Kapitel 24 – ny version

Det här är kapitel 24, och det fick en del omarbetningar. Däremot är jag fortfarande väldigt tveksam till den dialog som blir en bit in i kapitlet. Därför ligger en kommentar till mig själv om att dialogen behöver skrivas om.

Just dialog tycker jag är ganska svÃ¥rt. Ibland fÃ¥r jag till det, men ibland blir det som här; katastrof…

KAPITEL 24

Hade hon inbillat sig? Var det en bit papper från en anteckningsbok som hon hade sett där under pulpeten? Det fanns inget annat sätt att veta än att titta efter, så Ella gick ned på knä och kröp in under pulpeten. Längst in i hörnet såg hon någonting och detta någonting såg ut som ett papper. Åtminstone på det här avståndet.

Papperet var intryckt i hörnet och hon hade haft tur att hon ens sett det. är hon väl lyckats komma åt det och krupit ut igen hade hon damm och smuts över hela klänningen och ingen skulle tro på henne om hon hävdade att hon varit i biblioteket när hon såg ut så här.

Men, det var ett senare bekymmer. Först tänkte hon undersöka det här papperet och med tanke på hur besvärligt det varit att komma åt det hoppades hon att det var någonting viktigt. Ett hopknycklat papper som någon bara slängt skulle vara en besvikelse nu.

Andäktigt vecklade hon ut papperet och la ut det på pulpeten, ovanpå den anteckningsbok som de precis läst i. Det var exakt samma storlek som papperen i anteckningsboken och handstilen såg ut som Tomos. Kunde detta vara den sida som försvunnit ur anteckningsboken? Hon hoppades av hela sitt hjärta att så var fallet innan hon började läsa:

”Besökaren är ett föremÃ¥l av sÃ¥dan kraft att det kräver bÃ¥de manliga och kvinnliga magiker för att skapa det. Som tur är tänkte jag inte skapa det utan bara använda det. Mina studier tyder pÃ¥ att flera föremÃ¥l frÃ¥n den här perioden alla aktiverades genom att väva in tillräckligt mycket jord i dem och när man väl gjort detta svarar föremÃ¥let med vad som behövs mer.”

Ella var helt förundrad. Inte bara kunde de skapa magiska föremål vars förmåga vida översteg allt som de kunde skapa idag – även om alla kvinnliga magiker gemensamt försökte skapa magi – utan det var inbyggt en form av lärare som guidade magikern till nästa steg. Hon fortsatte läsa:

”NÃ¥gonting är fel. Jag skapade en tunn trÃ¥d av jord och fick omedelbart ett svar frÃ¥n föremÃ¥let, men svaret skiftar. Först kom eld och vatten samtidigt, trots att dessa tvÃ¥ element sällan kombineras. Sedan ändrades det till trä och metall, för att sedan ändras tillbaka. Vilka element som föremÃ¥let svarar med skiftar hela tiden och jag undrar om föremÃ¥let kanske är trasigt.”

”Samtidigt mÃ¥ste jag vara försiktig. Redan när jag vävde in en väldigt tunn trÃ¥d av jord kände jag hur nÃ¥gonting svarade frÃ¥n andra sidan. Detta nÃ¥gonting tog tag i min trÃ¥d och försökte dra mig in genom den svarta yta som är dörren in. Eftersom min trÃ¥d var svag var det inte tillräckligt för att dra mig in, men jag vÃ¥gar inte öka styrkan i trÃ¥den pÃ¥ det sätt som jag skulle vilja.”

Texten var nu skriven med en mer ojämn handstil. Man kunde fortfarande se att det var Tomo som hade skrivit, men det såg ut som hon varit skärrad eller rädd, och att hennes händer hade skakat medan hon skrivit. På några ställen var bläcket utsmetat och det såg att vara skrivet i hast. Hon kom nu till sista stycket text:

”Jag kan inte ge upp nu. Jag har kommit sÃ¥ lÃ¥ngt att jag inte kan backa bara för att jag är rädd. Om du läser detta sÃ¥ har jag misslyckats. Jag skriver detta som en varning för den som är nyfiken nog att leta efter min sista anteckning. När jag är klar kommer jag att riva ut sidan och gömma den sÃ¥ att nästa person som är lika nyfiken som jag kommer att hitta den.”

