Kapitel 25 – ny version

Det här kapitlet hänger tydligt ihop med kapitel 24 där händelser i dem ”läcker” in i varandra. Det som inte riktigt fungerade i kapitel 24 tycker jag dock fungerar ok här.

KAPITEL 25

Medan han stod där och nyfiket betraktade flickorna försvann de ur bild till höger. Tydligen fanns det någonting annat som intresserade dem där. De var borta en bra stund och Marmat bestämde sig för att utforska någonting annat så länge.

De lådor som stod i närheten av tittkulan innehöll ingenting intressant. Det var möjligt att några av de föremål som låg i dessa hade magiska egenskaper, men det såg mer ut som om någon hade slängt ned alla föremål de kunde hitta i ett kök i hopp om att något av dem skulle vara användbart. Han suckade och började fundera på om han skulle återvända till biblioteket istället. Här kom han inte så mycket längre.

FrÃ¥n tittkulan hördes ropet ”Wasa! Stopp! Vänta! Vad tänker du göra?” frÃ¥n den flicka som han visste hette Ella. DÃ¥ mÃ¥ste den söta flickan heta Wasa och han Ã¥tervände till tittkulan. Han kunde se hur flickorna brÃ¥kade och av nÃ¥gon anledning försökte Ella hindra Wasa frÃ¥n att komma fram till Besökaren. Han förstod inte varför hon ville dit dock, och inte heller varför de verkade sÃ¥ oense.

Vad som från början hade sett ut mest som en brottningsmatch – som han gärna hade sett mer av tänkte han för sig själv – övergick snart i våldsamheter. Wasa slog till Ella i ansiktet och baserat på ljudet när handflatan landade, liksom på hur man nu kunde se Wasas handflata i Ellas ansikte måste det ha varit en ordentlig smäll. Han tyckte nästan synd om Ella.

På något sätt verkade Ella till slut få kontroll på situationen och trots att hon var den kortare av de två slutade en längre kamp med att Ella höll Wasa i ett stadigt grepp. Till slut släppte hon greppet och de sjönk både ned till golvet, där Wasa bad om ursäkt. Han blev lite förvånad över hur snabbt Ella förlät Wasa; hade det varit han som blivit slagen så där hade han inte varit lika snabb att förlåta.

Båda återvände nu till tittkulan som de återigen verkade studera. Ellas ansikte var fortfarande flammigt av ansträngning och av örfilen, medan Wasas ögon bar tydliga spår av att ha gråtit. Han tittade fascinerat på medan Ella undersökte någonting.

Plötsligt ryggade hon tillbaka. Någonting som hon hade sett hade fått henne att reagera. Kunde hon ha sett honom? Nej, nog för att det kändes konstigt första gången han såg någon i tittkulan, men han hade inte ryggat tillbaka. Väl? Det kunde inte gärna vara det.

”Han är söt. Vem är det?” hörde han Wasa säga genom tittkulan. De mÃ¥ste ha fÃ¥tt fram bild trots allt och kommentaren var antagligen om honom. Det var första gÃ¥ngen som en flicka kallade honom söt och han rodnade lätt av kommentaren.

Men, om de kunde se honom kunde de kanske höra honom? ”HallÃ¥! Hör ni mig?” ropade han, men utan att fÃ¥ nÃ¥gon respons. Antagligen hade de bara bild och inte ljud, och utan ljud kunde han inte hjälpa dem pÃ¥ nÃ¥got sätt. Ville han ens hjälpa dem förresten?

Wasa ställde en fråga om hur Ella fått fram bilden och han lyssnade intresserat. Även hon hade använt jord som hon blandade med ett annat element, men där han använt vatten hade hon använt eld. Han undrade om det berodde på att deras tittkula fungerade annorlunda, eller om det hade att göra med att kvinnors och mäns magi skiljde sig åt. Eller fanns det helt enkelt flera sätt att aktivera en tittkula?

Det verkade som om de kommit fram till hur man aktiverar bilden, men inte hur man fick fram ljud. Han lyssnade intresserat medan Wasa tydligen hade upptäckt nästa steg, men återigen var det en skillnad. Där han känt trä hade de känt metall. Han var dock inte förvånad att även detta skiljde sig; om de använde eld istället för vatten verkade det rimligt att använd metall istället för trä. Lite underligt var det dock att den tittkula som stod hos männen använde element som kvinnor oftare var starka i och tvärt om.

