Kapitel 33

Här märks tydligt att Tirandims berättelse ligger efter de andra två, och jag försöker nu eskalera hennes berättelse. Samtidigt krävs en hel del för att hon ska komma ifatt och jag måste försöka hålla viss synk mellan kalendrarna.

Det här kapitlet skulle egentligen ägt rum strax innan vinterlovet, men det blir alldeles för sent. Hon ligger med det här kapitlet en månad längre fram i tiden än Ella och Marmat, men jag tycker det fungerar ganska bra ändå. Eventuellt lägger jag till en fördröjning på dessa två senare.

KAPITEL 33

Tirandim vaknade av den första klockringningen. Sommaren hade tagit slut och de hade varit tillbaka i skolan i ett månvarv nu. Det var fortfarande långt kvar till vintern vilket hon uppskattade. Trots den värme som kyrkan fått till i byggnaden så kunde det bli svalt under vintern och även så här på hösten. Särskilt på natten eftersom de stängde av rökbälgarna på nätterna.

Idag var en fridag och hon skulle kunna sova hur länge hon ville. Om det hade varit en skoldag hade hon varit tvungen att lämna den varma och sköna sängen för att väcka Illmani. Detta eftersom Illmani aldrig vaknade av klockringningarna, och om inte Tirandim väckte henne så kunde hon mycket väl sova fram till dagmålet.

Men, nu var det fridag och de kunde sova sent om de ville. Eftersom Tirandim i alla fall kände sig utsövd tänkte hon inte försöka somna om, men hon kunde gott njuta av den varma sängen en stund till. Hon slöt ögonen och tänkte tillbaka. Sedan de kommit tillbaka till skolan hade dagarna varit fyllda med lektioner och läxor. Den grundläggande utbildningen var nu nästan slut och de skulle snart välja vilket spår de ville ha på sina studier.

Det hade varit fullspäckade dagar för Tirandim eftersom hon ända fram till nu hade behövt stödlektioner. Förutom de vanliga lektionerna och de läxor som det inneburit hade hon haft sina extralektioner och extra läxor. Ibland hade det blivit för mycket för Tirandim och hade hon inte haft Illmani som stöd hade hon aldrig orkat med. Hon var tacksam för den hjälp som Illmani erbjudit, men hon hade dåligt samvete över att vännen behövde lägga så mycket tid på att hjälpa henne.

Hon hade dessutom haft hjälp av att hon spenderat sommaren i slottet. Illmani hade tagit dit den privatlärare som hon hade haft tidigare, och gemensamt hade de hjälpt Illmani att komma ifatt de andra eleverna. Utan det extra stödet hade hon antagligen behövt stödlektioner i ytterligare ett månvarv.

Innan de skulle välja spår fanns en obligatorisk aktivitet kvar; de skulle få en presentation av de fem alternativa utbildningar som fanns att välja på och de skulle också välja en av dem. Det var sagt att det kunde ta några veckor innan man fick svar på vilket spår man hade fått och under den tiden förväntades eleverna studera på egen hand i biblioteket.

Men, idag var som sagt inga lektioner och det var en helt ledig dag. ”Förutom för en sak”, tänkte hon och öppnade ögonen igen. Idag var Illmanis födelsedag och ända sedan de kom tillbaka till skolan hade Tirandim suttit en klockringning varje morgon innan hon väckt Illmani och stickat pÃ¥ en present Ã¥t henne. Hon hade inga pengar att köpa en present för, men hennes mor hade lärt henne att bÃ¥de sy och sticka och hon hade idkat byteshandel med en av kvinnorna som jobbade pÃ¥ tvätten. Hon hade hjälpt till att laga kläder nÃ¥gra dagar och i gengäld hade hon fÃ¥tt ett par stickor och lite garn.

Det innebar att hon nu hade stickat ett par skrivarvantar Ã¥t Illmani. Eftersom hennes väninna var prinsessa var det svÃ¥rt att hitta nÃ¥gonting som hon saknade, men när de suttit och skrivit pÃ¥ sina läxor om kvällarna hade hon märkt att Illmani verkade frysa om händerna, särskilt de sista klockringningarna innan sängdags dÃ¥ rökbälgarna slogs av av kylan började krypa fram. De var fortfarande sÃ¥ lika — bÃ¥de i utseende och storlek — att hon kunde använda sina egna händer som modell.

