Gästblogg: Tala klarspråk om föräldraförsäkringen

Det var ett tag sedan, men nu kommer en gästbloggning igen. Denna gång från två av mina partikamrater i Sundbyberg och ämnet är föräldraförsäkringen och jämställdhet.

VÃ¥ga tala klarsprÃ¥k om föräldraförsäkringen – man kan inte ha kakan och äta upp den

En frÃ¥ga som debatterats länge och som rör upp starka känslor är frÃ¥gan om delad föräldraförsäkring – en frÃ¥ga som engagerar oss som liberaler dÃ¥ det ställer olika liberala principer mot varandra .

Föräldrar med gemensam vÃ¥rdnad har rätt till hälften av det totala antalet dagar med föräldrapenning. En av föräldrarna kan välja att avstÃ¥ rätten till föräldrapenning (bortsett frÃ¥n 60 dagar) och dagarna skrivs dÃ¥ över pÃ¥ den andra föräldern. Därmed kan en av föräldrarna vara hemma större delen av föräldraledigheten och idag är den föräldern i de flesta fall en kvinna; 83% av dagarna med föräldrapenning tas idag ut av kvinnor. Detta är naturligtvis infomation som inte gÃ¥tt arbetsgivarna förbi och om vi tror att arbetsgivare — som nationalekonomen och föräldraförsäkringsutredaren Anna Thoursie brukar säga — föredrar närvaro före frÃ¥nvaro blir det mot bakgrund av den informationen rationellt att välja bort en kvinna som söker en tjänst i konkurrens med en man.

Eftersom det är mycket svårt för företag att bedöma hur enskilda individer kommer att agera blir det kvinnor som grupp som drabbas av hur familjer idag väljer att fördela föräldaledigheten. Vi skulle kunna gå in och tvinga företagare att bortse från statistik som visar hur föräldraledigheten tas ut, men om vi anser att det är orimligt så kan vi bara acceptera att föräldrarnas möjlighet att själva fördela ledigheten medför att kvinnor som grupp blir missgynnade på arbetsmarknaden. Det gäller också kvinnor som väljer att inte skaffa barn.

Varför talar vi inte klarsprÃ¥k om det faktum att det rÃ¥der en mÃ¥lkonflikt mellan att Ã¥ ena sidan ha möjligheten att själv fördela uttaget av föräldradagar och Ã¥ andra sidan ha reellt lika möjligheter pÃ¥ arbetsmarknaden? Som liberal är detta naturligtvis inget självklart val men det är viktigt att vara medveten och inse att man faktiskt mÃ¥ste ta ställning till vilken liberal princip som man prioriterar; är det möjligheten att själv välja hur dagarna fördelas och riskera att fÃ¥ ett skevt uttag som ger en grupp individer sämre chanser till bra lön och spännande jobb eller är det viktigare att ha regler som ger alla (i fertil Ã¥lder) en likvärdig ”risk” i arbetsgivarens ögon och därmed ge individer av bÃ¥da kön lika möjlighet att förverkliga sig och att slippa bli bortvald för ett beslut som av mÃ¥nga betraktas som ett köksbordsbeslut. Det sitter betydligt fler vid det där köksbordet som inte har bett om att fÃ¥ ta konsekvenserna av de beslut som tas av enskilda individer.

Om man som vi landar i att det är viktigare att alla ska ha lika möjlighet att förverkliga sig och slippa väljas bort på ovan nämnda grunder så måste det också vara ok att tala klarspråk och säga till kvinnor; ni kan inte ta mer än 50% av dagarna med föräldrapenningen och samtidigt göra anspråk på att ha samma lön och möjlighet till spännande positioner som män. Vi tycker det är ett hyckleri bland dagens debattörer i jämställdhetsdebatten som i sin populistiska strävan väljer att inte framhålla denna målkonflikt.

Vi tycker att det är dags att sluta hyckla över den påstådda diskrimineringen och de onda arbetsgivarna och åtgärda problemet som ligger till grund för detta, nämligen utformningen av försäldraförsäkringen och dela föräldraförsäkringen mitt itu. Först då blir män och kvinnor föräldrar på samma villkor.

Jessica Bagge
Magnus Källström

43 thoughts on “Gästblogg: Tala klarsprÃ¥k om föräldraförsäkringen

  1. Jag är positiv till ett ökat delat uttag av föräldraförsäkringen och tror ocksÃ¥ att en individualisering av föräldraförsäkringen mÃ¥ste införas för att uttaget ska delas i större utsträckning. Därmed inte sagt att den i praktiken kommer att delas rakt av – vilket är ett argument mot skribenternas tanke pÃ¥ att en individualisering av föräldraförsäkring och ett borttagande av arbetsgivarens ansvar skulle lösa biffen. I likhet med skribenterna tror jag ocksÃ¥ att kvinnor mÃ¥ste ta ett eget större ansvar för att föräldraförsäkringen delas lika mellan pappan och mamman.

    Vad jag förvånas över är att Bagge och Källström tror att om vi bara inför en individualisering av föräldraförsäkringen och tar bort arbetsgivarens ansvar så kommer diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden att lösas. Är det inte att göra det hela lite väl enkelt för sig? Arbetsgivaren måste också tillskrivas ett ansvar för att anställa och befordra kvinnor. Förväntningar och tradition ligger med alla säkerhet också bakom diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tror att Bagge och Källström gör sig själva och debatten en stor gentjänst om de blundar för arbetsgivarens ansvar och endast tillskriver kvinnorna ansvaret.

  2. Jag är positiv till ett ökat delat uttag av föräldraförsäkringen och tror ocksÃ¥ att en individualisering av föräldraförsäkringen mÃ¥ste införas för att uttaget ska delas i större utsträckning. Därmed inte sagt att den i praktiken kommer att delas rakt av – vilket är ett argument mot skribenternas tanke pÃ¥ att en individualisering av föräldraförsäkring och ett borttagande av arbetsgivarens ansvar skulle lösa biffen. I likhet med skribenterna tror jag ocksÃ¥ att kvinnor mÃ¥ste ta ett eget större ansvar för att föräldraförsäkringen delas lika mellan pappan och mamman.

    Vad jag förvånas över är att Bagge och Källström tror att om vi bara inför en individualisering av föräldraförsäkringen och tar bort arbetsgivarens ansvar så kommer diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden att lösas. Är det inte att göra det hela lite väl enkelt för sig? Arbetsgivaren måste också tillskrivas ett ansvar för att anställa och befordra kvinnor. Förväntningar och tradition ligger med alla säkerhet också bakom diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tror att Bagge och Källström gör sig själva och debatten en stor gentjänst om de blundar för arbetsgivarens ansvar och endast tillskriver kvinnorna ansvaret.

  3. Det handlar väl också om en inre målkonflikt. Vi vill gärna att männen ska ta sitt ansvar och ta ut sina pappamånader, men är kvinnorna redo att lämna ifrån sig tolkningsansvaret för vem som skall vara hemma de övriga månaderna? Är det allför liberalt?

    Janne

  4. Det handlar väl också om en inre målkonflikt. Vi vill gärna att männen ska ta sitt ansvar och ta ut sina pappamånader, men är kvinnorna redo att lämna ifrån sig tolkningsansvaret för vem som skall vara hemma de övriga månaderna? Är det allför liberalt?

    Janne

  5. Jag kan inte annat än hålla med skribenterna om att en delad föräldrapenning hade löst en stor del av det problem som finns angående föräldraledigheten idag. Att dela 50/50 borde vara självklart, men eftersom män och kvinnor inte delar 50/50 på arbetsmarknaden ligger det till grund för problemet att det ofta är kvinnan som får stanna hemma. Varför gör vi det så svårt för oss? Jag tror kanske inte att det här är en lösning på det grundläggande problemet om den ojämställdhet som råder i frågan, men jag tror absolut att det är en bra bit på vägen!

  6. Jag kan inte annat än hålla med skribenterna om att en delad föräldrapenning hade löst en stor del av det problem som finns angående föräldraledigheten idag. Att dela 50/50 borde vara självklart, men eftersom män och kvinnor inte delar 50/50 på arbetsmarknaden ligger det till grund för problemet att det ofta är kvinnan som får stanna hemma. Varför gör vi det så svårt för oss? Jag tror kanske inte att det här är en lösning på det grundläggande problemet om den ojämställdhet som råder i frågan, men jag tror absolut att det är en bra bit på vägen!

  7. Jag tror också på en individualiserad föräldraförsäkring som ett hyfsat effektivt instrument för att ta ett steg mot en ökad ekonomisk jämställdhet mellan könen. Min bild är att kvinnans försprång i sin relation till barnet, i och med havandeskapet och amningen, ger kvinnans vilja en (omotiverat?) stark legitimitet när föräldraförsäkringen ska fördelas.

    Det är idag uppenbart sÃ¥ att det finns en stor majoritet som fattar det för artikelförfattarna obekväma köksbordsbeslutet att fördela försäkringstiden ojämnt. En kränkt minoritet bör dÃ¥, precis som Bagge och Källström, fortsätta att vässa sina argument och slipa pÃ¥ sin retorik. Jag tror dock att debatten skulle mÃ¥ bra av ett större fokus pÃ¥ den mer konkreta nyttan för barnet av tvÃ¥ närvarande (om än inte nödvändigtvis samboende) föräldrar under hela barnets uppväxt. Om man lyckas belägga denna nytta och skifta fokus mer till barnets behov, samtidigt som man knuffar, den inte sällan anstötliga, ”könskampsretoriken” lite Ã¥t sidan tror jag att man lättare kan nÃ¥ de grupper som idag ser den genomsnittliga familjen som en unik beslutsfattare med en jämlik maktstruktur i och utanför hemmet.

