Kapitel 39

Här börjar äntligen Tirandims berättelse ta lite fart.

KAPITEL 39

Morgonen därpå var det svårare än vanligt för Tirandim att vakna. Hon hade somnat sent och sovit dåligt. Ofta brukade hon vakna redan vid den första klockringningen för dagen och sedan ligga och vänta på nästa klockringning så att hon skulle kunna väcka Illmani. Den här gången vaknade hon av en bultning på dörren och baserat på det ljus som kom in genom fönstret så hade hon sovit förbi åtminstone två klockringningar.

Bultningarna fortsatte och eftersom Illmani inte verkade vakna till utan snarare borrade ned huvudet djupare i kudden så klev hon upp och tog på sig morgonrocken. Eftersom hon gick upp senare än hon brukade så hade värmen börjat återvända till rummet och det kändes inte så kallt. Hon gick bort till dörren och öppnade och möttes av Johruns barska ansikte.

”Upp och hoppa med er. Det är dags för er första lektion” var hans uppmaning medan han klev in i rummet med bestämda steg och stängde dörren bakom sig. Med sig bar han tvÃ¥ ryggsäckar i läder som han ställde ned pÃ¥ golvet. ”Ni fick information om att era lektioner skulle starta idag och ändÃ¥ sÃ¥ ligger ni och sover trots att tvÃ¥ klockringningar har gÃ¥tt.”

Tirandim blinkade lite förvÃ¥nat. Var Johrun en problemlösare eller fanns det lärare som inte själva var problemlösare? Hon försökte frÃ¥ga, men blev avbruten. ”Inga frÃ¥gor! Dessutom är det tydligen vissa som är för fina för att gÃ¥ upp även om jag sagt till.”

Johrun stegade fram till Illmanis säng och med en snabb rörelse slet han täcket av henne och slängde det pÃ¥ golvet. När Illmani trots detta inte rörde sig ur fläcken tog han loss sitt svärd frÃ¥n bältet och smällde till med det en fotsid frÃ¥n Illmanis ansikte. ”Om inte unga fröken gÃ¥r upp nu sÃ¥ kommer nästa smäll att landa pÃ¥ unga frökens stuss!”

Tirandim hade aldrig sett Illmani röra sig så fort på morgonen. Ena ögonblicket låg hon, hopkrupen som en boll i sin karakteristiska sovställning och nästa ögonblick stod hon darrande bredvid sängen. Tirandim undrade om det var kyla, chock eller rädsla som fick henne att darra. Antagligen alla tre. De visste båda två att kyrkans skola inte var främmande för att använda bestraffningar när de tyckte det var befogat.

”Det var pÃ¥ tiden”, fortsatte Johrun och knäppte fast svärdet i bältet igen. ”Er första lektion är att lära er att agera snabbt. Ni kommer snart att höra nästa klockringning som är dagens tredje. När den klockringningen sker sÃ¥ kommer jag att lämna rummet och jag Ã¥terkommer när tvÃ¥ till klockringningar varit. När jag Ã¥terkommer sÃ¥ följer ni med mig och ni tar med er varsin ryggsäck. I dessa ryggsäckar har ni packat allting som ni vill ha med er frÃ¥n det här rummet. Allting som inte är nedpackat kommer att slängas. Om ni inte är pÃ¥klädda sÃ¥ fÃ¥r ni följa med mig i vad ni rÃ¥kar ha pÃ¥ er, eller nakna om ni skulle vara det. Jag kommer inte att knacka när jag kommer tillbaka. Jag kommer inte att frÃ¥ga om ni har fÃ¥tt med er allt. Om ni inte lämnar rummet omedelbart när jag säger till kommer jag att använda bredsidan pÃ¥ svärdet. Har ni förstÃ¥tt?”

De nickade båda två, för förstummade för att komma på någon fråga. Dessutom var instruktionerna tydliga. Övertydliga till och med. Tirandim var ganska säker på att hon kunde få med allt hon ägde i sin ryggsäck men det skulle bli svårt för Illmani. Hon hann precis avsluta den tanken innan nästa klockringning kom och Johrun lämnade rummet. De hade inte lång tid på sig, två klockringningar gick alltid snabbare än man trodde och hon drog av sig nattsärken för att ta på sig en klänning. Hon höll precis på att snöra på sig den när hon insåg att Illmani bara stod där.