Hon hade ett mörklila garn som hon hade stickat vantarna i, och hon hoppades att Illmani skulle gilla dem. Försiktig smög hon ur sängen och drog på sig en morgonrock. Det var visserligen inte vinter än, men fortfarande så svalt att hon huttrade när hon klev ur sängen. Hon smög försiktigt genom rummet eftersom hon inte ville riskera att väcka Illmani. Nu var risken för det inte så stor; det brukade trots allt kräva ganska mycket för att väcka den sömntutan, men hon ville inte ta risken. Inte idag.

Långsamt smög hon ut ur rummet och hon stängde dörren bakom sig försiktig innan hon med raska steg begav sig till köket. Nu behövde hon inte oroa sig för att väcka Illmani och hon höll istället ett raskt tempo. När hon väl kom fram till köket letade hon upp den kock som hon redan hade pratat med. Normalt sett fick eleverna inte ta med sig mat till rummet, inte ens på en fridag, men hon hade förklarat att Illmani fyllde år och att hon gärna ville ge henne frukost på sängen. Till slut hade en av kockarna gett med sig och överenskommelsen var att hon kunde hämta en bricka här på morgonen.

Brickan dignade av mat, väl i klass med de frukostar de hade ätit under sommarledigheten i slottet. Däremot tyckte kocken att nu när Illmani var tretton, och Tirandim snart skulle fylla det, så kunde de inte få varm mjölk på morgonen längre. Varm mjölk var för barn. De kunde välja mellan te och en dryck som hette svarter. Svarter gjordes på en typ av bönor som odlades i landets södra del och det hade serverats ibland i hennes hemby eftersom de hade odlingar i närheten. De hade aldrig haft råd att köpa den, så Tirandim var lite nyfiken på denna dryck och hon hade valt den istället för te. Dessutom tyckte hon att te var lite beskt i smaken.

Åter i rummet ställde hon ned brickan på skrivbordet och hon flyttade sedan den pall som stod vid hennes säng bredvid vännens och rensade dem båda från saker innan flyttade över brickan till pallarna så att den nu stod inom räckhåll från sängen. Först hade hon tänkt duka upp frukosten på skrivbordet, men hon insåg snabbt att hon aldrig skulle få Illmani att gå ur sängen frivilligt innan värmen var tillbaka. Hon hade hört att rökbälgarna var igång igen, men det brukade alltid ta några klockringningar innan värmen i rummen helt var tillbaka.

Slutligen tog hon fram den present som hon hade gömt under sin säng och la den på brickan så att den skulle synas tydligt bland all mat. Det enda som återstod nu var att väcka Illmani, vilket var en utmaning i sig. Det som brukade fungera bäst brukade vara att krypa in under Illmanis täcke och kittla henne under fötterna. Eftersom det fortfarande var lite svalt i rummet skulle det dessutom vara skönt att komma in i värmen under ett täcke igen.

Sagt och gjort sÃ¥ kröp hon in i fotändan av Illmanis säng och eftersom sängen var ett halvt fullsteg längre än Illmani, samtidigt som hon — som vanligt — sov hopkrupen som en liten boll hann hon komma en bra bit in i värmen under täcket innan hon nÃ¥dde hennes fötter. Illmani ryckte till när hon kittlade henne och i sömnen försökte hon flytta fötterna uppÃ¥t i sängen, men eftersom hon sov hopkrupen fanns inte mycket utrymme kvar. Tirandim iakttog viss försiktighet när hon fortsatte kittla henne eftersom hon nÃ¥gra gÃ¥nger fÃ¥tt en fot i ansiktet. Illmani hade hävdat att detta var ofrivilligt och i sömnen, men Tirandim var inte helt övertygad om detta. Hon hade sett alldeles för nöjd ut över detta.

Ganska snart hörde hon skratt frÃ¥n Illmani följt av ett ”Sluta!”. Ibland hade Illmani snabbt somnat om efter detta sÃ¥ hon höll fast i en fotled och frÃ¥gade ”Är du vaken dÃ¥? PÃ¥ riktigt?”. DÃ¥ bÃ¥da frÃ¥gorna besvarades med ja kröp hon ut frÃ¥n under täcket och dÃ¥ Illmani halvt rest sig i sängen satt de nu skavfötters mot varandra. Trots att de känt varandra länge nu hade Tirandim fortfarande den overkliga känslan av att titta i en spegel när hon satt mittemot Illmani.

