Kapitel 38

Det här kapitlet är mycket längre än de övriga. Dubbelt så långt som kapitel 37 och 39, exempelvis. Frågan är om jag kan lyfta över en del till kapitel 42, men i sådana fall kommer Marmat att komma efter i berättelsen.

KAPITEL 38

De fortsatte övningarna i magiskt försvar och de första höstlöven hann dyka upp innan det var dags för nästa del; att finna deras starkaste element och bli starkare i det. Deras lärare var Hairal som inledde lektionen med att ta dem till ett helt annat rum. Detta rum var mycket mer långsmalt än deras vanliga klassrum och det var tjugofem fullsteg på ena längden men enbart fyra fullsteg på den andra.

”Jag vill att ni alla ställer er längs med den väggen”, inledde Hairal medan han pekade mot den ena väggen. ”Ställ er med ett fullstegs avstÃ¥nd frÃ¥n varandra.”

Ett visst kaos uppstod när alla elever samtidigt skulle ställa sig enligt instruktionerna, men efter några justeringar stod de till slut uppradade och de sträckte sig från den ena kortväggen till den andra. Hairal ställde sig längst med den andra väggen, mitt på denna och när alla stod uppradade fortsatte han.

”Jag vill att ni börjar med att skapa en trÃ¥d av jord och ni riktar den tvÃ¥ fullsteg framför er. När ni skapat den trÃ¥den skapar ni en trÃ¥d av vatten till höger om jord. BehÃ¥ll alltid den gamla trÃ¥den när ni skapar en ny. Slutligen en trÃ¥d av trä till vänster om jord.”

Hairal väntade tills alla elever nu hade tre trådar riktade mot marken: trä, jord, vatten.

”Nu vill jag att ni fortsätter med eld till höger om vatten och metall till vänster om trä. BehÃ¥ll alla trÃ¥darna och se till att ni har ett avstÃ¥nd mellan dem sÃ¥ att ni inte börjar kombinera element av misstag.”

Alla elever hade nu fem trådar riktade ned mot marken: metall, trä, jord, vatten, eld. Eftersom Marmat inte hade förstått syftet med övningen hade han valt att skapa ganska svaga trådar. Jämfört med den flod som han hämtade magin ifrån var det här snarare fem små rännilar. Han noterade att flera av hans klasskamrater valt att skapa starkare trådar än han själv.

”Fortsätt nu att hÃ¥lla era fem trÃ¥dar, men ändra styrkan pÃ¥ dem. Jag vill att alla fem ska vara exakt lika starka. Ni väljer själva om ni ökar styrkan pÃ¥ de element som är svagast eller om ni minskar styrkan pÃ¥ de som är starkast.”

Eftersom Marmat valt att skapa ganska svaga trådar valde han att öka styrkan på de som var svagast. Han hade inte haft några tankar kring exakt hur stark varje tråd skulle vara, men han noterade att han automatiskt hade lagt in mer kraft i vatten och trä än i de övriga.

”Bra. Ni har nu alla fem trÃ¥dar var och alla är lika starka. Fortsätt att hÃ¥lla dem flödande och separerade. Vi ska inte skapa magi här, utan vi jobbar med de fem element som bygger upp all magi. Jag vill att ni nu ökar styrkan. Börja till vänster med metall, sedan ökar ni trä till samma styrka, och sÃ¥ vidare. När ni gÃ¥tt igenom alla fem elementen sÃ¥ börjar ni om frÃ¥n vänster med metall.”

För varje varv som Marmat gick igenom övningen så blev det jobbigare. Han kände att han började komma nära maxgränsen för hur mycket vatten som han kunde kanalisera, och att dessutom göra detta samtidigt som han hade samma styrka i de övriga elementen krävde koncentration och viljestyrka. Droppar av svett började dyka upp på hans panna.

”Fortsätt sÃ¥ här, varv efter varv, tills det är ett element som ni inte orkar fÃ¥ upp pÃ¥ samma styrka som de övriga. För de flesta av er kommer detta element vara vatten.”

Varvet därpå orkade inte Marmat längre öka vatten till samma nivå som han hade metall, trä och jord i så han gick vidare till eld och höjde den till samma nivå. Nu var det inte längre några droppar svett på hans panna utan han kände hur svetten började röra sig nedåt i hans ansikte.

”Utmärkt. Ni har nu alla gÃ¥tt över vad som är maximal styrka i ert svagaste element. Jag vill att ni släpper det elementet men enbart det elementet. Ni har tränat pÃ¥ att släppa enstaka trÃ¥dar tidigare, sÃ¥ det borde inte vara nÃ¥got problem för er.”

När han släppte vatten kände Marmat hur pressen minskade något. Det var fortfarande en ansträngning att hålla trådarna på den här nivån, men han slutade svettas och han kunde behålla koncentrationen samtidigt som han torkade av pannan.