Nu borde de dock ha aktiverat ljudet, sÃ¥ han gjorde ett nytt försök. ”HallÃ¥! Hör ni mig?” ropade han ännu en gÃ¥ng. Denna gÃ¥ng verkade de dock höra honom, och han fick ett positivt svar där de frÃ¥gade vem han var. Han insÃ¥g att medan han hade kunnat lyssna pÃ¥ dem, sÃ¥ hade de inte kunnat lyssna pÃ¥ honom och han visste nu deras namn. Han kände sig pillemarisk när han svarade ”Hej Ella! Hej Wasa!”.

Det gav precis den effekt han hade hoppats på, och han kände nu att han hade ett övertag. Han presenterade sig, men beslöt sig redan från början att inte avslöja allt för mycket om sig själv. Han ville gärna lära sig vad de hade lärt sig om Besökaren, men än så länge tänkte han hålla sina kunskaper för sig själv.

Oftast fick han snabbare – och mer uttömmande svar – från Wasa, även om hon ibland bubblade iväg på helt andra ämnen. Därför valde han att rikta sina frågor till henne och eftersom hon sagt att hon tyckte att han var söt drog han sig inte för att flörta lite grann med henne för att dra ur henne så mycket information som möjligt. Dessutom uppskattade han själva flörtandet i sig.

Inte bara fick han lära sig om den fälla som verkade finnas i Besökaren just nu, men även att de kvinnliga magikerna verkade undersöka vad som hade hänt med magin och om det gick att återställa. Eller, åtminstone att några av dem gjorde det. Han blev lite imponerad att de hade fortsatt söka svar trots att de riskerade att bli utslängda. När han kommit hit hade han gärna blivit utkastad, men nu kändes det som det värsta straff man skulle kunna råka ut för.

Innan de avslutade samtalet – ingen av dem ville prata allt för länge och därmed riskera upptäckt – bestämde de sig för att försöka prata med varandra igen om en vecka, dvs. nästa nåddag strax efter skymningen.

Han antog att proceduren för att stänga av en tittkula var ungefär samma som när man slår på den, och efter lite provande med jord fick han snabbt fram vilka element som skulle aktiveras i vilken ordning för att slå av. Han blev inte helt förvånad över att eld stängde av tittkulan helt. Antagligen kunde man använda metall för att slå av enbart ljudet, men han såg inte riktigt poängen; han skulle i alla fall stänga av tittkulan helt så att ingen kunde se att någon annan varit här. Nöjd med sig själv vände han sig om för att återvända till sitt rum.

Bara för att snubbla till och nästan ramla omkull när han sÃ¥g Sythen som stod där med armarna i kors en bit bort; antagligen precis utanför synfältet frÃ¥n tittkulan. ”Hur länge har han stÃ¥tt där?” var hans första tanke och ”Hur kommer de att straffa mig nu?” var den andra.

”Jag förstod nästan att det var du som smugit omkring här de senaste veckorna. Du var osedvanligt vetgirig under vÃ¥ra lektioner och jag kunde se hur det nästan brann i ögonen pÃ¥ dig när du frÃ¥gade om magiska vapen.” kom den oväntade kommentaren frÃ¥n Sythen.

”Vi behöver diskutera att du smyger omkring pÃ¥ ställen där du inte borde vara”, Marmat kände hur magen knöt sig, ”men först har du antagligen en massa frÃ¥gor. Den där fÃ¥ntratten Hairal brukar alltid köra med tre; tre regler, tre frÃ¥gor; tre bla-bla; sÃ¥ du ska fÃ¥ tre frÃ¥gor först. När du väl ställt tre frÃ¥gor fÃ¥r du inte frÃ¥ga nÃ¥gonting förrän jag är klar och du besvarat mina frÃ¥gor. Har du förstÃ¥tt?”

Vad menade Sythen med att kalla Hairal för fåntratt? Han hade trott att alla respekterade Hairal och han verkade vara den som bestämde över skolan. Han var dock inte beredd att slösa en av sina tre frågor på det, så han nickade för att visa att han förstått medan han funderade på vad som borde vara hans första fråga.