Illmani gnuggade sig i ögonen och gäspade innan hon frÃ¥gade ”Är det inte fridag idag?”. ”Jo, det är det”, svarade Tirandim. ”Men, varför väcker du mig sÃ¥ tidigt dÃ¥? Jag trodde vi var överens om att ifall jag fick sova lite längre pÃ¥ fridagar sÃ¥ skulle jag försöka lÃ¥ta bli att vara sur när du väcker mig övriga dagar?”

Det var den överenskommelse de hade, och det hade varit en bra överenskommelse. Illmani kunde vara rejält morgonsur och deras morgnar hade fungerat mycket bättre sedan Illmani försökte vara lite trevlig pÃ¥ morgonen. Men, nu var det en speciell dag ”Det är din födelsedag idag. Det var därför jag väckte dig.”

”SÃ¥, din present till mig är att väcka mig extra tidigt?”, frÃ¥gade Illmani i ett tonfall som tydligt sa att hon var sur; surare än nÃ¥gon annan morgon faktiskt. Tirandim insÃ¥g att hon hade tänkt fel. Hon hade tänkt att Illmani skulle bli glad över att hon uppmärksammade hennes födelsedag och hon hade sÃ¥ sett fram mot att ge henne sin present att hon inte hade kunnat vänta längre. Men, hon borde ha väntat nÃ¥gra klockringningar till innan hon väckte Illmani. Hon ville ju bara inte att Illmani skulle hinna vakna innan hon hämtat frukosten. DÃ¥ skulle allt ha blivit förstört.

Hon tyckte att hon hade planerat så bra, och nu blev allting fel istället. Illmani var sur över att hon hade blivit väckt och nu var hela dagen förstörd istället. Hur skulle hon kunna förklara allt detta med ord, och hur skulle hon få Illmani att förstå? Hon visste inte vad hon skulle göra. Istället började hon gråta. Hon ville ju inte att Illmani skulle vara arg på henne. Eftersom hon inte ville förstöra Illmanis födelsedag ännu mer slog hon händerna för ansiktet med en fåfäng förhoppning om att Illmani inte skulle märka det.

Att Illmani reste sig ur sängen märkte hon pÃ¥ att hennes fötter inte längre snuddade vid hennes och hon kunde känna hur madrassen rörde sig när Illmani förflyttade sig i sängen. Hon kände även hur Illmani lyfte pÃ¥ täcket och satte sig bredvid henne och en arm lades över hennes axlar. ”FörlÃ¥t”, hörde hon vännen säga. ”Jag blir sÃ¥ lätt sur pÃ¥ morgonen, men jag menade inte att sÃ¥ra dig. Kan du förlÃ¥ta mig?”

Tirandim tog bort händerna frÃ¥n ansiktet och nickade. ”Här”, fortsatte Illmani, ”torka bort tÃ¥rarna nu sÃ¥ gör vi ett nytt försök”. Hon räckte fram en näsduk till Tirandim som Ã¥terigen förvÃ¥nades över att vännen alltid tycktes ha en näsduk tillgänglig när hon behövde det. ”Jag ser nu att du burit upp frukost till oss. Är det det som är din present?”. Tirandim skakade pÃ¥ huvudet och hon kunde se att vännens blick sökte över brickan tills hon sÃ¥g det paket som lÃ¥g där.

”Är det paketet till mig?”, frÃ¥gade hon och Tirandim nickade till svar. ”Du vet att du inte behövde ordna nÃ¥gon present till mig, och att det räcker med din vänskap?”. Ã…terigen nickade Tirandim till svar. ”Tack! Kan jag öppna det direkt?”

”Vill du inte ha frukost först dÃ¥? Medan den fortfarande är varm?” frÃ¥gade Tirandim och den här gÃ¥ngen var det Illmanis tur att svara ljudlöst genom att skaka pÃ¥ huvudet. ”Det är din födelsedag, sÃ¥ det är du som bestämmer”, sa Tirandim. Hon hade alltid uppskattat att hennes mor brukade lÃ¥ta henne bestämma när hon hade födelsedag sÃ¥ hon sÃ¥g ingen anledning att inte lÃ¥ta Illmani själv välja ordning. Däremot saknade hon vännens kroppsvärme när hon kröp bort till andra änden av sängen där brickan och presenten stod.

