Kapitel 41

Kapitel 41, och det här är näst sista kapitlet med Ella (för den här boken 🙂 )

Hur jag vet det? För att jag redan skrivit det sista kapitlet, men ni fÃ¥r vänta pÃ¥ det tills Marmat och Tirandim är ifatt …

KAPITEL 41

Det var en kylig vintermorgon så här första dagen på vinterlovet. Den första snön hade fallit för flera veckor sedan och på morgnarna var det så kallt i rummet att Ella gärna låg kvar i sängen så sent som möjligt.

Alla dagar utom idag. Idag var det nämligen dags för resan till Ghatas. En resa som hon hade sett fram emot i flera månvarv. Visserligen var det en besvikelse att hon inte skulle få resa med Wasa, men det hade varit Sofyns krav; att en av dem reste med Sofyn till Ghatas och att en av dem stannade kvar här.

Logiskt förstod hon argumentationen. Det var hon och Wasa som hade tagit fram planen och den byggde på att Besökaren skulle aktiveras på två ställen samtidigt. Känslomässigt var en annan sak. Det hade snart gått ett år sedan hon och Wasa möttes första gången, men det kändes som om de känt varandra hela livet. Alla prövningar hade stärkt deras vänskap och även om hon bara skulle vara borta tre veckor så kände hon redan nu en saknad.

Hon hade precis klätt på sig när det knackade på dörren och hon släppte in Wasa i rummet.

”Nämen? Har du sÃ¥ brÃ¥ttom att komma bort frÃ¥n mig att du redan stigit upp och klätt pÃ¥ dig? Du som alltid ligger och drar dig tills jag mer eller mindre tvingar dig ur sängen.”

Hon kände hur hon började bli arg. Hur kunde Wasa tro att hon ville slippa henne. Precis då sträckte Wasa ut tungan och hon förstod att Wasa bara retades.

”Retas inte sÃ¥ där. Det är svÃ¥rt nog att resa iväg ändÃ¥. Men, jag behöver gÃ¥ ned till stallet och möta Sofyn. Följer du med?”

”Självklart. Det var därför jag kom tidigt till ditt rum.”

De slog följe genom de kylslagna korridorerna. En gång i tiden hade byggnaden värmts med magi, men numera använde de stora eldar i källarvåningen som drev runt varmt vatten i byggnaden. Eftersom dessa tändes samtidigt som köket började förbereda frukosten dröjde det fram till dagmålet innan det kändes varmt igen.

Eftersom de skulle resa till häst och då det var en lång resa hade Ella klätt på sig ordentligt. Dessutom hade hon med sig tjocka vantar, en pälsmössa och en extra varm ytterrock. Det kändes fel att ha på sig dem inomhus även med tanke på hur pass svalt det var. Eftersom de höll ett högt tempo fick de snart upp värmen.

Till slut kom de fram till stallet där Sofyn stod och väntade på dem. Tillsammans med Sofyn stod den äldre kvinna som de sett tillsammans med henne den där första gången i det hemliga rummet.

”Det här är Eidra”, sa Sofyn. ”Som ni säkert förstÃ¥tt är även hon med i anmödrarna. Hon kommer vara den som hjälper Wasa här och hon har den ena av vÃ¥ra tvÃ¥ horn. Det andra hornet har jag.”

Det var första gången som de träffade Eidra. De hade sett henne den där gången som de hade hittat den hemliga ingången men all deras kommunikation med anmödrarna hade skett via Sofyn. Ella hade fått bilden att inte ens anmödrarna visste vilka andra medlemmar var, vilket antagligen var ett sätt att skydda gruppen. Det måste vara besvärligt att fatta beslut och hon undrade hur de löste det.

Eidra var mycket äldre än Sofyn, närmare sextio än femtio. Hon hade ett brunrött som slutade vid nacken och med stråk av grått i håret. Till skillnad från de flesta andra fullvärdiga magiker hade hon en blå bomullsklänning utan dekorationer. Hade det inte varit för åldern hade hon kunnat bli misstagen för en elev.

