Kapitel 27 – ny version

I det här kapitlet går det väldigt fort, i den meningen att jag (mer eller mindre) deus exar Ella och Wasa ur deras knipa. Men, jag var tvungen att få upp tempot i berättelsen. Jag ville inte göra en Jordan och lägga en hel bok på bakgrundshistorier.

KAPITEL 27

Varken Ella eller Wasa lyckades fÃ¥ ur sig ett svar pÃ¥ Sofyns frÃ¥ga. Det närmaste de kom var ett ljud som lät mer som ”Eeep” än nÃ¥gonting annat. Det kändes som en evighet innan Sofyn bröt tystnaden.

”Jag förstod nästan att det var Wasa som smög omkring här nere, men jag hade nog räknat med att hon skulle vara ensam. Inte att du skulle vara här ocksÃ¥. Eftersom jag misstänkte Wasa valde jag att ljuga för klassen och säga att jag skulle vara borta nÃ¥gra veckor, för att istället Ã¥tervända tidigare. Jag hade hjälp av Lyali som höll ett öga pÃ¥ er och idag tog jag er tydligen pÃ¥ bar gärning.”

”Jag skulle ha önskat”, fortsatte Sofyn i en strängare ton, ”att ni inte hade avslöjat sÃ¥ mycket för pojken som ni pratade med. Vi kan aldrig vara säkra pÃ¥ vilka planer de manliga magikerna har och det är bättre ju mindre de vet om vad vi sysslar med här. Detta är dock inte en diskussion som vi bör ha här. Ni vet vilket mitt rum är, eller hur?”.

BÃ¥da nickade sitt svar, glada över att inte behöva säga nÃ¥gonting. ”Bra”, fortsatte Sofyn, ”dÃ¥ ses vi där senare ikväll. Även om jag är besviken pÃ¥ er bÃ¥da sÃ¥ lovar jag att inte skälla allt för mycket. Om ni sköter er och besvarar mina frÃ¥gor kanske jag till och med bjuder pÃ¥ te.”

Med de orden vände Sofyn på klacken och lämnade dem båda i rummet. De stod där en stund och tittade på varandra, men utan att behöva prata med varandra kom de överens om att anta Sofyns erbjudande och de återvände – med stor försiktighet – till biblioteket och därifrån var det inte många fullsteg till Sofyns rum.

Eftersom Sofyn tillhörde lärarna på skolan var hon en av de magiker som bodde stadigvarande i huvudtornet och ett eget rum. Väldigt få av hennes elever hade dock sett insidan av rummet eftersom hon enbart bjöd in elever vid två tillfällen; för ett avslutningssamtal när de var klara med sina studier och vid de få tillfällen då hon behövde bestraffa en elev.

Ella drog sig till minnes att den enda gången som någon elev varit i Sofyns rum var när Wasa vann den där första tävlingen som Sofyn hade med klassen. Det var antagligen inte det här resultatet som Sofyn hade räknat med när hon hade pratat med Wasa.

Bortsett frÃ¥n det tillfället sÃ¥ hade ingen i klassen varit i Sofyns rum, men Ella kände att med tanke pÃ¥ hur pass allvarligt de brutit mot reglerna var det ett kraftfullt straff som väntade. Om de ”bara” blev utslängda frÃ¥n skolan hade de antagligen kommit billigt undan.

Det var därför med tunga steg som hon gick stegen mot Sofyns rum. Hon och Wasa tog stegen i tystnad; både oförmögna att hitta tröstande eller lugnande ord. De sökta varandras händer och det gav en viss kraft som gjorde att de till slut kom fram till Sofyns dörr.

Både hon och Wasa stod nu framför dörren, men hon kunde inte förmå sig själv att knacka. Det kändes så slutgiltigt att knacka på dörren; innan dess var hon en novis på magiskolan och efter dess skulle hon vara en före detta novis, ett misslyckande som blivit utslängd från skolan.

Hur länge hade de stÃ¥tt där? Ella var osäker, men plötsligt hördes en röst frÃ¥n andra sidan dörren. ”Tänker ni knacka pÃ¥ dörren nÃ¥gon gÃ¥ng eller tänkte ni stÃ¥ där hela natten?”

Orden fick henne att komma ur den obeslutsamhet som hon fastnat i och hon svalde en klump i halsen innan hon knackade på. Dörren öppnades av Sofyn som bad dem att komma in.