    En individualiserad föräldraförsäkring kommer inte eliminera problemet med bristande ekonomisk jämställdhet, vilket jag inte heller tror författarna menar. För detta krävs omfattande attitydförändringar hos såväl arbetsgivare som föräldraförsäkrade. Sådana förändringar tar tid, men som barn skulle jag nog, ur ett jämställdhetsperspektiv, hellre växa upp nu än för 30 år sedan. Särskilt om föräldraförsäkringen skulle stödja min tro att ett barn behöver sina föräldrar lika mycket under sina första år.

  8. Jag tror också på en individualiserad föräldraförsäkring som ett hyfsat effektivt instrument för att ta ett steg mot en ökad ekonomisk jämställdhet mellan könen. Min bild är att kvinnans försprång i sin relation till barnet, i och med havandeskapet och amningen, ger kvinnans vilja en (omotiverat?) stark legitimitet när föräldraförsäkringen ska fördelas.

    Det är idag uppenbart sÃ¥ att det finns en stor majoritet som fattar det för artikelförfattarna obekväma köksbordsbeslutet att fördela försäkringstiden ojämnt. En kränkt minoritet bör dÃ¥, precis som Bagge och Källström, fortsätta att vässa sina argument och slipa pÃ¥ sin retorik. Jag tror dock att debatten skulle mÃ¥ bra av ett större fokus pÃ¥ den mer konkreta nyttan för barnet av tvÃ¥ närvarande (om än inte nödvändigtvis samboende) föräldrar under hela barnets uppväxt. Om man lyckas belägga denna nytta och skifta fokus mer till barnets behov, samtidigt som man knuffar, den inte sällan anstötliga, ”könskampsretoriken” lite Ã¥t sidan tror jag att man lättare kan nÃ¥ de grupper som idag ser den genomsnittliga familjen som en unik beslutsfattare med en jämlik maktstruktur i och utanför hemmet.

    En individualiserad föräldraförsäkring kommer inte eliminera problemet med bristande ekonomisk jämställdhet, vilket jag inte heller tror författarna menar. För detta krävs omfattande attitydförändringar hos såväl arbetsgivare som föräldraförsäkrade. Sådana förändringar tar tid, men som barn skulle jag nog, ur ett jämställdhetsperspektiv, hellre växa upp nu än för 30 år sedan. Särskilt om föräldraförsäkringen skulle stödja min tro att ett barn behöver sina föräldrar lika mycket under sina första år.

  9. Jag delar ocksÃ¥ synen pÃ¥ att föräldraförsäkringen av olika skäl ska individualiseras. Dels för barnens skull, men ocksÃ¥ för att fÃ¥ en förändrad attityd pÃ¥ arbetsmarknaden. Problemet är väl att det nu införs vÃ¥rdnadsbidrag, som helt gÃ¥r emot detta. För vem kommer att stanna hemma dÃ¥…? Pappan?

    Det borde vara självklart att man som föräldrar delade lika på försäkringen. Det främsta skälet borde väl vara att man vill vara med sina telningar. Men precis som Bagge/Källström skriver så handlar det också om vilka krav man kan ställa på arbetsmarknaden om man varit borta länge från den. Idag finns det alltför många kvinnor som tar det för självklart att det är deras månader och deras försäkring och alltför få män som tar strid för sin rättighet att vara hemma halva tiden.

    Vi stÃ¥r pÃ¥ samma sida när det gäller en individualiserad föräldraförsäkring – jag hoppas vi ocksÃ¥ stÃ¥r pÃ¥ samma sida när det gäller vÃ¥rdnadsbidrag.
    Nathalie

  10. Jag delar ocksÃ¥ synen pÃ¥ att föräldraförsäkringen av olika skäl ska individualiseras. Dels för barnens skull, men ocksÃ¥ för att fÃ¥ en förändrad attityd pÃ¥ arbetsmarknaden. Problemet är väl att det nu införs vÃ¥rdnadsbidrag, som helt gÃ¥r emot detta. För vem kommer att stanna hemma dÃ¥…? Pappan?

    Det borde vara självklart att man som föräldrar delade lika på försäkringen. Det främsta skälet borde väl vara att man vill vara med sina telningar. Men precis som Bagge/Källström skriver så handlar det också om vilka krav man kan ställa på arbetsmarknaden om man varit borta länge från den. Idag finns det alltför många kvinnor som tar det för självklart att det är deras månader och deras försäkring och alltför få män som tar strid för sin rättighet att vara hemma halva tiden.

    Vi stÃ¥r pÃ¥ samma sida när det gäller en individualiserad föräldraförsäkring – jag hoppas vi ocksÃ¥ stÃ¥r pÃ¥ samma sida när det gäller vÃ¥rdnadsbidrag.
    Nathalie

  11. Bristen på jämställdhet i arbetslivet är absolut en mycket komplex fråga som spänner dimensioner som kön, sexuell läggning, etnicitet, handikapp etc och givetvis inte kan ha en enda enkel lösning. Dock ska man inte underskatta den vilja som ändå finns hos dagens företag att faktiskt öka sin mångfald på ledande positioner, mycket drivet av att man vill framstå som ett progressivt företag för begåvade studenter med krav och åsikter. Inget företag idag vill framstå som ett företag som styrs av svenska medelålders män enbart och inte promotar ngn annan, även om det ofta är fallet i dagsläget. Dock vill man gärna ändra på det, åtminstone är det många säger.

    Att dela föräldraförskringen lika skulle vara ett sätt att sluta dalta med kvinnorna. Jag är kvinna själv, mamma och i karriären, Och jag blir fly förbannad av att det daltas sÃ¥ med kvinnors om grupp, vi framställs som offer och mindre handlingskraftiga än män och därför ska det daltas. Det är helt enkelt sÃ¥ att det inte finns fria luncher i livet; vill man ha samma villkor, samma chans som sina manliga kollegor sÃ¥ kan man inte samtidigt vara hemma i 3 Ã¥r med tvÃ¥ barn och sedan jobba 80%. Jag säger inte att nÃ¥gon, varken man eller kvinna ska ställa upp pÃ¥ en del av de olater som den ”manliga” kulturen försett oss med; face time pÃ¥ kontoret, alltid prioritera arbetet, alltid tro att man är oersättlig och bilda slutna nätverk med andra, men vi ska dock tävla pÃ¥ samma villkor med samma insats. Dvs, vi kvinnor fÃ¥r helt enkelt lÃ¥ta vÃ¥ra män vara hemma de ocksÃ¥ och inte bara lÃ¥ta dem ta de mÃ¥nader som blir över när vi tagit vÃ¥r del av ledigheten.

    Vi måste samtidigt bli mycket bättre på att stötta varandra och inte tävla främst med andra kvinnor utan se värdet av att lyfta varandra. På samma sätt måste män bli bättre på att stå för att de prioriterar familj och barn och att de vill vara hemma.

    Och ja, jag håller med den som skrev att det är barnets behov som också styr. Ett barn som får chansen att både träffa båda parter (mamma/pappa eller vilken konstellation det är) tror jag blir tryggare. Och tänk vad man utvecklas själv som person av att vara med sina barn!

  12. Bristen på jämställdhet i arbetslivet är absolut en mycket komplex fråga som spänner dimensioner som kön, sexuell läggning, etnicitet, handikapp etc och givetvis inte kan ha en enda enkel lösning. Dock ska man inte underskatta den vilja som ändå finns hos dagens företag att faktiskt öka sin mångfald på ledande positioner, mycket drivet av att man vill framstå som ett progressivt företag för begåvade studenter med krav och åsikter. Inget företag idag vill framstå som ett företag som styrs av svenska medelålders män enbart och inte promotar ngn annan, även om det ofta är fallet i dagsläget. Dock vill man gärna ändra på det, åtminstone är det många säger.

    Att dela föräldraförskringen lika skulle vara ett sätt att sluta dalta med kvinnorna. Jag är kvinna själv, mamma och i karriären, Och jag blir fly förbannad av att det daltas sÃ¥ med kvinnors om grupp, vi framställs som offer och mindre handlingskraftiga än män och därför ska det daltas. Det är helt enkelt sÃ¥ att det inte finns fria luncher i livet; vill man ha samma villkor, samma chans som sina manliga kollegor sÃ¥ kan man inte samtidigt vara hemma i 3 Ã¥r med tvÃ¥ barn och sedan jobba 80%. Jag säger inte att nÃ¥gon, varken man eller kvinna ska ställa upp pÃ¥ en del av de olater som den ”manliga” kulturen försett oss med; face time pÃ¥ kontoret, alltid prioritera arbetet, alltid tro att man är oersättlig och bilda slutna nätverk med andra, men vi ska dock tävla pÃ¥ samma villkor med samma insats. Dvs, vi kvinnor fÃ¥r helt enkelt lÃ¥ta vÃ¥ra män vara hemma de ocksÃ¥ och inte bara lÃ¥ta dem ta de mÃ¥nader som blir över när vi tagit vÃ¥r del av ledigheten.

