Kapitel 34

I det här kapitlet hamnar Ella i problem (igen). Den som läst kapitel 31 (vilket du borde göra innan du läser det här) förstår varför.

När jag skrev kapitel 31 hoppade jag snabbt framÃ¥t och skrev en del av det här kapitlet eftersom det kändes naturligt dÃ¥. I efterhand har jag funderat pÃ¥ om straffet stÃ¥r i proportion till vad hon gjort och om det är ”in character” för Sofyn att reagera sÃ¥ hÃ¥rt som hon gör.

Min magkänsla är att det känns rimligt, men jag tar gärna emot synpunkter på detta.

KAPITEL 34

Lektionen nästa dag hade gÃ¥tt bra och Ella hade inte märkt nÃ¥gonting annorlunda med Sofyn. Men, när hon avslutade dagens lektion sÃ¥ la hon till ”Dessutom vill jag se Ella pÃ¥ mitt rum om tvÃ¥ klockringningar.”

En klump formade sig i Ellas mage. Sofyn brukade bara be elever komma till hennes rum för bestraffningar och hon kunde höra tisslet bland de andra flickorna. Varför ville Sofyn prata med henne? De få gånger som de pratat om anmödrarna så hade Sofyn varit mycket mer diskret om detta.

Det var med en växande klump i magen som Ella gick vägen till Sofyns rum. Hade Sofyn fått reda på vad hon hade gjort mot Lyali? Hennes konversation med Lyali hade inte gått som hon hade planerat och hon borde inte ha använt magi mot henne. Hon kunde inte gärna dra ut på det; om hon inte kom inom två klockringningar så skulle hon ligga ännu värre till.

Efter att ha knackat pÃ¥ dörren och blivit inropad klev hon in pÃ¥ Sofyns rum. Sofyn satt vid sitt skrivbord och bläddrade i nÃ¥gra papper. ”Jag tänker inte hälsa dig välkommen eller be dig sitta ned. Det jag vill prata med dig om är allvarligt.”

Ella svalde hÃ¥rt; dÃ¥ var det alltsÃ¥ sÃ¥ allvarligt som hon trodde. ”Stämmer det”, frÃ¥gade Sofyn, ”att du använt magi mot Lyali. Att du band henne med magi för att tvinga kvar henne efter att du trängt dig in i hennes rum?”

”Men”, började Ella svara för att förklara sig vilket möttes med ett: ”Inga men! Ja eller nej? Har du använt magi mot Lyali mot hennes vilja och utan tillstÃ¥nd av en lärare?”

Tydligen visste Sofyn redan allt, och Ella insÃ¥g att hon bara gjorde allting värre om hon försökte ljuga. Det var bara att bita i det sura äpplet och erkänna vad hon hade gjort. Hon böjde huvudet och tittade ned i golvet när hon svarade ”Ja. FörlÃ¥t”.

”FörlÃ¥t? FörlÃ¥t räcker inte lÃ¥ngt här unga dam! Jag är sÃ¥ arg och besviken pÃ¥ dig just nu, Ella. Jag har verkligen gjort allting jag kunnat för att rädda dig när du försatte dig i en svÃ¥r situation och det är sÃ¥ här du tackar mig? Genom att bryta mot reglerna igen?”

Det fanns inget svar på den frågan. Innerst inne så visste hon att Sofyn hade rätt. Att använda magi som hon hade gjort kunde i värsta fall leda till avstängning om man gjorde det fler än en gång. Hon hade verkligen gjort bort sig den här gången. Den ilska som hade funnits i Sofyns röst hade inte skrämt henne, men den kyla som nu kom över hennes röst var verkligen skrämmande:

”Böj dig framÃ¥t och luta händerna mot skrivbordet.”

Hon hade hört att vissa lärare ibland använde fysisk bestraffning av eleverna. Det var inte vanligt, men det hände, och Ella hoppades att hon kanske skulle klara sig undan med en dask med handen eller tvÃ¥. Men, det var ingen hand och det var ingen dask. Ella kände smärtan när en träpaddel med full kraft landade pÃ¥ hennes bakdel. Hon gav ifrÃ¥n sig ett ”Aj!” Egentligen gjorde det mer ont än sÃ¥, men hon ville inte visa hur ont det faktiskt gjorde.

Med samma kalla röst fortsatte Sofyn: ”Jag vill att du räknar varje slag och att du tackar mig för dem. Om du missar att räkna ett slag sÃ¥ räknas det inte heller.” Ella svalde hÃ¥rt och gjorde sig redo för nästa slag.