Hon hade verkligen inte tid för att lirka med henne, och den snälla varianten med att kittla henne skulle ta alldeles för lång tid. Men, hon tänkte inte följa Johruns exempel och hota med våld. Hon skulle aldrig kunna skada sin vän. Istället stegade hon bort till tvättfatet och tog kannan med vatten som de brukade tvätta sig med på morgonen. Det vattnet var alltid för kallt. Hon tog kannan, gick bort till Illmani och resolut hällde hon ut vattnet över henne.

Skriket frÃ¥n Illmani hade kunnat väcka de döda, och hennes röst gick upp i falsett. ”Vad gör du? Det är kallare än kallt. Försöker du ta livet av mig?”

”Nej. Jag försöker fÃ¥ dig att vakna till. Jag vet att du är trött, men jag vill inte behöva se dig gÃ¥ naken genom skolan med en tom ryggsäck för att du stÃ¥r här och sover. Klä pÃ¥ dig nu och börja packa. Jag hjälper dig sÃ¥ snart som jag är klar.”

Med det så vände Tirandim ryggen mot Illmani och hoppades att hon skulle sätta lite fart. Det gick för Tirandim att packa. Hon hade fyra av de fem klänningarna som hon hade fått från Illmani, sin bok med Skaparens ord och två anteckningsböcker där hon skrivit ned det viktigaste från sina lektioner här på skolan. Hon packade även ned sina stickor, tre nystan med garn och lite nål och tråd som hon tidigare använt för att laga sina gamla klänningar; klänningar som numera var slängda. Den sista klänningen hade hon på sig, och hon bar även sina skor och ringen de fått igår. Slutligen stoppade hon ned nattsärken och morgonrocken och noterade att det fortfarande fanns plats kvar i ryggsäcken.

Precis då kom den första klockringningen och hon vände nu sin uppmärksamhet mot Illmani. Det gladde henne att vännen åtminstone fått på sig en klänning, men i övrigt hade hon kläder liggande över hela sängen och hon verkade inte ha fått ned någonting alls i ryggsäcken. Hon suckade och antog att Illmani fortfarande stod och funderade över vad hon skulle ta med.

Tirandim gick fram till sängen, och utan ett ord tog hon tag i fem klänningar som hon snabbt knölade ned i Illmanis ryggsäck. Protesten kom snabbt frÃ¥n Illmani ”Nej! Vänta! De kommer bli skrynkliga”. Tirandim brukade ofta uppskatta Illmanis smÃ¥ egenheter men nu började hon förstÃ¥ hur vännen kände det när hon var morgonsur och hon fräste ”Vi hinner inte! Packa!”

Till hennes förvÃ¥ning sÃ¥ lydde Illmani uppmaningen. Det brukade alltid vara Illmani som sa vad de skulle göra, men hon uppskattade att vara den som bestämde för en gÃ¥ngs skull. Nu när hon satt tonen sÃ¥ jobbade de som ett team där den ena hämtade en hög med klänningar och den andra tryckte ned dem i Illmanis ryggsäck. När den var full fortsatte de fylla pÃ¥ Tirandims ryggsäck som även den blev full. Hon skulle precis stänga till ryggsäcken när Illmani sa ”Vänta! De här mÃ¥ste med ocksÃ¥.” Hon hade tänkt säga nÃ¥gonting surt om att det inte fick plats fler klänningar när hon sÃ¥g vad vännen tagit fram. Det var ett par lila fingervantar; de vantar som hon hade gett Illmani i födelsedagspresent. En värme spred sig i Tirandim.

Hon stängde igen ryggsäcken och kontrollerade att Illmani hade sin ring pÃ¥ sig. Precis dÃ¥ slog det henne: ”Men, dina smycken?”

”De stoppade jag ned först”, svarade Illmani. ”Riktigt sÃ¥ hjälplös är jag inte, men tack för hjälpen.”

Precis dÃ¥ kom den andra klockringningen och Johrun stövlade in i rummet. Han tittade sig runt och kommenterade kort: ”Utmärkt. DÃ¥ ger vi oss av. Följ mig. Vi kommer att hÃ¥lla mitt tempo och det är upp till er att hänga med. Jag kommer inte att stanna, inte att kolla om ni hänger med och inte vända tillbaka om nÃ¥gon av er gÃ¥r vilse. Det här är lektion tvÃ¥.”

