Kapitel 46

Tirandims sista kapitel. Definitivt ingen ”slutstrid” här, men det gick inte att fÃ¥ in henne i samma handling som Ella och Marmat var i.

Antagligen vore det bra att skifta ordningen sÃ¥ att det alltid är Tirandim – Ella – Marmat istället. DÃ¥ fungerar slutet bättre.

KAPITEL 46
Det var två veckor kvar av vinterlovet och Tirandim och Illmani hade fått veta att det inte fanns fler lektioner planerade just nu, men att de förväntades träna på egen hand. Ofta gjorde de vapenövningar eftersom Illmani behövde bli bättre på dessa.

Ibland övade de övertalning och förförelse som var de delar som Tirandim kände sig sämst på. På kvällarna satt de ofta i sängen mitt emot varandra och övade med tavelramen innan de gick och la sig.

En sådan kväll när de satt och övade så lutade sig Illmani framåt och Tirandim som var den som skulle följa gjorde samma sak. De satt där näsa mot näsa och Tirandim tänkte återigen på hur lika de var. Särskilt nu när Illmanis näsa var bruten på nästa samma ställe. Eftersom de satt så nära gick det inte att undvika att titta varandra rakt in i ögonen.

Hon visste inte vad hon förväntat sig, men inte det; plötsligt lutade sig Illmani fram lite mer samtidigt som hon vred på huvudet så att deras näsor inte skulle krocka. Därefter kände hon Illmanis läppar mot sina när hon gav henne en kyss.

Hon ryggade tillbaka: ”Vad gör du?”

Illmani suckade. ”Nu har jag i flera mÃ¥nvarv gett dig antydningar om att jag gillar dig väldigt mycket men du har aldrig svarat pÃ¥ dem.”

”Men jag gillar dig ocksÃ¥. Du är min bästa vän.”

Ã…terigen en suck frÃ¥n Illmani. ”Ja, men jag menar mer än sÃ¥. Jag har ju sagt att jag gillar flickor och inte pojkar. FörstÃ¥r du verkligen inte vad jag menar?”

Tirandim slog händerna för ansiktet samtidigt som hon rodnade. ”Men. Jag har aldrig. Tänkt pÃ¥ oss pÃ¥ det sättet.”

”Nej, jag förstÃ¥r det. FörstÃ¥r du hur svÃ¥rt det är att dela rum med dig, att dela säng med dig, att dela liv med dig när du inte märker hur jag känner.”

”Men”, stammade Tirandim.

”Sch”, svarade Illmani och la ett finger mot hennes läppar. ”Nu har jag sagt och visat vad jag känner. Jag vill ha mer än vänskap med dig. Kan du inte fundera pÃ¥ det Ã¥tminstone? Om du imorgon säger att du bara vill vara vänner sÃ¥ nöjer jag mig med det. Du är den bästa vän nÃ¥gon kan ha och om det är allt jag kan fÃ¥ sÃ¥ lovar jag att aldrig nämna det igen. Men lova att du tänker pÃ¥ det?”

Tirandim nickade, osäker på vad hon skulle svara.

Hon försökte sova men inte ens ljudet av Illmanis andning när hon sov kunde ge henne ro. Inte ens de där små snarkningarna och grymtningarna som hon alltid förnekade att hon hade när Tirandim påpekade dem kunde ge henne ro. Hon gled försiktigt ur sängen och ryste till när hon mötte kylan i rummet.

Tofflorna stod under sängen som vanligt och efter att ha letat fram dem och en morgonrock gav hon sig ut i korridoren. Om hon tog en promenad kanske hon kunde få lite ro sen. Vad kände hon egentligen för Illmani. Det var inget tvivel om att Illmani var den mest omtänksamma, generösa och förstående person som hon hade träffat.

Hon hade haft överseende med alla hennes egenheter och stöttat henne när hon känt sig osäker eller rädd och hon hade alltid förlåtit henne när hon gjort någonting dumt. Till och med den där gången när hon väckt henne tidigt på hennes födelsedag.

Det var heller inget tvivel om att Illmani var viktig för henne. Hon var där när hon vaknade och hon var där när hon somnade. Att umgås med Illmani gjorde henne lycklig, men var det inte det som var vänskap.

Hur långt hade hon gått egentligen? Hon tittade sig omkring och såg att hon var vid köket. Så här dags var det helt tomt och det var första gången som hon varit vid köket samtidigt som det var tyst. Hon fortsatte att gå runt, medan hon grubblade. Till slut såg hon hur solen började gå upp och om någon såg henne irra omkring i korridorerna så här så skulle de undra vad som var fel, så hon gick tillbaka till deras rum.

Hon tog av sig morgonrocken och tofflorna och gled ned under det varma täcket igen.

Hon satt och tittade på Illmani när hon sov och hon kunde känna värmen från hennes kropp och tryggheten i att känna den. När hon satt där och studerade Illmanis ansikte så visste hon till slut vad svaret var. Helst ville hon väcka henne nu och berätta, men hon skulle få vakna av sig själv.

Långt senare, åtminstone fem klockringningar hade gått sedan det blev, vaknade Illmani.

”Du ser trött ut? Har du inte sovit bra?”

Tirandim skakade på huvudet.

Den där tonen som brukade smyga sig in i Illmanis röst när hon var orolig över Tirandim kom tillbaka när hon ställde nästa frÃ¥ga: ”Har du sovit alls i natt?”

Återigen skakade Tirandim på huvudet.

”Men kära hjärtat. Det var inte min mening att hÃ¥lla dig uppe …”

Den här gÃ¥ngen var det Tirandims tur att tysta Illmani genom att lägga sitt finger mot hennes mun. Hon tittade in i hennes ögon när hon sa: ”Jag har ett svar Ã¥t dig.”

”Och det är?” frÃ¥gade Illmani och för första gÃ¥ngen tyckte hon att Illmani lät osäker.

Hon svarade på samma sätt som hon blivit frågad, genom att luta sig fram och ge Illmani en kyss.

Läs mer

One thought on “Kapitel 46

Comments are closed.