Kapitel 43

Kapitel 43 leder tillbaka till Tirandim. Till skillnad från Ella och Marmat så är hon inte på väg mot någon slutstrid så hennes två sista kapitel blir lite tamare.

KAPITEL 43

Det var första dagen på vinterlovet och de flesta elever hade lämnat skolan. Både Tirandim och Illmani hade dock fått instruktioner om att de inte kunde åka iväg utan att de skulle vänta på sitt rum.

Eftersom det gått tre klockringningar sedan Tirandim vaknade så hade hon tröttnat på att vänta på att Illmani skulle vakna och hon använda sin vanliga strategi; hon kittlade henne tills hon vaknade.

”Stopp! Ha ha! Sluta! Jag är vaken! Jag är vaken!!”

”Lovar du?”

”Ja, jag lovar. Men varför väcker du mig den här gÃ¥ngen. Vi har inga lektioner och det är inte min födelsedag. Nej! Säg inte att det är din födelsedag och att jag glömt det?”

”Nej, din dummer. Du vet ju att min födelsedag är om tvÃ¥ mÃ¥nader. Det är lÃ¥ngt kvar, men med tanke pÃ¥ hur lÃ¥ngsamt du stickar sÃ¥ kanske du borde börja pÃ¥ din present nu”

”Men varför väckte du mig dÃ¥?”

”Därför att Johrun sa att han skulle komma och hämta oss efter morgonmÃ¥let och det har snart varit. Du vet hur han blir om du fortfarande ligger och sover.”

”DÃ¥ är det väl bäst att vi stiger upp och klär pÃ¥ oss, även om det är väldigt kallt i rummet.”

”Och kallare lär det bli om ni inte stiger upp nu” hörde de frÃ¥n andra sidan dörren. Jag kommer tillbaka om en klockringning. DÃ¥ ska ni vara pÃ¥klädda.”

Johruns röst fick dem att snabbt stiga upp och klä på sig. Däremot fuskade de med morgontvagningen och de nöjde sig båda med att sätta upp håret i en tofs. Därmed var de redo och strax därefter signalerade en klockringning att Johrun skulle kliva in genom dörren.

”Vi kommer att ge oss av pÃ¥ en resa. Ni behöver inte packa nÃ¥gonting utan ombyten kommer att finnas där. Ta med er varsin kappa sÃ¥ ger vi oss av.”

En resa? Det lät både spännande och oroväckande. Tirandim undrade om de skulle få rida dit och hon blev glad när Johrun ledde dem i riktning mot stallet.

Väl där stod tre hästar sadlade och klara. Johrun klättrade upp pÃ¥ en av dem och bad dem följa efter. —

De red större delen av dagen och Wamecacu låg nu långt bakom dem. Solen var på väg att gå ned när de till slut kom fram till en liten stuga.

”Ställ in hästarna i stallet och gÃ¥ in i stugan när ni är klara. Jag kommer och hämtar er om en vecka.”

Med det lämnade Johrun och red tillbaka mot Wamecacu. De tittade på varandra, men vad annat kunde de göra än att göra som de blivit tillsagda?

De ledde in hästarna i stallet, tog av sadlarna och gav dem en snabb ryktning innan de gick in i stugan. Det var en väldig liten stuga med ett matbord och fyra stolar i mitten. Längs med väggarna stod fyra sängar och det fanns ett kök i rummet bredvid. På en av stolarna satt Ayura och på en stol satt en kvinna som de aldrig träffat förut. Hon var i trettioårsåldern med rött hår i stora lockar. Hennes ansikte var blekt, med fräknar över hela ansiktet och hon hade gröna ögon. Samma gröna färg hade hennes klänning.

”Tirandim och Illmani”, sa Ayura. ”Det här är Iada. Hon kommer att träna er i magiskt försvar. Det ni behöver veta är att Iada är magiker.”

Tirandim ryckte till. Magiker? ”Men de är ju fienden” hörde hon sig själv säga.

