Kapitel 36

I kapitel 36 sÃ¥ känns det som om Tirandims berättelse äntligen börjar ta fart, men hon ligger fortfarande en bra bit efter Ella och Marmat. SÃ¥, just nu ”tvingas” jag dra ned pÃ¥ deras tempo för att de ska vara i synk.

Och om någon undrar: ja, svarter är kaffe. Man kan inte skapa en värld som saknar kaffe.

KAPITEL 36

För ovanlighetens skull hade de nu inga läxor och det kändes ovant att de hade en helt ledig kväll, även om Tirandim uppskattade den lediga tiden. Hon hade precis börjat lära Illmani hur man stickar och även om hon uppskattade möjligheten att få vara läraren för en gångs skull så var det frustrerande hur långsamt Illmani lärde sig. Var hon lika långsam de gånger som Illmani hade lärt henne saker?

De väntade sig inte besök och blev därför lite förvÃ¥nade när det knackade pÃ¥ dörren. ”Jag undrar vem det kan vara?” sa Tirandim samtidigt som hon reste sig för att gÃ¥ och öppna. Utanför dörren stod en budbärare med tvÃ¥ likadana kuvert. ”Brev till unga fröken Tirandim och unga fröken Illmani”, annonserade budbäraren samtidigt som han överräckte de tvÃ¥ kuverten. NÃ¥got förbryllad tog hon emot dem och lämnade det ena till Illmani. ”Väntar du pÃ¥ brev frÃ¥n nÃ¥gon?” undrade hon. ”Nej. Gör du?”, kom motfrÃ¥gan frÃ¥n Illmani.

”Det är du som brukar fÃ¥ brev, inte jag. Det här är bara andra gÃ¥ngen i mitt liv som jag fÃ¥r brev. Jag undrar vem det är ifrÃ¥n?”. FrÃ¥gan var ställd mer till henne själv än nÃ¥gon annan och hon lyssnade inte riktigt pÃ¥ om Illmani besvarade frÃ¥gan. Enda sättet att fÃ¥ svar pÃ¥ frÃ¥gan var att öppna brevet och läsa det. Det stod nämligen ingen avsändare pÃ¥ omslaget, och inte heller fanns nÃ¥got sigill. Hon läste:

”Unga dam! Er begäran har blivit noterad och besvarad. Infinn er utanför gästrum nio efter dagens sista klockringning. Väl där, knacka pÃ¥ dörren Ã¥tta gÃ¥nger och ta sedan tre andetag innan ni knackar sex gÃ¥nger. Kom i sällskap med er rumskamrat eller kom inte alls.”

Tirandim vände pÃ¥ brevet för att se om det stod nÃ¥gonting mer, men det var allt som stod. Förbryllad tittade hon pÃ¥ Illmani som sÃ¥g lika konfunderad ut som hon. ”Fick du samma text?” frÃ¥gade de i munnen pÃ¥ varandra, och efter en kort jämförelse kom de fram till att deras brev var identiska.

”Jag undrar vad det handlar om. Det kan knappast ha med problemlösarna att göra; det var alldeles nyss som vi lämnade in lapparna och sÃ¥ snabbt ska det inte gÃ¥ att fÃ¥ svar” hörde hon hur Illmani kommenterade. Hon ryckte pÃ¥ axlarna och svarade ”Vi kanske fÃ¥r svar om vi gÃ¥r dit?”

Vad hade de för val egentligen. Om de ville veta vad brevet handlade om skulle de vara tvungna att gÃ¥ till gästrummen, och de lÃ¥g i andra änden av byggnaden. Det var därmed en bit att gÃ¥, vilket gjorde att de skulle vara tvungna att ge sig av nu för att hinna i tid till sista klockringningen. ”Kom! LÃ¥t oss ta reda pÃ¥ vem som skickat brevet”, sa hon till Illmani innan hon stegade ut i korridoren. Det gladde henne att Illmani följde efter.

Med tanke på att det tog två klockringningar att gå till den del av byggnaden där gästrummen låg och då det bara var tre ringningar kvar på dagen så höll de ett ganska raskt tempo; de behövde en liten stund för att hämta andan och för att leta upp rum nio. Det höga tempot gav dem lite marginaler och förhindrade dessutom alla typer av konversation. Normalt sett uppskattade Tirandim sina pratstunder med Illmani, men det enda hon kunde tänka på just nu var vad som skulle finnas i rum nio, och det kändes inte som ett ämne som de kunde diskutera där andra kunde höra dem.