    Vi måste samtidigt bli mycket bättre på att stötta varandra och inte tävla främst med andra kvinnor utan se värdet av att lyfta varandra. På samma sätt måste män bli bättre på att stå för att de prioriterar familj och barn och att de vill vara hemma.

    Och ja, jag håller med den som skrev att det är barnets behov som också styr. Ett barn som får chansen att både träffa båda parter (mamma/pappa eller vilken konstellation det är) tror jag blir tryggare. Och tänk vad man utvecklas själv som person av att vara med sina barn!

  13. Delad föräldraförsäkring är en väldigt fin tanke i teorin. Men i praktiken är jag rädd att samhällskonsekvenserna skulle bli för stora. Det gÃ¥r ju bra för ”oss” högutbildade och välavlönade medelklassmännikor att kanske dra ut lite pÃ¥ föräldraförsäkringen och stanna hemma säg 9 mÃ¥n. var. Men för den stora majoriteten resulterar delad försäkring att barnet fÃ¥r vara hemma 6 mÃ¥n. med mamman och om det har tur 6 mÃ¥n. med pappan. En pappa som kanske inte ens vill vara hemma med det. Varför skulle det annars vara sÃ¥ fÃ¥ män som utnyttjar möjligheten att ta ut de tvÃ¥ ynka pappamÃ¥naderna? Att skylla pÃ¥ arbetsgivarna är bra svagt. Idag (är jag övertygad om) finns pÃ¥ de flesta arbetsplatser en acceptans för att även män ar borta nÃ¥gra mÃ¥nader om de önskar det, och i god tid förbereder arbetsgivaren pÃ¥ vad som komma skall. Dessutom kan det knappast finnas statistiskt stöd för att de (smÃ¥) skillnader vi kan finna mellan män och kvinnors lönenivÃ¥er, när man kontrollerat för utbildningsnivÃ¥, antal Ã¥r i arbetslivet samt antal arbetade timmar per vecka, som kan härledas till nÃ¥gra ynka Ã¥r av omhändertagande av barn. PÃ¥ ett samhällsekonomisktplan handlar det väl snarare om de Ã¥r som kommer efter föräldraledigheten med svÃ¥righeten att arbeta heltid och samtidigt hinna med familjelivet. En ekvation som ingen försäkring i världen skulle kunna täcka upp för. Män och kvinnor gör olika prioriteringar under olika skeenden av livet helt enkelt, vilket är sunt och ingenting som man pÃ¥ politisk nivÃ¥ bör försöka förändra. Det kallar jag social ingenjörskonst och det kommer pÃ¥ lÃ¥ng sikt bara leda till att för det första: fler barn börjar i förskolan före ett Ã¥rs Ã¥lder, innan de utvecklat en trygg anknytning till nÃ¥gon av sina föräldrar. För det andra: att vi fÃ¥r ännu fler barn och ungdomar och senare vuxna som belastar psykiatrin till stora kostnader för samhället. För det tredje: kvinnor skjuter upp barnafödandet ännu mer eller avstÃ¥r helt frÃ¥n det pga. dÃ¥liga möjligheter att sörja för sin avkomma, vilket ocksÃ¥ fÃ¥r stora samhällsekonomiska konsekvenser. Det andra argumentet som brukar dyka upp i sÃ¥dana här diskussioner är att barn behöver sina pappor. Ja visst gör de det, men jag säger som Göran Lamberts i radioprogrammet Sommar -07: ”Det bästa en man kan göra för sina barn är att älska deras moder”. Att skapa en nära relation till barnet har han hela livet pÃ¥ sig. Det behöver inte göras under det första levnadsÃ¥ret. Därmed inte sagt att en man inte skulle kunna ta hand om barnet frÃ¥n början. Det som behövs är just kontinuitet och trygghet frÃ¥n framförallt en förälder. Det är det inte att byta vÃ¥rdnadshavare efter 6 mÃ¥nader. Ännu värre att skicka det till en bristfällig förskola, vilket tyvärr är den bistra verkligheten i dagens Sverige. Bra förskolepersonal stÃ¥r inte direkt pÃ¥ kö för att anställas av kommunerna. Det handlar snarare om att fylla de platser som finns med vad som erbjuds. Ta hellre bort försäkringen helt och sänk skatten för smÃ¥barnsföräldrar, bombardera dem med aktuell forskning om anknytning, tidig förskolestart och stötta dem i rollen som föräldrar med olika typer av resurser och lÃ¥t människor själva ta beslut, utifrÃ¥n den information som finns, om hur de skal göra för att ge sina barn en sÃ¥ bra start i livet som möjligt. Det kommer vi tjäna pÃ¥ bÃ¥de pÃ¥ ett personligt och samhälleligtplan.

  14. Delad föräldraförsäkring är en väldigt fin tanke i teorin. Men i praktiken är jag rädd att samhällskonsekvenserna skulle bli för stora. Det gÃ¥r ju bra för ”oss” högutbildade och välavlönade medelklassmännikor att kanske dra ut lite pÃ¥ föräldraförsäkringen och stanna hemma säg 9 mÃ¥n. var. Men för den stora majoriteten resulterar delad försäkring att barnet fÃ¥r vara hemma 6 mÃ¥n. med mamman och om det har tur 6 mÃ¥n. med pappan. En pappa som kanske inte ens vill vara hemma med det. Varför skulle det annars vara sÃ¥ fÃ¥ män som utnyttjar möjligheten att ta ut de tvÃ¥ ynka pappamÃ¥naderna? Att skylla pÃ¥ arbetsgivarna är bra svagt. Idag (är jag övertygad om) finns pÃ¥ de flesta arbetsplatser en acceptans för att även män ar borta nÃ¥gra mÃ¥nader om de önskar det, och i god tid förbereder arbetsgivaren pÃ¥ vad som komma skall. Dessutom kan det knappast finnas statistiskt stöd för att de (smÃ¥) skillnader vi kan finna mellan män och kvinnors lönenivÃ¥er, när man kontrollerat för utbildningsnivÃ¥, antal Ã¥r i arbetslivet samt antal arbetade timmar per vecka, som kan härledas till nÃ¥gra ynka Ã¥r av omhändertagande av barn. PÃ¥ ett samhällsekonomisktplan handlar det väl snarare om de Ã¥r som kommer efter föräldraledigheten med svÃ¥righeten att arbeta heltid och samtidigt hinna med familjelivet. En ekvation som ingen försäkring i världen skulle kunna täcka upp för. Män och kvinnor gör olika prioriteringar under olika skeenden av livet helt enkelt, vilket är sunt och ingenting som man pÃ¥ politisk nivÃ¥ bör försöka förändra. Det kallar jag social ingenjörskonst och det kommer pÃ¥ lÃ¥ng sikt bara leda till att för det första: fler barn börjar i förskolan före ett Ã¥rs Ã¥lder, innan de utvecklat en trygg anknytning till nÃ¥gon av sina föräldrar. För det andra: att vi fÃ¥r ännu fler barn och ungdomar och senare vuxna som belastar psykiatrin till stora kostnader för samhället. För det tredje: kvinnor skjuter upp barnafödandet ännu mer eller avstÃ¥r helt frÃ¥n det pga. dÃ¥liga möjligheter att sörja för sin avkomma, vilket ocksÃ¥ fÃ¥r stora samhällsekonomiska konsekvenser. Det andra argumentet som brukar dyka upp i sÃ¥dana här diskussioner är att barn behöver sina pappor. Ja visst gör de det, men jag säger som Göran Lamberts i radioprogrammet Sommar -07: ”Det bästa en man kan göra för sina barn är att älska deras moder”. Att skapa en nära relation till barnet har han hela livet pÃ¥ sig. Det behöver inte göras under det första levnadsÃ¥ret. Därmed inte sagt att en man inte skulle kunna ta hand om barnet frÃ¥n början. Det som behövs är just kontinuitet och trygghet frÃ¥n framförallt en förälder. Det är det inte att byta vÃ¥rdnadshavare efter 6 mÃ¥nader. Ännu värre att skicka det till en bristfällig förskola, vilket tyvärr är den bistra verkligheten i dagens Sverige. Bra förskolepersonal stÃ¥r inte direkt pÃ¥ kö för att anställas av kommunerna. Det handlar snarare om att fylla de platser som finns med vad som erbjuds. Ta hellre bort försäkringen helt och sänk skatten för smÃ¥barnsföräldrar, bombardera dem med aktuell forskning om anknytning, tidig förskolestart och stötta dem i rollen som föräldrar med olika typer av resurser och lÃ¥t människor själva ta beslut, utifrÃ¥n den information som finns, om hur de skal göra för att ge sina barn en sÃ¥ bra start i livet som möjligt. Det kommer vi tjäna pÃ¥ bÃ¥de pÃ¥ ett personligt och samhälleligtplan.

  15. Vänta nu: säger du att ett barn bara kan knyta an till den förälder som är närvarande? Dvs mamman i många fall? Om du söker lite på dn.se kan du lätt hitta artiklar och referenser som hänvisar till forskning där man visar att det inte alls är så: ett barn kan lika gärna knyta an till den förälder som inte är ständigt nära, dvs pappan i många fall. Och så vitt jag vet handlar det inte om ett antigen eller, är man förälder så är man det ju 24h/dygn och efter att ha jobbat 40-50 h/vecka har man ändå tid kvar att vara förälder på.

