Kapitel 29 – ny version

För Tirandim blir det inget deus exande, och det här är ytterligare ett kapitel där det går ganska långsamt för henne. Men, det hänger ihop med att hennes bakgrundshistoria tar längre tid. Jag hade givetvis kunna börja hennes berättelse på skolan, men då tycker jag att mycket av hennes bakgrund försvinner och det fungerar inte riktigt att köra alltihop som tillbakablickar.

Men, om jag skulle skriva om boken helt från scratch så skulle jag antagligen lägga upp det lite annorlunda.

KAPITEL 29

Tirandim suckade tungt. Nu hade hon gått vilse. Igen. Hon hade varit här i slottet i en vecka och varje gång som hon skulle gå från sitt rum till matsalen, eller från matsalen till Illmanis rum eller vart hon nu skulle ta sig på egen hand så hade hon gått vilse.

Hur var det hon hade gÃ¥tt nu? FrÃ¥n sitt rum hade hon följt korridoren förbi gästrummen. I slutet av korridoren hade hon tagit vänster mot balsalen. Förbi de stora dörrarna in till det rummet och sedan höger i den andra korridoren till höger efter det … Vänta nu! Det var ju tredje korridoren till höger som hon skulle ha tagit.

Hon suckade igen och började traska tillbaka. Visserligen var hon tacksam över att de behandlade henne som alla andra gäster, men hon skulle ha föredragit om de hade ställt in en extra säng i Illmanis rum som hon hade föreslagit. Det hade dock inte ceremonimästaren gått med på. Åh nej. Det var inte i enlighet med protokoll och god etikett.

Att gå i egna tankar när man går omkring i en enorm byggnad med olika korridorer och rum där man inte hittar särskilt väl är ingen bra idé och hon insåg att hon nu gått ännu mer vilse. Hon suckade igen. Allt hon velat göra var att gå och väcka Illmani och se om hon kunde låna en klänning av henne. Båda hennes klänningar var nu på tvätt, och dumt nog hade hon tackat nej varje gång som Illmani erbjudit henne att få några av hennes klänningar. De var alldeles för fina och en så dyr gåva kunde hon inte ta emot.

Hon ägde inte mycket, men hon hade fortfarande sin stolthet. Medan hon gick där, osäker pÃ¥ vilket hÃ¥ll hon kom frÃ¥n egentligen och hur hon skulle hitta tillbaka sÃ¥ hörde hon en röst bakom sig. ”Illmani?”, frÃ¥gade en röst som hon inte kände igen. Hon vände sig om.

Kvinnan som frÃ¥gat om hon var Illmani var i fyrtioÃ¥rsÃ¥ldern, med ett blont, guldgult hÃ¥r som dock började fÃ¥ strÃ¥k av grÃ¥tt i sig. Hon var ungefär samma längd som Tirandim och hon var väldigt lik hennes egen mamma. De gröna ögonen och en näsa med rena, raka drag avslöjade att den här kvinnan var släkt med Illmani. ”Är det Illmanis mamma?” tänkte hon.

En skakning på huvudet besvarade kvinnans fråga. Hon vände sig om igen, redo att ge sig av; hon måste verkligen ha gått vilse om hon var i närheten av drottningens sovrum.

”Vänta”, kom rösten frÃ¥n kvinnan. Rösten var mild och vänlig, men det lÃ¥g en underton av nÃ¥gon som var van att bestämma och att bli Ã¥tlydd. Hon undrade om hon kanske hamnat i en knipa, hon skulle antagligen inte vandra omkring här i närheten av där kungen och drottningen sov.

”Vänd dig om igen, är du snäll”, fortsatte kvinnan och tog nÃ¥gra steg mot henne. Hon lät inte arg, men Tirandim var fortfarande orolig över om hon gjort nÃ¥gonting fel. ”Ser man pÃ¥. Du mÃ¥ste vara Illmanis nya vän. Stendrum hade visst rätt, ni är verkligen sÃ¥ lika att ni skulle kunna vara systrar.”