Så, hon fokuserade på att hålla tempo med Illmani. Även om de var ungefär lika gamla, och ungefär lika långa så kunde väninnan hålla ett tempo som var svårt för Tirandim att matcha; till och från blev hon tvungen att springa några steg för att inte komma allt för mycket efter. De hade precis hört dagens näst sista klockringning när de kom in i gästdelen och de kunde därmed sänka tempot väsentligt. Rum nio var lätt att hitta och de spenderade tiden som var kvar till nästa klockringning med att i viskande röster diskutera vad detta egentligen handlade om.

Dagens sista klockringning — som alltid var en längre ringning för att signalera dagens slut och att det var tid för sänggÃ¥ende — hade precis klingat ut, och de stod nu utanför dörren till gästrum nio. Tirandim samlade sina tankar och knackade sedan Ã¥tta gÃ¥nger pÃ¥ dörren. Efter en kort paus — ”hur länge är egentligen tre andetag?” tänkte hon för sig själv — fortsatte Illmani ritualen genom att knacka sex gÃ¥nger.

Först fick de ingen respons, men slutligen öppnades dörren pÃ¥ glänt. Tirandim hade förväntat sig ett gästrum med nÃ¥gra personer i, men hon kunde inte se nÃ¥gonting annat än mörker. Rummet var helt mörklagt och det enda ljuset i rummet var det lilla ljus som kom frÃ¥n korridoren de stod i. ”Kom in, och skynda er pÃ¥” hördes en röst som lät mer som en väsning.

Hon gick in rummet och ljudet av fotsteg bakom henne avslöjade att Illmani följde efter henne. Några steg in i rummet stannade hon eftersom det nu var helt svart och hon ville inte riskera att slå i någonting, eller ramla omkull. Hon vände sig om kunde se Illmani precis innan dörren stängdes och rummet blev helt svart. Instinktivt sträckte hon ut handen mot Illmani och deras händer möttes.

Samma väsande röst som bjudit in dem i rummet fortsatte: ”För att slippa ha släckt i rummet kommer vi att sätta ögonbindlar pÃ¥ er och därefter kommer vi att ställa ett antal frÃ¥gor. Om ni ger oss bra svar kommer vi att avslöja vilka vi är, men ifall ni skulle ge dÃ¥liga svar är det bättre att ni inte vet vilka vi är.” Med den instruktionen kände Tirandim hur ett tygstycke bands kring hennes ögon och i utkanten av synfältet kunde hon märka att ljuset tändes, även om fortfarande inte sÃ¥g nÃ¥gonting mer än ett mörker omgivet av lite ljus.

”Normalt sett brukar vi alltid prata med en person i taget, men eftersom ni är vänner som bÃ¥da ansökt om att fÃ¥ bli problemlösare sÃ¥ inser vi givetvis att vi inte kan lÃ¥ta enbart en av er fÃ¥ bli det. Antingen blir ni bÃ¥da antagna, eller ingen av er. ”

Tirandim kände bÃ¥de oro och lättnad samtidigt. Lättnad över att det inte var nÃ¥gonting annat — okänt — som det här mötet handlade om. Oro över vad det skulle innebära; skulle Risurra bli besviken om hon inte blev antagen?

”Vi kommer att börja med att ställa antal frÃ¥gor till dig, Tirandim. Illmani fÃ¥r gärna lyssna, men inte tala när frÃ¥gorna är riktade till Tirandim. När vi är klar med frÃ¥gor till Tirandim kommer vi att ställa frÃ¥gor till Illmani. PÃ¥ dessa frÃ¥gor fÃ¥r enbart Illmani svara och Tirandim förväntas vara tyst. I korthet fÃ¥r alltsÃ¥ ingen av er tala annat än för att besvara en frÃ¥ga ställd till er. Har ni förstÃ¥tt?”

De svarade bÃ¥da ja pÃ¥ frÃ¥gan frÃ¥n den väsande rösten. Den första personen som ställde en frÃ¥ga var även denna väsande, men den här gÃ¥ngen lät det som en kvinna. ”Tirandim. Varför valde du att söka som problemlösare istället för de fem alternativ som presenterades pÃ¥ utbildningen?”

”För att en person som jag litar pÃ¥ gav mig rÃ¥det att söka det alternativet.”
”Och varför litar du pÃ¥ den personen?”
”För att han räddade mitt liv och hjälpte mig att hitta vägen till Skaparen.”
”Vem var den här personen?”
”Det tänker jag inte berätta”
”Inte ens om det hindrar dig frÃ¥n att bli en problemlösare?”