I början höll Johrun inte så farligt tempo och det räckte med att de gick i ett raskt tempo. Dessutom gick de igenom korridorer som hon kände igen, men efter en stund höjde Johrun tempot och flera gånger var hon tvungen att småspringa för att hänga med. Johrun började välja trappor som hon aldrig gått i och förutom att hon nu inte längre visste var de var började hon flåsa av att försöka hänga med uppför vindlande spiraltrappor.

Det blev inte lättare av att hon hade en välfylld ryggsäck och en klänning som hon valt mer efter utseende än funktionalitet. Ett antal månvarvs studier och två slappa månvarv i slottet hade inte heller direkt gjort underverk för hennes kondition. Det blev bara jobbigare och jobbigare att hänga med och det verkade som om Johrun snarare ökade tempot när han märkte att de började komma efter. Vilket ledde till att de allt oftare tvingades springa för att komma ifatt, vilket gjorde att det nu började bränna i lungorna när hon försökte få luft och hon kände hur hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet på henne.

I nästa spiraltrappa kände hur hon benen knappt bar henne och hon var nästan på väg. Det var då hon hörde hur Illmani ramlade bakom henne. Tankarna på hur jobbigt det var släppte och hon koncentrerade all sin kraft på att hjälpa Illmani upp igen och gemensamt lyckades de komma ifatt Johrun. Både hon och Illmani flåsade nu så mycket att deras andetag måste höras på hundra stegs avstånd och hon hoppades att de skulle få en chans att hämta andan.

Hon hoppades fel. Johrun satte iväg igen och i samma höga tempo. Hennes hjärta hotade fortfarande att hoppa ut genom bröstkorgen, men pÃ¥ ren vilja följde hon efter. Hon tänkte inte misslyckas. I slutet av nästa korridor var ytterligare en spiraltrappa och med fasa kunde hon se hur Johrun sprang upp för trappan i högt tempo. Hon insÃ¥g att hon snart skulle tappa bort honom. Samtidigt sÃ¥g hon hur Illmani började sacka efter och hon tog ett snabbt beslut. Med ett stadigt tag om Illmanis hand halvt drog hon vännen efter sig samtidigt som hon satte fart mot trappan. Varenda muskel i hennes kropp skrek i protest medan hon tvingade sig själv — och Illmani — upp för trappan.

Hon hade precis kommit upp för trappan där hon kunde se Johrun fortsätta bort i ytterligare en korridor när hon kände hur världen började snurra. Svarta fläckar dansade framför ögonen på henne och det kändes som om hennes huvud var fullt med luft. Någonstans långt bort kunde hon höra Illmani ropa hennes namn. I nästa ögonblick blev allting svart.

Hon vaknade i ett rum. Bredvid henne pÃ¥ sängen satt Illmani och baddade hennes panna med ett tygstycke doppat i vatten. ”Äntligen! Jag började undra om du nÃ¥gonsin skulle vakna.”

”Vad … vad hände?”

”Du svimmade”, kom svaret en bit bort i rummet. En bit bakom Illmani stod Johrun med armarna i kors. ”Därmed avslutas lektion tvÃ¥ och det kommer att dröja innan jag blir er lärare igen. Det här är ert rum under resten av träningen. Som ni kan se sÃ¥ är det ett rum för en person eftersom vi oftast tränar en person i taget. Hur ni löser det är upp till er. Er nästa lärare kommer och hämtar er imorgon. Jag rÃ¥der er att stanna i rummet och vila resten av dagen. Ni kommer behöva det efter den här lektionen. NÃ¥gon kommer se till att mat skickas upp till er senare.”

Med det började han gÃ¥ mot dörren. Tirandim försökte fÃ¥ honom att stanna men han viftade bort hennes frÃ¥gor med ett kort svar: ”Nej, ni fÃ¥r ställa era frÃ¥gor senare.”

De var nu ensamma i rummet och Tirandim reste sig försiktigt upp även om Illmani protesterade, för att titta sig omkring. Precis som Johrun sagt så var det ett rum för en person. Det fanns en smal säng som hon fram tills nu legat i, en kista vid fotänden, ett skrivbord och en bänk med en tvättbalja. De hade alltså sprungit omkring som galningar hur länge som helst bara för att sluta i ett rum som inte ens var hälften så stort som deras förra. Vad hade hon fått in dem på egentligen? Skulle varje dag vara så här, med lektioner som hon inte förstod syftet med och där de tvingades anstränga sig så att det kändes som om de skulle dö?