Hon hade bara träffat Stendrum, kungen, en gång och det var när hon precis kom hit. Illmani verkade inte spendera särskilt mycket tid med sina föräldrar; antagligen var de upptagna med att styra riket, eller vad nu kungar och drottningar gjorde på dagen.

Det sätt som kvinnan pratade om Stendrum gjorde att hon nu var säker pÃ¥ att det här var drottningen. Bortsett frÃ¥n Illmani hade alla pratat om kungen som just ”Kungen” eller ”Hans höghet”. Hans namn var det bara Illmani som hade använt pÃ¥ hela tiden hon varit här. ”Hela veckan”, tänkte hon för sig själv.

Så länge som hon gått omkring hade hon inte tänkt på hur svalt det var i slottet. Även om det nu var sommar så var slottet byggt helt i sten och så här på morgonen var det fortfarande ganska kallt. Till skillnad från skaparen skola så var inte slottet uppvärmt med vatten och faktum är att hon inte hade sett en enda rökbälg här. Eftersom hon bara hade en tunn nattsärk och en enkel morgonrock – båda lånade från Illmani – på sig kände hon nu att det var svalt och hon huttrade lite grann. Huttrandet förstärktes av att hon fortfarande var lite orolig över om hon hade gjort någonting fel.

”Men, kära nÃ¥n, stÃ¥r du här och fryser? Här, kom med mig.” Med de orden tog kvinnan tag i Ellas arm och ledde henne in i ett av rummen. Det var det största sovrum som Tirandim nÃ¥gonsin sett. Längs ena väggen stod en gigantisk säng och pÃ¥ motsatt sida fanns en öppen spis där en brasa sprakade. Hon var lite förvÃ¥nad att ingen annan var i rummet; hon hade förväntat sig att kungen och drottningen skulle dela sovrum och säng. De var väl ändÃ¥ gifta med varandra?

Kvinnan mer eller mindre tryckte ned Tirandim i en av de stolar som stod vid den öppna spisen och tog sedan fram en filt som hon la över henne. Därefter drog hon fram en annan stol och satte sig snett bredvid henne. ”SesÃ¥, nu när du inte fryser längre sÃ¥ kan vi prata.”

Tirandim fick lära sig att kvinnan hette Marosia och att hon verkligen var drottningen och Illmanis mamma. Tydligen hade hon saknat sin dotter medan hon varit iväg på skolan och hon beklagade sig över att Illmani verkade undvika henne medan hon var hemma igen.

”Tydligen fÃ¥r jag lära min dotter vad gästfrihet är. Att hon inte erbjudit dig varken en ordentlig morgonrock eller nÃ¥gra anständiga kläder att gÃ¥ omkring i är inte ett beteende som jag kan acceptera hos mina döttrar.”

Trots att Tirandim varje gång protesterade och försökte säga att Illmani visst erbjudit henne kläder, men att hon tackat nej så återvände Marosia flera gånger till att Tirandim måste vara besviken över bristen på gästfrihet. Frågorna från Marosia verkade aldrig ta slut och Tirandim undrade om hon aldrig skulle få äta morgonmål idag. Hon började bli verkligt hungrig. De avbröts av en röst från dörren.

”Jag borde ha förstÃ¥tt att min mor slagit klorna i dig när du aldrig dök upp för att väcka mig. Jag hoppas att hon inte lurat i dig en massa dumheter om mig.” Det var Illmani som stod i dörröppningen. Väl medveten om Tirandims oförmÃ¥ga att hitta hade hon tydligen börjat leta efter henne.

”Nu tycker jag att du är orättvis, hjärtat”, kom svaret frÃ¥n Marosia. ”Jag var bara nyfiken pÃ¥ hur du haft det i Skaparens skola och du har gjort allt du kunnat för att undvika mig ända sedan du kom hem.”. Hon la till en teatralisk snyftning för extra effekt.

