Kapitel 30 – nyare version

Jag skrev om kapitel 30. Helt. Nu handlar det om en helt annan person än vad kapitel 30 gjorde tidigare.

KAPITEL 30

Han sÃ¥g ut över Zoream frÃ¥n sitt arbetsrum. Som rektor över den här skolan — det som hade varit skolan för manliga magiker ända sedan splittringen — hade han mycket att säga till om när det kom till elevernas utbildning i magi.

Däremot var det inte han som bestämde över de manliga magikerna. Det gjorde rÃ¥det och i rÃ¥det var hans Ã¥sikt värd lika mycket — eller lika lite tänkte han med en suck — som de övriga som ingick i rÃ¥det. Den makt han hade var dels möjligheten att försöka pÃ¥verka de övriga i rÃ¥det, men ocksÃ¥ att vissa frÃ¥gor krävde att alla sa ja.

För tio år sedan hade han använt den möjligheten för att förhindra att magikerna gick i krig med kyrkan. Han var ingen direkt vän av kyrkan och det var bekymmersamt att de tog sig friheter här i den södra delen av landet. Han hade föredragit om allting hade kunnat återvända till så som det var innan splittringen; då manliga och kvinnliga magiker gemensamt styrt landet.

Det hade funnits en balans då där rådets medlemmar haft olika intressen och olika prioriteringar. Det behövdes de som fokuserade på konflikt och strid. Landets förmåga att försvara sig hade lett till att de haft fred i femhundra år innan splittringen. Samtidigt behövdes de som såg till invånarnas behov; som såg till att det fanns fungerande transporter; som såg till att det fanns friskstugor dit invånarna kunde komma med sina sjukdomar och skador; som såg till att alla kunde leva ett gott liv.

Men, splittringen hade gått för långt. Det hade förflutit för mycket tid. Han var rädd att de aldrig skulle kunna återgå till en värld där manliga och kvinnliga magiker jobbade sida vid sida och där magiska under var en del av vardagen.

Bara för att splittringen gått för långt tänkte han inte acceptera att vissa i rådet ville kasta ut dem i strid igen. De skulle troligen vinna mot kyrkan, men det skulle kosta. Det var redan alldeles för få magiker som det var. Att förlora hälften av de få som fanns kvar i ytterligare en strid mot kyrkan skulle inte gagna någon. Möjligen kungamakten som kunde gå in och sopa upp spillrorna.

Han var väl medveten om att en del av hans kollegor hade missbrukat sin makt genom åren. Det fanns många byar här i söder där de styrt som envåldshärskare och behandlat invånarna som sina egendomar och han kände en sorg när han tänkte på att en del inte tycktes förstå att magins roll var att tjäna mänskligheten. Inte tvärt om.

Med en suck tvingade han bort de tankarna. Han kunde ändå inte göra någonting åt dem nu. Då fanns det mer akuta problem. Från den första stund som han hade mött Marmat och mätt hans magiska förmåga var det uppenbart att han var en talang utöver det vanliga. Han skulle kunna bli den mest kraftfulla magiker som funnits de senaste 50 åren. Starkare än Hairal själv varit när han kom hit novis.

Därför hade det varit så frustrerande när han vägrat delta i utbildningen. Han hade säkert kunnat tvinga honom, men vilken auktoritet skulle han ha som rektor om han bröt mot skolans regler. Den första och viktigaste regeln hade alltid varit att ingen kunde tvingas in i utbildningen. Hans gode vän Zhao hade föreslagit en lösning, och den hade fungerat bättre än hade vågat hoppas. Genom att låta Marmat gå i strid mot en novis under vapenträningen så kunde han få det bevis på magin som han verkade vilja ha.

Han hade funderat på om han själv skulle använda magi mot Marmat på det sättet, men Zhao hade övertygat honom om att Marmat måste få vapenträning först och möta magin i en riktig strid. Annars skulle han bara hitta undanflykter.

Nästa problem hade varit att låta Marmat komma ifatt. Han hade givetvis kunnat låta honom vänta till nästa år, men det hade varit slöseri med tid. Ingen av hans vanliga lärare var särskilt intresserade av att ta på sig den nya arbetsbördan, men en av hans nya lärare, Sythen, hade anmält sig som frivillig.

Hade det varit rätt beslut att låta Sythen hålla i träningen? Som han mindes det hade Sythen inte varit särskilt nyfiken eller ambitiös när han var elev här och det var knappt att han hade tagit sig igenom utbildningen. Dessutom gav Sythen honom en krypande känsla; det kändes som om Sythen var intresserad av magi för att få makt och det var aldrig en bra drivkraft.

Vilket val hade han haft? Han lät Sythen bli Marmats privatlärare och i början hade det verkat som ett bra beslut. Det tog inte lång tid för Marmat att komma ifatt de andra och han var redan en av de bästa i klassen. Men, Sythen verkade ha någon hållhake på Marmat. De umgicks mer än en lärare och en elev borde göra och det var någonting som kändes fel.

Han suckade igen. Det Marmat skulle behöva var en vän, någon som var i samma ålder som han själv, någon som kunde vara ett bättre inflytande på honom än Sythen. Det fanns ingenting han kunde göra åt den saken för tillfället. Han kunde inte gärna be någon av de andra eleverna att bli vän med Marmat; det skulle vara alldeles för genomskinligt och han riskerade bara att knuffa Marmat ännu mer in i Sythens famn.

Vad var det med Sythen som han hade svårt med? Han hade ändå låtit honom bli lärare och även om han verkade sakna ambitioner så var han en acceptabel lärare och det hade löst hans brist på lärare; en brist som han varje år la alldeles för mycket tid och kraft på att lösa. Det var först senare som han började få den här känslan av obehag. Men varför?

Nu, efter sommaren, skulle eleverna få träna på magiskt försvar och det innebar att hans gamle vän Sulawtai skulle bli deras lärare. Han borde kunna bli ett bra inflytande på Marmat. Dessutom funderade han på om han skulle sätta sig själv som mentor för den grupp som Marmat hamnade i när de skulle jobba mer med sitt starkaste element. Det krävde att Marmat inte var som starkast i eld eftersom den gruppen alltid var den största och det skulle orsaka uppmärksamhet om Hairal själv tog den gruppen.

Hade han förstått hur mycket bekymmer det var att vara rektor hade han antagligen aldrig tackat ja till den här positionen. Han ville egentligen ägna sig åt att utforska magin och hitta ny magi. Helst magi som kunde användas för att läka och hela. För att skingra tankarna en stund satte han sig och bläddrade i en av alla de böcker han hade om just läkande magi.

Läs mer