”Min plan är nu att skapa en sÃ¥ kraftig trÃ¥d av jord att det är tillräckligt för att dra mig in i Besökaren. Väl där hoppas jag kunna hitta mina svar och en väg ut igen. Skulle jag misslyckas har jag skickat ett brev till de äldste där jag förklarat vad jag gjort. Jag hoppas att de finner ett skonsamt sätt att berätta för min mor och min syster. Min sista önskan är att de ska kunna förlÃ¥ta mig om jag misslyckas, men jag mÃ¥ste fÃ¥ veta vad som finns pÃ¥ den plats dit Besökaren leder.”

Ella kunde inte tro sina ögon. Tomo hade alltså själv valt att försöka ta sig in i Besökaren, trots att hon visste att någonting var fel och trots att hon inte hade en aning om hon någonsin skulle kunna ta sig ut. Hon kunde förstå viljan att lära sig mer och hon kunde dela drömmen att återställa magin till dess forna glans. Men detta? Tomo hade inte bara satt sitt eget liv på spel, utan hon var väl medveten om hur hennes mor och syster skulle komma att drabbas.

Tanken på vännen fick henne att återvända från tankarnas värld. Wasa hade läst samma text som hon och för andra gången fann hon vännen gråtandes. Även denna gång var hon den som behövde trösta och hon höll om Wasa länge och hårt innan tårarna tog slut. Wasa stod tyst en stund innan hon med bestämda steg gick bort mot besökaren.

”Wasa! Stopp! Vänta! Vad tänker du göra” hann Ella höra sig själv ropa innan hon förstod vad som var vännens plan. ”Vad ser det ut som?”, svarade Wasa. ”Jag tänker följa efter min syster och rädda henne.”

Ella förstod desperationen hos Wasa och hon kunde sympatisera med hennes vilja att rädda sin syster. Men, om systern inte hade lyckats ta sig ut på alla dessa år; vilken chans hade då någon som inte ens varit novis i ett år? Hon sprang några snabba steg och ställde sig mellan Wasa och Besökaren.

”Flytta pÃ¥ dig”, kom responsen frÃ¥n Wasa pÃ¥ vilket Ella svarade med en skakning pÃ¥ huvudet. När inte ord fungerade försökte Wasa istället flytta pÃ¥ henne med kraft, men även om Wasa var längre än henne sÃ¥ var hon inte starkare. Hon hade dessutom förväntat sig att vännen skulle försöka just detta och var därför förberedd.

Vad hon inte var beredd på var vad som kom näst. Med full kraft landade Wasas handflata i hennes ansikte och kraften i örfilen fick hennes huvud att ringa och även om smärtan snabbt klingade av så ersattes den av en kraftig rodnad och en värme i ansiktet där handflatan landat.

Instinktivt tog hon ett steg bort frÃ¥n Wasa, chockad över att vännen hade slagit henne, vilket gav Wasa chansen att gÃ¥ fram till Besökaren. Ella kunde se hur hon började leda in jord i Besökaren och med förfäran noterade hon hur Wasa hela tiden ökade styrkan. ”Nej!”, ropade hon och rusade fram till Wasa. Med all sin styrka tog hon tag om Wasa och slet henne bort frÃ¥n Besökaren, vilket bröt flödet av jord in i Besökaren.

För tredje gången på en kort stund höll hon nu om Wasa. Där de första två gångerna varit för att erbjuda tröst var denna gång för att hindra Wasa från att använda Besökaren mer, men också av ren självbevarelsedrift. Örfilen hade gjort ont, och hon tänkte inte ge Wasa någon chans att slå henne igen. Att vara den starkare hade sina fördelar ibland och en lång stund gick medan Wasa försökte ta sig loss samtidigt som hon skrek elaka saker till henne. Hon försökte intala sig att vännen inte menade vad hon sa, men en del av det hon sa var sårande; särskilt när Wasa kallade henne för korkad och tjock.