Om Ella hade sett henne någon annanstans hade hon trott att det varit en bondes hustru. Hon hade inga smycken och hennes händer hade de valkar som man kunde se hos någon som ofta arbetade med händerna.

”Är du redo att ge dig av”, frÃ¥gade Sofyn

”FÃ¥r jag ta farväl av Wasa först?”

”Ja, men dra inte ut pÃ¥ det. Ge mig din packning sÃ¥ packar jag ned det i släden sÃ¥ länge.”

Ella lämnade över all packning utom mössan, vantarna och ytterrocken. Dessa tänkte hon ha på sig. Sedan gav hon Wasa en lång hård kram. De viskade sina farväl till varandra och det kändes som alldeles för snart när de hörde Sofyns harkling.

”Vi behöver ge oss av. De flesta sitter i matsalen och äter morgonmÃ¥l, men även om det är vinterlov sÃ¥ kommer det att pratas om att en lärare och en elev gav sig iväg gemensamt.”

Hon ville inte, men hon släppte taget om Wasa och följde efter Sofyn. På vägen tog hon på sig jackan, mössan och vantarna och de lämnade stallet. Utanför stod en släde som drogs av fyra hästar i spann. Släden hade utan problem rymt fem eller sex personer, men nu upptogs en del av släden av deras packning. Sedan fanns tillräckligt med utrymme för att ta med sig Besökaren tillbaka. Om de kunde hitta någon.

Medan hon klättrade in i släden och drog en fäll över sig funderade hon på vem som skulle köra släden. Till hennes förvåning klättrade Sofyn upp på förarplatsen och smackade iväg hästarna.

Eftersom Sadalino låg i den norra delen av landet hade de kalla vintrar och mycket snö. Därför skottade man inte undan snön från vägarna utan när den första snön kom byttes alla vagnar mot slädar och man skottade istället upp snö på vägarna genom staden.

De kunde höra ringningen som signalerade att morgonmålet nu var över precis när de lämnade staden och körde ut genom stadsmuren.

Resan till Ghatas var lång, kall och oerhört tråkig. Eftersom Sofyn hade fokus på att köra släden och inte besvarade Ellas frågor hade hon ingen att prata med på resan. Att titta på vinterlandskapet var inte så värst spännande. I början hade hon tittat på all snö, och hur landskapet övergick från öppna fält kring de bondgårdar som låg kring staden, till att bli allt mer skogslandskap.

Redan i slutet av dagen såg de inte längre spår av andra människor och de reste genom skogar som såg helt orörda ut. En del av träden dignade rejält under de snömassor som hade kommit och hon såg till och med ett träd som hade knäckts under vikten av snö.

Det enda spåret av att de följde någon form av väg var att de reste i ett band av snö mellan två skogar. Det såg inte ut som om någon hade rest den här vägen sedan det senaste snöfallet och hästarna fick kämpa igenom snön.

Även om hon kunde förstå att Sofyn hade sitt fokus på släden och hästarna så kunde hon väl säga någonting någon gång ibland i alla fall? Den tredje dagen av resan ställde hon frågan rakt ut till Sofyn när de hade stannat för dagmål.

”Är du fortfarande besviken pÃ¥ mig?”

”Nej. Jo. Kanske lite. Varför frÃ¥gar du?”

”Du har inte sagt mer än ett enstaka ord sedan vi reste. Inte ens när vi stannat för att äta. Du brukar alltid ha nÃ¥gonting att säga, till och med när du var arg pÃ¥ mig.”

”Det beror inte pÃ¥ dig. Vi vet väldigt lite pÃ¥ Ghatas. Bara att det under lÃ¥ng tid beskrivit som farligt. Det bor ingen i närheten av Ghatas och den närmaste byn ligger fem dagsmarscher bort. Anledningen till att jag är sÃ¥ tyst är för att jag är uppmärksam pÃ¥ om nÃ¥gonting signalerar fara.”

Ella nickade. Det lät inte orimligt, men hon hade fortfarande tråkigt. Det kunde hon inte säga till Sofyn, men hon behövde ha någonting att göra.

