatte Illmani, ”om vi ska be någon att ställa in en säng till eller om vi ska dela den säng som finns. Som du märkt är det en ganska stor säng, men om du hellre vill ha en egen säng kan du få det.”

”Det spelar ingen roll”, svarade Tirandim, och hon menade det verkligen. Så länge hon slapp sova ensam så var hon nöjd. Hon hade spenderat tillräckligt många nätter ensam i skogen och varje natt här i slottet hade det känts som om hon varit tillbaka.

Resten av sommaren förflöt utan några större händelser. På något sätt lyckades Illmani undvika sin mor och eftersom Tirandim spenderade all sin tid med Illmani slapp även hon de mötena.
Till sist var dock sommaren över. Även om hon skulle sakna de lata morgnarna, överflödet av mat och all den tid som hon ägnat i Illmanis sällskap såg hon ändå fram mot att skolan skulle börja igen. Hon hade saknat lektionerna och hon hade saknat de rutiner som fanns på skolan.

Hon hade valt ut fem klänningar som hon packade ned. Resten lämnade hon kvar i Illmanis garderob, även om Illmani flera gånger hade försökt få henne att ta fler. Hon förstod nu att vänskap var ett givande och ett tagande, men det fanns fortfarande en gräns för hur mycket hon kunde ta emot.

Däremot var hon glad att Illmani hade fått henne att förstå att man måste våga ta emot hjälp. Inte bara hade hennes två klänningar börjat bli slitna; så slitna att det snart inte skulle gå att laga dem längre. Dessutom hade hennes egna klänningar börjat strama oroväckande mycket kring både höfter och bröst och de började dessutom bli för korta. De skulle inte längre ha täckt vaderna; det minsta man kan begära av en klänning om man skulle vara anständigt klädd.

Sista natten i slottet somnade hon återigen i samma säng som Illmani och hon somnade med ett leende på läpparna. Allting var så mycket bättre nu är för ett halvt år sedan.

Läs mer

One thought on “Kapitel 24-29

Comments are closed.