Nu var hon visserligen starkare än Wasa, men hon skulle inte kunna hålla henne hela dagen. Som tur var verkade vännens krafter ta slut innan hennes egna och hon slutade helt att kämpa emot. Hade inte Ella hållit så hårt hade Wasa antagligen sjunkit ihop i en hög på golvet.

Försiktigt sänkte hon ner dem bÃ¥da, men innan hon släppte taget frÃ¥gade hon: ”Har du lugnat ner dig nu?”. Hon tolkade vännens snyftning som ett ja och släppte försiktigt taget. De satt där ett bra tag och bara tittade pÃ¥ varandra innan Wasa bad henne om ursäkt för hur illa hon bett sig Ã¥t.
Ella kunde fortfarande känna var i ansiktet som Wasas örfil hade landat och hon var inte redo att bara förlåta så där rakt av. Istället blev Wasa tvungen att be om förlåtelse flera gånger. Det kanske var småsint av henne, men hon hade verkligen blivit ledsen av en del av de saker som Wasa sagt, och även om förstod att Wasa varit upprörd så hade det gjort ont i hjärtat. Till slut kände hon dock att vännen verkligen menade sin ursäkt och det var dessutom svårt att vara arg på henne en längre stund.

”Jag förlÃ¥ter dig”, sa hon och reste sig upp. FrÃ¥gan var bara vad de skulle göra nu. Att försöka öppna Besökaren var uteslutet efter vad som hade hänt med Tomo och frÃ¥gan var om de ens vÃ¥gade undersöka föremÃ¥let med magi. Tomo hade lyckats undvika att sugas in i föremÃ¥let till dess att hon själv valt det, men hon var en erfaren magiker och bÃ¥de mer kunskap, erfarenhet och styrka i magi än de hade.
För att försöka samla tankarna bestämde hon sig för att fokusera på någonting annat så länge. Förra gången de var här hade hon blivit väldigt fascinerad av ljuskulan och hon bestämde sig för att ägna sig åt den en stund. Den var lika skimrande som förra gången och återigen la hon handen i nedsänkningen formad som en hand. Återigen möttes hennes hand av värme.

Medan hon stod där, med värmen pulserande in i handen, kom hon att tänka på det Tomo skrivit om magiska föremål från den tid som Besökaren kom ifrån. De hade haft en typ av instruktion inbyggt, där man genom att mata in en tråd av jord kunde känna vilka element som behövdes för att aktivera föremålet. Hon undrade om ljuskulan kanske fungerade på samma sätt?

Försiktig började hon skapa en tråd av jord som hon ledde ned i nedsänkningen. Hon kände hur värmen minskade från nedsänkningen, vilket hon tog som ett gott tecken. Hon skapade fler trådar av jord, alla riktade ned i avtrycket och för varje tråd minskade värmen i avtrycket. Dessutom verkade ljuset i kulan gå inåt. Hela kulan hade tidigare skimrat av ett diffust ljus, men nu var det samlat i mitten av kulan och kulan såg nu nästan ut att vara gjord i glas.

Precis när allt ljus var samlat i en liten punkt mitt i kulan och då avtrycket nu kändes nästan svalt så kände hon någonting mer. Värmen hade nu samlat sig i tre punkter i avtrycket och det var en helt annan värme. Det var den nästan brännande värme som hon brukade känna när hon undersökte trådar av eld.

Vad hade hon att förlora på att undersöka vidare? Hon var inte redo att ge sig på Besökaren ännu, så hon kunde lika gärna fortsätta prova sig fram med tittkulan. Eld var inte hennes bästa element, men med en stor ansträngning lyckades hon skapa tre trådar av eld och ledde dessa mot de tre punkter som hon kunde känna. Att hålla igång flera trådar och dessutom av olika element var inte lätt, men på något sätt lyckades hon frammana den styrka det krävde och plötsligt hände någonting.