    Visst har en pappa mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ sig att ”ta igen” tid, men det kritiska här är att (ocksÃ¥ visat i forskning) i mÃ¥nga parrelationer innebär just barn att man faller in i stereotypa könsroller, dvs pappan gör karriär och jobbar en massa medan mamman tar hand om barn o hem. Pappan tar helt enkelt tidigt in pÃ¥ en annan väg och tar en annan roll och hur enkelt är det dÃ¥ att efter 5/10/15 Ã¥r komma hem och säga att man ska ägna tid Ã¥t sina barn? Hur stor grund har man att bygga pÃ¥ dÃ¥ som förälder?

    Och det här handlar inte bara om kvinnas rätt, utan även barnens och pappans rätt. Läs boken ”Med uppenbar känsla för stil” om mansrollen sÃ¥ blir det tydligt att mÃ¥nga män fÃ¥r betala dyrt pÃ¥ mÃ¥nga plan för att hamnar i en tradionell mansroll.

    Och en till kommentar: du för ett cirkelresonemang. Du säger att löneskillnaden är minimal mellan kvinnor o män om man korrigerar för utbildningsnivå (där kvinnor ofta har en bättre sådan samt bättre betyg), år i arbetslivet (se, mammaledigheten kommer in) samt antal arbetade timmar i veckan (och ja, beror inte det också på föräldrastrukturen????) och att detta inte kan bero på några ynka års föräldrafrånvaro. Om du börjar med att korrigera dina indata till nämnda analys MED HÄNSYN TILL FÖRÄLDRASTRUKTUREN så borde ditt resultat bli annorlunda.

  16. Vänta nu: säger du att ett barn bara kan knyta an till den förälder som är närvarande? Dvs mamman i många fall? Om du söker lite på dn.se kan du lätt hitta artiklar och referenser som hänvisar till forskning där man visar att det inte alls är så: ett barn kan lika gärna knyta an till den förälder som inte är ständigt nära, dvs pappan i många fall. Och så vitt jag vet handlar det inte om ett antigen eller, är man förälder så är man det ju 24h/dygn och efter att ha jobbat 40-50 h/vecka har man ändå tid kvar att vara förälder på.

    Visst har en pappa mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ sig att ”ta igen” tid, men det kritiska här är att (ocksÃ¥ visat i forskning) i mÃ¥nga parrelationer innebär just barn att man faller in i stereotypa könsroller, dvs pappan gör karriär och jobbar en massa medan mamman tar hand om barn o hem. Pappan tar helt enkelt tidigt in pÃ¥ en annan väg och tar en annan roll och hur enkelt är det dÃ¥ att efter 5/10/15 Ã¥r komma hem och säga att man ska ägna tid Ã¥t sina barn? Hur stor grund har man att bygga pÃ¥ dÃ¥ som förälder?

    Och det här handlar inte bara om kvinnas rätt, utan även barnens och pappans rätt. Läs boken ”Med uppenbar känsla för stil” om mansrollen sÃ¥ blir det tydligt att mÃ¥nga män fÃ¥r betala dyrt pÃ¥ mÃ¥nga plan för att hamnar i en tradionell mansroll.

    Och en till kommentar: du för ett cirkelresonemang. Du säger att löneskillnaden är minimal mellan kvinnor o män om man korrigerar för utbildningsnivå (där kvinnor ofta har en bättre sådan samt bättre betyg), år i arbetslivet (se, mammaledigheten kommer in) samt antal arbetade timmar i veckan (och ja, beror inte det också på föräldrastrukturen????) och att detta inte kan bero på några ynka års föräldrafrånvaro. Om du börjar med att korrigera dina indata till nämnda analys MED HÄNSYN TILL FÖRÄLDRASTRUKTUREN så borde ditt resultat bli annorlunda.

  17. Charlotte skriver: ”En pappa som kanske inte ens vill vara hemma med det.” DÃ¥ undrar jag faktiskt varför man väljer att bli förälder! Det är en förälders skyldighet – oavsett kön – att umgÃ¥s, ta hand om, vÃ¥rda sitt barn. Tänk om bÃ¥de en mamma och pappa säger att de inte vill vara hemma med sitt barn…

    Arbetsgivaren kan vara ett hinder, men många gånger tror jag att kvinnan är det största hindret. Hon släpper inte ifrån sig ledighet. Det har ingen betydelse att byta vid sex månaders ålder.

  18. Charlotte skriver: ”En pappa som kanske inte ens vill vara hemma med det.” DÃ¥ undrar jag faktiskt varför man väljer att bli förälder! Det är en förälders skyldighet – oavsett kön – att umgÃ¥s, ta hand om, vÃ¥rda sitt barn. Tänk om bÃ¥de en mamma och pappa säger att de inte vill vara hemma med sitt barn…

    Arbetsgivaren kan vara ett hinder, men många gånger tror jag att kvinnan är det största hindret. Hon släpper inte ifrån sig ledighet. Det har ingen betydelse att byta vid sex månaders ålder.

  19. Ja Nathalie, man kan undra varför män inte tar större ansvar för hem och barn. Det kan säkert finnas 1000 skäl till det, som du och jag skulle förkasta. Men att införa en tvingande lagstifting i det här fallet känns onekligen lite problematisk och inte helt förenligt med vårt rättssystem i övrigt. Det finns ju även fall där ingen av föräldrarna tar på sig ansvaret, det leder ju som bekant till adoption. Som tur är, så knyter ju de flesta mammor och barn an till varandra under det första åren Framförallt sker denna process mellan 6mån och 2år. Olika kriser kommer och går under den här perioden, en tidig sådan infaller vid 8 mån. då barnet blir väldigt fäst vid den som är hemma och orolig vid separationer. Hur väl dessa kriser hanters får betydelse för hur barnet utvecklas senare. Sedan kan barn precis som Emelie säger även knyta an till pappan och andra närstående. Men detta är oftast beroende av hur väl fungerande den första anknytningen är. Och ja, även förskolepersonal kan fungera som ställföreträdande föräldrar Om de är bra sådan. Men vi skall veta att vi måste ställa otroligt höga krav på barnomsorgen om den skall kunna hantera och reparera konsekvenserna av den separationskris det innebär att bryta kontakten mellan den primära vårdnadshavaren och barnet vid 6mån. Att detta sker just vid 6 mån är nog inte en slump. Det tar tid både för mor och barn att hitta fram till varandra. Men kvinnor har av naturen ett försprång (generellt) i och med graviditeten som gör att de här processerna sätter igång. Det finns otalig aktuell spädbarnsforskning som visar att det unika samspelet mellan mor och barn som sker redan från födseln har betydelse för de utvecklingsprocesser som sedan tar fart (hör av er om ni vill ha referenser). Män, däremot får socialiseras in i föräldraskapet på ett annat sätt.

    Det verkar bara lite onödigt krångligt. Varför skall man bryta det som fungerar så bra på egen hand med någonting artificiellt av ekonomiska skäl? Självklart finns det fall där det kan fungera aldeles utmärkt att bryta det naturliga utvecklingsförloppet (vid adoption t ex) men fler fall finns tyvärr som visar på det motsatta. Väldigt många vuxna lider av att de inte utvecklat en väl fungerande anknytning till en förälder eller annat primär vårdnadshavare.

    Jämställthet borde kunna åstadkommas på andra med humana sätt. Pensinspoäng för vård av barn. Överkomliga hushållsnära tjänster. Upplysning och påtryckningar mot arbetsgivare som inte betalar lika lön för lika arbete.

  20. Ja Nathalie, man kan undra varför män inte tar större ansvar för hem och barn. Det kan säkert finnas 1000 skäl till det, som du och jag skulle förkasta. Men att införa en tvingande lagstifting i det här fallet känns onekligen lite problematisk och inte helt förenligt med vårt rättssystem i övrigt. Det finns ju även fall där ingen av föräldrarna tar på sig ansvaret, det leder ju som bekant till adoption. Som tur är, så knyter ju de flesta mammor och barn an till varandra under det första åren Framförallt sker denna process mellan 6mån och 2år. Olika kriser kommer och går under den här perioden, en tidig sådan infaller vid 8 mån. då barnet blir väldigt fäst vid den som är hemma och orolig vid separationer. Hur väl dessa kriser hanters får betydelse för hur barnet utvecklas senare. Sedan kan barn precis som Emelie säger även knyta an till pappan och andra närstående. Men detta är oftast beroende av hur väl fungerande den första anknytningen är. Och ja, även förskolepersonal kan fungera som ställföreträdande föräldrar Om de är bra sådan. Men vi skall veta att vi måste ställa otroligt höga krav på barnomsorgen om den skall kunna hantera och reparera konsekvenserna av den separationskris det innebär att bryta kontakten mellan den primära vårdnadshavaren och barnet vid 6mån. Att detta sker just vid 6 mån är nog inte en slump. Det tar tid både för mor och barn att hitta fram till varandra. Men kvinnor har av naturen ett försprång (generellt) i och med graviditeten som gör att de här processerna sätter igång. Det finns otalig aktuell spädbarnsforskning som visar att det unika samspelet mellan mor och barn som sker redan från födseln har betydelse för de utvecklingsprocesser som sedan tar fart (hör av er om ni vill ha referenser). Män, däremot får socialiseras in i föräldraskapet på ett annat sätt.