Tirandim var inte tvungen att tänka länge, men detta var den första frÃ¥gan som hon upplevde som svÃ¥r, och hon fick tänka efter innan hon svarade ”Nej.” Hon undrade om detta var fel eller rätt svar, men hon kände att hon inte kunde hÃ¥lla pÃ¥ och försöka gissa vilka svar de ville ha. Det var bättre att svara efter sitt hjärta och sedan fick det gÃ¥ som det gick.

”En sista frÃ¥ga till Tirandim”, och denna frÃ¥ga kom frÃ¥n den första rösten, den väsande röst som uppenbarligen var frÃ¥n en man. ”Alla som väljer att bli problemlösare gör det utan att veta vad det innebär, och när man väl blivit en problemlösare gÃ¥r det inte att Ã¥ngra sig. Finns det nÃ¥gonting som skulle kunna fÃ¥ dig att inte bli en problemlösare?”

En tystnad fyllde rummet medan Tirandim funderade på frågan. Givetvis fanns det många saker som hon inte skulle kunna tänka sig att göra, men hon kunde å andra sidan inte se hur detta skulle kunna vara en del av att vara problemlösare. Hon gav sitt svar:

”Jag litar pÃ¥ att den person som gav mig rÃ¥det inte skulle ha gett det rÃ¥det om det inneburit nÃ¥gonting som gÃ¥r emot Skaparen. Jag har funnit sanningen i Skaparen och litar pÃ¥ att den väg han pekat ut för mig är den bästa vägen. Det är inte den enda vägen, och kanske inte heller den enklaste vägen, men jag litar pÃ¥ att det är den rätta vägen. Om jag kan tjäna Skaparen bäst som en problemlösare är det ocksÃ¥ det jag vill bli.”

En tredje röst hördes nu i rummet. Återigen en manlig röst, och återigen en väsande röst. Tirandim undrade om de väsande rösterna hade som syfte att maskera rösten hos den som talade.

”Är ni tvÃ¥ klara med era frÃ¥gor till Tirandim?”. Hon antog att frÃ¥gan var riktad till de tvÃ¥ personer som ställt frÃ¥gor till henne och ögonbindeln förhindrade henne att se om svarade pÃ¥ nÃ¥got sätt, men rösten fortsatte nästan omedelbart: ”Illmani. Varför valde du att söka som problemlösare istället för de sex alternativ som presenterades pÃ¥ utbildningen?”

”För att en person som är viktig för mig sökt det alternativet och jag litar pÃ¥ hennes omdöme.” Tirandim kände hur hon rodnade av vännens beröm och hon var tacksam att de bÃ¥da hade ögonbindlar pÃ¥ sig just nu.

”Och om den här vännen inte skulle bli antagen?”
”DÃ¥ har ni redan gett svaret att inte heller jag kommer att bli antagen”, kom svaret blixtsnabbt frÃ¥n Illmani.

”En sista frÃ¥ga till dig dÃ¥, Illmani. Alla som väljer att bli problemlösare gör det utan att veta vad det innebär, och när man väl blivit en problemlösare gÃ¥r det inte att Ã¥ngra sig. Finns det nÃ¥gonting som skulle kunna fÃ¥ dig att inte bli en problemlösare?”

Tirandim undrade hur vännen skulle besvara frågan. Hon insåg att trots att hon tyckte att hon kände Illmani väl så visste hon inte hur vännen skulle besvara den här frågan.

”Ja. Om jag skulle vara tvungen att skada Tirandim sÃ¥ skulle jag inte vilja bli problemlösare.”

Illmanis svar var både kortare och rakare än det svar hon själv hade gett och hon önskade att hon hade gett ett lika tydligt svar. Det fanns väldigt få personer i den här världen som hon verkligen brydde sig om, men Illmani var en av dem. Hon var inte bara hennes bästa vän utan på många sätt hennes enda vän. Hon kände starkt för Mishi också, men henne såg hon mer som en storasyster, och Risurra kändes mer som en förälder.

”Vänta här” var den enda instruktion som de fick, och de lämnades kvar i rummet med ögonbindlar pÃ¥. De kunde höra hur en sidodörr öppnades och sedan stängdes, sÃ¥ antagligen hade de gÃ¥tt ut för att diskutera deras svar. Hon funderade pÃ¥ om hon skulle ta av ögonbindeln, men det kändes inte helt lämpligt utan hon lät den sitta kvar.