”Hur kommer det sig”, inledde han, ”att tittkulan aldrig haft ljud när jag kommit ner och använt den. Det är ju inte sÃ¥ svÃ¥rt att slÃ¥ pÃ¥ ljudet.” Det var den frÃ¥ga som kändes mest aktuell; om nu han som enkel adept kunde slÃ¥ pÃ¥ ljudet borde väl en erfaren magiker som Sythen inte ha nÃ¥gra problem alls?

”Egentligen tror jag att du vet svaret om du lägger ihop ett plus ett”, kom svaret frÃ¥n Sythen, ”men om du väljer att lägga en av dina tre frÃ¥gor pÃ¥ detta sÃ¥ ska du fÃ¥ ett utförligt svar. När Omställaren användes och magin förändrades för femhundra Ã¥r sedan sÃ¥ försvagades vÃ¥r, männens, magi. Dessutom förändrades vÃ¥r magi sÃ¥ att den delvis blev tvärtom. Det innebär att ett föremÃ¥l som tidigare aktiverades med eld och metall nu istället aktiveras med vatten och trä, om du är man.”

Så långt verkade svaret rimligt, och det förklarade varför kvinnorna aktiverat sin tittkula på ett helt annorlunda sätt än han gjort. Men det, besvarade inte frågan och han väntade på fortsättningen.

”Det är dock inte det enda problemet. Inte bara är det elementen som är vända för oss, utan för mÃ¥nga föremÃ¥l är även effekten omvänd. Ett vapen som tidigare slungat ut eld vände nu istället elden inÃ¥t och tände eld pÃ¥ magikern. Även mer vanliga magiska föremÃ¥l började bära sig konstigt Ã¥t. Ett föremÃ¥l som användes för att läka blödande sÃ¥r kunde fortfarande läka sÃ¥ren, men de dök nu istället upp pÃ¥ magikern som använde föremÃ¥let.”

”Resultatet blev att vi inte visste vilka föremÃ¥l som fortfarande gick att använda, sÃ¥ alla placerades här i arkivet som du stÃ¥r i nu. Ibland är nÃ¥gon modig, eller dumdristig, och provar sig fram och vi fÃ¥r dÃ¥ ytterligare ett föremÃ¥l som kan användas. När magigillet splittrades tog de manliga magikerna även med sig flera av de föremÃ¥l som fanns i Sadalino, eftersom man inte ville att kvinnorna skulle kunna använda dem mot oss.”

”Men, varför sägs ingenting om detta när vi gÃ¥r igenom magisk historia?”, slank frÃ¥gan ur Marmat. ”Är du säker pÃ¥ att du vill lägga din andra frÃ¥ga pÃ¥ detta?”, svarade Sythen med ett bekymrat uttryck i ansiktet som antydde att det var en korkad frÃ¥ga. Och det var det ju; det kunde han räkna ut själv. Han skakade pÃ¥ huvudet och därmed hade han fortfarande tvÃ¥ frÃ¥gor kvar.

Han ville gärna veta vad som skulle hända med honom, nu när han blivit upptäckt, men det kändes som en korkad fråga. Oavsett vad han frågade så skulle han få veta det förr eller senare och just nu lät senare som ett bättre alternativ.

”Finns det en besökare här, eller är den som finns i Sadalino den enda?” frÃ¥gade han. ”Nu tycker jag nog att du fuskar genom att ställa tvÃ¥ frÃ¥gor i en”, svarade Sythen, ”men jag är inte som Hairal. Jag kan ibland uppskatta magiker som bänder pÃ¥ reglerna sÃ¥ jag ska svara. Men gör det inte till en vana.”

”Tyvärr”, fortsatte Sythen, ”har vi ingen Besökare här. Om en sÃ¥dan hade funnits hade vi försökt använda den, trots riskerna. Det är därför vi studerat kvinnornas magigille, för att se vad de gör med sin Besökare. Det är ocksÃ¥ därför det ligger böcker överallt. Vi vet att det fanns Ã¥tminstone en Besökare till men vi vet inte var.”