    Det verkar bara lite onödigt krångligt. Varför skall man bryta det som fungerar så bra på egen hand med någonting artificiellt av ekonomiska skäl? Självklart finns det fall där det kan fungera aldeles utmärkt att bryta det naturliga utvecklingsförloppet (vid adoption t ex) men fler fall finns tyvärr som visar på det motsatta. Väldigt många vuxna lider av att de inte utvecklat en väl fungerande anknytning till en förälder eller annat primär vårdnadshavare.

    Jämställthet borde kunna åstadkommas på andra med humana sätt. Pensinspoäng för vård av barn. Överkomliga hushållsnära tjänster. Upplysning och påtryckningar mot arbetsgivare som inte betalar lika lön för lika arbete.

  21. Jag vet att det inte gÃ¥r att dra slutsatser frÃ¥n ett enda fall, men själv är jag gift med en man vars pappa delat föräldraledigheten när han växte upp (dvs han var hemma flera Ã¥r pÃ¥ halvtid under 70-talet) och min man och min dotter har en mycket nära relatuion och min dotter har knytit an till honom i minst lika hög grad som hon har till mig, trots att jag gick tillbaka till jobbet efter ca 7 mÃ¥n. Det jag vill säga är att jag inte tror att det finns ett sÃ¥dant unikt samspel mellan mamma och barn, utan att det även kan ske mellan pappa och barn och att en pappa kan vara minst lika ”förbered” som en mamma när barnet föds. I vÃ¥rt fall tror jag att det mycket bror pÃ¥ att min man alltid sett det som självklart att han ska vara ledig med vÃ¥r dotter, att han är mycket närvarande, leker mycket och är en aktiv förälder som tar hälften av ansvaret. AlltsÃ¥: jag tror att hur vi/samhället utformar papparollen pÃ¥verkar hur barn och pappa samspelar i enskilda fall och att det inte är bundet till kön (man/kvinna) hur väl barnet knyter an och pÃ¥ vilket sätt.

  22. Jag vet att det inte gÃ¥r att dra slutsatser frÃ¥n ett enda fall, men själv är jag gift med en man vars pappa delat föräldraledigheten när han växte upp (dvs han var hemma flera Ã¥r pÃ¥ halvtid under 70-talet) och min man och min dotter har en mycket nära relatuion och min dotter har knytit an till honom i minst lika hög grad som hon har till mig, trots att jag gick tillbaka till jobbet efter ca 7 mÃ¥n. Det jag vill säga är att jag inte tror att det finns ett sÃ¥dant unikt samspel mellan mamma och barn, utan att det även kan ske mellan pappa och barn och att en pappa kan vara minst lika ”förbered” som en mamma när barnet föds. I vÃ¥rt fall tror jag att det mycket bror pÃ¥ att min man alltid sett det som självklart att han ska vara ledig med vÃ¥r dotter, att han är mycket närvarande, leker mycket och är en aktiv förälder som tar hälften av ansvaret. AlltsÃ¥: jag tror att hur vi/samhället utformar papparollen pÃ¥verkar hur barn och pappa samspelar i enskilda fall och att det inte är bundet till kön (man/kvinna) hur väl barnet knyter an och pÃ¥ vilket sätt.

  23. Jag håller absolut med dig om att pappa-barn relationen eller någon annan relation för den delen te x morfar-barn relationen kan bli minst lika stark och nära som den mellan mamma och barn om personen finna där från början. Men om vi utgår från den krassa verkligheten, så är det ju viss skillnad på en man som är medveten och delaktig som din man uppenbarligen är och som gör ett frivilligt val att vara just så delaktig i föräldraskapet och någon som ”tvingas” till det av ekonomiska skäl för att man på politisk nivå vill förändra vissa värderingar i samhället. Det kryllar ju tyvärr av män därute som antagligen skull se det som ett straff och inte fatta vilken gåva det är. Frågan är hur bra det skulle gå i deras fall? Dessa män kan nog ändå bli bra pappor så småningom och tillföra mycket, men jag vet inte om jag tycker att de skall ta de andra ”viktiga” halvåret direkt.

    Trist nog är det otroligt svårt att hitta forskning om det här eftersom det fortfarande är så pass ovanligt med män som är delaktiga på det sättet och det krävs longitudinella studier under många år för att säga någonting om hur dessa barn utvecklas som vuxna. Det är även svårt att dra slutsatser över kulturella gränser t ex från studier i USA eftersom så många faktorer skiljer oss åt. Den forskning av bl a Ann Frodi som jag hittar är från 80-talet och visar dock ingen skillnad mellan mer traditionella familjer och jämställda familjer där pappan varit hemma minst 1-mån innan barnet fyllt 1-år beträffande barnets tendens att söka sig till pappan istället för mamman vid 8-mån resp. 16-mån för tröst, fysisk, närhet osv tecken på anknytning. Vilket säger någonting om barnets tendens att i första hand knyta an till mamman och sedan till pappan. Och jag vill ändå hävda att det är ett risktagande som vi inte kan veta konsekvenserna av förrän om 20-30 år om vi inför en delad försäkring idag. Är vi verkligen beredda att ta den risken? På 70-talet (om jag inte är felinformerad) var visserligen föräldraförsäkringen 6 mån. Men det fanns även fler alternativa barnomsorgsformer, det var mindre grupper på dagis och kvinnor jobbade mindre generellt. Ändå är vi väl otroligt många som tvingats lyssna på hur dåligt samvete våra mammor hade och fortfarande har för att de prioriterade arbete framför familjeliv. Det finns ju heller inte den man som i slutet av sitt liv ångrar att han var så mycket med familjen. Det är ju snarare de som prioriterat jobbet framförallt som ångrar sig….vi borde i stället på samhällelig nivå sträva efter att upp-prioritera familjelivet under de få år totalt sett som småbarnsåren varar och inse att livet har olika faser så att människor med gott samvete kan göra vettiga val utifrån sina specifika förutsättningar. Hu. Känner att jag börjar låta som en kristdemokrat… :em54:

  24. Jag håller absolut med dig om att pappa-barn relationen eller någon annan relation för den delen te x morfar-barn relationen kan bli minst lika stark och nära som den mellan mamma och barn om personen finna där från början. Men om vi utgår från den krassa verkligheten, så är det ju viss skillnad på en man som är medveten och delaktig som din man uppenbarligen är och som gör ett frivilligt val att vara just så delaktig i föräldraskapet och någon som ”tvingas” till det av ekonomiska skäl för att man på politisk nivå vill förändra vissa värderingar i samhället. Det kryllar ju tyvärr av män därute som antagligen skull se det som ett straff och inte fatta vilken gåva det är. Frågan är hur bra det skulle gå i deras fall? Dessa män kan nog ändå bli bra pappor så småningom och tillföra mycket, men jag vet inte om jag tycker att de skall ta de andra ”viktiga” halvåret direkt.

    Trist nog är det otroligt svårt att hitta forskning om det här eftersom det fortfarande är så pass ovanligt med män som är delaktiga på det sättet och det krävs longitudinella studier under många år för att säga någonting om hur dessa barn utvecklas som vuxna. Det är även svårt att dra slutsatser över kulturella gränser t ex från studier i USA eftersom så många faktorer skiljer oss åt. Den forskning av bl a Ann Frodi som jag hittar är från 80-talet och visar dock ingen skillnad mellan mer traditionella familjer och jämställda familjer där pappan varit hemma minst 1-mån innan barnet fyllt 1-år beträffande barnets tendens att söka sig till pappan istället för mamman vid 8-mån resp. 16-mån för tröst, fysisk, närhet osv tecken på anknytning. Vilket säger någonting om barnets tendens att i första hand knyta an till mamman och sedan till pappan. Och jag vill ändå hävda att det är ett risktagande som vi inte kan veta konsekvenserna av förrän om 20-30 år om vi inför en delad försäkring idag. Är vi verkligen beredda att ta den risken? På 70-talet (om jag inte är felinformerad) var visserligen föräldraförsäkringen 6 mån. Men det fanns även fler alternativa barnomsorgsformer, det var mindre grupper på dagis och kvinnor jobbade mindre generellt. Ändå är vi väl otroligt många som tvingats lyssna på hur dåligt samvete våra mammor hade och fortfarande har för att de prioriterade arbete framför familjeliv. Det finns ju heller inte den man som i slutet av sitt liv ångrar att han var så mycket med familjen. Det är ju snarare de som prioriterat jobbet framförallt som ångrar sig….vi borde i stället på samhällelig nivå sträva efter att upp-prioritera familjelivet under de få år totalt sett som småbarnsåren varar och inse att livet har olika faser så att människor med gott samvete kan göra vettiga val utifrån sina specifika förutsättningar. Hu. Känner att jag börjar låta som en kristdemokrat… :em54:

  25. Jag mÃ¥ vara naiv, men jag tror att det är väldigtväldigt fÃ¥ föräldrar (mammor eller pappor) som skulle se det som ett straff att vara hemma med sina barn. Och att det i sÃ¥ fall skulel vara fler pappor som känner sÃ¥ tror jag är rent nys, i de par jag har träffat är det lika ofta mamman som pappan som uttrycker frustration över ”föräldrafluffet” och längtar tillbaka till jobbet. Snarare oftare mamman, eftersom mönstret/konventionen ”tvingar” dem att ta större delen av tiden trots att de kanske faktiskt vill tillbaka och jobba efter 8 mÃ¥n.

    Alla skulle vinna på delad föräldraförsäkring: barnen, mammorna, papporna och samhället.