Illmani plockade upp paketet och med mer disciplin än Tirandim nÃ¥gonsin lyckats uppbÃ¥da tog hon försiktigt av papperet. ”Ett par fingervantar. Vad fina de är. Har du gjort dem själv?” frÃ¥gade hon. ”Jag hade inte rÃ¥d att köpa nÃ¥gonting, men jag sÃ¥g att du frös om händerna när vi satt och skrev sÃ¥ jag stickade ett par skrivarvantar Ã¥t dig.”

Ã…terigen kröp Illmani över sängen, den här gÃ¥ngen tillbaka till henne och gav henne en stor kram. ”Tack! De är jättefina. Det är mycket roligare med presenter som nÃ¥gon gjort.” Tirandim var osäker pÃ¥ om Illmani bara velat vara snäll med sin kommentar, men oavsett vilket spred sig en varm känsla inombords.

”Kan vi äta frukost nu?”, frÃ¥gade hon och ett muller frÃ¥n hennes mage visade precis hur hungrig hon var. ”Självklart”, svarade Illmani. De njöt bÃ¥da av frukosten även om Tirandim tyckte lite synd om städarna med tanke pÃ¥ att de bÃ¥de smulade ned i sängen och dessutom lyckades fÃ¥ lite fläckar pÃ¥ lakanen. Hon kunde inte riktigt bestämma sig för om hon tyckte att svarter var gott eller ej. Det var inte lika beskt som te, men hade en speciell smak. Hon tänkte prova det nÃ¥gra gÃ¥nger till innan hon bestämde sig.

Nästa dag, som var en visdag, satt de återigen i sitt vanliga klassrum. Illmani hade varit lika svårväckt som vanligt, men en kopp av drycken svarter hade hjälpt henne att bli lite piggare. Hon påstod att hon inte gillade smaken men att hon igår märkte att hon vaknade till av den så de hade båda tagit varsin kopp till frukosten. Tirandim kunde inte påstå att hon kände sig piggare av den, men hon var å andra sidan pigg redan när de gick ned. Dessutom började hon lära sig att tycka om smaken även om hon helst hade en skvätt grädde i.

Idag skulle de få alternativen för resten av utbildningen presenterade, så att de skulle kunna göra sitt val. Tirandim visste redan vad hon skulle skriva på sin lapp, problemlösare, men hon tyckte ändå att det skulle bli intressant att lära sig mer om de olika alternativ som fanns i Skaparens kyrka. Hon undrade om det var någon av deras vanligare lärare som skulle hålla i den här presentationen, eller om de skulle få en ny lärare.

Den man som kom in i rummet var en man som Tirandim aldrig sett på skolan förut. Han var i trettioårsåldern och han såg mer ut som en soldat än en präst. Han gick med bestämda steg från dörren in i rummet och ställde sig bredbent med armarna knäppta bakom ryggen framför dem.

”Mitt namn är Johrun”, inledde mannen och hans röst hade en bestämd ton som omedelbart fick sorlet i rummet att tystna. ”Jag är en del av Skaparens arm, den armé som skyddar Skaparens kyrka och alla de som verkar i den. Dessutom har jag fÃ¥tt den stora äran att presentera de fem alternativ som finns för er.”

”Sex alternativ, menar du”, tänkte Tirandim för sig själv, men hon sa ingenting. En ordlös kommunikation med Illmani visade att hon tänkte samma sak. De vände snabbt tillbaka sin uppmärksamhet mot mannen där framme.

”Jag har ocksÃ¥ blivit ombedd att presentera hur valet gÃ¥r till. PÃ¥ era bänkar ligger ett blankt papper. PÃ¥ detta skriver ni ert namn och vilket val ni vill göra. Det gÃ¥r utmärkt att ange alternativa val i den händelse att ni inte blir antagna till det val som ni gjort. Den som inte blir antagen och som inte angett nÃ¥got alternativ kommer att fÃ¥ en placering tilldelad, och om ni inte vill välja kan ni lämna valet blank; dÃ¥ görs valet Ã¥t er.”