Sofyns rum kändes ovanligt vanligt. Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat, men en magiker borde väl åtminstone ha lite magiska föremål liggande och kanske en uppslagen bok som handlade om magi? Ingenting sådant fanns här, utan rummet hade fem stolar som stod i en cirkel runt ett runt träbord. På bordet stod en kanna med te och tre koppar och i två av stolarna låg det katter och sov; den ena vit och den andra svart.

I övrigt fanns det två bokhyllor i rummet, där den ena hade ett antal böcker och den andra hade olika typer av prydnadsföremål. Förutom ytterdörren fanns ytterligare två dörrar; den ena var öppen och ledde in i vad som såg ut som ett kök. Den andra dörren var stängd, men eftersom det inte fanns någon säng i det här rummet antog Ella att det var dörren till sovrummet.

Sofyn satte sig i en av stolarna och signalerade till Ella och Wasa att slå sig ned i de två lediga stolarna. Utan att fråga om de ville ha te hällde Sofyn upp i alla tre kopparna och hon sörplade försiktigt på sin egen kopp innan hon tog till orda.

”Innan vi diskuterar att ni brutit mot reglerna och hur allvarliga problem ni försatt er själva i”, sa Sofyn. Ella svalde ytterligare en klump i halsen medan Sofyn fortsatte: ”ska jag besvara den frÃ¥ga som du ställde tidigare och som jag tror att ni egentligen vet svaret pÃ¥. Anledningen till att ingen experimenterat med glaskulan …”

Här avbröt Ella henne med att korrigera det Sofyn sagt: ”Tittkulan menar du. Den kallas för tittkulan”. Sofyns ansikte stelnade till och hennes röst blev alldeles kall, nÃ¥gonting som Ella hade lärt sig betydde att hon var arg; de hade bara sett det pÃ¥ en lektion när hon hade märkt att nÃ¥gra elever retade en av flickorna i klassen för att hon inte riktigt hängde med pÃ¥ lektionerna.

”Unga fröken”, kom det iskalla svaret frÃ¥n Sofyn och Ella insÃ¥g att hon just försämrat sitt läge ännu mer. ”Tycker du verkligen att du är i en sÃ¥dan position att du borde sitta och rätta din lärare?”

Att hon alltid skulle prata utan att tänka; hon älskade att vara den som visste mest eller bäst, men hon måste verkligen lära sig att inte alla uppskattade när hon rättade dem. Förskräckt skakade hon på huvudet och lovade sig själv att inte säga någonting mer om hon inte fick en direkt.

Sofyns röst var fortfarande kallare än tidigare, men det var inte riktigt samma iskyla som tidigare. ”Som jag sa; anledningen till att ingen experimenterat med glaskulan är av samma skäl som att ingen före Tomo gjorde experiment med Besökaren. Det är helt enkelt väldigt farligt.”

”När magigillet splittrades för 500 Ã¥r sedan tog männen med sig mÃ¥nga av de magiska föremÃ¥l som fanns här. En del av dem lyckades vi rädda undan, men mÃ¥nga av de böcker som beskrev dessa föremÃ¥l tog de med sig, och av de böcker som blev kvar var det mÃ¥nga som förstördes. NÃ¥gra Ã¥r senare utbröt en brand pÃ¥ ett mystiskt vis i biblioteket, i just den avdelning som hade böcker om magiska föremÃ¥l och sedan dess har vi haft väldigt begränsad kunskap om magiska föremÃ¥l.”

”En del av de föremÃ¥l som fanns kvar var sÃ¥dana som användes ofta, och dÃ¥ fanns det magiker kvar som kunde skriva ned hur de fungerade, men varken Besökaren eller glaskulan fanns med bland de föremÃ¥l som beskrevs. Under de första femtio Ã¥ren efter splittringen gjordes flera försök att utforska de föremÃ¥l som vi inte kände till, men efter flera olyckor beslutade rÃ¥det att förbjuda all forskning pÃ¥ dessa föremÃ¥l.”

”Det finns helt enkelt en gräns för hur mÃ¥nga magiker som kan dö – eller fÃ¥ allvarliga skador – innan nÃ¥gonting bedöms som för farligt. RÃ¥det samlade ihop alla magiska föremÃ¥l, och alla böcker som pÃ¥ nÃ¥got sätt handlade om dessa och samlade dem i östra tornet. Det tornet stängdes av och det beslutades att ingen skulle fÃ¥ gÃ¥ in där.”