”NÃ¥gra av er har släppt trä, och jag ser en elev som släppt metall, men de flesta av er har släppt vatten. Det stämmer väl med de element som vi tidigare identifierat som ert svagaste. Nu vill jag att ni fortsätter att öka styrkan i de fyra element som är kvar, varv efter varv. Fortsätt tills ni Ã¥terigen har ett element som ni inte orkade öka lika mycket som de övriga.”

Återigen ökade pressen för varje varv som Marmat ökade styrkan på sina trådar och han kände hur svettdropparna återkom igen. Efter några varv kände han hur han inte kunde öka trä lika mycket som han hade ökat metall. Han fortsatte med jord och eld och ökade dessa till samma nivå som metall.

”Ã…terigen har ni nÃ¥tt maximal nivÃ¥ i ett element. Detta är ert näst svagaste element även om ni fortfarande kan bli starkare i det. Glöm inte att vi började lektionerna med ert svagaste element och där har vi tränat upp styrkan, men vi har inte tränat upp övriga element pÃ¥ samma sätt. Släpp nu det element som är svagast.”

Även denna gång minskade pressen något när Marmat släppte trä, men även utan trä var det ganska ansträngande med den här nivån på tre flöden.

”Ni har nu släppt ert näst svagaste element. Jag vill nu att ni gör samma sak igen. Öka styrkan varv efter varv tills ni nÃ¥r maximum, och släpp det svagaste elementet. Sedan igen och igen och igen tills ni har ett element kvar.”

Varje varv var mer och mer ansträngande och Marmat kunde känna en trötthet i både kropp och sinne. Han undrade hur länge han skulle orka med den här övningen. Han kom till det varv där han inte längre kunde öka eld mer och med en viss besvikelse släppte han det elementet. Han hade hoppats att eld skulle vara hans starkaste element, men nu hade han bara metall och jord kvar.

Samma sak igen, även om varje varv var ganska kort nu när han enbart hade två element som han ökade. Om inte eld var hans starkaste element så borde det väl vara metall? Hur kunde det ta emot så mycket när han skulle öka metall? Nu hade det inte ens hjälpt när han släppte eld och svetten rann i strida strömmar inte bara i hans ansikte utan längs med ryggen och under armarna. Han undrade hur mycket till han skulle orka. Helst ville han bara lägga sig ned och vila en stund, men han fortsatte. Varv, efter varv, efter varv.

Nu kunde han inte öka metall mer och han var tvungen att släppa även den. Därmed hade han bara jord kvar. Det element som mest används för att binda ihop var alltså hans starkaste? Vad betydde det egentligen? Han tryckte undan den tanken och fokuserade på sitt flöde av jord. Han hade inte lyxen att kunna tänka på annat nu. Det fanns bara det magiska flödet och hans nu väldigt tjocka flöde av jord.

”Ni har nu hittat ert starkaste element och nu kommer den största utmaningen. Jag vill att ni behÃ¥ller det här flödet och sedan ökar det. Öka, öka och öka tills ni inte orkar mer. När ni nÃ¥tt det absolut starkaste ni kan sÃ¥ hÃ¥ller ni kvar det sÃ¥ länge som ni orkar. Den som är sist kvar kommer att vinna en veckas extra vinterlov, men kom ihÃ¥g att jag kan se om ni fuskar. Ni mÃ¥ste öka styrkan hela tiden.”

Marmat hade ansträngt sig förut. En del av de magiska övningarna hade varit ansträngande och många av de fysiska övningar som han hade gjort för att få träna med Zhao hade varit ansträngande och fått honom att både flåsa och svettas floder, men det här var jobbigare än alla övningar tillsammans.

Han kände hur resten av världen omkring honom försvann. Nu var det bara Marmat, den magiska floden och hans flöde av jord. Han kände hur svetten forsade ned och han undrade hur länge till han skulle klara av att stå upp. Bara lite till! Och mer! Och MER!!!

Som i en dimma hörde han Hairals röst lÃ¥ngt bort: ”Jag ser att vi enbart har en elev som fortfarande stÃ¥r upp. Jag vill att ni alla tittar pÃ¥ Marmat och det enorma flöde av jord som strÃ¥lar ut frÃ¥n honom.”

Det var det sista han hörde innan världen blev svart.

Marmat vaknade med ett ryck och det tog en kort stund innan han förstod var han var. Han låg nedbäddad i ett rum med vita väggar och med flera sängar bredvid varandra. Han kände igen rummet; det var samma rum som han hade vaknat i efter den strid som fått honom att förstå hur kraftfull magi egentligen var. På en pall bredvid sängen satt Hairal.

”Vad…? Vad hände?” sa Marmat med en svag röst samtidigt som han försökte resa sig i sängen.

”Ligg kvar. Du behöver vila en stund till”, svarade Hairal. ”Du har nu upplevt hur det känns när man som magiker använder sin sista droppe av styrka och hur kroppen till slut stänger av helt. Du svimmade av utmattning helt enkelt.”