”Kan jag hjälpa till? Jag kan inte köra släden, men jag kanske kan hjälpa till att hÃ¥lla utkik?”

”Om du har trÃ¥kigt sÃ¥ kan du säga det.”

Var hon så genomskinlig? Hon hade faktiskt väldigt tråkigt. Att bara sitta still och titta på all snö måste vara det tråkigaste hon gjort i hela sitt liv. Till och med tråkigare än Estsuldras lektioner.

”Ja, jag har trÃ¥kigt. Det skulle du ocksÃ¥ ha. Finns det inte nÃ¥gonting jag kan göra?”

Sofyn verkade begrunda frÃ¥gan en stund innan hon svarade. ”Jag ska visa en form av magi som vi använder för att känna efter om det finns nÃ¥gonting levande i den riktning som man riktar magin. Du väver ihop trÃ¥dar av vatten, trä och eld pÃ¥ det här sättet.”

Ella studerade trådarna tills hon kände att hon kunde återskapa dem.

”Prova nu själv och rikta dem en bit bort frÃ¥n mig. Känner du nÃ¥gonting annorlunda?”

”Nej. Ingenting”

”Bra, jag hade blivit orolig om du känt nÃ¥gonting”, sa Sofyn med ett leende. ”Prova nu att röra trÃ¥darna mot mig tills du känner nÃ¥gonting.”

Hon gjorde som hon blivit tillsagd och förde trådarna långsamt i riktning mot Sofyn. När hon började komma i närheten av henne kände hon en svag värme i riktning mot Sofyn och ju närmare hon kom desto varmare kändes.

”Det blir varmt?”

”Helt riktigt. Det magin gör är att den lÃ¥ta dig känna om nÃ¥gonting finns där du riktar magin. Ju större levande varelse, desto varmare. Ju närmare, desto varmare. Ju mer rakt pÃ¥ du riktar, desto varmare. I början kommer du att tro att allting du känner av är stort som människor — eller mer — men ju mer du övar desto bättre blir du pÃ¥ att känna av storlek och avstÃ¥nd. Oroa dig inte över att varna för ofta, utan det är bättre att du varnar för att du känt en igelkott än att du lÃ¥ter bli att varna när du känner en varg. Har du förstÃ¥tt?”

Ella nickade. Det lät som uppgift som hon kunde fokusera på och då kanske hon inte skulle ha så tråkigt.

”Ta med en fäll frÃ¥n släden och sätt dig bredvid mig sÃ¥ kan du hÃ¥lla utkik. När du känner att du klarar av att bÃ¥de hÃ¥lla utkik och ställa frÃ¥gor samtidigt sÃ¥ lovar jag att lyssna.”

Medan de reste vidare så sökte Ella av marken framför dem. Hon lät magin pendla från den ena sidan till den andra. Vid några få tillfällen tyckte hon att hon kände värme och Sofyn kände då av i samma riktning. Varje gång hade det varit ett mindre djur som gömde sig under snön.

Resten av resan var inte alls lika tråkig. Nu hade hon någonting att göra och när hon väl började få lite rutin på att känna av efter liv kunde hon småprata med Sofyn som verkade uppskatta att hon nu inte behövde göra mer än att köra släden.

De hade nu rest i sju dagar. På grund av snön höll hästarna ett något lägre tempo än de gjorde på sommaren, men det borde fortfarande motsvara tolv eller tretton dagsmarscher. När de slog läger på kvällen frågade hon Sofyn om de inte borde vara framme nu.

”Jo. Vi kommer fram imorgon. Innan vi gÃ¥r och lägger oss tänkte jag visa en annan form av magi. Den pÃ¥minner om de sköldar som vi övat med tidigare, men den är mycket större och bildar en kupol omkring oss. Den gör att vi fÃ¥r ett visst skydd, men ocksÃ¥ att vi märker om nÃ¥gon försöker ta sig in. Varken du eller jag är tillräckligt stark för att skapa en sÃ¥ stor kupol som räcker hela natten och för att slippa gÃ¥ upp mitt i natten och Ã¥terskapa den tänkte jag att vi skulle länka ihop oss.”