”Men mamma!”. Man kunde se hur frustrerad Illmani var över moderns pÃ¥stÃ¥ende. ”Jag sa ju att jag ville spendera tid med Tirandim, nu när vi inte har en massa läxor att jobba med hela dagarna.”

”Och din mamma är inte ens värd en klockringning dÃ¥ och dÃ¥? Dessutom verkar din väninna inte vara sÃ¥ viktig. Jag hittade henne vilse i korridoren där hon gick omkring i en tunn nattsärk och frös. Varför har du inte erbjudit henne lite varmare kläder? Du vet hur kallt det kan vara i slottet, även under sommaren.”

Tirandim försökte bryta in och säga att Illmani visst erbjudit henne kläder men att hon tackat nej, och att det inte var hennes fel att hon frös, eller gått vilse, men hon blev överröstad av mor och dotter som övergått från att prata med varandra till att skrika åt varandra.

Argumentationen avbröts av att Illmani gick fram till stolen där hon satt och tog tag i hennes ena hand för att därefter halvt leda och halvt slita henne ur stolen och ut ur rummet. ”Kom! Vi gÃ¥r!” var hennes enda kommentar. Bakom dem kunde hon höra Marosia ropa ”Unga fröken! Kom omedelbart tillbaka! VÃ¥r diskussion är inte slut!”

Väl en bit bort i korridoren släppte Illmani hennes hand och stegade iväg i ett rasande tempo. Tirandim fick anstränga sig för att inte komma efter och de halvt gick, halvt sprang i en plÃ¥gsam tystnad. Efter en stund bröt Tirandim tystnaden med en frÃ¥ga: ”Är du väldigt arg pÃ¥ mig?”. Illmani stannade, uppenbarligen förvÃ¥nad över frÃ¥gan. ”Nej, jag är inte arg pÃ¥ dig. Varför skulle jag vara det?”

”Jag försökte förklara för drottningen att det inte var ditt fel att jag frös och att du flera gÃ¥nger erbjudit mig kläder, men att jag tackat nej. Men, hon ville inte lyssna pÃ¥ mig.”

Illmani suckade och hennes axlar sjönk ihop. ”Hon lyssnar aldrig. Det viktiga för mamma är vad hon vill och sedan ska alla andra anpassa sig till det. Jag har undvikit henne eftersom det alltid slutar med att vi skriker Ã¥t varandra. Det var ett av skälen till att jag ville läsa i Skaparens skola istället för med min vanliga privatlärare. Det gav mig en välbehövlig paus frÃ¥n min mor.”

”Men, det är kyligt. Vi kan prata medan vi gÃ¥r tillbaka till mitt rum. Jag har bett köket att bära upp morgonmÃ¥l dit.” Ordet morgonmÃ¥l fick Tirandim att minnas hur hungrig hon var och hennes mage kurrade bifall till det förslaget.

”Min mor vill väl”, fortsatte Illmani medan de i rask takt stegade genom olika korridorer, ”men hon och jag vill inte samma sak. Hon vill att jag ska bestämma mig för nÃ¥gon av de ädlingar som gärna vill gifta in sig i kungafamiljen, och sedan bilda familj. Men, det är inte vad jag vill göra.”

”Vad vill du göra?”, frÃ¥gade Tirandim. Hon hade aldrig funderat pÃ¥ framtiden pÃ¥ det sättet. I hennes by brukade flickor gifta sig när de fyllde femton, och därefter stannade de hemma för att ta hand om hem, man och barn. När barnen sedan flyttade hemifrÃ¥n för att bilda egna familjer hjälpte de till att ta hand om barnbarnen och sedan var det ingenting mer med livet.

När hon var yngre hade hon sett fram mot samma sak, men nu kunde hon inte alls tänka sig samma sak. Inte bara för att hon aldrig skulle kunna återvända till sin hemby, men hon såg inte heller hur hon skulle kunna finna glädje i ett sådant liv.