”Är det farligt?”

”Nej, inte mer farligt än när man springer sÃ¥ lÃ¥ngt att man svimmar av utmattning eller om man försöker lyfta nÃ¥gonting som är sÃ¥ tungt att man inte längre orkar. Vi lÃ¥ter alla elever prova pÃ¥ hur det känns under övningarna i sitt starkaste element, men det är ganska ovanligt med elever som pÃ¥ egen hand tar sig till den gränsen. Du mÃ¥ste verkligen ha velat vinna den där extra vinterlovsveckan.”

”Det lät trevligt, men det var inte därför. När jag stod där sÃ¥ var det till slut bara jag och det magiska flödet kvar. Det kändes som om jag kunde dra in hur mycket kraft som helst, som om jag kunde svälja hela den forsande floden av magi.”

”Vi kallar det att vara närvarande i magin. Det är ganska ovanligt och de flesta berättelser som beskriver det handlar om magiker som är i strid. Eftersom vi sällan hamnat i strid sedan vÃ¥r överenskommelse med kungen och kyrkan sÃ¥ finns väldigt fÃ¥ beskrivningar av det efter splittringen och de strider som följde. I alla sÃ¥dana beskrivningar sÃ¥ har det rört sig om magiker med ovanligt mycket talang för magi. Jag visste att jag hade bedömt dig rätt frÃ¥n början och det hade verkligen varit ett slöseri om du aldrig hade pÃ¥börjat utbildningen till magiker.”

”Men, nu behöver du vila. Jag vill att du stannar här resten av dagen”, fortsatte Hairal. ”Jag har sett till att de kommer att bära upp mat till dig. Enligt den information som vi fick när du blev inskriven sÃ¥ är det dessutom din födelsedag idag. Kan det stämma?”

Hur hade han kunnat glömma att det var hans födelsedag? Idag fyllde han 15 år och han var inte längre en pojke utan en man.

”Det stämmer. Innebär det att jag fÃ¥r tÃ¥rta efter maten?”

Hairal skrattade och svarade ”Vi fÃ¥r väl se. Medan du vilar sÃ¥ tog jag med en present. Det är en bok som beskriver övningar för att öka ens mentala styrka, sÃ¥ att man ska orka mer. Jag vill inte att du pÃ¥börjar övningarna idag eftersom du mÃ¥ste vila, men i framtiden kan du använda dem för att öka hur länge du orkar frammana sÃ¥ mycket magi som du gjorde idag.”

Marmat hade lite svårt att fokusera så han bläddrade mest i boken, men en del av övningarna såg inte så komplicerade ut. Han lovade sig själv att göra en övning varje kväll innan han gick till sängs. Efter armhävningarna.

Som utlovat kom en sköterska senare med middag till honom. På brickan stod dessutom en tårtbit. Han somnade mätt och belåten.

Under veckorna som följde fokuserades deras studier på det element där de var som starkast, vilket gjordes att de delades in i grupper. Den största gruppen var de elever som var starkast i eld som bestod av nästan halva klassen. En annan stor grupp var de som var starkast i metall. Tre elever hamnade i gruppen med trä som starkast element. Till slut var det bara Marmat och Varalaf. Även om de hade gått i samma klass i snart ett år hade de inte lärt känna varandra. Både Marmat och Varalaf var personer som mest höll sig för själva.

Varalaf såg ut att vara ett år yngre ut än Marmat och han var nästan två fotlängder kortare. Han var smal och gänglig. Flera gånger hade Marmat undrat om han skulle gå sönder när de hade övat attack med magiska sköldar mot varandra. Ansiktet ramades in ett ljusblont hår som såg ut som om det aldrig hade mött en kam. En liten uppnäsa, en smal mun och två stora mörkbruna ögon. De få gånger som han hade sett Varalaf le hade han noterat att han hade ett ovanligt vackert leende och han hade någonting feminint över sig. Första gången som Marmat hade sett honom hade han undrat varför de hade en flicka i klassen, men som tur var hade han inte frågat. Det hade kunnat bli pinsamt.

”Eftersom ni bÃ¥da är ensamma om ert element sÃ¥ fÃ¥r ni bilda en lite mindre grupp med mig som lärare” sa Hairal. ”Eftersom vi bara är tre kan vi lika gärna ha lektionerna i mitt arbetsrum. Följ med mig sÃ¥ att ni lär er hitta dit”.

Att hitta dit var inte särskilt svårt. Hairals arbetsrum låg ovanför biblioteket och det innebar att det skulle gå snabbt att gå till lektionerna den närmaste tiden. När han klev in i Hairals rum var det första han observerade böcker. Alla väggar var täckta av bokhyllor och bokhyllorna dignade av böcker. På skrivbordet låg travar med böcker och på golvet fanns flera höger med ytterligare böcker.

