Kapitel 47

Kapitel 47 är mer som mellankapitlen, dvs 10, 20, 30, 40 och är tänkt som en cliffhanger/avrundning inför nästa bok.

KAPITEL 47

Xuolian stod i sitt gamla arbetsrum, ett rum som saknade både fönster och dörrar och som enbart han visste vägen in i. Han tittade på allt damm som hade samlats. Hade han varit borta så länge? De ljuskällor som han hade skapat för länge sedan fungerade i alla fall fortfarande.

I handen höll han fortfarande Omställaren. Hans plan hade alltså inte fungerat. Synd. Om han hade kunnat samla all magi hos sig själv och samtidigt sätta sig själv utanför tid och rum så hade han blivit så kraftfull att alla hade varit tvungna att buga inför honom. Även gudarna.

Men, om han nu inte kunde bli den enda guden, den som satte skräck i alla andra och som styrde världen i all evighet så kunde han åtminstone bli en gud. Han var bara tvungen att komma fram med en annan plan och han hade fortfarande Omställaren.

Han funderade på vad han skulle göra med trashanken som han tagit med hit. Först hade han tänkt döda honom på något plågsamt sätt. Det var så länge sedan han känt njutningen av att fullständigt krossa någon annan, men den här mannen kunde fortfarande vara till nytta.

Just nu behövde han information. Vad hade hänt med hans värld under de år han varit borta? Hur många år hade han varit borta? Vad hade hänt med hans magiker och hans magigille? Visst, det hade funnits de i rådet som hävdade att de hade lika mycket att säga till om som han, men innan han gått in i Besökaren hade han sett till att de dött. De fick till sist lära sig vad det kostade att gå emot honom.

Just nu babblade den här idioten alldeles för mycket och han kände sig fortfarande ringrostig. Han roade sig med en form av magi som hade varit förbjuden då och som ingen hade känt till att han visste. Han frös mannen som en stod. Med lite tur kom han ihåg hur man skulle vända på effekten när han ville prata med honom.

Innan dess tänkte han ta en tupplur. Han förstod inte hur han kunde vara så trött.

Läs mer