”Slutligen, även om ni inte fÃ¥r det alternativ ni vill sÃ¥ kommer alla att bli placerade nÃ¥gonstans och ni förväntas fullfölja det val ni gjort eller blivit tilldelade. Har alla förstÃ¥tt?”. Johrun tittade ut över rummet och när tillräckligt mÃ¥nga nickat — och ingen signalerat att de inte förstÃ¥tt — fortsatte han presentationen.

”Utmärkt. Eftersom jag själv ingÃ¥r i Skaparens arm kommer jag att börja där. Tyvärr är det inte alla som följer Skaparens ord, och en del är till och med fientliga mot Skaparen, Hans ord och Hans kyrka. Därför behöver vi kunna skydda oss. För detta finns Skaparens arm. För att bli soldat i Hans armé behöver man inte ha gÃ¥tt i Skaparens skola. Vanliga soldater rekryteras pÃ¥ samma sätt som i andra arméer; även om man givetvis mÃ¥ste tro pÃ¥ Skaparens ord. Däremot kommer alla officerare frÃ¥n Skaparens skola och de som väljer den här vägen tränas bÃ¥de i stridskonst, liksom i att kunna leda andra soldater. Det är en utbildning med fokus pÃ¥ fysiska övningar, vapenkonst och ledarskap, men ni fÃ¥r även fördjupa er i Skaparen och hans ord.”

”Den vanligaste utbildningen, och den som de flesta av kommer att hamna pÃ¥ är den som präst. De första tio Ã¥ren som präst är man en vandrande präst, vilket innebär att ni kommer att behöva resa dit där Skaparens ord behövs mest. Det är ett ensamt jobb, och det kan vara farligt, sÃ¥ ni fÃ¥r lära er att försvara er, men större delen av utbildningen handlar om att lära er mer om Skaparen, om Hans ord och om hur kyrkan för ut kunskap om Skaparen. Ni kommer ocksÃ¥ att fÃ¥ lära er mer om talekonst, om hur man fÃ¥r ut ett budskap. Efter tio Ã¥r kan man välja att slÃ¥ sig ned permanent vid en kyrka, men man kan ocksÃ¥ välja att fortsätta vandra eller slÃ¥ sig ned i ett kloster.”

”Kloster är dÃ¥ det tredje alternativet. Här väljer ni att för resten av livet lämna allt som inte har med Skaparen att göra. Ni bryter all kontakt med släkt och vänner och säger nej till rätten att gifta er eller skaffa barn. Hela er utbildning är fokuserad pÃ¥ Skaparens ord och det är den enda utbildning där ni lär er mer om Skaparen och Hans ord än vad prästerna gör. När ni är klara väljer ni ett kloster och där blir ni kvar resten av era liv för att tjäna Skaparen.”

”Skaparens kyrka är en stor kyrka, med mÃ¥nga tjänare spridda runt om i riket och vi har alltid behov av de som kan hjälpa oss att administrera detta. Den utbildning man ska välja dÃ¥ är den som skrivare. De som gÃ¥tt denna gren kommer att stanna kvar här i Skaparens borg i Wamecacu där man arbetar med att dokumentera vÃ¥r historia, planera verksamhet och fÃ¥ fram mer kunskap om Skaparen och om vÃ¥r historia. De flesta som sitter i Skaparens rÃ¥d har valt den här utbildningen, och av de tio senaste personerna som fÃ¥tt äran att utses till Skaparens högra hand har alla den här bakgrunden.”

”Dessutom”, fortsatte Johrun, sÃ¥ är en del av skrivarna involverade i att förbättra de hjälpmedel som Kyrkan tagit fram, exempelvis de rökbälgar som ser till att det finns varmt vatten i köket och sÃ¥ att det inte blir sÃ¥ kallt som det annars skulle kunna bli i en sÃ¥ här stor byggnad. En del skrivare visar sig ha talang för den här typen av konstruktioner och rekryteras till en särskild grupp som underhÃ¥ller och förbättrar vÃ¥ra hjälpmedel. Som ett exempel pÃ¥gÃ¥r just nu försök med att använda rökbälgar pÃ¥ en del av flottans fartyg.”