Hairal ursäkta sig med ”Ja, det är visst lite stökigt här” samtidigt som han lyfte undan ytterligare böcker frÃ¥n tvÃ¥ stolar innan han bad dem sätta sig ned.

”Egentligen brukar vi inte blanda elever med olika styrkor i de här övningarna, men det skulle bli lite trÃ¥kigt för er att vara ensamma hela tiden. Jag klarar av att hÃ¥lla fokus pÃ¥ tvÃ¥ saker samtidigt och ni är mina tvÃ¥ duktigaste elever, även om ni har olika styrkor. Det kan dessutom vara nyttigt för er bÃ¥da att lära er om varandras styrkor eftersom det som är Marmats starkaste element är Varalafs svagaste och vice versa.”

Eftersom Marmat inte haft några direkta vänner på skolan och mest skött sina studier i ensamhet eller med en handledare kändes det ovant för honom att träna tillsammans med Varalaf, men precis som Hairal hade sagt lärde han sig massvis av honom. Mycket av den magi som Varalaf ägnade sig åt krävde mer kraft i vatten än han kunde uppbåda men han lärde sig en hel del läkande magi. Samtidigt fick Varalaf lära sig mer om att skapa starkare effekter med mindre magi enbart genom hur man vävde in jord på fler ställen i de trådar man skapade.

Fokuset för Marmat låg på att stärka sin kraft i jord och under det här månvarvet kände han hur styrkan ökade varje dag. De fick båda lära sig hur man kunde skära av andras trådar genom att använda nästan enbart jord. Marmat kunde skära av allt som Hairal skickade mot honom men Varalaf var mer begränsad eftersom han var såpass svag i jord som han var.

Eftersom jord dessutom används för att binda fick de lära sig hur man med jord kunde ta bort bindningar i sådant som redan var sammanfogat. I deras första övning fick de öva på några glas som Hairal hade hämtat upp från köket. Redan på sitt tredje försök lyckades Marmat få glaset att falla samman i sand. För Varalaf tog det många fler försök men Marmat upptäckte att han uppskattade att få hjälpa honom att komma framåt, på samma sätt som Varalaf hade hjälpt honom med en del läkande magi.

Sista dagen som de skulle ägna sig åt sina styrkor så kände sig Marmat ovanligt nedstämd. Han hade svårt att fokusera på övningarna och lyssnade inte riktigt på vad vare sig Hairal eller Varalaf sa. I en kort paus, där Hairal gått iväg för att hämta några föremål att öva sig på vände sig Varalaf mot Marmat.

”Är det nÃ¥gonting fel? Är du sjuk?”

Marmat skakade på huvudet. Han hade inte trott att någon märkt någonting.

”Du har alltid varit sÃ¥ engagerad i vÃ¥ra lektioner och det verkade som om du tyckte att det var roligt”, fortsatte Varalaf. ”Men nu är det som om du knappt är här.”

Han visste inte hur han skulle svara. Hur skulle han förklara att han inte hade haft några vänner under sin tid på skolan och nu skulle han återgå till att studera själv igen. Han hade inte saknat vänner tidigare, men under en kort stund hade Varalaf varit hans vän. De hade kämpat tillsammans, skrattat tillsammans och ansträngt sig tillsammans. Det kändes helt plötsligt tomt.
”Lovar du att inte reta mig om jag berättar varför”, frÃ¥gade Marmat.

”Känner du mig inte bättre än sÃ¥?”, svarade Varalaf. ”Under det Ã¥r som vi gÃ¥tt i samma klass sÃ¥ har jag aldrig retat nÃ¥gon i klassen, trots att andra retat mig ibland. Varför skulle jag dÃ¥ reta dig? Du är den enda som faktiskt lyssnat pÃ¥ mig.”

Det var en lättnad att höra Varalafs ord. Kanske han vÃ¥gade vara ärlig mot nÃ¥gon annan än sig själv? ”Enda sedan jag kom hit sÃ¥ har jag hÃ¥llit mig för själv. Jag har inte haft nÃ¥gra vänner och jag har ärligt talat inte saknat det heller. Förrän nu. Det här mÃ¥nvarvet har jag insett hur viktigt det är att ha en vän och jag kommer att sakna den här tiden.”

Trots Varalafs försäkran hade han oroat sig för att han skulle skratta åt honom. Kanske tycka att han var barnslig? Men, Varalaf knäppte sina händer om Maramats och hans bruna ögon tittade in i hans.

”Men, vi kan fortsätta vara vänner. Jag har ocksÃ¥ varit väldigt ensam här. Jag fortsätter gärna vara din vän. Om du vill.”

Om han ville? Självklart ville han det.

Deras individuella studier inleddes med att var och en tilldelades en mentor som skulle vara närvarande under deras experimenterande. För Marmats del innebar det att han fick Sythen som mentor. Det passade honom bra eftersom det skulle ge honom chansen att fortsätta prata om Siniwi. Dessutom tänkte han följa upp Sythens halva löfte om att maskera magi.

