Kapitel 45

Marmats sista kapitel och hans ”slutstrid”. Vi kan väl konstatera att Marmat menar väl men det blir inte sÃ¥ bra.

KAPITEL 45
De hade gÃ¥tt och krupit — mestadels krupit kändes det som i hans knän — när de till slut kom fram till en stor grotta. Väggarna och taket var alldeles för släta för att den här grottan skulle ha uppstÃ¥tt naturligt.

”Är det här … ?”

”Ja, det var en del av de underjordiska rum som skapades av magigillet när Siniwi fortfarande användes. Jag lyckades hitta en väg in för tio Ã¥r sedan och sedan dess har jag väntat pÃ¥ rätt tillfälle.”

De fortsatte in i grottan och längst bort stod inte bara en, eller två, utan tre stycken Besökare.

”Du har tre stycken”, frÃ¥gade Marmat.

”Ja, fast det har jag ingen nytta av. En person kan bara använda en i taget, och som du säkert märkt är vi inte tre personer. Men tvÃ¥ är tillräckligt eftersom de kvinnliga magikerna använder tvÃ¥.”

En bit ifrån Besökarna stod någonting som såg ut ett staket, fast det var bara midjehögt och gjort i solid metall. Dessutom såg det ut att vara nedstucket i stenen under.

”Vad är det där”, frÃ¥gade Marmat och pekade pÃ¥ staketet.

”Det där har inget namn, men det är det som kommer hindra att vi blir indragna i Besökaren. När vi väl aktiverar den kommer Xuolian att försöka dra in oss. Han har inte mycket kontroll där inne, men varje gÃ¥ng nÃ¥gon använder magi tycks han vakna till och försöker dra in den som aktiverar Besökaren. Jag vet inte om flickan är den enda som han dragit in, men jag vill inte hamna där inne. Det här staketet ger oss möjlighet att ta spjärn.”

”Men, slÃ¥ dig ned och vänta. Vi kan i alla fall inte göra nÃ¥gonting förrän de kvinnliga magikerna sätter igÃ¥ng.”

De väntade ett bra tag, men till slut kunde de höra via hornet att Ella och Sofyn hade hittat en besökare och att de var redo att påbörja.

”Res dig upp pojk. Nu sätter vi igÃ¥ng.”

De lyssnade på kvinnorna och vid ett tillfälle pratade de om att länka med varandra. Marmat förstod inte vad de menade, så han frågade.

”Det är en teknik sÃ¥ att tvÃ¥ magiker kan kombinera sin styrka. Vi ska ändÃ¥ inte använda den tekniken eftersom vi mÃ¥ste sköta varsin Besökare. Lyssna istället pÃ¥ vilka flöden de använder och gör exakt som dem, fast lite lÃ¥ngsammare. Om de säger att vi ska flöda in jord sÃ¥ gör vi det lite efter att de gjorde det. FörstÃ¥tt?”

Marmat nickade. Han hade förstått och han var redo. Neirvad påstod att det här var farligt, men Marmat såg mest fram mot att äntligen få aktivera en Besökare. Det här hade han sett fram emot ända sedan han första gången läste om dem.
De följde kvinnorna steg för steg. Först skapade de en smal tråd av jord, och varje gång som kvinnorna ökade i styrka gjorde de samma sak. När de repeterat detta ett antal gånger hörde de från hornet:

”Konstigt. Är ni fler personer nu Eidra?”
”Nej, det är fortfarande bara jag och Wasa. Varför frÃ¥gar du?”

Det var Sofyn och Eidra som pratade med varandra. Var de upptäckta?

”Det kändes som om nÃ¥gon mer började använda magi mot Besökaren. Det kändes som en svag ryckning i trÃ¥den.”

Han tittade på Neirvad med frågande blick, men han bara ryckte på axlarna.

”Ska vi avbryta”
”Nej. Vi fortsätter. Men var extra vaksam.”

Det verkade som om kvinnorna hade tänkt fortsätta så även Marmat och Neirvad fortsatte. Återigen följde de vad kvinnorna gjorde, men ett kort ögonblick senare. Efter ett tag kände Marmat hur någonting ryckte i hans tråd. Det var lite samma känsla som den där första gången som han hade fått magin, men den här gången tog inte strömmen bara hans barkbåt utan den försökte ta med sig hela honom.

”Det du känner”, sa Neirvad, ”är hur Xuolian känner att det kanaliseras in magi. Han försöker dra in oss i hans värld, trots att han egentligen vet att det bara leder till att vi ocksÃ¥ fastnar. Om det bara varit du och jag hade han kunnat lyckas, men nu är vi sÃ¥ mÃ¥nga att han inte orkar dra in oss allihop. Han kommer dock att försöka fler gÃ¥nger och en del av rycken kommer vara rejält hÃ¥rda.”

Han kunde höra hur kvinnorna diskuterade riskerna och det lät ett tag som om de tänkte avbryta, men de fortsatte och Marmat och Neirvad svarade med samma sak. Nu började besökaren att skina. Det som varit ett valv gjort i ett material som såg ut som silver började lysa, lite grann som de ljuskulor som de hade fått träna på i början.

Samtidigt som han kände en vÃ¥t känsla i sin trÃ¥d hörde han hur Ella sa ”Vatten”. De hade alltsÃ¥ upptäckt nästa element som skulle användas.

”Hur skulle vi ha gjort om de sagt vatten utan att vi känt det?” frÃ¥gade Marmat.

”DÃ¥ hade vi märkt att vi lÃ¥g rejält efter och ökat vÃ¥r styrka i jord sÃ¥ att vi kom ifatt.”