Mitt i glaskulan hade allt ljus samlats till en intensiv punkt av vitt sken, så stark att det hade bländat henne om hon hade tittat direkt på punkten. Punkten krympte nu ihop till ingenting och bara en ögonblinkning senare expandera den ut och fyllde hela glaskulan med en bild.

Instinktivt ryggade hon tillbaka och släppte trådarna. Ett kort ögonblick var hon orolig att hon nu skulle behöva börja om från början, men den bild som kommit fram var fortfarande kvar. Tydligen behövde man inte mata in nya trådar av magi när föremålet väl aktiverats.

Hennes blick fokuserade nu på bilden. Det hon kunde se var ett rum med ett antal hyllor och på dessa hyllor stod olika lådor, lårar och kistor. Rummet verkade mycket större än det rum de var i nu, men det var svårt att avgöra eftersom större delen av bilden upptogs av ett ansikte. Hon tittade nyfiken på pojken som upptog mer än halva bilden. Han såg ut att vara ett eller två år äldre än hon. Två blåa ögon och fräknar som gick ut från näsan ut över kinderna dominerade ett ansikte som i övrigt var ljust men med en ton av rött. Antagligen tålde han inte sol så bra, tänkte hon för sig själv.

”Han är söt. Vem är det?” kom rösten frÃ¥n Wasa som nu stod snett bakom henne. Ã…terigen hade hon inte märkt av världen runt omkring och hon ryckte till när Wasa fick henne att Ã¥tervända. Hon tyckte sig se att pojken rodnade av Wasas kommentar, men det mÃ¥ste ha varit inbillning. Inte kunde han väl höra dem?

Dessutom kunde hon inte riktigt hålla med om att han var så söt att det behövde kommenteras. Hon kunde se varför en del flickor skulle kunna tycka att han var söt på ett lite busigt sätt, särskilt med det kastanjebruna håret som inte verkade se en kam särskilt ofta. Men hon kunde inte riktigt känna det själv. Om hon skulle beskriva någon som söt skulle hon snarare beskriva någon som såg ut som Wasa. Fast en pojk-version av henne då.

Wasa inväntade inget svar frÃ¥n henne utan fortsatte. ”Hur fick du fram bilden sÃ¥ där?”. Ella förklarade hur hon hade gjort och när hon beskrev hur hon hade känt spÃ¥r av eld i avtrycket la Wasa sin hand pÃ¥ samma ställe. ”Det känns som metall tycker jag”, kom den oväntade kommentaren frÃ¥n Wasa.

”Metall?” tänkte Ella förbryllat. Det hade varit eld när hon haft handen där. Hur kunde det vara metall nu? ”Är du helt säker?” var hon tvungen att frÃ¥ga. ”Ja, jag är säker. Här! Känn själv.”

Med de orden tog Wasa tag i hennes hand och la den i nedsänkningen. Hon kände en kort tingling av beröringen innan hennes Ã¥terigen lÃ¥g placerad i fördjupningen. Hon kände efter, och ja, hon kunde känna närvaron av metall. ”Ska vi prova?” frÃ¥gade hon Wasa som nickade till svar.

TvÃ¥ markeringar för metall kunde hon känna och hon vävde in tvÃ¥ tunna trÃ¥dar i dem, trÃ¥dar som hon sedan ökade styrkan pÃ¥. Ett sprakande ljud hördes innan hon hörde hur nÃ¥gon pratade frÃ¥n glaskulan: ”HallÃ¥! Hör ni mig?”

Först kände hon sig helt stum. De hade lyckats få igång ett föremål som gjorde att de kunde tala med någon på en helt annan plats och även se dem. Eller, kunde de verkligen tala med honom? Kunde han verkligen höra dem?