En stund senare öppnades och stängdes sidodörren igen. Hon hörde hur personerna som varit i det andra rummet gick genom rummet och därefter öppnades och stängdes entrédörren. Någon tog ett par steg mot dem och tog av dem bindlarna. Tirandim blinkade av det plötsliga ljuset innan hennes ögon hann vänja sig.

Hon visste inte riktigt vad hon hade väntat sig; kanske någon lokal som kändes hemlig eller mystisk, men det här såg ut som vilket gästrum som helst. Det fanns tre dörrar; den de kommit in igenom och två stängda dörrar där den ena ledde till det rum där de andra personerna konfererat om deras framtid.

I det här rummet fanns ett bord med tre stolar i det ena hörnet, och det fanns en soffa i det andra hörnet. På golvet en matta som var både tunn och sliten. Rummet hade inga fönster, och allt ljus kom från några oljelampor i rummet. Tirandim mindes fortfarande hur hon hade sett en oljelampa för första gången sin andra dag på skolan och hur hon först hade trott att det var magi. Både i byn och i Certdar hade ljus i olika former stått för all form av belysning.

Framför henne stod en kvinna som såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Tirandim hade aldrig sett henne på skolan tidigare. Hon var kortare än Tirandim och vad än Tirandim hade förväntat sig att en problemlösare var så passade inte kvinnan in på bilden. Hon såg ut som om hon hörde hemma i slottet, eller hon påminde en del om drottningen, med samma air av någon som var van att bli åtlydd. Hennes klänning var av det tunnaste gröna tyg som Tirandim någonsin sett, och hennes armar och fingrar var täckta med olika former av guldsmycken.

”Mitt namn är Ayura och jag är en av problemlösarna. Eftersom ni fÃ¥r se mitt ansikte sÃ¥ innebär det att ni blivit antagna. Det första som ni fÃ¥r lära er är att vi är en grupp som verkar i hemlighet. De flesta av oss känner bara till nÃ¥gra fÃ¥ andra problemlösare och det är enbart nÃ¥gra fÃ¥ personer som känner till alla problemlösare.”

Ayura pekade mot ett bord med tre stolar som fanns i hörnet av rummet. ”SlÃ¥ er ned. Vill ni ha svarter, te eller vatten?”. De svarade bÃ¥da att de ville ha svarter och Tirandim inflikade att hon gärna ville ha lite grädde i. Kvinnan ringde i en liten klocka som stod pÃ¥ bordet och strax kom en tjänstekvinna in som verkade jobba för Ayura. Tjänstekvinnan serverade dem svarter ur en elegant silverkanna och lämnade en mindre silverkanna pÃ¥ bordet som innehöll grädde. När de alla tagit för sig och tjänstekvinnan lämnat rummet igenom bröt Ayura tystnaden.

”Att vara problemlösare är ingen lätt uppgift och det krävs mod för att vÃ¥ga ta steget ut i det okända som ni gjorde. Det är alltid första testet; att se om de som sökt sig till oss vÃ¥gar gÃ¥ med trots bristande kunskap om vilka vi är, vad vi gör och vilka risker som finns. För det finns risker och det finns faror. Det här är det farligaste uppdraget man kan ta pÃ¥ sig och faran finns redan frÃ¥n dag ett.”

De lindade i alla fall inte in nÃ¥gonting tänkte Tirandim innan Ayura fortsatte: ”Jag ska vara helt ärlig mot er, precis som vi är mot alla. Den första faran är om ni under utbildningen märker att det här inte är för er. Ni kan inte lämna oss och de som försöker fÃ¥ngas snabbt in. Ibland kan de fÃ¥ en andra chans, men vanligast är att den som försöker fly betraktas som en förrädare. För förrädare finns bara ett straff: döden.”

Tirandim kände hur en rysning gick genom kroppen och hon var tvungen att svälja hårt. Hon önskade att de faktiskt hade lindat in den delen lite grann. Vad hade hon gett sig in på egentligen?

”VÃ¥rt jobb”, fortsatte Ayura, ”är att lösa de problem som inte övriga delar av kyrkan kan lösa. Det kan handla om en soldat som deserterat och som mÃ¥ste spÃ¥ras upp. Det kan vara en ädling som inte vill ge kyrkan sitt stöd. Det kan handla om att kungahuset orsakar problem för oss.”