Men inte bara hade hon fått in sig själv i den här konstiga situationen, men hon hade lurat med sin bästa vän, sin enda vän, in i det här. De hade kunnat sitta på sitt gamla rum och diskutera om de skulle få bli präster nu, men istället hade de sprungit som galningar halva dagen och nu var de i en del av byggnaden som de aldrig varit i förut. Hon kände hur all den viljestyrka och motivation som hon känt tidigare rann av henne och hon började gråta.

Återigen var det Illmani som var den starka av dem, som var den som tröstade. De satt där en stund innan de diskuterade hur de skulle lösa situationen med rummet. De kom fram till att de antagligen kunde sova två personer i sängen om de båda låg på sidan. Det var antagligen svårare för Illmani än henne eftersom Illmani var van att sova hopkrupen som en boll. De flesta av deras kläder fick plats i kistan och resten fick helt enkelt ligga ovanpå. Lite senare kom en kvinna från köket upp med mat åt dem. De åt med god aptit innan de utmattade somnade. Tirandim vaknade under natten av att Illmani återigen hade försökt krypa ihop till en boll, men hon lyckades hitta en position där de båda kunde sova även om Illmanis knän ibland stötte emot hennes revben.

När Tirandim vaknade dagen därpÃ¥ sÃ¥ kände hon sig ensam. Hon insÃ¥g att hon var ensam i sängen och hon tittade sig omkring efter Illmani som satt halv tillbakalutad pÃ¥ en av pinnstolarna med fötterna pÃ¥ skrivbordet. Hon hade tänkt frÃ¥ga hur länge hon hade sovit men precis dÃ¥ knackade det pÃ¥ dörren. Illmani hann precis sätta sig upp och Tirandim hann halvt resa sig i sängen innan dörren öppnades och Ayura klev in. ”Ah, jag ser att ni vaknat till slut.”

I Ayuras släptåg kom samma tjänstekvinna som tidigare och den här gången hade hon ett stort fat överlastat med frukost som hon ställde ned på skrivbordet. Därefter lämnade hon rummet och Ayura manade dem att ta för sig. Tirandim behövde ingen andra uppmaning utan hon klev upp och tog den andra pinnstolen och försåg sig av maten. Medan de åt började Ayura prata.

”Ni kan spara era frÃ¥gor tills ni ätit färdigt, sÃ¥ inleder jag sÃ¥ länge. Under gÃ¥rdagen fick ni era tvÃ¥ första lektioner. De var lika mycket lektioner som ett sätt för oss att bedöma var vi ska lägga fokus pÃ¥ utbildningen i början. Den första lektionen handlade om att vi alltid riskerar att hamna i situationer där vi mÃ¥ste fatta snabba beslut. Det kan röra sig om ett gömställe som blivit upptäckt som vi mÃ¥ste lämna snabbt, eller en situation där vi mÃ¥ste välja vilket föremÃ¥l som vi hinner gömma. Vi ville se hur ni agerade under tidspress och vi ville att ni skulle lära er att fatta snabba beslut. Johrun bedömde er insats som godtagbar, vilket är positivt för att komma frÃ¥n honom.”

”Den andra lektionen var för att bedöma er fysiska kondition och er viljestyrka, men ocksÃ¥ för att ni skulle lära er att även om man är trött sÃ¥ finns det alltid mer kraft kvar om situationen kräver det. Vi blir ibland upptäckta eller behöver av andra skäl fly. Vi kan inte acceptera att vÃ¥ra medlemmar blir tillfÃ¥ngatagna om det finns minsta möjlighet att de kan fly. Om ni hade gett upp sÃ¥ hade ni haft ett helt annat samtal nu. DÃ¥ hade Johrun kommit hit istället, utan frukost, för att utdela bestraffning.”

Tirandim svalde hårt och hon kunde se att Illmani gjorde samma sak. De utväxlade ängsliga ögonkast och hon undrade återigen vad hon fått in dem på egentligen.

”Som ni säkert förstÃ¥tt nu sÃ¥ kräver vi väldigt mycket av de som blir problemlösare och vi behandlar alla likadant. Inte ens kungens dotter undkommer vÃ¥ra regler eller metoder. Men, det gläder mig att min första bedömning av er var korrekt. Ni kommer kunna bli utmärkta problemlösare och ni har hittills lyckats väl med era lektioner. Alla lektioner kommer inte vara lika jobbiga som den senaste, men det finns inga lätta lektioner hos oss.”