”Men, det har jag inte fÃ¥tt lära mig hur man gör. Hur ska det gÃ¥?”

”Jag vet att inte du lärt dig det än, Ella. Jag är din lärare om du glömt bort det. Det ingÃ¥r i kurserna nästa Ã¥r sÃ¥ du mÃ¥ste lova mig att du lÃ¥tsas som om det är ny kunskap för dig när du har den lektionen. Lovar du?”

”Jag lovar.”

”Vi börjar med att öva pÃ¥ en enkel trÃ¥d. Titta pÃ¥ den här trÃ¥den av vatten som jag precis tagit fram. Jag vill nu att du tar fram en likadan trÃ¥d, lika stark, och lägger den bredvid min. Flytta den nu lÃ¥ngsamt närmare och närmare min trÃ¥d tills du känner hur de stöter emot varandra.”

Det kändes konstigt när hon stötte emot Sofyns tråd. Det var som om trådarna stötte bort varandra och drog till sig varandra samtidigt.

”Nu vill jag att du lyssnar pÃ¥ hela instruktionen innan du gör nÃ¥gonting. Jag säger till när du ska göra nÃ¥gonting. Jag vill att du ska släppa din trÃ¥d, men inte pÃ¥ det här sättet som man tappar en trÃ¥d när snabbt släpper magin, utan lÃ¥ngsamt, lÃ¥ngsamt som när man släpper nÃ¥gon som man tycker om. PÃ¥ samma sätt som du till slut, motvilligt, släppte taget om Wasa när vi reste. Försök nu.”

Det var svårt. Hon hade släppt trådar förut, men då hade det varit som när man släppt en pinne. Mer omedelbart. Hon såg hur hennes tråd försvann utan att någonting hände.

”Försök igen. Ingen lyckas pÃ¥ första försöket, men om du behöver fler än tio försök sÃ¥ blir jag lite besviken pÃ¥ dig.”

Andra försöket misslyckades det också, liksom tredje och fjärde. På femte försöket kändes det annorlunda, som när man lägger ned ett bestick försiktigt på bordet men tappar det precis innan man lagt ned. På det sjätte försöket lyckades hon till sist och till sin förvåning kunde hon se hur hennes tråd var kvar, sammanflätad med Sofyns, trots att hon hade släppt.

”Bra Ella! Du är den första elev jag haft som lyckats sÃ¥ snabbt, sÃ¥ kom nu ihÃ¥g att du mÃ¥ste lÃ¥tsas som att du inte kan det här när ni har den lektioner. Som du kan se sÃ¥ finns din trÃ¥d kvar, och det är du som kanaliserar magin, men det är jag som styr. Titta här.”

Sofyn började flytta omkring deras gemensamma tråd. Ella kunde känna hur en del av magin kom från henne, men att hon inte styrde den.

”Det finns sätt för en magiker att ta tillbaka kontrollen när man väl släppt den, men det är mycket svÃ¥rare och den lektionen har vi inte riktigt tid med nu. Du fÃ¥r helt enkelt lita pÃ¥ mig här. Jag kommer nu fortsätta att skapa trÃ¥dar, en i taget. För varje ny trÃ¥d vill jag att du gör samma sak igen, att du skapar en exakt likadan trÃ¥d och länkar med mig.”

Allt eftersom du länkade upp tråd efter tråd kunde Ella se hur Sofyn skapade en enorm sköld som täckte hela deras läger. Till slut knöt hon av trådarna och Ella kände hur hon inte längre skickade ut magi. Det var en väldigt annorlunda upplevelse att kanalisera all den magin, men inte vara den som kontrollerade den.

Det var med fjärilar i magen som Ella somnade den natten. Imorgon skulle de äntligen komma fram till Ghatas.