Nu använde kvinnorna vatten in i Besökaren och de fortsatte att följa efter. Varje gång kvinnorna ökade sin styrka gjorde även de det. Flera gånger ryckte det till i Marmats tråd, men han hade fortfarande inte behövt ta stöd mot staketet. Besökaren blev ljusare och ljusare ju mer de skickade in.

De hörde hur kvinnorna bytte till eld och Marmat kunde känna hur hans Besökare skickade samma signal. Den ville ha eld nu och de svarade med eld i samma utsträckning som kvinnorna.

Han kunde höra hur kvinnorna diskuterade hur de skulle kunna ta spjärn och han var glad att Neirvad redan hade planerat den delen för dem. Kvinnorna diskuterade om de skulle avbryta, och Marmat var glad att de valde att fortsätta.

Styrkan i eld ökade mer och mer och Besökaren sken ljusare och ljusare. Det var nu så starkt att Marmat inte kunde titta rakt på skenet utan istället tittade han strax nedanför den. Då kunde han fortfarande se sina trådar, även om han inom sig visste att han inte behövde sina ögon för att se sin magi.

Plötsligt förändrades Besökaren. Valvet runt omkring slutade skina och det var Ã¥terigen ett valv i nÃ¥got silveraktigt material. Själva dörren — Ã¥tminstone var det sÃ¥ den svarta skivan beskrivits i böckerna — lyste upp med ett kraftigt sken. Det var ett starkt sken, men inte tillräckligt starkt för att blända dem.

Genom skenet, genom dörren, kunde Marmat nu se in i en annan värld och det var en värld helt annorlunda än någonting han sett. Han kunde se ett rum med rundade väggar, golv och tak och allting var genomskinligt. Det var som en glasbubbla. I mitten av det rummet låg en kvinna. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern och hon var lika vacker som Wasa.

Bakom väggarna av glas kunde han se fler rum. Alla sÃ¥g ut som glasbubblor och i ett av rummen sÃ¥g han en man som lÃ¥g pÃ¥ golvet. ”Är det?” frÃ¥gade han.

”Ja, det där är Xuolian. Mannen som pÃ¥ egen hand orsakade splittringen av magigillet.”

Han kunde känna hur Besökaren nu svarade med två element. Den svarade med både trä och metall. Han tittade förvirrat på Neirvad.

”Lyssna pÃ¥ kvinnorna och vilket element de väljer. Sedan gör du tvärtom.”

Kvinnorna valde trä så Marmat valde Metall. Han kunde känna hur någon drog i den tråden, men det var inte lika starka ryck som tidigare. Det var som någon som höll på att drunkna som desperat höll fast i det rep som hade slängts ut.

En tanke dök upp i hans bakhuvud; men hur skulle de få tag i Omställaren? Det var väl den de var ute efter. Han sköt dock bort den tanken. Just nu behövde han allt sitt fokus på den magi som krävdes.

Allt eftersom kvinnorna ökade sin styrka i trä ökade han och Neirvad i metall. Återigen kom inga ryck, men tyngden från flödet blev värre och värre och han var glad att han kunde ta spjärn mot staketet.

Han hörde hur kvinnorna kom överens om att göra ett ryck i sina trådar och han hörde hur Neirvad sa åt honom att göra samma sak. En svag röst i hans inre sa åt honom att inte göra samma sak, men hade han kommit så här långt ville han fullfölja.

”Tre” hörde han frÃ¥n hornet precis när han ryckte till. Han kunde se hur kvinnan rörde sig — eller drogs — över golvet i en riktning som tog henne bortÃ¥t. Samtidigt kunde han se hur Xuolian drogs i snabb takt mot, mot deras Besökare.

”Nej, nej, nej! Det här är alldeles fel” tänkte Marmat och släppte sin magi. Han hade sett en lÃ¥da som stod en liten bit bort och han kastade sig mot den och tog skydd bakom den. Precis dÃ¥ slocknade Besökaren och en man reste sig upp frÃ¥n golvet precis framför den.

Genom en springa i lådan kunde han se Besökaren, och mannen som precis hade rest sig. I handen hade han det konstiga föremålet, det som måste vara Omställaren. Hur hade det kunnat gå så fel?

Han kunde se hur Neirvad gick fram till mannen och föll på knä framför honom. Hans röst lät så mycket kallare när han talade till mannen:

”Mästare. Du är fri nu. Det är dags för nästa steg i planen.”

Mannen, som såg ut att vara mellan fyrtio och femtio hade ett bestämt anlete inramat av kolsvart hår som gick ned över axlarna. Han bar en tunika i ett lila material och med ett glimrande bälte runt midjan. Hans ögon var mörka och såg kalla ut.

”Res dig. Du har rätt. Det är dags för nästa steg. Men inte här.”

Med det skapade mannen magi som Marmat aldrig hade sett förut. Mönstret i sig var inte så avancerat, men kraften i hans trådar var enorm. Marmat hade aldrig sett någon skapa ens hälften så starka trådar, särskilt hans flöde i jord.

Med det öppnade han, rev han, ett hål i luften. Genom hålet kunde Marmat se ett rum där dammet låg i högar över allting. Utan ett ord klev mannen och Neirvad igenom hålet som slöts bakom dem.

Senare kunde Marmat inte minnas hur han kom därifrån, eller hur han på något sätt hade fått med sig en Besökare, eller hur han hade lyckats undvika upptäckt. Det han mindes var att han red i sporrsträck på en häst samtidigt som en Besökare var fastsurrad på hans andra häst. Vad hade han gjort? Hade han hjälpt till att släppa Xuolian fri?

Läs mer