”TvÃ¥. Tack Sofyn” snyftade Ella när nästa slag landade pÃ¥ hennes rumpa. TÃ¥rarna rann nu nedför hennes ansikte. Det första slaget hade inte slutat göra ont innan slag nummer tvÃ¥ landade. Hon räknade varje slag, ”Tre. Tack Sofyn” och varje slag gjorde mer ont än föregÃ¥ende.

Efter det tionde slaget slutade till sist Sofyn. ”Tio., Tack Sofyn” Ella undrade om det var slut nu.

”Nu vill jag att du stÃ¥r här en stund och funderar pÃ¥ vad du gjort och om jag ska behöva bestraffa dig fler gÃ¥nger.” Ella skakade pÃ¥ huvudet. Hon ville verkligen inte behöva rÃ¥ka ut för det här igen.

”Jag kommer tillbaka senare när jag tycker att du haft tillräckligt med tid att tänka efter. Om jag är pÃ¥ gott humör sÃ¥ kanske jag erbjuder lite läkande magi sÃ¥ att du slipper sova pÃ¥ mage i natt.”

Ella stod där ensam en lång stund. Även om inte Sofyn hade sagt att hon skulle stå upp så skulle hon valt det ändå. Hon hade alldeles för ont för att sitta ned. Till slut kände hon hur tårarna slutade komma och hur hon slutade hulka.

När Sofyn senare Ã¥tervände sÃ¥g hon inte lika arg ut. Hon torkade till och med tÃ¥rarna frÃ¥n hennes ansikte och erbjöd henne en näsduk att snyta sig i. Därefter läkte hon de skador som Ella hade fÃ¥tt, även om hon inte läkte dem helt. ”Jag har en lämnat en liten pÃ¥minnelse av vad du gjort, sÃ¥ att du inte ska glömma det här”, sa Sofyn. ”Du borde däremot kunna sova utan problem i natt.”

Därefter tittade Sofyn pÃ¥ Ella med en bekymrad blick. ”Det är ingen tvekan om att du är begÃ¥vad. En av de mest begÃ¥vade elever som jag haft och därför har jag försökt vara snäll mot dig. Men, du har verkligen uppvisat en fullständig brist pÃ¥ respekt för de regler som finns. Jag kommer att hÃ¥lla ett extra öga pÃ¥ dig och om du bryter mot nÃ¥gon regel kommer jag att bestraffa dig fullt ut. Är det förstÃ¥tt?”

Ella nickade att hon hade förstått. Hon försökte inte ge någon förklaring eftersom hon förstod att det bara skulle göra situationen värre.

”Bra”, sa Sofyn. ”Jag hoppas att jag slipper kalla hit dig igen för bestraffning fler gÃ¥nger. GÃ¥ nu tillbaka till ditt rum och ta med den här.” Hon överräckte en anteckningsbok till Ella innan hon fortsatte. ”I den ska du skriva ’Jag ska aldrig mer använda magi mot andra elever om inte en lärare sagt Ã¥t mig att göra det’ etthundra gÃ¥nger. Du lämnar anteckningsboken till mig när vi börjar nästa lektion. För varje mening som saknas kommer du att kallas hit för ytterligare ett rapp.”

Ella återvände till sitt med anteckningsboken och för att vara på säkra sidan skrev hon meningen 110 gånger. Det fyllde tio sidor i anteckningsboken. För varje mening hon skrev tänkte hon för sig själv att hon skulle få sin hämnd på Lyali för att hon skvallrat på henne. Det gav en liten tröst mitt i all bedrövelse.

Även om hon var hungrig och det nu var dags för kvällsmål bestämde hon sig för att gå och lägga sig. Hon hade visserligen slutat gråta redan på Sofyns rum, och när hon väl kom tillbaka till sitt rum hade hon tvättat av ansiktet, men det syntes fortfarande tydligt att hon hade gråtit floder. Hennes ögon var alldeles röda och hon såg fortfarande svullen ut kring ögonen. Hennes klasskamrater hade tisslat tillräckligt mycket när hon blev uppkallad till Sofyns rum och hon tänkte inte ge dem mer att tissla om.

Hon hade precis bytt om till nattsärk och krupit ned i sängen när det knackade på dörren. Då hon inte ville träffa någon just nu, inte ens Wasa som var den mest troliga besökaren, försökte hon först ignorera knackningen. Men, hennes tystnad möttes av ytterligare en knackning, och ytterligare en.

”GÃ¥ din väg”, ropade hon och hoppades att personen skulle ge upp. FrÃ¥n andra sidan hörde hon Wasas röst. ”Öppna är du snäll.”

Egentligen visste hon att Wasa aldrig brukade ge upp men hon närde en svag förhoppning om att hon skulle kunna fÃ¥ vara i fred och ropade ännu högre. ”Nej! Jag vill inte! GÃ¥ din väg!”.