Efter morgonmålet, men innan de gav sig av den sista biten tog Sofyn fram sitt horn och hade ett samtal med Eidra. Hon förklarade att de skulle vara framme innan dagmålet och att hon och Wasa borde ta sig till Besökaren i händelse att de hittade någonting. Efter samtalet med Eidra vände hon sig mot Ella.

”Vi är alldeles i närheten av Ghatas. SÃ¥ pass när att vi kan gÃ¥ den sista biten. Om det finns nÃ¥gon där borde det vara enklare att undgÃ¥ upptäckt om vi lämnar hästarna här.”

”Men”, frÃ¥gade Ella. ”Hur ska vi fÃ¥ med oss Besökaren tillbaka?”

”När — eller om — vi hittar den och om det verkar som om Ghatas är tomt kan vi gÃ¥ tillbaka hit och hämta hästarna och släden. Till dess fÃ¥r de stÃ¥ här. Länkar du upp med mig sÃ¥ att jag kan skapa en ny kupol runt dem?”

Innan de skapade kupolen tog Sofyn fram varsitt par snöskor åt dem och hon packade en ryggsäck med lite vatten och mat. Därefter länkade Ella upp med Sofyn och efter att de skapat en ny kupol gav de sig av.

Ella visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig. Ghatas hade varit övergivet länge, men hon hade inte förväntat sig det här. När de kom fram till det som skulle vara Ghatas såg det ut som ett antal stenar som hade en massa snö på sig. Hon såg ingenting som såg ut som en stad. Inga byggnader. Inga spår av att människor en gång i tiden hade bott här.

”Är det här Ghatas”, frÃ¥gade hon med tvivel i rösten.

”Ja. Kom ihÃ¥g att staden varit övergiven i nästan femhundra Ã¥r. Dessutom var det en del strider här under splittringen. Kom. Vi behöver ta oss till mitten. Där borde huvudbyggnaden ha legat och där kan vi leta efter en ingÃ¥ng till källarvÃ¥ningen. Det var där de förvarade alla föremÃ¥l.”

De sökte sig mot mitten av det som hade varit en stad. Hela tiden sökte Ella efter liv med den magi som Sofyn lärt henne, men hon hittade ingenting. Till sist kom de fram till det som borde varit mitten. Det hon kunde se var en kulle med en massa snö på.

”Jag ser ingenting här”, sa Ella med besvikelse i rösten.

”Titta inte pÃ¥ vad som finns”, svarade Sofyn. ”Titta pÃ¥ vad som inte finns. Ser du hur det växer träd överallt bland ruinerna, men pÃ¥ den här kullen växer inte ett enda träd. Varför tror du att det är sÃ¥?”

”Jag vet inte”, svarade Ella olyckligt. Hon hade sett fram emot Ghatas sÃ¥ mycket och just nu var hon sÃ¥ besviken.

”Skärp dig nu Ella. Jag vet ju att du är begÃ¥vad och snabbtänkt. Det växer ingenting pÃ¥ den här kullen för att det inte är en kulle. Det är vad som är kvar av huvudbyggnaden mitt i staden. Här nÃ¥gonstans borde vi kunna hitta en nedgÃ¥ng.”

Sofyn började använda en blandning av vatten och eld för att smälta snön på kullen och efter en stund kunde även Ella se att hon hade rätt. Det var ingen kulle utan ruinerna av ett torn. Efter ytterligare en stund såg de två stora järndörrar på vad som verkade vara en passage in i byggnaden.

Men, hur skulle de komma in? Dörrarna var stora och verkade tunga. Det fanns ingen chans att de skulle kunna öppna dem. Hon kände hur modet försvann, men precis då använde Sofyn återigen magi och dörrarna svingades utåt. Det var nog tur att Sofyn var med ändå. Utan henne skulle Ella ha gett upp för länge sedan.

Ã…terigen tog Sofyn fram sitt horn och kontaktade Eidra. ”Vi har hittat en nedgÃ¥ng och vi ger oss ned för att undersöka. Ni bör ta er till östra tornet och göra er redo. Om vi hittar en Besökare sÃ¥ vet vi inte hur mycket tid vi har.”

Läs mer