”Jag vet inte vad jag vill göra”, svarade Illmani. ”Däremot vet jag vad jag inte vill göra. Jag vill inte gifta mig. Inte nu, inte nÃ¥gonsin. Jag vill inte bli som min mamma, och jag vill inte bli nÃ¥gons maka. Jag vill vara jag och inte nÃ¥gon som bestäms frÃ¥n vem jag är gift med.”

”Dessutom är jag inte särskilt intresserad av pojkar”, la hon till med ett försiktigt tonfall. Tirandim förstod inte riktigt vad hon menade. Hon kunde förstÃ¥ att vännen inte ville gifta sig – särskilt eftersom hon kände samma sak själv – men vad menade hon med att hon inte var intresserad av pojkar? Hon bestämde sig för att inte frÃ¥ga; det var antagligen en korkad frÃ¥ga och hon ville inte att Illmani skulle tycka att hon var dum.

Till slut var de framme i Illmanis rum och när de kom in stod maten uppdukad och en brasa sprakade i öppna spisen och spred en behaglig värme i rummet.

Efter att ha ätit i tystnad lutade hon sig tillbaka i stolen, mätt och belåten. Maten och värmen gjorde att hon nickade till; hon hade sovit dåligt de senaste nätterna eftersom hon tyckte att sängen var för mjuk. Dessutom var inte van vid att ha ett sovrum för sig självt och skuggorna i rummet hade gjort det svårt att somna.

Det var senare på dagen när hon vaknade igen, men hon satt inte i stolen längre utan på något sätt hade Illmani flyttat över henne till sängen, utan att hon hade vaknat. Hon försökte få en känsla för hur länge hon sovit och det solljus som lyste in genom fönstren visade att det började bli dags för dagmål.

Illmani satt och läste i en bok, men lyfte blicken när hon hörde att Tirandim vaknat och hon gav henne ett leende. ”Du verkade trött, sÃ¥ jag tyckte det var lika bra att du fick sova. Men nu är det slut pÃ¥ dumheter; bÃ¥de frÃ¥n min mamma, frÃ¥n ceremonimästaren och frÃ¥n dig.” Tirandim tittade förvÃ¥nat pÃ¥ Illmani. ”FrÃ¥n mig? Vad menar du nu?”

”Du vet mycket väl vad jag menar”, svarade Illmani som nu hade rest sig och stod bredvid sängen framÃ¥tlutad samtidigt som hon viftade med ett pekfinger en bit frÃ¥n Tirandims ansikte. Hon sÃ¥g oerhört bestämd ut och Tirandim kunde notera en rynka mellan ögonbrynen pÃ¥ henne.

”Jag har flera gÃ¥nger erbjudit dig att fÃ¥ nÃ¥gra av mina klänningar, men varje gÃ¥ng har du tackat nej och du har envisats med de tvÃ¥ klänningar som du hade med dig till Skaparens skola. De är bÃ¥da sÃ¥ slitna att de hÃ¥ller pÃ¥ att gÃ¥ sönder och jag har flera gÃ¥nger fÃ¥tt stoppa tvätteriet frÃ¥n att slänga dem när de skickats ned pÃ¥ tvätt.”

”Men … men”, försökte Tirandim fÃ¥ in i konversationen, men hon lyckades inte avbryta Illmani som fortsatte. ”Jag förstÃ¥r att du vill klara dig pÃ¥ egen hand och jag respekterar att du inte vill ligga andra till last, men förstÃ¥r du inte att jag blir ledsen när du aldrig lÃ¥ter mig hjälpa dig. ”

”Men”, försökte Tirandim igen, och den här gÃ¥ngen blev hon inte avbruten av Illmani, ”jag vill inte att du ska behöva tycka synd om mig.”