”Man ville dock inte glömma bort vad som fanns där, och varför det hade gömts undan. Ansvaret för att skydda och bevara den kunskapen föll pÃ¥ en grupp som kallas anmödrarna och det är en grupp som funnits ända sedan magigillet bildades för flera tusen Ã¥r sedan.”

”Innan gillet bildades fanns det fortfarande magiker, men de arbetade i ensamhet eller i smÃ¥grupper. Fem kvinnor och fyra män som lärt känna varandra gick samman och skapade det som blev grunden för magigillet. För att minnas vÃ¥r historia skapades tvÃ¥ grupper; anmödrarna och anfäderna. Deras uppgift var att bevara gillets historia och syfte; att hjälpa, att skydda och att bevara.”

”Allt eftersom Ã¥ren gick växte gillet och rÃ¥det infördes för att styra gillet. Männen ansÃ¥g att anfäderna spelat ut sin roll och att historien kunde bevaras genom rÃ¥det, men anmödrarna beslutade sig för att fortsätta som grupp och ända sedan dess har det alltid funnits en liten grupp kvinnliga magiker som i hemlighet försökt bevara vÃ¥r historia och kunskapen om de faror som gillet utsatts för sedan det skapades.”

”Jag är en av dessa och även Tomo var en av oss. En anledning till att just jag blev er lärare var för att kunna hÃ¥lla ett öga pÃ¥ Wasa. VÃ¥r förhoppning var att när ni väl var klara med er utbildning sÃ¥ skulle vi kunna bjuda in henne, men ert agerande har tvingat oss att agera mycket snarare än vi velat.”

Ella undrade varför Sofyn valt att berätta allt detta för dem. Var hon inte rädd att de skulle avslöja allt det hon berättat för dem nu? Eller var det ett test för att se hur de skulle hantera den här informationen? Hennes hjärna gick på högvarv medan hon försökte få rätsida på situationen. Hon försökte desperat hitta ett sätt att slippa bli utslängd från magiskolan.

”FörstÃ¥r ni hur allvarligt ert regelbrott är?”, frÃ¥gade Sofyn och bÃ¥de hon och Wasa nickade dystert sina svar. ”Och ni vet vad straffet är för att ge sig in i östra tornet?”. Ã…terigen nickade de till svar. ”Även om jag uppskattar att du slutat avbryta mig”, sa Sofyn och riktade sig mot Ella som kände att hon rodnade, ”sÃ¥ vill jag höra er besvara frÃ¥gan. Vad är straffet för att ge sig in i östra tornet?”

”Att man blir utslängd frÃ¥n magiskolan”, svarade Ella med en ynklig röst och hon kände sig väldigt liten just nu. ”Korrekt”, svarade Sofyn. ”Och är det vad ni vill? Att tvingas lämna magiskolan?”. ”Nej”, svarade de bÃ¥da, sÃ¥ svagt att man knappt kunde höra deras svar.

”Ni försätter mig i en väldigt svÃ¥r position”, fortsatte Sofyn och för första gÃ¥ngen lät hon varken arg eller besviken utan snarare trött och ledsen. ”Som magiker fÃ¥r jag inte se mellan fingrarna med elever som bryter mot den här regeln. Även om jag kan förstÃ¥ varför ni bröt mot reglerna kan jag inte, och fÃ¥r jag inte, lÃ¥ta bli att rapportera detta och sÃ¥ fort jag rapporterat detta mÃ¥ste rÃ¥det agera.”

Sofyn suckade tungt och Ella kände en klump i is i magen. Samtidigt brände det bakom ögonlocken och hon kände hur tårarna rann till. Skulle det sluta så här alltså? Hennes drömmar om att bli magiker skulle bara försvinna?

”Varför bad ni inte om hjälp istället? Jag hade kanske kunnat hjälpa er om ni kommit och pratat med mig istället.” Det var en bra frÃ¥ga, och en frÃ¥ga som Ella inte hade nÃ¥got svar pÃ¥. Hon visste inte vad hon skulle säga, och hon visste inte om det fanns nÃ¥gonting hon kunde säga.
”FörlÃ¥t”, var det enda hon kom att tänka pÃ¥ och även Wasa verkade ha kommit till samma slutsats. Wasas förlÃ¥t verkade dock mer riktat till henne; trots allt var det Wasa som hade fÃ¥tt henne att bryta mot reglerna. Hon kunde dock inte bli arg pÃ¥ Wasa; hon hade vetat riskerna när hon valde att hjälpa Wasa och hon skulle göra samma sak igen.