”Slutligen, tänkte jag säga nÃ¥gonting om ringen. Förutom att den gör att andra problemlösare kan se att ni ocksÃ¥ är det sÃ¥ fyller den en väldigt viktig funktion. Vi avslöjar inte att vi är problemlösare för andra eftersom vi är en hemlig organisation, en organisation som egentligen inte finns, men ocksÃ¥ för att vi faktiskt bryter mot kyrkans regler med dessa ringar.”

”Som ni vet sÃ¥ förbjuder kyrkan alla magiska föremÃ¥l och dessa ringar skapades en gÃ¥ng i tiden med hjälp av magi. Vi tog dem frÃ¥n de manliga magikerna i en viktig strid för 500 Ã¥r sedan och sedan dess har vi använt dem i vÃ¥r kamp mot magiker. De skyddar inte mot all magi, men de skyddar mot magi som är riktad mot bäraren. En magiker kan fortfarande använda magi för att rikta en eldstrÃ¥le mot er men han kan inte använda magi för att tvinga er att göra nÃ¥gonting. Dessutom gör ringen att ni kan se när andra använder magi. Det ni kan se är hur en form av strÃ¥lar kommer ut frÃ¥n dem, ungefär som rötter som växer ut frÃ¥n ett träd. Dessa strÃ¥lar är i alla möjliga färger och ni kan ocksÃ¥ se i vilken riktning de rör sig. ”

Tirandim tog sista tuggan pÃ¥ ett bröd och kände sig tvungen att frÃ¥ga: ”Men, innebär det inte att vi ocksÃ¥ använder magi och att vi dÃ¥ avsäger oss vÃ¥r plats vid Skaparens sida när vi lämnar det här livet?”

”Det är en bra frÃ¥ga”, svarade Ayura, ”och svaret är nej. Vi använder inte magi. Vi använder ett föremÃ¥l som magikerna skapade en gÃ¥ng i tiden. Varför de skapade dem vet vi inte; det kanske var ett träningsverktyg eller nÃ¥gonting som deras icke-magiska soldater använde. Det vi vet är att det ger oss ett visst skydd frÃ¥n magi och att det ger oss en chans att besegra magiker i de fall att vi hamnar i direkt strid med dem. De är fortfarande oerhört kraftfulla och vi undviker direkt konfrontation sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt, men utan dessa ringar skulle hundratals problemlösare ha dött genom Ã¥ren.”

”Med det tänkte jag lämna er”, avslutade Ayura. ”Det här är en vilodag för er. Använd den för att vila upp er, men lägg gärna lite tid pÃ¥ att ta reda pÃ¥ vart er rum är i byggnaden. Om ni utforskar kommer ni upptäcka att det här rummet ligger närmare ert gamla rum än ni trodde.”

Ayura lämnade dem och den fråga som Tirandim försökte få in på vägen ut lämnades obesvarad. Efter att de avslutat sin frukost och druckit ytterligare en kopp Svarter klädde de på sig och gav sig ut. Det visade sig att Ayura hade haft rätt. Deras nuvarande rum låg tre korridorer bort och tre spiraltrappor upp från deras gamla rum. Det tog dem inte ens en klockringning att gå mellan dem. Johrun måste ha tagit dem i cirklar runt omkring i byggnaden. Efter en långsam dag kröp de till slut till sängs. Återigen vaknade hon mitt i natten av Illmanis knän mot hennes revben.

De följande månvarven var fyllda av lektioner. Förutom att de deltog i de gemensamma lektionerna för vandrande präster hade de sina enskilda lektioner och övningar som problemlösare. I början var de flesta lektionerna med Johrun. Han hade förvånat dem genom att avbryta den första lektionen och gå och hämta en skräddare. Denna skräddare hade sedan sytt in slitsar i deras klänningar och även sytt upp byxor i matchande färger som de skulle ha under. Det kändes ovant i början, men det gjorde det onekligen lättare att delta i de övningar som Johrun höll i.

Inledningsvis fick de arbeta med kondition och styrka och varje vecka utmanades de på ett långlopp av Johrun. Loppet gick från entrédörren till kyrkans byggnad, ned till entrén till staden. Sedan ett varv runt muren och slutligen tillbaka. Allt som allt nästan 10.000 steg vilket tog dem en stor del av dagen. Han hade lovat att bjuda dem på middag den dag som de kunde slå honom, men det var fortfarande långt kvar till den dagen.