”Du har en frÃ¥ga kvar”, fortsatte Sythen. ”Använd den väl.” Marmat funderade länge och väl; det fanns sÃ¥ mycket han ville frÃ¥ga om. Men, till slut bestämde han sig. Han ville veta mer om Besökaren och samtidigt undrade han över den här Omställaren som Sythen nämnde. Han skulle försöka baka ihop tvÃ¥ frÃ¥gor till en och hoppas pÃ¥ att Sythen inte skulle tycka att han bände reglerna igen.

”Vad är kopplingen mellan Besökaren och Omställaren?” frÃ¥gade han. ”Jag tyckte jag var tydlig nog när jag betonade ibland förra gÃ¥ngen du vävde in tvÃ¥ frÃ¥gor i en”, svarade Sythen, ”men eftersom de faktiskt har en koppling sÃ¥ godtar jag det. Den här gÃ¥ngen.”

”Vi har inte hela historian, en del förlorades i samband med splittringen, men det vi pusslat ihop är att en manlig magiker – rÃ¥dets dÃ¥varande högste mästare – använde Omställaren för att förändra magin. Han ledde in männens magi i en annan värld, genom att ta med sig Omställaren dit via Besökaren. Hans plan var att leda om magin sÃ¥ att bara han kunde använda den.”

”Det skulle ge honom obegränsad makt och obegränsad tillgÃ¥ng till magi. Genom att använda magin inne i den värld som Besökaren leder till – där tiden nästan stÃ¥r still – skulle han kunna leva i tusentals Ã¥r och bli den mest kraftfulla magiker och människa som nÃ¥gonsin levat. Han skulle bli en levande gud och alla andra gudar, även den sÃ¥ kallade Skaparen, skulle försvinna för alltid.”

”Samtidigt skulle magin kraftigt försvagas – eller kanske försvinna helt – för alla andra magiker, och särskilt dÃ¥ manliga magiker. Eftersom det enbart var män som ägnade sig Ã¥t magi som vapen skulle ingen kunna stoppa honom.”

”Han misslyckades, som tur är. Annars skulle vi inte ha den här diskussionen nu. Hans misslyckande gjorde att bÃ¥de han och Omställaren fastnade i den världen, och samtidigt förändrades männens magi. Vi kan inte längre använda de magiska föremÃ¥l som finns. Vi är mycket svagare i magi och vi kan inte längre lÃ¥ta var magi samarbeta med kvinnornas magi.”

”Det gör att magiska föremÃ¥l som behöver fyllas pÃ¥ med kraft ibland – exempelvis reseportalerna – fungerar sämre och sämre ju längre tid som gÃ¥r. För att Ã¥terställa vÃ¥r magi till hur den fungerade förr behöver vi komma Ã¥t Omställaren, och för att komma Ã¥t Omställaren behöver vi använda Besökaren.”
Men”, frÃ¥gade Marmat. ”Varför berättar du allt detta för mig?”. Svaret frÃ¥n Sythen kom som ett piskrapp. ”Du fick tre frÃ¥gor och du har använt alla tre. Om du inte kan hÃ¥lla tyst tills jag säger att du fÃ¥r ställa frÃ¥gor igen blir jag tvungen att stänga din mun med magi. Jag har fÃ¥tt höra att det är väldigt smärtsamt.”

”Har du förstÃ¥tt?”, fortsatte Sythen i röst som var kall och befallande och han kände inte att han hade nÃ¥got annat val än att nicka bifall. ”Bra! Följ mig”, sa Sythen samtidigt som han började gÃ¥ längre in i rummet. Marmat hade inget alternativ annat än att följa efter. Visserligen skulle han antagligen kunna fly upp om han sprang allt han orkade, men han skulle inte bli förvÃ¥nad som Sythen kunde stoppa honom med magi.

De gick förbi ett antal arbetsbänkar, där varje bänk var samma sak. Bredvid bänken stod ett antal lådor och på varje bänk låg två eller tre föremål. Ibland stannade Sythen och pekade ut vissa föremål.