Här tittade kvinnan pÃ¥ Illmani innan hon fortsatte sin uppräkning. ”Kyrkans största problem har dock alltid varit och kommer alltid att vara magiker. Särskilt de manliga magikerna. Vi gör ingen hemlighet av att vi helst ser att all magi försvinner, men de kvinnliga magikerna hÃ¥ller sig mycket för sig själva och är inte i konflikt med oss just nu. Även om magikerna är svagare än de var för 500 Ã¥r sedan sÃ¥ är de fortfarande ett allvarligt hot, och att lösa problem där de är inblandade kräver mod, skicklighet och en vetskap om att man riskerar livet varje gÃ¥ng.”

Det gladde Tirandim att hon hade valt en väg som gav henne chansen att bekämpa magiker och hon förstod nu varför Risurra hade föreslagit den här vägen. Hon försökte få in en fråga här, men kvinnan fortsatte sin redovisning utan att lämna utrymme för några som helst frågor.

”Slutligen, och detta är viktigt. VÃ¥ra lösningar är ofta fredliga. Vi övertalar folk, vi övertygar, vi pratar med rätt personer och vi verkar frÃ¥n skuggorna. Men, ibland krävs mer och dÃ¥ särskilt när det kommer till magiker. Alla problemlösare lär sig att vissa problem enbart kan lösas med vÃ¥ld. Ibland krävs det till och med att vi tar nÃ¥gons liv. Ni kommer under era studier här fÃ¥ tillgÃ¥ng till alla dessa verktyg och ingen förväntar sig att ni ska kunna hantera magiker innan er utbildning är klar. Men, vi vill vara säkra pÃ¥ att ni frÃ¥n dag ett inser precis hur farlig den väg ni valt är och hur viktig för kyrkan den är.”

”En av vÃ¥ra lärare kommer att besöka er i ert rum i morgon för er första lektion. Medan de andra eleverna väntar pÃ¥ sina svar sÃ¥ kommer era lektioner att rivstarta. För att ingen ska ana nÃ¥gonting kommer ni även skrivas in pÃ¥ utbildningen som vandrande präster. Deras utbildningar är individuella och de har stor rörelsefrihet, sÃ¥ därmed vi undviker vi ryktesspridning.”

Ayura gjorde en kort paus för att dricka sitt Svarter och Tirandim gjorde ett försöka att fÃ¥ en frÃ¥ga. Det möttes med ett ”Nej! Ni kan inte ställa frÃ¥gor.” innan Ayura ställde ned sin kopp och fortsatte.

”I ert rum, pÃ¥ era skrivbord ligger varsin ring. Det identifierar er som adepter för de som är problemlösare. Ni förväntas alltid ha dem pÃ¥ er under er utbildning. När utbildningen är klar och man bedöms vara en fullvärdig medlem av problemlösarna har man ocksÃ¥ tillräckligt med erfarenhet för att kunna bedöma när man behöver ha ringen pÃ¥ sig, men vi ser väldigt allvarligt pÃ¥ den som tar av sig ringen innan dess.”

Kvinnan reste pÃ¥ sig och avslutade sin utläggning. ”Ni fÃ¥r gärna stanna kvar i det här rummet och avsluta ert svarter om ni vill. Om ni vill ha pÃ¥fyllnad sÃ¥ kan ni ringa i klockan som jag lämnade pÃ¥ bordet. Ingen kommer kunna tjuvlyssna pÃ¥ här i det här rummet och ni är välkomna att stanna kvar i det här rummet hur länge ni vill. Däremot fÃ¥r ni inte öppna nÃ¥gon annan dörr än den ni kom in igenom, och när ni väl lämnat det här rummet kan ni inte Ã¥tervända utan en inbjudan. MÃ¥ Skaparen beskydda er.”

Med det lämnade Ayura dem ensamma i rummet och återvände till sidorummet. De satt kvar en stund och diskuterade. Illmani var mest fokuserad på att Ayura så tydligt hade pekat ut kungahuset som ett problem, även om hon kunde hålla med om att hennes mamma ibland kunde vara jobbig. Tirandim återkom flera gånger till möjligheten att sätta stopp för magiker, även om hon var chockad över att Ayura så öppet hade pratat om att döda personer.

De beställde in mer svarter och pratade en god stund innan de till slut bestämde sig för att återvända till rummet och sova lite. Att somna var dock lättare sagt än gjort, både på grund av vad Ayura hade berättat men också för att hon kände av den här uppiggande effekten av svarter som Illmani hade nämnt tidigare.

Läs mer

One thought on “Kapitel 36

Comments are closed.