”Jag är oerhört besviken pÃ¥ er bÃ¥da, men lite extra pÃ¥ dig, Wasa. När jag hjälpte dig att fÃ¥ nÃ¥gra svar om din syster sÃ¥ visade jag ocksÃ¥ att jag var beredd att hjälpa dig. ÄndÃ¥ valde du att gÃ¥ bakom ryggen pÃ¥ mig och dessutom lurade du med Ella pÃ¥ dina dumheter sÃ¥ att även hon nu hamnat i problem. Om jag kunde skulle jag rapportera enbart dig och lÃ¥ta Ella komma undan med kökstjänst under resten av hennes utbildning.”

Ella väntade på att Sofyn skulle fortsätta, men hon stannade där och en tystnad fyllde rummet. De satt i tystnad en stund, och Ella kände hur tårarna rann nedför hennes kinder. Hon brydde sig inte om att torka dem; vad spelade det för roll nu? Tystnaden bröts av Sofyn, vars röst hade återfått den värme som den brukade ha på deras lektioner.

”Jag vill inte lova nÃ¥gonting, och jag vill inte tvinga er till ett beslut, men det finns en möjlighet – även om den inte använts pÃ¥ flera hundra Ã¥r – att undvika ert straff. Jag är inte helt säker pÃ¥ om ni bÃ¥da förtjänat den möjligheten, men jag tycker att det är lite orättvist mot Ella om hon ska drabbas av Wasas dumheter.”

Det fångade Ellas uppmärksamhet. Just nu kändes det som om hon skulle kunna göra vad som helst för att få stanna kvar. Om så Sofyn bad henne springa naken genom hela skolan så skulle hon göra det.

”TvÃ¥ grupper har tillÃ¥telse att vistas i östra tornet. Den första gruppen är de som en gÃ¥ng per mÃ¥nvarv städar östra tornet, sÃ¥ att det inte ska fyllas med damm och spindelnät.”

Det tände ett hopp hos Ella; om det enda som krävdes för att rädda henne kvar var att hon skulle städa så skulle hon med glädje göra det. Men, det hoppet släcktes snabbt.

”Tyvärr förbjuder vÃ¥ra regler elever frÃ¥n att samtidigt arbeta pÃ¥ skolan. Detta för att eleverna ska fokusera pÃ¥ sina studier. Dessutom skulle det inte hjälpa. Även om vi skulle fÃ¥ göra ett undantag sÃ¥ bröt ni mot reglerna innan, sÃ¥ den vägen är inte möjlig. Det är antagligen den lösning som jag skulle ha valt om ni kommit till mig och bett om hjälp, men nu finns inte den möjligheten.”

”Den andra gruppen som har rätt att vara i östra tornet är anmödrarna. Vi är en liten grupp och det är över trehundra Ã¥r sedan nÃ¥gon novis blivit inbjuden att ingÃ¥ i gruppen, men vÃ¥ra regler tillÃ¥ter att noviser i undantagsfall kan bjudas in.”

”För anmödrarna gäller att en gÃ¥ng en anmoder alltid en anmoder, vilket innebär att man inte kan gÃ¥ ur. GÃ¥r man med sÃ¥ är man med resten av livet. Det fina är dÃ¥ att man räknas som att ha varit en anmoder sedan man föddes. Det innebär att ni i sÃ¥dana fall inte skulle ha brutit mot reglerna och jag behöver inte rapportera er till rÃ¥det.”

”Innan ni svarar vill jag vara helt ärlig mot er. Att vara en anmoder kräver en hel del. Vi förväntas alla bidra pÃ¥ olika sätt, och det vi gör är ofta farligt. Det är inte bara Tomo som har rÃ¥kat illa ut under de Ã¥r som jag varit medlem. Ibland kommer ni att fÃ¥ uppdrag och ni förväntas utföra dessa. Ni kan ställa hur mÃ¥nga frÃ¥gor som helst kring dem, men det är inte tillÃ¥tet att säga nej till ett uppdrag.”