Detta möttes först av tystnad och en kort stund hoppades hon att Wasa skulle ha gÃ¥tt, men strax därefter kom svaret igenom dörren: ”DÃ¥ sitter jag här och väntar tills du öppnar.”

Varför skulle Wasa vara så besvärlig ibland? Kunde hon inte bara få vara ifred för en gångs skull? Hon suckade och reste sig ur sängen. Hon hyste inget tvivel om att Wasa skulle sitta kvar där och snart skulle deras klasskamrater återvända från kvällsmålet och då skulle de givetvis undra varför Wasa satt utanför hennes dörr.

Motvilligt tog hon sig till dörren och öppnade den pÃ¥ glänt. ”Kom in dÃ¥ om det är sÃ¥ viktigt” sa hon innan hon Ã¥tervände till sängen och borrade ned huvudet i kudden. Kanske kunde hon dölja hur rödgrÃ¥ten hon var för Wasa.

”Vad är det med dig, och varför ligger du i sängen sÃ¥ här tidigt?” hörde hon frÃ¥n Wasa. ”Är du sjuk?”. Hennes svar dämpades av kudden när hon svarade nej, och det var först efter att hon hade svarat som hon insÃ¥g att det hade varit en utmärkt lögn i sammanhanget.

”Men varför ligger du dÃ¥ i sängen, och varför vill du inte titta pÃ¥ mig? Har jag sagt nÃ¥gonting dumt?”. Det hade Wasa inte gjort och det kändes inte rätt att straffa henne för ett misstag som hon gjort. Hon ville fortfarande inte prata med nÃ¥gon sÃ¥ hon försökte med ett nej in i kudden igen.

Hon hörde stegen från Wasa och hoppades att hon var på väg ut ur rummet, men stegen ledde henne bara närmare och hon stod nu vid sidan av sängen. Hon kände hur madrassen rörde sig när Wasa satte sig bredvid henne.

”Är vi inte vänner längre?”. FrÃ¥gan stack i Ellas hjärta och hon klämde ur sig ett ynkligt ”jo” vilket följdes av nästa frÃ¥ga frÃ¥n Wasa: ”Varför vill du dÃ¥ inte prata mig och varför gömmer du dig i kudden sÃ¥ där? Jag förstÃ¥r inte varför du beter dig sÃ¥ konstigt. Inte var du i matsalen heller trots att kvällsmÃ¥let är serverat.”

Ella gjorde ett sista försök att få Wasa att sluta fråga genom att säga att hon inte var hungrig och att hon var trött och att hon ville sova.

”Nähä du. Nu vet jag att du ljuger för mig. Du har aldrig hoppat över kvällsmÃ¥let, och idag hann vi inte äta nÃ¥got dagmÃ¥l eftersom Sofyns lektioner tog sÃ¥ mycket tid. Nu berättar du vad som är fel. Jag kan inte hjälpa dig om du ska ligga här och tycka synd om dig själv.”

Tydligen tänkte inte Wasa ge sig och om hon besvarade Wasa frÃ¥gor kanske hon kunde lämna henne i fred. Motvilligt vände hon sig i sängen och tittade upp pÃ¥ Wasa. ”Jag kan inte visa mig sÃ¥ här. DÃ¥ förstÃ¥r alla varför jag blev uppkallad pÃ¥ Sofyns rum och att jag gjort nÃ¥gonting riktigt dumt. Jag ville inte att nÃ¥gon mer skulle veta.”

När hon hade lämnat Sofyns rum hade hon trott att hon hade haft slut på tårar, men nu började de rinna igen. Ju mer hon försökte få dem att sluta, desto mer rann de och minnet av smärtan gjorde det bara värre.

Wasa slog armarna och gjorde sitt bästa för att trösta. Lagom till nästa klockringning kände hon hur tÃ¥rarna slutade komma och Wasa släppte taget om henne. ”Vänta här, jag kommer snart tillbaka” sa Wasa innan hon försvann ut genom dörren. Som om jag skulle ha haft nÃ¥gonstans att gÃ¥ tänkte Ella.

Lite senare kom Wasa tillbaka. Hon hade både en bricka med mat och en vit väska med sig. Efter att ha ställt brickan vid Ellas säng satt hon och tittade bekymrat på medan Ella åt med god aptit. Wasa hade haft rätt i att hon var hungrig. Hon hade knappt ätit på hela dagen men skammen över Sofyns bestraffning hade vunnit över hennes hunger.

När hon hade ätit upp plockade Wasa bort brickan och öppnade sin väska. ”Lägg dig ned pÃ¥ rygg och blunda” var instruktionen och Ella gjorde som hon blev tillsagd. Hon kände en kyla över ögonen och ögonen kändes snart mindre svullna. Därefter plockade Wasa bort det, men bad henne fortsätta blunda. Nu kände hon hur Wasa smörjde in henne kring ögonen med nÃ¥gon sorts salva medan hon sa Ã¥t henne att fortsätta blunda tills hon sa till.