  26. Jag mÃ¥ vara naiv, men jag tror att det är väldigtväldigt fÃ¥ föräldrar (mammor eller pappor) som skulle se det som ett straff att vara hemma med sina barn. Och att det i sÃ¥ fall skulel vara fler pappor som känner sÃ¥ tror jag är rent nys, i de par jag har träffat är det lika ofta mamman som pappan som uttrycker frustration över ”föräldrafluffet” och längtar tillbaka till jobbet. Snarare oftare mamman, eftersom mönstret/konventionen ”tvingar” dem att ta större delen av tiden trots att de kanske faktiskt vill tillbaka och jobba efter 8 mÃ¥n.

    Alla skulle vinna på delad föräldraförsäkring: barnen, mammorna, papporna och samhället.

  27. Ja, jag tycker att det är naivt att tro att fler pappor skulle välja att vara hemma om man förlängde deras del av föräldraledigheten med 4 mån. När 88 procent i dagsläget väljar att inte ta ut en enda av sina sina 60 dagar (Se f-kassans senaste repport). Vad får dig att tro att detta skulle ändras? Och är det som du säger att kvinnorna vill gå tillbaka till jobbet efter 6 mån. Ja, då har vi ju verkligen ett problem, eftersom samhället i så fall måste tillhandahålla barnomsorg från 6 mån.

    Men det är klart. Är man vänster sÃ¥ är ju allt det här inget problem. DÃ¥ driver man en perfektionistisk politik över människors huvuden, efter ideal som kan ha 0 med verkligheten att göra. DÃ¥ är det en viss ambition som styr och bara att lagstifta fram ett önskat beteende, eller effekt. Problemet är bara att idag vill politikerna sitta kvar vid (eller komma till) makten och vänstern vet att det är politiskt självmord att gÃ¥ in och peta i F-försäkringen. Det är bara idealistiska folkpartister som tror att man kan komma undan med det…

    Jag tror att människor själva kan avgöra vad som är bäst för dem. Det är därför jag är liberal.

  28. Ja, jag tycker att det är naivt att tro att fler pappor skulle välja att vara hemma om man förlängde deras del av föräldraledigheten med 4 mån. När 88 procent i dagsläget väljar att inte ta ut en enda av sina sina 60 dagar (Se f-kassans senaste repport). Vad får dig att tro att detta skulle ändras? Och är det som du säger att kvinnorna vill gå tillbaka till jobbet efter 6 mån. Ja, då har vi ju verkligen ett problem, eftersom samhället i så fall måste tillhandahålla barnomsorg från 6 mån.

    Men det är klart. Är man vänster sÃ¥ är ju allt det här inget problem. DÃ¥ driver man en perfektionistisk politik över människors huvuden, efter ideal som kan ha 0 med verkligheten att göra. DÃ¥ är det en viss ambition som styr och bara att lagstifta fram ett önskat beteende, eller effekt. Problemet är bara att idag vill politikerna sitta kvar vid (eller komma till) makten och vänstern vet att det är politiskt självmord att gÃ¥ in och peta i F-försäkringen. Det är bara idealistiska folkpartister som tror att man kan komma undan med det…

    Jag tror att människor själva kan avgöra vad som är bäst för dem. Det är därför jag är liberal.

  29. Vår utgångspunkt i den här frågan är att de traditionella könsrollerna begränsar både män och kvinnor som individer. I inlägget valde vi att fokusera på hur det skeva uttaget av föräldraförsäkringen missgynnar kvinnor på arbetsmarknaden men givetvis påverkas även männen.
    När vi, både i vår privata och offentliga roll, förväntar oss att kvinnan kommer att vara hemma större delen av tiden, en väldigt rationell förväntning med tanke på statistiken, blir det tuffare för de män som vill vara hemma med sitt barn att faktiskt kunna dela ansvaret. Det gäller både i diskussionen med arbetsgivaren och i diskussionen med mamman till deras barn och vi behöver inte leta särskilt länge för att hitta exempel på detta, både på bland kollegor och i den privata umgängeskretsen. Att bryta mot traditioner är inte lätt och den som gör det kommer alltid att ha mer uppförsbacke än den som följer det traditionella mönstret. Genom att individualisera föräldraförsäkringen skulle man underlätta för både män och kvinnor att bryta traditionella mönster utan att de blir straffade på samma sätt som de riskerar att bli idag.

    Flera har kommenterat att en individualiserad föräldraförsäkring inte skulle lösa alla problem med diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och de håller undertecknade fullständigt med om. Vi valde, som vi skriver ovan, att fokusera på den aspekt av problematiken som vi anser har lyfts fram för lite i debatten men det betyder inte att den är universallösningen även om vi tror att den skulle få stort genomslag.

    Vi vill också med vårt inlägg visa på att dagens utformning av föräldraförsäkringen bidrar till att befästa den traditionella arbetsfördelningen i hemmet och om det uppfattats som att vi vill lägga hela ansvaret kvinnorna så var det inte vår avsikt. De könsroller vi skapar i hemmet får konsekvenser på andra områden i samhället och det finns en tydlig koppling mellan de val som görs i det privata och det som händer i det offentliga livet. Vi vill utvidga debatten om föräldraförsäkringen till att handla om mer än det som händer innanför hemmets väggar. Allt annat är oärligt mot föräldrarna.

    Jessica Bagge
    Magnus Källström

  30. Vår utgångspunkt i den här frågan är att de traditionella könsrollerna begränsar både män och kvinnor som individer. I inlägget valde vi att fokusera på hur det skeva uttaget av föräldraförsäkringen missgynnar kvinnor på arbetsmarknaden men givetvis påverkas även männen.
    När vi, både i vår privata och offentliga roll, förväntar oss att kvinnan kommer att vara hemma större delen av tiden, en väldigt rationell förväntning med tanke på statistiken, blir det tuffare för de män som vill vara hemma med sitt barn att faktiskt kunna dela ansvaret. Det gäller både i diskussionen med arbetsgivaren och i diskussionen med mamman till deras barn och vi behöver inte leta särskilt länge för att hitta exempel på detta, både på bland kollegor och i den privata umgängeskretsen. Att bryta mot traditioner är inte lätt och den som gör det kommer alltid att ha mer uppförsbacke än den som följer det traditionella mönstret. Genom att individualisera föräldraförsäkringen skulle man underlätta för både män och kvinnor att bryta traditionella mönster utan att de blir straffade på samma sätt som de riskerar att bli idag.

    Flera har kommenterat att en individualiserad föräldraförsäkring inte skulle lösa alla problem med diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och de håller undertecknade fullständigt med om. Vi valde, som vi skriver ovan, att fokusera på den aspekt av problematiken som vi anser har lyfts fram för lite i debatten men det betyder inte att den är universallösningen även om vi tror att den skulle få stort genomslag.

    Vi vill också med vårt inlägg visa på att dagens utformning av föräldraförsäkringen bidrar till att befästa den traditionella arbetsfördelningen i hemmet och om det uppfattats som att vi vill lägga hela ansvaret kvinnorna så var det inte vår avsikt. De könsroller vi skapar i hemmet får konsekvenser på andra områden i samhället och det finns en tydlig koppling mellan de val som görs i det privata och det som händer i det offentliga livet. Vi vill utvidga debatten om föräldraförsäkringen till att handla om mer än det som händer innanför hemmets väggar. Allt annat är oärligt mot föräldrarna.

    Jessica Bagge
    Magnus Källström

  31. Vi vill passa på att tacka för alla engagerade och tänkvärda inlägg i den här debatten kring föräldraförsäkringen, de har varit mycket roliga och lärorika att ta del av.

    Jessica Bagge
    Magnus Källström

  32. Vi vill passa på att tacka för alla engagerade och tänkvärda inlägg i den här debatten kring föräldraförsäkringen, de har varit mycket roliga och lärorika att ta del av.

    Jessica Bagge
    Magnus Källström

  33. Charlotte; vad kom den där sista biten om vänster in? Var det en passning till mig eller bara en allmän reflektion? Min politiska hemvist tycker jag är totalt ointressant i sammanhanget, men jag röstar nog rätt likt dig skulle jag tro, men tydligen på helt andra bevekelsegrunder.

    Och som ett svar pÃ¥ vänsterpassningen; det här otyget som ALLA politiskt aktiva ägnar sig Ã¥t att dra alla meningsmotstÃ¥ndare över en kam och kategoriskt säga ”sossarna gör”, ”moderaterna tycker” etc är sÃ¥ urbota fÃ¥nig och idiotförklarar alla kritiskt tänkande väljare. Och det fÃ¥r man ju anta att vi alla är trots allt, även om man kan tror ngt annat när man lyssnar pÃ¥ en politisk duell där parterna mer ägnar sig Ã¥t att avbryta varandra och klanka pÃ¥ motstÃ¥ndaren än att tydligt kommunicera sitt eget budskap och motivera varför man vill det ena eller det andra. Jag är spiksäker pÃ¥ att ingen vänsterorienterad skulle skriva under pÃ¥ ditt pÃ¥stÃ¥ende ovan, sÃ¥ vad var meningen med att ta med det?

    Och sedan tycker jag att du i ditt resonemang helt glömmer att problematisera de strukturer som finns i samhället idag, om du nu tycker att de är ett problem.