”Slutligen. Det räcker inte med att ni tackar ja, utan alla anmödrar som befinner sig i Sadalino just nu mÃ¥ste godkänna det. Om nÃ¥gon av dem säger nej kan vi tyvärr inte lÃ¥ta er bli en del av vÃ¥r grupp och dÃ¥ mÃ¥ste jag rapportera er till rÃ¥det. Har ni förstÃ¥tt?”

BÃ¥da nickade till svar och för första gÃ¥ngen kunde de se ett leende i Sofyns ansikte. ”DÃ¥ är min frÃ¥ga; vill ni bli en del av anmödrarna?”

Ella behövde inte någon betänketid. När hon hade tänkt att hon var beredd att göra vad som helst för att få stanna kvar så hade hon menat det. Hon sökte ögonkontakt med Wasa och samstämmigt tackade de ja till att bli anmödrar.

Det som följde var en lÃ¥ng väntan. Sofyn hade bett dem att stanna i hennes rum medan hon gick för att träffa de övriga och Ella upplevde det som att det tog väldigt lÃ¥ng tid. Hon tappade räkningen pÃ¥ hur mÃ¥nga gÃ¥nger som Wasa bett henne om förlÃ¥telse och till slut surnade hon till: ”Jag sa ju att jag var beredd att ta den risken för din skull. Det var inte ditt fel att vi blev upptäckta den här gÃ¥ngen.”

För att byta ämne och i ett försök att fördriva tiden försökte hon småprata med Wasa, men det var tydligt att då båda hade tankarna på annat och det blev en styltig konversation med långa pauser innan de återgick till att sitta i tystnad. Och vänta. Och vänta. Och vänta.

Till sist öppnades dörren och Sofyn återvände. Ella vågade inte fråga hur det hade gått och det var knappt att hon vågade andas. Det var därför med en stor lättnad och en ännu större utandning som hon tog emot beskedet att de hade blivit godkända.

De hade därmed klarat sig ifrån att bli utslängda från magiskolan och Ella såg redan fram mot de lektioner som skulle återupptas om några dagar när sommarens ledighet tog slut.

Innan de lämnade rummet fick de några instruktioner från Sofyn. Det första var att de kunde fortsätta besöka östra tornet. Däremot behövde de fortfarande vara försiktiga på vägen dit. Anmödrarna hade verkat i bakgrunden i flera tusen år och de ville inte ha uppmärksamhet.

Om de ville kunde de fortsätta prata med Marmat men Sofyn poängterade att de inte kunde avslöja någonting viktigt för honom. Det gick inte att veta om han bara var en nyfiken elev som snubblat över ett magiskt föremål eller om det var ytterligare ett försök från de manliga magikerna att stjäla de få magiska föremål som de inte fick med sig när gillet splittrades.

Den andra instruktionen var att de inte fick avslöja nÃ¥gonting om anmödrarna eller vad de ägnade sig Ã¥t för nÃ¥gon. Ella tyckte att detta var självklart och blev nästan förnärmad över att Sofyn ens nämnde det. Tydligen visade hon det tydligare än hon menat eftersom Sofyn la till ”Det är nÃ¥gonting som vi alltid säger till alla som blir antagna.”

Dessutom fick de veta att de redan fått en uppgift tilldelade sig. I vinter, under den ledighet som eleverna hade då, skulle de säga att de skulle åka hem för att besöka familjen, men istället skulle de åka ännu längre norrut i landet. Där hade tidigare legat en stad med namnet Ghatas där det innan splittringen hade funnits ett antal magiska föremål.

Deras uppdrag var att ta reda på om några av dessa fortfarande fanns kvar och sedan rapportera tillbaka. Två veckor innan det var dags att resa skulle de få instruktioner om vart de skulle ta sig först. Väl där skulle de få nya instruktioner. Det lät väldigt spännande, men samtidigt lite otäckt och lite osäkert. Sofyn beklagade att hon inte kunde ge mer information än så just nu, men hon lovade att de skulle få veta mer när tiden närmade sig.

Till slut fick de lämna Sofyns rum och Ã¥tervända till sina egna rum. Det hade varit en intensiv dag och massvis med tankar rusade genom Ellas huvud. Hennes sista tanke innan hon somnade var dock: ”Jag undrar vad Sofyn har berättat för Lyali?”

Läs mer

One thought on “Kapitel 27 – ny version

Comments are closed.