”SÃ¥. Vi mÃ¥ste vänta en stund tills svullnaden lagt sig, sÃ¥ fortsätt blunda tills jag säger till. Medan vi väntar; kan du berätta vad som hänt?”. Att berätta om samtalet med Sofyn, och bestraffningen, var inte lika jobbigt som hon hade trott att det skulle vara även om hon kände att ögonen var nära att tÃ¥ras nÃ¥gra gÃ¥nger.

Efter att hon var klar torkade Wasa bort salvan och sedan torkade hon med en fuktig trasa innan Ella till slut fick tillÃ¥telse att öppna ögonen igen. ”Titta här”, sa Wasa och överräckte en spegel. ”Svullnaden har nästan helt försvunnit och imorgon kommer ingen kunna se den. DÃ¥ kommer ögonen sluta vara röda.”

”Tack” var det enda Ella kunde fÃ¥ ur sig. ”Men hur kunde du veta att det var därför jag gömde mig pÃ¥ rummet?”

”Det visste jag inte. Jag kom förbi för att jag hade hittat ny information i biblioteket och jag tänkte att du kanske ville veta den?”


”Om jag vill veta den? Det är väl klart att jag vill? Varför har du inte sagt nÃ¥gonting tidigare?” FrÃ¥gan var dum. Det förstod hon ju direkt när hon ställde den. Hon skakade pÃ¥ huvudet och la till ”Glöm det. Berätta vad du hittat istället.”

”Kommer du ihÃ¥g texten jag hittade om Ghatas, skriven av Qiancia?”. Ella nickade och Wasa fortsatte: ”Jag hittade ingenting mer av Qiancia, men jag hittade en bok som nämnde Ghatas flera gÃ¥nger. Jag hade missat den först eftersom de hade en väldigt gammalmodig stavning av Ghatas, men när jag förstod att det var Ghatas de menade sÃ¥ blev texten väldigt intressant.”

”Det verkar som om Ghatas en gÃ¥ng i tiden var en viktig plats för magigillet där man tillverkade och lagade magiska föremÃ¥l. Jag hittade flera beskrivningar av hur föremÃ¥l skickats dit och därifrÃ¥n och den Besökare som finns i östra tornet hade skickats tillbaka hit strax före splittringen av gillet.”

”Men, det som är mest intressant är att jag hittade noteringar om det fanns Ã¥tminstone tre Besökare i Ghatas innan splittringen och de konflikter och det kaos som uppstod dÃ¥. Sannolikheten att Ã¥tminstone en av dem finns kvar är hög. Om vi kunde fÃ¥ lÃ¥na med oss ett av de horn som Qiancia nämnde sÃ¥ borde vi kunna aktivera bÃ¥de Besökaren här och den i Ghatas samtidigt. DÃ¥ borde vi kunna öppna upp den tillräckligt länge för att fÃ¥ ut Tomo utan att vi behöver dras in.”

Ett leende spreds över Wasas läppar när hon beskrev det sista, och Ella kunde förstå det. Det här var antagligen deras bästa chans att rädda Tomo och dessutom kanske de kunde få en chans att lära sig lite mer om Besökaren. Att resa till Ghatas borde inte vara så svårt. Det låg i norra delen och det borde inte ta dem mer än vecka att ta sig dit med häst. Men, hon vågade inte gå bakom ryggen på Sofyn fler gånger, och dessutom behövde de anmödrarnas hjälp om de skulle kunna aktivera Besökaren på flera ställen samtidigt.

”Det lÃ¥ter som ett utmärkt förslag” sa hon. ”Men, vi mÃ¥ste prata med anmödrarna först. Vi behöver deras hjälp om vi ska fÃ¥ tag i de där hornen. Dessutom tror jag att jag blir utslängd frÃ¥n skolan om jag bryter mot reglerna fler gÃ¥nger.”

De kom överens om att de skulle skriva ned vad de planerade sÃ¥ att de skulle kunna presentera förslaget pÃ¥ ett bra sätt. PÃ¥ en tom sida i anteckningsboken som hon hade fÃ¥tt av Sofyn skrev hon ”Jag och Wasa behöver prata med dig. Det är viktigt. Jag hoppas att du vill lyssna pÃ¥ vad vi har att säga även om jag burit mig dumt Ã¥t.”

Efter detta var det mycket lättare att gå och lägga sig och hon slapp dessutom somna hungrig.

Läs mer

One thought on “Kapitel 34

Comments are closed.