Det första som Marmat behövde bestämma var hur han skulle experimentera. Även om hans lärare beskrivit det som farligt ville han använda metoden där man tar bort bindningarna av jord för att se hur trådarna på egen hand binder ihop sig och vad man kan tänkas få för magi ut från det. Han inväntade Sythens svar, eftersom han behövde godkänna hur han skulle jobba.

”Det är ett modigt val. Ett farligt val, men modigt. Vi behöver välja en stor öppen yta i sÃ¥dana fall, för att minska risken att du skadar dig själv eller nÃ¥gon annan. Vi kan träna pÃ¥ ett av fälten som ligger utanför muren.”

Det skulle vara första gången som Marmat rörde sig utanför skolans område sedan han kom hit. Hade detta hänt när han precis hade anlänt så hade han försökt fly, men nu fanns inga sådana planer där.

I flera dagar tränade han utan någon framgång. Han provade olika kombinationer av trådar som han hade lärt sig, och precis när han släppte iväg magin fokuserade han jord med kraft för att hugga av bindningarna. Men, hittills hade det gett väldigt magra resultat. Lite bränd jord när han skapade en annan variant av eldboll, men ingenting som han kände att han kunde visa upp som resultat.

Därför bestämde han sig för att prova någonting annat. Han såg en hare som rörde sig över fältet och han tog någonting som han hade lärt sig från Varalaf; en vattenbaserad magi som skulle ge kaninen mer styrka, men han pumpade upp alla trådar som ingick så mycket han orkade innan han band ihop och skickade iväg. Direkt efter att han släppt iväg magin skapade han ett flöde av jord för att hugga av bindningarna.

Först såg det inte ut som om någonting hade hänt, men ett hjärtslag senare sjönk kaninen ihop. De gick fram för att undersöka. Sythen tittade först på kaninen och sedan på Marmat innan han frågade:

”Inser du vad du skapat?”

”Kaninen är död, men hur skiljer sig det frÃ¥n den förbjudna magin som du visade mig?”

”Därför att du inte dödat kaninen pÃ¥ nÃ¥got vanligt sätt. Titta pÃ¥ honom. Du har fÃ¥tt honom att Ã¥ldras 20 Ã¥r pÃ¥ ett ögonblick och kaninen dog av hög Ã¥lder.”

Marmat studerade kaninen och den såg uråldrig ut. Dess tidigare gråa päls var nu helt vit och den hade släppt i stora fläckar. Huden var alldeles rynkig och det såg ut som den smält ihop till skinn och ben. Han delade inte riktigt Sythens glädje över resultatet. Han hade fortfarande svårt för att döda någonting, även om han som uppväxt på en bondgård hade sett slakt av djur innan han kom hit. Men då hade de dödat för mat. Den här kaninen skulle aldrig gå att äta.

Helt missnöjd var han inte. Han hade trots allt lyckats skapa någonting nytt och han la på minnet hur sådan magi skulle skapas. Men, han skulle inte kunna visa upp det här för klassen. Dels låg det här farligt nära förbjuden magi och han var säker på att Varalaf inte skulle uppskatta om han dödade en kanin.

De fortsatte experimenten i flera veckor. De flesta dagar ledde det inte till någonting alls, men hade lyckats skapa några nya former som han kände att han faktiskt kunde visa upp senare, bland annat en variant av vatten och metall i följd som först gjorde marken mjuk som lera och sedan hård som sten. Den fågelskrämma som tidigare hade stått på fältet var nu halvvägs begravd.

På kvällarna brukade han möta Varalaf i matsalen och de pratade om dagens lektioner. De mer otäcka momenten, exempelvis med kaninen höll han tyst om. Han ville inte att Varalaf skulle veta.

Det här månvarvet var snart slut och de skulle återgå till klassen. Han tog mod till sig och frågade Sythen rakt ut:

”Du sa tidigare att vi skulle diskutera bÃ¥de möjligheten att Ã¥ka till Siniwi under vinterlovet och hur man döljer magi. Jag tycker att det är dags för de samtalen nu.”

”Du tycker det? NÃ¥ja, det börjar kanske bli dags. Vi har fyra dagar kvar innan ni ska Ã¥tergÃ¥ till lektionerna i magiskt försvar. Vi kan börja med hur man döljer magi och när jag tycker att du är tillräckligt bra pÃ¥ det kan vi diskutera Siniwi. Men, innan vi börjar. Det här är kunskap som väldigt fÃ¥ har. Det är ingenting som vi visar upp och vi som är Väktare visar det bara för andra Väktare. Du kan inte använda det här i klassen.”

”Jag förstÃ¥r. Jag tycker att jag visat att jag kan behÃ¥lla hemligheter och jag är redo.”