  34. Charlotte; vad kom den där sista biten om vänster in? Var det en passning till mig eller bara en allmän reflektion? Min politiska hemvist tycker jag är totalt ointressant i sammanhanget, men jag röstar nog rätt likt dig skulle jag tro, men tydligen på helt andra bevekelsegrunder.

    Och som ett svar pÃ¥ vänsterpassningen; det här otyget som ALLA politiskt aktiva ägnar sig Ã¥t att dra alla meningsmotstÃ¥ndare över en kam och kategoriskt säga ”sossarna gör”, ”moderaterna tycker” etc är sÃ¥ urbota fÃ¥nig och idiotförklarar alla kritiskt tänkande väljare. Och det fÃ¥r man ju anta att vi alla är trots allt, även om man kan tror ngt annat när man lyssnar pÃ¥ en politisk duell där parterna mer ägnar sig Ã¥t att avbryta varandra och klanka pÃ¥ motstÃ¥ndaren än att tydligt kommunicera sitt eget budskap och motivera varför man vill det ena eller det andra. Jag är spiksäker pÃ¥ att ingen vänsterorienterad skulle skriva under pÃ¥ ditt pÃ¥stÃ¥ende ovan, sÃ¥ vad var meningen med att ta med det?

    Och sedan tycker jag att du i ditt resonemang helt glömmer att problematisera de strukturer som finns i samhället idag, om du nu tycker att de är ett problem.

  35. Nej, det var inte riktat till dig utan mer generellt och lite pÃ¥ skoj. Även inom politiken tror jag att man mÃ¥ste ha lite humor om man skall överleva…ber om ursäkt om du kände dig pÃ¥hoppad. Vänsterpartiet har förövrigt skrivit in delad föräldraförsäkring i sitt partiprogram nu
    :em13: :em66:
    Ang. stukturer sÃ¥ ser jag pÃ¥ dem som teoretiska verktyg för att belysa olika samhällsfenomen, inte som nÃ¥gonting som absolut mÃ¥ste finnas ”där ute”. Strukturerna i sig kan, men behöver inte vara nÃ¥got problem. Teorier om samhället utvecklas och förändras dock med jämna mellanrum, vilket gör att jag tycker att man skall vara lite försiktig med att föreslÃ¥ politiska lösningar baserade pÃ¥ teoretiskt formulerade problem. Jag ser hellre en lösning pÃ¥ individnivÃ¥ t ex att kompensera individer som tar hand om barn med högre pensionspoäng osv.

    Man kan se det som att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden som Jessica och Magnus skriver, men man kan också välja att se set som att kvinnor gör andra och helt rationella prioriteringar när de väljer att jobba mindre under ett antal år för att de vill finnas där för sina barn. Att de därför får mindre pengar i plånboken och om de är rättvist är en annan fråga. Vissa män gör också den prioriteringen och vissa kvinnor prioriterar arbete osv. Vill vi komma åt de ekonomiska skillnaderna som följer av detta kan vi ju på samhällelig nivå uppvärdera familjebildning och kompensera familjer med t ex skattesubvensioner. Det finns ingenting som säger att den enda lösningen skulle vara att kvinnor skall arbeta mer. Rent samhällsekonomiskt så blir ju förlusten för samhället (i minskade skatteintekter) densamma om män väljer att vara hemma istället för kvinnor.

    Vill vi skapa ekonomisk jämlikhet så tycker jag att vi bör försöka ta reda på varför kvinnor i så hög utsträckning väljer att jobba inom den lägre betalda offentliga sektorn t ex. Öppna i så fall upp för egenföretagande och komkurrens inom yrkerområden som många kvinnor väljer att jobba inom. Staten behöver inte vara den bästa arbetsgivaren, se bara inom vilka yrkesområden sjukskrivningstalen är som högst.

    Tack för mig! Det har varit roligt att vara med…

  36. Nej, det var inte riktat till dig utan mer generellt och lite pÃ¥ skoj. Även inom politiken tror jag att man mÃ¥ste ha lite humor om man skall överleva…ber om ursäkt om du kände dig pÃ¥hoppad. Vänsterpartiet har förövrigt skrivit in delad föräldraförsäkring i sitt partiprogram nu
    :em13: :em66:
    Ang. stukturer sÃ¥ ser jag pÃ¥ dem som teoretiska verktyg för att belysa olika samhällsfenomen, inte som nÃ¥gonting som absolut mÃ¥ste finnas ”där ute”. Strukturerna i sig kan, men behöver inte vara nÃ¥got problem. Teorier om samhället utvecklas och förändras dock med jämna mellanrum, vilket gör att jag tycker att man skall vara lite försiktig med att föreslÃ¥ politiska lösningar baserade pÃ¥ teoretiskt formulerade problem. Jag ser hellre en lösning pÃ¥ individnivÃ¥ t ex att kompensera individer som tar hand om barn med högre pensionspoäng osv.

    Man kan se det som att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden som Jessica och Magnus skriver, men man kan också välja att se set som att kvinnor gör andra och helt rationella prioriteringar när de väljer att jobba mindre under ett antal år för att de vill finnas där för sina barn. Att de därför får mindre pengar i plånboken och om de är rättvist är en annan fråga. Vissa män gör också den prioriteringen och vissa kvinnor prioriterar arbete osv. Vill vi komma åt de ekonomiska skillnaderna som följer av detta kan vi ju på samhällelig nivå uppvärdera familjebildning och kompensera familjer med t ex skattesubvensioner. Det finns ingenting som säger att den enda lösningen skulle vara att kvinnor skall arbeta mer. Rent samhällsekonomiskt så blir ju förlusten för samhället (i minskade skatteintekter) densamma om män väljer att vara hemma istället för kvinnor.

    Vill vi skapa ekonomisk jämlikhet så tycker jag att vi bör försöka ta reda på varför kvinnor i så hög utsträckning väljer att jobba inom den lägre betalda offentliga sektorn t ex. Öppna i så fall upp för egenföretagande och komkurrens inom yrkerområden som många kvinnor väljer att jobba inom. Staten behöver inte vara den bästa arbetsgivaren, se bara inom vilka yrkesområden sjukskrivningstalen är som högst.

    Tack för mig! Det har varit roligt att vara med…

  37. Det är otroligt intressant läsning, många aspekter av egentligen samma sak. Det ni glömmer i debatten är framförallt barnen, men även kvinnors rättigheter. Föräldrarna själva måste vara dom som är bästa lämpade att avgöra hur försäkringen ska delas då familjer har olika behov och förutsätsättningar, framförallt ekonomiska. Jag kan ta min familj som exempel. Jag är gift och har 3 barn idag. När jag träffade min fru startade vi ett liv ihop. Vi köpte en lägenhet som kostade oss hel del trots att vi köpte en bostadsrätt i en förort. Då vi var två fungerade det ekonomiskt. Min Fru jobbade på Manpower som receptionist och jag som Ingenjör. Min Fru tjänade betydligt mindre än mig. När vi planerade barn så pratade vi om försäkringen och räknade på hur det skulle se ut i olika scenarios. Vi var båda överens om att barnet ska vara hemma så länge som möjligt så det inte måste börja på dagis för tidigt, alltså över ett år enligt vår definition. Vår ekonomiska sitiuation gav oss följande alternativ:

    * Om vi ska dela på fösäkringen, sälj lägenheten och köp/flytta till något billigare.
    * Min fru är hemma, vi kan bo kvar och dra ner på omkostnader.

    Otroligt vikitgt att poängtera här, min fru VALDE också vara hemma med Isak hela perioden, ett val hon var fri att göra. Hon valde bort karriär framför familj. Det är hennes val och det skall vara en demokratisk rättighet för alla kvinnor.
    Vi hade inte den ekonomiska sitiuationen att dela försäkrigen, vidare gjorde min fru valet att vara hemma hela perioden.
    För barn Morgan och Loke hade vi liknande ekonomiska sitiuation, även om taket höjts, men och min fru gjorde samma val.

    Låt oss nu se på sitiuationen om försäkrigen varit Kvoterad.
    För det första, min fru har längre inte längre valet, rättigheten att välja. Man kan fråga sig om det är positivt för kvannans jämställdhet? Vidare hade vi varit tvugna att välja medan att sätta barnet på dagis efter 7-8 månader eller flytta till billigare boende pga den ekonomiska sitiuationen. Oavsett så är sitiuationen försämrad för både min fru och mina barn. Jag VET att mina barn skulle mått dåligt av att skiljas från oss för tidigt. Jag är övertygad om att vi inte planerat några barn om vi hade den sitiuationen för sex år sedan.

    Det är ett stort problem att så få män tar ut sin del av försäkrigen, kvinnors jämställhet är också ett enorm samhällsproblem. Dock är inte en kvoterad fösäkring inte lösningen, inte heller en del av en lösning. Den måste vara individuell då mäniskor är väldigt olika och har olika behov och förutsättningar.