Illmani suckade. ”Jag tycker inte synd om dig. Du är min vän och vänner hjälper varandra när du kan. Det är ingen skillnad mellan när du hjälpt mig med läxor som jag haft svÃ¥rt med och om jag hjälper dig genom att du fÃ¥r nÃ¥gra klänningar som jag inte behöver. Att vara vänner handlar inte bara om att erbjuda hjälp och vänskap utan lika mycket om att ta emot den.”

”FörlÃ¥t”, svarade Tirandim. ”Jag har aldrig tänkt pÃ¥ det som sÃ¥. Jag är inte sÃ¥ bra pÃ¥ det här med vänskap och jag är antagligen en dÃ¥lig vän.” Hon tittade ner i sängen, oförmögen att möte Illmanis blick.

”Nej, det är du inte”, kom svaret blixtsnabbt frÃ¥n Illmani, som lyfte hennes haka sÃ¥ att deras blickar möttes igen. ”Du är en underbar vän, men du mÃ¥ste vÃ¥ga lÃ¥ta dina vänner hjälpa dig ocksÃ¥. Kan du lova mig det?” Illmani nickade och gladdes över det leende som spred sig i Illmanis ansikte.

”Utmärkt. En dumhet avklarad och tvÃ¥ kvar. Min mamma fÃ¥r jag försöka hantera pÃ¥ nÃ¥got sätt, men nu tycker jag att vi skippar vad ceremonimästaren tycker. Istället kan du bo i mitt rum, sÃ¥ slipper du kanske gÃ¥ vilse hela tiden.”

En rodnad spred sig i Tirandims ansikte när hennes oförmåga att hitta i slottet återigen dök upp. Det skulle vara skönt att slippa hålla på och irra runt i korridorerna. Dessutom var hon lite mörkrädd även om hon inte sagt det till någon.

”FrÃ¥gan är bara”, fortsatte Illmani, ”om vi ska be nÃ¥gon att ställa in en säng till eller om vi ska dela den säng som finns. Som du märkt är det en ganska stor säng, men om du hellre vill ha en egen säng kan du fÃ¥ det.”

”Det spelar ingen roll”, svarade Tirandim, och hon menade det verkligen. SÃ¥ länge hon slapp sova ensam sÃ¥ var hon nöjd. Hon hade spenderat tillräckligt mÃ¥nga nätter ensam i skogen och varje natt som hon var ensam hade det känts som om hon varit tillbaka.
Resten av sommaren förflöt utan några större händelser. På något sätt lyckades Illmani undvika sin mor och eftersom Tirandim spenderade all sin tid med Illmani slapp även hon de mötena.
Till sist var dock sommaren över. Även om hon skulle sakna de lata morgnarna, överflödet av mat och all den tid som hon ägnat i Illmanis sällskap såg hon ändå fram mot att skolan skulle börja igen. Hon hade saknat lektionerna och hon hade saknat de rutiner som fanns på skolan.

Hon hade valt ut fem klänningar som hon packade ned. Resten lämnade hon kvar i Illmanis garderob, även om Illmani flera gånger hade försökt få henne att ta fler. Hon förstod nu att vänskap var ett givande och ett tagande, men det fanns fortfarande en gräns för hur mycket hon kunde ta emot.

Däremot var hon glad att Illmani hade fått henne att förstå att man måste våga ta emot hjälp. Inte bara hade hennes två klänningar börjat bli slitna; så slitna att de gick sönder lika snart som de lagades. Dessutom hade de börjat strama oroväckande mycket kring både höfter och bröst och de började bli för korta. De skulle inte längre ha täckt hela vaderna; det minsta man kan begära av en klänning om man skulle vara anständigt klädd.

Sista natten i slottet somnade hon återigen i samma säng som Illmani och hon somnade med ett leende på läpparna. Allting var så mycket bättre nu är för ett halvt år sedan.

Läs mer

One thought on “Kapitel 29 – ny version

Comments are closed.