”Det där”, sa han och pekade pÃ¥ vad som sÃ¥g ut som ett träningssvärd i trä, ”är en eldsflamma. När man aktiverar det börjar klingan brinna med en magisk eld. Man kan öka flammans storlek och styrka med magi och till och med slunga iväg eld frÃ¥n svärdet. Det var ett vanligt vapen hos vÃ¥ra magiska krigare och användes ofta när man stred mot en mindre grupp fiender.”

Marmat lyssnade fascinerat och de gick förbi många olika vapen; en del svaga och en del oerhört kraftfulla; en del för närstrid och en del som kunde slå ut hela arméer. Hans fascination för magiska vapen ökade ju fler vapen som Sythen visade. Till slut stannade de framför en stol som såg ut att vara gjord av vatten. Den pulserade och ljuset speglades i den på ett sätt som bara vatten kan göra.

”Sätt dig” sa Sythen och pekade pÃ¥ stolen. Marmat kände att han inte hade sÃ¥ mycket val. Han hade förväntat sig att bli blöt, men stolen kändes snarare sval och hÃ¥rd; mer som is än vatten. När han tittade pÃ¥ armstöden sÃ¥g det dock fortfarande mer ut som vatten än som is.

”Redan innan magigillet splittrades sÃ¥ hade det funnits konflikter inom gillet om hur magin skulle användas. En av de grupper som fanns var Tjänarna och det var den grupp som fokuserade sig pÃ¥ strid och magiska vapen. Ursprungligen tjänade de rÃ¥det och drog till strid där det behövdes för att skydda gillet.”

”När kungamakten och Skaparens kyrka använde förändringen av magin för att ta kontroll över landet splittrades gillet. De kvinnliga magikerna sökte fred och accepterade kungens överhöghet. De manliga magikerna i det som dÃ¥ var rÃ¥det vägrade och drog istället till strid och i striden användes Tjänarna. Det var de som var tränade i strid med magi. Det var de som först upptäckte när vÃ¥ra vapen slutade fungera. Även om vi kunde nÃ¥ en form av fred som gör att vi kontrollerar södra delen av landet dog de flesta av Tjänarna i strider och bara en liten spillra av vÃ¥r magiska armé var nu kvar.”

”För att förhindra att samma sak skulle hända igen skapades gruppen Väktarna. VÃ¥r uppgift är att bevara och skydda kunskapen om magiska vapen, liksom kunskapen om hur man kan använda magi för strid. VÃ¥r uppgift är ocksÃ¥ att ta kontroll över gillet den dag dÃ¥ magin Ã¥terställs. Gillet behöver styras av de som är beredda att dö för gillets överlevnad.”

”VÃ¥rt mÃ¥l är dessutom att Ã¥terta kontrollen över hela landet, sÃ¥ att magiker Ã¥terigen styr landet. Manliga magiker, och enbart manliga magiker skolade i stridskonst borde styra över alla magiker – kvinnor som män – och över alla invÃ¥nare i riket.”

”Vi är en liten grupp och ända sedan splittringen har vi vakat över den kunskap som överlevde splittringen, liksom de magiska föremÃ¥l som finns lagrade här. Resten av gillet, däribland rÃ¥dets högste mästare Hairal, vet ingenting om detta, eller om de hemliga lokaler som finns här under jorden. Vissa av dem känner till den övre vÃ¥ningen och biblioteket, men inte den del vi är i nu.”

”Du har talang, och du verkar ha rätt fokus pÃ¥ magin. Jag erbjuder dig att gÃ¥ med i Väktarna. Innan du lämnar ditt svar bör du fÃ¥ veta dina alternativ. Du kan antingen gÃ¥ med och dÃ¥ ansluter du till vÃ¥r grupp för all framtid. Ingen lämnar Väktarna levande och ingen avslöjar vÃ¥ra hemligheter för andra. Eller, sÃ¥ kan du välja att tacka nej. DÃ¥ kommer jag vara tvungen att döda dig för att skydda vÃ¥ra hemligheter.”

Marmat kände hur isklumpen i magen återvände. Döda mig? Han hade trott att det värsta som skulle kunna hända hade varit att han blivit utslängd från skolan, inte att de skulle döda honom. Han blev alldeles blek och det var tur att han redan satt i stolen. Annars hade han antagligen sjunkit ihop på golvet.

Läs mer

One thought on “Kapitel 25 – ny version

Comments are closed.