    Tack

  38. Det är otroligt intressant läsning, många aspekter av egentligen samma sak. Det ni glömmer i debatten är framförallt barnen, men även kvinnors rättigheter. Föräldrarna själva måste vara dom som är bästa lämpade att avgöra hur försäkringen ska delas då familjer har olika behov och förutsätsättningar, framförallt ekonomiska. Jag kan ta min familj som exempel. Jag är gift och har 3 barn idag. När jag träffade min fru startade vi ett liv ihop. Vi köpte en lägenhet som kostade oss hel del trots att vi köpte en bostadsrätt i en förort. Då vi var två fungerade det ekonomiskt. Min Fru jobbade på Manpower som receptionist och jag som Ingenjör. Min Fru tjänade betydligt mindre än mig. När vi planerade barn så pratade vi om försäkringen och räknade på hur det skulle se ut i olika scenarios. Vi var båda överens om att barnet ska vara hemma så länge som möjligt så det inte måste börja på dagis för tidigt, alltså över ett år enligt vår definition. Vår ekonomiska sitiuation gav oss följande alternativ:

    * Om vi ska dela på fösäkringen, sälj lägenheten och köp/flytta till något billigare.
    * Min fru är hemma, vi kan bo kvar och dra ner på omkostnader.

    Otroligt vikitgt att poängtera här, min fru VALDE också vara hemma med Isak hela perioden, ett val hon var fri att göra. Hon valde bort karriär framför familj. Det är hennes val och det skall vara en demokratisk rättighet för alla kvinnor.
    Vi hade inte den ekonomiska sitiuationen att dela försäkrigen, vidare gjorde min fru valet att vara hemma hela perioden.
    För barn Morgan och Loke hade vi liknande ekonomiska sitiuation, även om taket höjts, men och min fru gjorde samma val.

    Låt oss nu se på sitiuationen om försäkrigen varit Kvoterad.
    För det första, min fru har längre inte längre valet, rättigheten att välja. Man kan fråga sig om det är positivt för kvannans jämställdhet? Vidare hade vi varit tvugna att välja medan att sätta barnet på dagis efter 7-8 månader eller flytta till billigare boende pga den ekonomiska sitiuationen. Oavsett så är sitiuationen försämrad för både min fru och mina barn. Jag VET att mina barn skulle mått dåligt av att skiljas från oss för tidigt. Jag är övertygad om att vi inte planerat några barn om vi hade den sitiuationen för sex år sedan.

    Det är ett stort problem att så få män tar ut sin del av försäkrigen, kvinnors jämställhet är också ett enorm samhällsproblem. Dock är inte en kvoterad fösäkring inte lösningen, inte heller en del av en lösning. Den måste vara individuell då mäniskor är väldigt olika och har olika behov och förutsättningar.

    Tack

  39. I dagens SVD presenterar moderatkvinnorna ett förslag att slopa inkomsttaket i föräldraförsäkringen: http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_1123141.svd

    Det skulle onekligen göra det mer attraktivt för höginkomsttagare att stanna hemma med sina barn, men jag skulle först vilja se statistik som visar att den här gruppen män tar ut mycket mindre dagar än resten. Min uppfattning är att det ekonomiska argumentet ofta används som ett svepskäl för att ursäkta en traditionell rollfördelning i hemmet. När man räknar på skillnaderna i nettoinkomst beroende på vilken förälder som stannar hemma så är de oftast mindre än vad man kan tro genom att bara titta på bruttolönerna och om kvinnan tjänar mer än mannen finns det ofta en annan förklaring till varför just den familjen inte kan fördela dagarna med föräldrapenning jämnt.

    Patrik, det är alltid intressant att få exempel ur riktiga livet och jag har ingen rätt (eller ens vilja) att ifrågasätta hur ni valde att göra när ni fick barn, men du konstaterar själv att ett höjt inkomsttak inte förändrade ert val i samband med nästa barn. Du skriver också att det är alla kvinnors rätt att prioritera familjen före karriären och jag håller fullständigt med, men betyder det automatiskt att det valet villkorslöst ska finansieras med (mina) skattepengar? Föräldrapenningen är viktig för att familjer ska känna att de har råd att skaffa barn och hålla barnafödandet i Sverige på en bra nivå, men som jag ser det så är inte syftet att familjerna i varje enskilt fall ska kunna upprätthålla exakt den livsstil som de har byggt upp innan de skaffade barn. När vi inte jobbar får vi mindre pengar att röra oss med och det är något alla måste relatera till.

    Jag tror att de allra flesta, både män och kvinnor, vill spendera så mycket tid som möjligt med sina barn. En individualiserad föräldraförsäkring skulle ge män en bättre grund för att utnyttja sin rätt att förälder på samma villkor som kvinnorna. Jag är övertygad om att både män, kvinnor och barn har mycket att vinna på det.

  40. I dagens SVD presenterar moderatkvinnorna ett förslag att slopa inkomsttaket i föräldraförsäkringen: http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_1123141.svd

    Det skulle onekligen göra det mer attraktivt för höginkomsttagare att stanna hemma med sina barn, men jag skulle först vilja se statistik som visar att den här gruppen män tar ut mycket mindre dagar än resten. Min uppfattning är att det ekonomiska argumentet ofta används som ett svepskäl för att ursäkta en traditionell rollfördelning i hemmet. När man räknar på skillnaderna i nettoinkomst beroende på vilken förälder som stannar hemma så är de oftast mindre än vad man kan tro genom att bara titta på bruttolönerna och om kvinnan tjänar mer än mannen finns det ofta en annan förklaring till varför just den familjen inte kan fördela dagarna med föräldrapenning jämnt.

    Patrik, det är alltid intressant att få exempel ur riktiga livet och jag har ingen rätt (eller ens vilja) att ifrågasätta hur ni valde att göra när ni fick barn, men du konstaterar själv att ett höjt inkomsttak inte förändrade ert val i samband med nästa barn. Du skriver också att det är alla kvinnors rätt att prioritera familjen före karriären och jag håller fullständigt med, men betyder det automatiskt att det valet villkorslöst ska finansieras med (mina) skattepengar? Föräldrapenningen är viktig för att familjer ska känna att de har råd att skaffa barn och hålla barnafödandet i Sverige på en bra nivå, men som jag ser det så är inte syftet att familjerna i varje enskilt fall ska kunna upprätthålla exakt den livsstil som de har byggt upp innan de skaffade barn. När vi inte jobbar får vi mindre pengar att röra oss med och det är något alla måste relatera till.

    Jag tror att de allra flesta, både män och kvinnor, vill spendera så mycket tid som möjligt med sina barn. En individualiserad föräldraförsäkring skulle ge män en bättre grund för att utnyttja sin rätt att förälder på samma villkor som kvinnorna. Jag är övertygad om att både män, kvinnor och barn har mycket att vinna på det.

  41. I vårt fall var dem ekonomiska sitiuation högst påtaglig och inget svepskäl. Jag önskade verkligen att jag kunde vara hemma mer med mina barn. Så din uppfattning om att det används som svepskäl var definitivt inte fallet för mig, liksom jag tror att det inte är det för många andra. Jag har tagit ut ledighet, dock inte som jag önskat. Ett steg i rätt riktning är att ta bort taket så det inte kan användas som argument, vad återstår då? Som du nämner är det en traditionell könsroll fråga, det kommer behövas några generationer till, men sedan kommer det vara naturligt för män att vara hemma. Jag uppfostrar mina barn till att det ska vara jämnställt, jag föregår med gott exempel så långt det är möjligt. För mina barn kommer det förhoppningsvis vara enklare ekonomiskt att vara hemma med sina barn.
    Att inte ta bort/höja taket rejält men istället försöka argumentera att man ska anpassa ekonomin och kvotera försäkringen kommer ofrånkomligen resultera i barnafödandet minskar. Varför? För att du verkar underskatta mänskliga känslor och reaktioner. För det första, att försämra sin livssituation för att ha råd att skaffa barn är det få som kommer att acceptera. För det andra riskerar det bli en klass fråga där enbart dom med högsta inkomsterna har råd att behålla sin livssituation när dom skaffar barn. Kan verka trivialt, men igen, underskatta inte dom mänskliga aspekterna, andra har gjort det misstaget.

    Vidare, vad får kvinnors jämställdhet och rättigheter kosta? Självklart ska det finaniseras, annars kommer problemen aldrig lösas.

  42. I vårt fall var dem ekonomiska sitiuation högst påtaglig och inget svepskäl. Jag önskade verkligen att jag kunde vara hemma mer med mina barn. Så din uppfattning om att det används som svepskäl var definitivt inte fallet för mig, liksom jag tror att det inte är det för många andra. Jag har tagit ut ledighet, dock inte som jag önskat. Ett steg i rätt riktning är att ta bort taket så det inte kan användas som argument, vad återstår då? Som du nämner är det en traditionell könsroll fråga, det kommer behövas några generationer till, men sedan kommer det vara naturligt för män att vara hemma. Jag uppfostrar mina barn till att det ska vara jämnställt, jag föregår med gott exempel så långt det är möjligt. För mina barn kommer det förhoppningsvis vara enklare ekonomiskt att vara hemma med sina barn.
    Att inte ta bort/höja taket rejält men istället försöka argumentera att man ska anpassa ekonomin och kvotera försäkringen kommer ofrånkomligen resultera i barnafödandet minskar. Varför? För att du verkar underskatta mänskliga känslor och reaktioner. För det första, att försämra sin livssituation för att ha råd att skaffa barn är det få som kommer att acceptera. För det andra riskerar det bli en klass fråga där enbart dom med högsta inkomsterna har råd att behålla sin livssituation när dom skaffar barn. Kan verka trivialt, men igen, underskatta inte dom mänskliga aspekterna, andra har gjort det misstaget.

    Vidare, vad får kvinnors jämställdhet och rättigheter kosta? Självklart ska det finaniseras, annars kommer problemen aldrig lösas.

Comments are closed.