”När vi säger dölja magi sÃ¥ menar vi egentligen att maskera den. Det finns böcker frÃ¥n innan konflikten som tyder pÃ¥ att vissa magiker kunde dölja det helt, men den kunskapen är förlorad. Jag kommer förklara hur man maskerar magi och sÃ¥ tränar vi pÃ¥ det.”

”Här har du en stor fördel i att du är stark i jord. Visserligen finns det magi som bygger pÃ¥ jord, men jords främsta egenskap är att den binder ihop annat. Men, du kan lika gärna använda jord utan att binda. Börja med att skapa en trÃ¥d av vatten och rikta den ned i marken.”

Marmat gjorde som han blivit tillsagd, även om han kände sig förvirrad.

”Nu skapar du en trÃ¥d av jord, men istället för att binda med den sÃ¥ lindar du den runt vattnet”

Han gjorde som han blivit tillsagd, eller snarare han försökte. Hans tråd av jord ville inte lägga sig runt vattnet.

”Nej! Inte pÃ¥. Inte bredvid. Runt. Skapa en trÃ¥d som är dubbelt sÃ¥ stark och tryck in vattnet i den”

Återigen försökte Marmat och återigen misslyckades han. Många försök senare lyckades han till sist trycka ihop trådarna så att tråden av vatten pulserade inne i tråden av jord. Han kunde inte längre se vattnet, men han kunde känna att det fanns där.

”Bra, nu börjar du fÃ¥ snits pÃ¥ det. Fortsätt träna likadant tills du lyckas fÃ¥ jord att omge vatten varje gÃ¥ng du försöker. Sedan gör du samma sak med trä, metall och eld. Jag sätter mig här och tittar pÃ¥ medan du tränar.”

Marmat ägnade resten av dagen åt detta och i slutet av dagen hade han fått in vanan och lyckades nu varje gång.

”Bra. Vi fortsätter imorgon.”

Dagen därpå fortsatte de där de slutade. Den här gången fick Marmat instruktionen att skapa trådarna exakt samtidigt så att ingen skulle kunna se vilken tråd han skapade. Även detta tog en hel dags träning att få snits på.

Även nästa dag fortsatte de att repetera övningarna och de kom fram till den sista dagen som Marmat skulle öva på egen hand. Imorgon skulle de samlas hela klassen för att återuppta lektionerna i magiskt försvar.

”Du lär dig snabbt”, sa Sythen. ”Jag tror att du är redo att diskutera Siniwi nu. Jag har förberett en packning och tvÃ¥ hästar som du kan hämta ut i stallet den första dagen pÃ¥ vinterlovet. Hitta pÃ¥ en ursäkt för varför du ger dig av som du säger till nÃ¥gra i klassen och din lärare.”

”Det finns dock tvÃ¥ villkor och om du inte uppfyller dem kommer du att finna att porten ut är stängd för dig. För det första: du mÃ¥ste klara Sulawtais utmaning. Kom ihÃ¥g att jag varnade dig om att det kan finnas magiker i Siniwi. Om du inte ens kan vinna mot Sulawtai som kommer att hÃ¥lla igen sÃ¥ är du inte redo för detta.”

”Jag förstÃ¥r. Vad är det andra villkoret?”

”Du mÃ¥ste resa ensam. Du kan inte ens ta med dig ditt nya husdjur dit.”

Sythen betonade husdjur med avsmak, men Marmat förstod inte alls vad han menade. Han hade väl inget husdjur?

”Mitt husdjur? Vad menar du?”

”Jag menar den där pojken Varalaf. Han följer efter dig som kelsjuk hund.”

”Han är min vän!” spottade Marmat ur sig. ”Han är inget husdjur. Är det sÃ¥ svÃ¥rt att acceptera att jag faktiskt har en vän pÃ¥ den här skolan?”

”Lugna ned dig. Du har inte gjort dig känd för ditt sociala umgänge sÃ¥ det är lite ovant. SÃ¥ länge som du inser att det är du är Väktare och att du inte kan avslöja detta för nÃ¥gon annan sÃ¥ fÃ¥r du ha vilka vänner du vill. Vad du nu ska ha det till. Vänner är en belastning, vi är starkare pÃ¥ egen hand.”

Han kände hur ilskan rann bort och han tyckte nästan synd om Sythen. Om det var så han kände om vänskap måste han vara väldigt ensam. Fast han hade alltid tyckt att Sythen var lite konstig. Han ville vara säker på att Sythen inte gjorde någonting dumt mot Varalaf så han tänkte igenom sitt svar noggrant.

”Varalaf är en vän. Vi pratar om skolan, om lärare och om annat. Jag skulle aldrig säga nÃ¥gonting om Väktarna till honom. Jag vill inte tvinga honom till samma val som jag var tvungen att göra. Dessutom lär han inte vara intresserad av att följa med ändÃ¥. Han fick ett brev om att hans mor blivit sjuk sÃ¥ han kommer att Ã¥ka hem över vinterlovet.”