”Det är korrekt att magiker är vÃ¥ra fiender och dÃ¥ särskilt manliga magiker. Men det är för vad de gör och inte vad de göra. Illmanis syster blir bara vÃ¥r fiende om hon börjar använda magin för att skada oss. Iada är en av fÃ¥ magiker som är pÃ¥ vÃ¥r sida och hon använder bara magi när hon mÃ¥ste. Dels när hon är bland andra magiker sÃ¥ att de inte ska misstänka nÃ¥gonting och dels när hon hjälper oss att träna i magiskt försvar. Det skulle vara svÃ¥rt för oss att träna pÃ¥ det om vi inte hade nÃ¥gon att träna mot. Eller hur?”

Tirandim nickade även om hon fortfarande var lite tveksam. Skulle hon alltså dela bostad med en magiker? Hon trodde att hon hade sluppit det när hennes far hade lämnat dem.

”Bra. Nu är dock sent. Det finns stuvning i köket och efter att vi ätit ska vi sova. Vi börjar tidigt imorgon.”

Morgonen kom och det var kallare än vanligt. För första gången på länge så hade hon inte delat säng med Illmani och hon saknade hennes kroppsvärme.

”Upp med er nu” hördes Ayuras röst. ”Nu sätter vi igÃ¥ng med träningen.”

Efter att de hade klätt på sig gick de ut på fältet utanför och Ayura instruerade:

”Vi kan inte magi och vi ska inte heller kunna magi. Men, vi mÃ¥ste kunna försvara oss. En fördel som magiker har är att de kan se när andra magiker använder magi. En del beskriver det som trÃ¥dar, andra som tunna glittrande floder i minifomat, andra som skinande band i olika färger. Det spelar dock ingen roll vad man ser det som.”

”Det som spelar roll är att de kan se varandra använda det och det ger dem en större chans att försvara sig. Jag vill att ni börjar med att ta av er era ringar och stoppa dem i fickan.”

”Bra, titta nu pÃ¥ vad Iada gör.”

Tirandim kunde inte se någonting alls, men helt plötsligt flög en sten genom luften och landade ett fullsteg från dem.

”Kunde ni se vad hon gjorde?” frÃ¥gade Ayura.

”Nej”, svarade Tirandim. ”Allt jag kunde se var att en sten flög genom luften och landade här.”

”Precis. Ni hade alltsÃ¥ ingen chans att försvara er förrän precis när ni sÃ¥g stenen. Ta nu pÃ¥ er ringarna igen.”

Hon förstod inte varför, men hon tog på sig ringen igen.

”Igen, Iada”, kom instruktionen frÃ¥n Ayura.

Den här gången såg det helt annorlunda ut. Hon kunde se hur skimrande band växte ut från Iada och hur dessa band sträckte sig mot en sten. Stenen lyftes upp och följde fler skimrande band, band som gick mot henne. Instinktivt slängde hon sig undan precis innan stenen träffade den plats där hon nyss stått.

”Utmärkt Tirandim. Du kunde nu se hur Iada använde magi och du kunde se att hon siktade pÃ¥ dig. Bortsett frÃ¥n när ni inte har ringar pÃ¥ er sÃ¥ har jag bett Iada att alltid försöka träffa er. Nu ökar vi svÃ¥righetsgraden lite grann”

Övningarna fortsatte. För varje anfall som Iada gjorde mot dem sÃ¥ skickade hon fler och fler stenar och varje attack gick fortare och fortare. Tirandim hade fullt sjÃ¥ att hänga med och hon blev bÃ¥de svettig och andfÃ¥dd. Dessutom var hennes vita klänning inte längre vit utan den var snarare grÃ¥fläckig pÃ¥ grund av alla fläckar hon fÃ¥tt när hon slängt sig undan.”

Precis dÃ¥ hörde hon en smäll av en sten som träffade nÃ¥gonting och därefter Illmanis röst ”Aj! Din grÃ¥sugga! Du träffade mig!”