Det var även Johrun som höll i deras vapenövningar. Hittills hade de fått ägna sig åt pilbåge och knivar, men Johrun hade lovat att de skulle få lära sig mer spännande vapen senare. Tirandim hade varit väldigt nöjd med sig själv den dagen som hon hade lyckats träffa en pumpa på femtio fullstegs avstånd, men Johrun hade bara nickat och bett henne skjuta på ett längre avstånd nästa gång. De lektioner med Johrun som hon mest såg fram mot var lektionerna i ridning.

Med Ayura hade de lektioner i vett och etikett och i övertalning. Ayura hade förklarat att det var viktigt att kunna vett och etikett för att kunna smälta in i olika sammanhang. Trots sina två månvarv i slottet var dessa en stor utmaning för Tirandim och flera gånger hade hon fått en smäll på fingrarna av Ayura för att hon hade gjort fel. Under dessa lektioner blev hon ibland avundsjuk på Illmani som aldrig tycktes göra fel.

Övertalningen var både lättare och svårare. I vissa situationer krävdes att man kunde ge en av air av makt och inflytande; att visa att man var den som bestämde. De delarna föll sig väldigt naturlig för Illmani men inte för Tirandim. Andra situationer krävde mer lirkande och uthållighet och de delarna tyckte hon var mycket lättare. När det handlade om att övertala andra genom att ljuga hade både hon och Illmani stora framgångar och vid ett tillfälle kommenterade Ayura att det gick oroväckande lätt för dem att ljuga eller hitta på. Tirandim valde att tolka det som en komplimang.

De uppmuntrades att öva sina nyvunna färdigheter på andra, och deras klasskamrater på prästlektionerna var utmärkta övningsobjekt. Vid ett tillfälle lyckades de lura hela klassen, inklusive läraren, att lämna lektionssalen för att de trodde att det brann. Efter det blev de ombedda att hålla en något lägre profil. En del som både Tirandim och Illmani tyckte var svår i början var den del som kallades förförelse. De ägnade flera kvällar i sitt rum åt att öva på varandra innan de vågade prova detta på någon annan, men de fann snabbt att det oftast var den snabbaste vägen att få pojkar att göra som de ville. En enkel blinkning, ett leende, eller en lätt beröring kunde få den mest motsträvige pojke att göra som de ville. När de försökte samma sak på Johrun avfärdade han dem dock med ett skratt och en kommentar om att de behövde växa till sig lite mer först.

Ett antal lektioner hölls av en kvinna som hette Yowo. Hon var mycket yngre än både Ayura och Johrun och de lektionerna ägde alltid rum i deras rum. Varje lektion hade hon med sig illustration på människokroppen eller delar av kroppen. De fick lära sig var man skulle placera en kniv för att orsaka smärta utan att skada permanent, eller var man skulle hugga om man ville döda någon så effektivt som möjligt. Dessa lektioner lämnade alltid Tirandim med en otäck smak i munnen. De fick även lära sig om gifter; både hur man känner igen olika gifter i mat och dryck för att kunna undvika och hur man kunde tillreda egna gifter från örter och bär i naturen. Dessa lektioner inleddes alltid med en skarp tillsägelse om att de inte fick öva detta på egen hand.

Det var nu snart vinter och varje morgon var det rejält kallt i rummet innan värmen började komma upp genom golvet. Eftersom de bodde högre upp i byggnaden än de gjort i början var rummet både kallare på natten och det tog längre tid för värmen att komma tillbaka under morgonen.

Därför var Tirandim tacksam att de tvingades dela på en så liten säng. Kroppsvärmen från Illmani och det tjocka täcket gjorde att det var varmt och skönt så länge som man låg i sängen. Bortsett från Illmanis knän som alltid var i vägen, men Tirandim hade till slut hittat en sovställning som gjorde att hon kunde sova utan att bli väckt. Det hade inte tagit många veckor innan hon hade resignerat och sagt åt Illmani att krypa ihop som en boll redan från början; hon hamnade ändå alltid i den sovställningen förr eller senare.

Medan hon låg där och njöt av värmen och lyssnade på Illmanis andetag i väntan på den första klockringningen så att hon skulle kunna väcka henne så funderade hon på när de skulle få lära sig mer om försvar mot magi.

Läs mer