”Hmmpf”, fnös Sythen. ”Jag hÃ¥ller mitt öga pÃ¥ er ändÃ¥.”

Det började bli kyligt ute vilket framförallt märktes på nätterna och morgnar. Hans löpturer längs med muren höll ett högre tempo för att han skulle hålla uppe värmen och det var en utmaning att lämna den varma sängen på morgnarna.

De hade repeterat magiskt försvar i ett mÃ¥nvarv nu och idag var sista lektionen innan vinterlovet. Varalaf hade fÃ¥tt tillstÃ¥nd att lämna skolan tidigare och för tre veckor sedan han rest för att Ã¥ka hem till sin sjuka mor. Hans föräldrar bodde tvÃ¥ veckor bort och med tanke pÃ¥ att vinterlovet var tre veckor — eller fyra för mig dÃ¥ tänkte Marmat förnöjt — sÃ¥ skulle han inte ens hinna dit innan det var dags att Ã¥ka hem.

De hade pratat extra länge kvällen innan han skulle resa och de hade framförallt pratat om olika läkande magier och hur Varalaf hoppades kunna bota vad hans mor än hade drabbats av. Marmat hade funderat länge på kaninen som han hade dödat och om den magin skulle gå att vända på något sätt. Han hade dock inte lyckats med något sådant och han ville inte berätta för Varalaf hur han kommit fram till det, så han höll kunskapen för sig själv.

Nu var han redo för dagens tävlingar. De skulle alla få en chans mot Sulawtai i en tävling som skulle pågå större delen av dagen. Tävlingen var ganska enkel. De hade lottat en ordning som de skulle tävla i och Marmat var en av de sista att få gå upp mot Sulawtai. Han hoppades att det skulle ge honom en bättre chans. I varje tävling började eleven med någon form av magi mot Sulawtai som han skulle försöka blockera. Om Sulawtai blockerade fick han anfalla eleven istället.

Om även eleven blockerade magin så blev det hans tur att anfalla. Så här fortsatte man tills någon vunnit eller tills båda blockerat fyra attacker. Då ansågs striden som oavgjord. Marmat hade ägnat kvällen innan åt att förbereda en strategi. Han visste att Sulawtai kunde väldigt mycket mer magi än han kunde. Han tänkte därför inte försöka dämpa hans attacker eller hugga av så att magin vände. Istället tänkte han trycka på med jord med full kraft för att helt enkelt hugga av vad Sulawtai än försökte. Fyra motattacker med full kraft skulle han orka med.

Vad han skulle anfalla med var svårare. Han kunde inte gärna maskera sin magi. Han var strikt förbjuden att visa upp den metoden och Sythen var en av domarna på tävlingen. Dessutom var det ingenting som han ville avslöja för någon annan. Han kunde inte heller använda den magi som han använt mot kaninen. Sulawtai hade antagligen aldrig sett den, men det var förbjuden magi och han ville verkligen inte döda Sulawtai.

Men, han hade några nya former på lager, former som han hade fått fram under sitt experimenterande. Han hoppades att någon av dem var någonting som Sulawtai aldrig sett förut.

En efter en gick hans klasskamrater upp mot Sulawtai. De flesta klarade en eller två attacker de till slut förlorade, men när det till slut var Marmats tur var det en av hans klasskamrater som hade lyckats få till oavgjort. Om Marmat skulle vinna det här behövde han alltså vinna mot Sulawtai. Han hade lärt sig några nya former av magi under tävlingen genom att studera sina klasskamrater, men ingenting av detta var någonting som han skulle ha nytta av.

Han koncentrerade sig och inledde sin första attack. Genom att binda ihop många trådar av metall och eld med vatten skapade han ett antal snurrande skivor med vassa taggar som han skickade mot Sulawtai i knähöjd. Det skulle vara en dödlig attack om han gjorde den i midjehöjd, men ifall Sulawtai skulle misslyckades med att skydda sig så ville han inte göra mer än skada honom.

Sulawtai dämpade hans trÃ¥dar sÃ¥ att de helt försvann och han kände smärtan när han en kort stund tappade kontakten med magin. ”Jag är tacksam för att du siktade i knähöjd. Den magi som du använde är ovanlig men i stridigheterna kallades de för spinnande diskar av eld.”

Marmat hade gissat att det var en magi som Sulawtai skulle känna igen. Den var alldeles för effektiv för att vara en helt ny form av magi. Han förberedde sig på Sulawtais attack och när den kom mötte han upp den med jord. Han använde inte full kraft, eftersom han inte ville avslöja nu hur stark han blivit i jord, men det var mer än tillräckligt för att skära av Sulawtais attack. Strategin verkade fungera eftersom han faktiskt inte hade en aning om vad det var som Sulawtai anfallit med.