Tirandim vände sig om och såg Illmani med händerna knäppta om näsan. Hon kunde se blodet som rann genom händerna och hur det hade börjat droppa ned på Illmanis klänning.

”Ska jag hela henne?” kom frÃ¥gan frÃ¥n Iada.

”Nej. Vi använder traditionella metoder. Det kan vara en nyttig pÃ¥minnelse för Illmani om hur farlig magi kan vara.”

Ayura tog fram ett förband och band om Illmanis skada.

”Jag tror att vi tar en paus för mat nu.”

Efter maten fortsatte övningarna. Tirandim upplevde det som att det var lite lättare nu. Kanske hade Iada minskat tempot något efter Illmanis skada.

Dagen därpå skulle de fortsätta sin träning, men först ville Ayura kontrollera hur Illmanis näsa såg ut. Tirandim visste att hon inte skulle skratta, men hon kunde inte undvika ett kort skratt.

”Vad är det?” frÃ¥gade Illmani? ”Är det sÃ¥ roligt att jag är skadad?”

”FörlÃ¥t. Det är inte det. Det är bara det att nu är vi ännu mer lika varandra.”

Illmani gick fram till en spegel och tittade efter.

”Du har faktiskt rätt. Nu är vi nästan spegelbilder av varandra. Jag mÃ¥ste säga att jag nog blev ännu vackrare sÃ¥ här.”

Träningen fortsatte lika intensivt dag två. Den här gången använde inte Iada stenar mot dem utan hon slungade små bollar av mot dem. De lyckades ducka tillräckligt väl för att att undvika skador, men de klänningar de bytt om till idag hade inte bara jord och smuts på sig utan stora brännmärken efter att eldbollarna kommit otäckt nära.

Dag tre fick de istället undvika någon form av sköldar i luften, vilket Iada ökade svårighetsgraden på. När de duckade undan skölden så flyttade hon den dit de duckade istället. Efter flera smällar där Tirandim nästan tappat andan började hon finta i vilken riktning hon slängde sig vilket gjorde att hon oftast kunde undvika att bli träffad.

Under dag fyra bytte Ayura fokus. De fick ett antal knivar av trä och Ayura förklarade att det var för att undvika allvarliga skador. Deras uppdrag var att försöka träffa Iada. I början gick det inget bra alls och Iada plockade med lätthet deras knivar. Men, även här fungerade finter bra för att få Iada att blockera på rätt ställe. Störst framgång hade Tirandim med metoden att använda två knivar där den andra kniven kastades strax efter den första och hon fick in flera träffar.

Den femte dagen fick de repetera de tidigare övningarna och strax efter dagmålet återvände Johrun som utlovat och de red tillbaka till Wamecacu.

Om de hade trott att de skulle få koppla av när de var tillbaka på sitt rum så trodde de fel. Johrun hade en ny övning åt dem när kan kom till deras rum dagen därpå.

Han hade med sig en tom tavelram och bad flickorna att sätta sig mitt emot varandra med ramen mellan dem.

”Jag vill att ni turas om att härma varandra. Illmani kan börja och du gör nu enkla rörelser som Tirandim ska härma. MÃ¥let är att ni ska kunna härma varandra sÃ¥ väl att den som ser ska tro sig se nÃ¥gon och dess spegelbild.”

I början gick det inget bra alls. Visst kunde hon härma Illmanis rörelser, men hon var alltid ett hjärtslag efter. Efter ett tag började hon lära sig att läsa av Illmani bättre och hon kunde ibland se vad Illmani skulle göra precis innan hon gjorde det.

När Johrun kom tillbaka senare på dagen bad han dem att visa hur långt de kommit.

”Inte pjÃ¥kigt. Det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n bra, men fortsätt träna pÃ¥ det här varje kväll tills det sitter.”

För att vara Johrun så kändes det som beröm.

Läs mer