”Vem är du?” Pojken skrattade och vinkade till dem. ”Hej Ella! Hej Wasa!”. Hon slog förfärat händerna över munnen. Hur kunde han veta vilka de var? ”Mitt namn är Marmat och jag är adept hos magikerna i Zoream. Jag lyckades fÃ¥ igÃ¥ng den här tittkulan innan ni fick igÃ¥ng er, sÃ¥ jag har kunnat tjuvlyssna pÃ¥ er en stund.” Han log spjuveraktigt, tydligen helt utan att skämmas över att han tjuvlyssnat pÃ¥ dem eftersom han erkände det rakt ut sÃ¥ där.

”Tjuvlyssnat? Det är väl inte särskilt väluppfostrat att göra det? Eller att tjuvtitta? Tänk om vi inte hade haft nÃ¥gra kläder pÃ¥ oss?” fräste hon tillbaka. Hon insÃ¥g att frÃ¥gan var dum redan när den lämnade munnen.

”Men, varför i allsin dar skulle ni ta av er kläderna i en kall grotta?” var den berättigade motfrÃ¥gan frÃ¥n Marmat. ”Men, varför har ni inte satt igÃ¥ng tittkulan tidigare? DÃ¥ hade ni ju kunnat se om nÃ¥gon var här.”

”Därför att vi inte visste hur”, svarade Wasa som buffade undan Ella och tog över hennes plats precis vid tittkulan. ”Det enda vi fÃ¥tt lära oss om magiska föremÃ¥l är att de är farliga och förbjudna. Det var först när vi hittade en beskrivning av hur man aktiverar Besökaren med jord som vi provade att försöka samma sak här.”

”FÃ¥r jag frÃ¥ga”, frÃ¥gade Marmat utan att vänta pÃ¥ ett svar, ”vad det var ni brÃ¥kade om?” Ella ville inte avslöja allt för mycket för Marmat — och särskilt inte om Besökaren — men Wasa verkade ivrig att kunna besvara hans frÃ¥gor: ”Min syster har suttit fast i Besökaren i flera Ã¥r och jag ville öppna den för att kunna rädda henne.”

[Nej, det här blir inte bra – försök skriva om dialogen sÃ¥ att den blir bÃ¥de relevant och intressant. I nästa kapitel skriver jag exempelvis: ”Oftast fick han snabbare – och mer uttömmande svar – frÃ¥n Wasa, även om hon ibland bubblade iväg pÃ¥ helt andra ämnen. Därför valde han att rikta sina frÃ¥gor till henne och eftersom hon sagt att hon tyckte att han var söt drog han sig inte för att flörta lite grann med henne för att dra ur henne sÃ¥ mycket information som möjligt. ” ]

Även om ingen annan besökt det här rummet sedan sommaren inleddes ville Ella ändå vara lite försiktig. Om de stod här och pratade fanns en risk att någon på väg in skulle höra dem. Hon tog farväl av Marmat och stängde av föremålet; var det tittkula som Marmat hade kallat dem? Vad var Marmat för konstig typ egentligen? Han ställde mycket frågor men avslöjade väldigt lite i gengäld.

Hon tittade pÃ¥ Wasa som inte hade sagt sÃ¥ mycket under samtalet med Marmat. ”Men, visst var han väl ganska söt?”, frÃ¥gade Wasa vilket inte var den frÃ¥ga som Ella hade förväntat sig. ”Om du säger det”, mumlade hon till svar.

”Men, det jag verkligen skulle vilja veta”, fortsatte Ella, ”är varför magikerna här inte använt tittkulan pÃ¥ samma sätt som vi gjort. Vi är bara noviser. De borde kunnat aktivera den utan problem om de velat, men det har de inte gjort. Varför?

”Behöver du verkligen frÃ¥ga det?” kom frÃ¥gan frÃ¥n en röst som hon kände igen alltför väl bakom sig. Förfärat snurrade bÃ¥de hon och Wasa runt och de stod nu ansikte mot ansikte mot Sofyn. ”Hjälp! Hon skulle ju inte vara tillbaka pÃ¥ flera veckor” var det första hon tänkte. ”Vad händer nu? Blir vi utslängda frÃ¥n skolan nu?” var hennes andra tanke

Läs mer

One thought on “Kapitel 24 – ny version

Comments are closed.