Som attack nummer två valde han att skapa över hundra trådar av vatten och att använda jord för att styra dem istället för att förändra dem. Han var svag i vatten, men han kunde fortfarande skapa många svaga trådar. Dessa styrde han i en cirkel precis ovanför Sulawtai. Han hade vid tidigare experiment lyckats lyfta ett fallet träd på detta sätt och hans förhoppning var att tvinga upp Sulawtai i luften.

Återigen dämpade Sulawtai hans trådar och återigen kände Marmat smärtan när de försvann.

”Imponerande att skapa sÃ¥ mÃ¥nga trÃ¥dar i ett element som är ditt svagaste”, sa Sulawtai. ”Men, glöm inte att kvinnor kan skapa ännu fler trÃ¥dar. För att kunna försvara oss mot dem mÃ¥ste vi klara av att kunna dämpa flera hundra trÃ¥dar samtidigt.”

Han förberedde sig på Sulawtais andra attack och även denna gång tog han till ett starkt flöde av jord. Den här gången använde han mer jord än förra gången, i händelse att Sulawtai valt en kraftfullare magi men han hade fortfarande ingen aning om vad det var som Sulawtai slungade mot honom. Det spelade ingen roll eftersom han återigen högg av Sulawtais trådar.

”Du fortsätter att försvara med styrka ser jag. Det är en av dina styrkor, men tänk pÃ¥ att om du använder samma försvar flera gÃ¥nger sÃ¥ kan fienden anpassa sig till det.”

Detta hade Marmat redan förstått och han hade funderat på om han skulle växla försvar, men så länge som Sulawtai använde magi som han kände igen vågade han inte prova annat. Han förberedde sin tredje attack.

Nu hade han anfallit framifrån och ovanifrån. Dags att vara lite feg och anfalla i ryggen. Han styrde trådar av metall mot stenarna i väggen bakom Sulawtai. Genom att kombinera vatten och eld fick han utrymmet precis bakom stenarna att växa så att flera stenar slungades mot Sulawtais rygg.

Den här gången blev hans trådar inte dämpade, utan Sulawtai använde den magi som var den första de fick lära sig. Han skapade en sköld i luften bakom sig som stenarna kraschade in i.

”Det där hade kunnat göra ont om jag inte skyddat mig med en sköld. Glöm aldrig att ibland är det bästa försvaret det enklaste. Bara för att en sköld ofta är ett dÃ¥ligt försvar sÃ¥ kan det ibland vara bra.”

Marmat tog ett djupt andetag och förberedde sig på försvar igen. Han såg hur Sulawtai band ihop vatten och trä för att skapa rep som skulle binda honom och han skulle precis dämpa av trådarna när han fick en kall klump i magen. Någonting var fel. Det här var inte vad det såg ut som. Tankarna gick som blixtar i hans huvud och han var tvungen att reagera snabbt. I ren panik svarade han med jord igen. Han vågade inte göra någonting annat än att ta i med allt han hade och han skar av trådarna.

”Oj. Din styrka i jord är imponerande. Jag tror inte nÃ¥gon i det här rummet kan frammana lika mycket kraft i det elementet. Men, varför dämpade du inte bara?”

”NÃ¥gonting kändes fel. Hade du gjort nÃ¥gonting annorlunda med trÃ¥darna?”

Sulawtai besvarade inte hans fråga utan gav honom bara ett snett leende. Nu hade han dock problem. Han hade bara en attack kvar och han var tvungen att få in den om han skulle vinna. Dessutom hade han visat sin styrka i jord. Sulawtai kunde nu välja någon attack som var för stark för hans motattack. Han bestämde sig för att chansa.

Golvet var av sten och inte jord som ute på fältet, men det borde gå att göra samma sak mot Sulawtai som han hade gjort mot fågelskrämman. Dessutom krävde detta många starka trådar av metall och en komplicerad väv av trådar av jord för att få till och han hoppades att metall och jord inte var Sulawtais två starkaste element. Dessutom skapade han en massa extra trådar av jord som han inte band till någonting. De fyllde ingen funktion, men han hoppades att detta skulle förvirra Sulawtai tillräckligt.

Det gav precis den effekt som han hade hoppats. Sulawtai dämpade de flesta av hans lockbeten, de trådar som han slängt ut för att förvirra, och även flera av trådarna av metall och vatten som han använde för att först mjuka upp stenen och sedan göra den hård igen.

Resultatet blev att en del av effekten gick igenom och Sulawtai sjönk ned till midjan innan golvet blev hårt igen och han fastnade där.

”Ha ha ha”, skrattade Sulawtai. ”Det var den bästa attack jag sett pÃ¥ flera Ã¥r. Du är en värdig vinnare Marmat. Om nu bara nÃ¥gon kan hjälpa mig loss?”

Resten av dagen gick Marmat på moln. Han hade lyckats vinna mot Sulawtai och han var den enda eleven som hade lyckats med det. Imorgon skulle han få resa mot Siniwi.

Läs mer