”Slutligen, som det femte alternativet, har vi rollen som utbildare. De lärare som ni haft här under ert första Ã¥r har alla valt att blir utbildare, men alla utbildare är inte här. MÃ¥nga jobbar i de skolor som kyrkan startat i andra städer och i vissa fall även i byar. Den som väljer att bli utbildare mÃ¥ste spendera minst fem Ã¥r som utbildare nÃ¥gonstans där kyrkan behöver det innan man kan komma tillbaka hit. Det är ett av skälen till att ingen av era lärare varit särskilt unga. De lär sig nästan lika mycket om Skaparen som vÃ¥ra präster, men istället för övningar i självförsvar läggs tiden pÃ¥ kunskaper i läsning, skrivning, matematik, historia och geografi.”

En kort tystnad följde när Johrun avslutat sin genomgÃ¥ng och tystnaden bröts först av en klockringning och därefter av Johruns röst igen. ”Jag Ã¥terkommer om tvÃ¥ klockringningar. DÃ¥ förväntar jag mig att ni skrivit ert namn och era val pÃ¥ papperet som ni har framför er. Ni fÃ¥r diskutera valmöjligheterna med varandra om ni vill, men försök att inte störa de som behöver tänka igenom sitt beslut. Om ni undrar varför ni inte fÃ¥r mer betänketid sÃ¥ är det för alla alternativ har presenterats tidigare under er utbildning. Ni borde redan veta vad ni vill välja.”

Med de avslutande orden lämnade Johrun rummet och Tirandims klass lämnades för sig själva. Ett sorl utbröt i rummet medan flera elever började diskutera valmöjligheterna med varandra. De flesta verkade inriktade på att bli vandrande präster, men hon hörde någon nämna att hon tänkte bli soldat; kunde flickor ens bli soldater? Hon visste ärligt talat inte. En pojke verkade inriktad på alternativet kloster även om han även nämnde alternativet utbildare. Tydligen tyckte han att det lät roligt att lära ut historia och geografi.

Varken hon eller Illmani diskuterade valmöjligheterna. De utväxlade ett tyst ögonkast innan hon skrev sitt namn och ”Problemlösare” pÃ¥ sitt papper. Hon antog att Illmani skrivit samma sak. Därefter vek hon ihop lappen, inte bara en gÃ¥ng eller tvÃ¥, utan tre gÃ¥nger. Eftersom problemlösare inte var ett av de alternativ som presenterats ville hon inte visa upp vad hon skrivit.

PÃ¥ en direkt frÃ¥ga om vad hon valt frÃ¥n en klasskamrat svarade hon ”Samma sak som Illmani”. Den nyfikna eleven försökte dÃ¥ samma frÃ¥ga till Illmani och fick den här gÃ¥ngen svaret ”Samma sak som Tirandim.”, vilket verkade skapa en viss frustration hos deras klasskamrat. Vid det här laget hade deras klasskamrater lärt sig att bÃ¥de Tirandim och Illmani kunde vara hemlighetsfulla av sig och att det inte var värt att frÃ¥ga vidare.

I samma stund som den andra klockringningen ägde rum stegade Johrun in genom dörren och i tystnad samlade han in deras papper. NÃ¥gra elever försökte protestera och säga att de inte var klara vilket möttes av svaret ”Ditt problem. Inte mitt” och därefter fortsatte Johrun att samla in svaren. Medan Johrun gÃ¥tt runt och samlat in svaren hade deras ordinarie lärare kommit in i rummet och han ställde sig längst fram.

”Med detta är den grundläggande delen av er utbildning i Skaparens skola över. När ni kom hit hade ni väldigt olika kunskapsnivÃ¥er. En del av var redan duktiga pÃ¥ bÃ¥de läsning och skrivning och hade bra koll pÃ¥ landets geografi och historia. Andra av er behövde väldigt mycket stöd för att komma ifatt.”

Tirandim upplevde det som att läraren tittade på henne när han sa det sista och hon hade onekligen behövt lägga väldigt mycket tid och kraft på sina studier samtidigt som en del klasskamrater hade haft väldigt lite att göra.

”Ni har nu gjort ert val och under de veckor som följer sÃ¥ kommer ni att fÃ¥ era antagningsbesked och information om när och var ni börjar nästa del av er utbildning. Medan ni väntar sÃ¥ rekommenderar jag att ni lägger er lediga tid i biblioteket för att förbereda er.”

Läraren avslutade lektionen sÃ¥ som alla lektioner här hade avslutats, med ett ”MÃ¥ Skaparen beskydda er” och därefter Ã¥tervände alla till sina rum.

Läs mer