Kryssa Mattias

Liberal fritidspolitiker i Sundbyberg
De som är beredda att ge upp väsentliga friheter för att få
lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet.
(Benjamin Franklin)

  • Nya inlägg

  • Senaste kommentarer

  • Senaste Trackbacks:

  • Allmänt

  • Andra bloggar

  • Liberaler

  • Mer från/om mig

  • Politik

  • Politiska bloggar i Sundbyberg

  • Kampanjer

    • Stöd Israel

  • Ekonomiskt stöd

  • Länkregistrering

  • Technorati

  • Networked blogs

  • Licensvillkor

  • Creative Commons License
    Alla texter och alla bilder är licensierade under en Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell- Dela Lika 2.5 Sverige Licens.

    • Åsikter

    Profilbild, tagen i Vancouver 2003

    Uppdatering: Se även mina personvalsplattformar, eller mer specifikt mina plattformar för kommunalval, landstingsval och riksdagsval.

    Jag är en klassisk liberal. Det innebär att jag sätter individens fri- och rättigheter i högsätet och att statens makt bör vara så liten som möjligt. Samtidigt är jag ingen laissez-faire liberal eller nyliberal som anser att allting ska vara upp till individen. Snarare har jag här en socialliberal prägel där jag anser att vi har ett gemensamt ansvar för vissa delar av samhället, och att dessa delar också ska vara gemensamt finansierade.

    Frågan är om det ens är en frihet att få bestämma allting själv, eftersom det leder till en ofrihet för de som saknar medel. Om all skatt togs bort (vilket nyliberaler gärna pläderar för) men allting kostar pengar, vilken frihet har då den som föds av fattiga föräldrar?

    Därför bör vi gemensamt finansiera verksamhet inom landet, så att vi skapar en frihet där alla har samma möjligheter och samma rättigheter. Men, att alla har rätt till en gratis skola innebär inte att staten ska ha ett tolkningsföreträde på vilken skola, eller vilken sorts skola. Så länge skolan uppfyller de krav som samhället har rätt att ställa, på opartiskhet och kunskapsinnehåll, så bör föräldrarna ha rätt att välja den skola de tycker verkar lämpligast för sitt barn.

    På samma sätt bör man som vuxen ha rätt att välja var man ska bo, hur man ska bo, och hur man ska inrätta sitt liv. Man ska inte ha ett större skydd bara för att man råkar i den typ av familjebildning som just nu är norm (mamma+pappa+barn) utan alternativa livsstilar bör kunna ges samma skydd.

    Om man har oturen att bli sjuk ska man själv kunna välja mellan olika sjukhus och olika vårdformer, så länge vårdformen baseras på beprövad vetenskap och när man blir gammal ska man kunna fortsätta leva sitt liv så som man själv önskar. Om man är van att gå och lägga sig vid midnatt ska man givetvis kunna fortsätta med det även när man är gammal och skröplig och inte behöva tvingas i säng vid sextiden på kvällen.

    Så länge ens val inte kränker andras rättigheter bör man ha rättigheten att ordna sitt liv så som man själv önskar. Det krav samhället kan ställa är att vi gemensamt ansvarar för vissa grundläggande delar; att vi lever upp till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och att alla får rätt till liv, utbildning, vård och trygghet.

    Det kan aldrig vara rätt att en politiker bestämmer hur man ska ordna sitt boende, sin barnomsorg, sin utbildning, sin äldrevård eller sitt liv, så länge man inte kränker någon annans livsutrymme. Däremot kan vi gemensamt komma överens om vad vi ska finansiera tillsammans, så att vi alla ges samma möjligheter till ett gott liv. Vi kan också komma överens om grundläggande krav på olika verksamheter, såsom att skolan ska lära ut objektiv kunskap eller att vården faktiskt ska ha någon effekt på sjukdomen eller lindra dess effekter.

    • Mikael

      Hej Mattias!
      Jag skulle vilja kommentera en grej du skriver i din text, du får gärna rätta mig om jag har fel.

      “Frågan är om det ens är en frihet att få bestämma allting själv, eftersom det leder till en ofrihet för de som saknar medel.”

      Ok, så vi kan alltså anta att du tycker att till exempel sjukvård ska vara finansierat av skattebetalarna. Detta tycker du för att det innebär en ofrihet att inte kunna få vård om man behöver det.
      Fine, vi antar att det är så (och att det inom laissez-faire-systemet heller inte finns några mekanismer för människor att hjälpa varandra frivilligt, vilket det för övrigt gör).

      Men det betyder väl att du anser att ofrihet inte är en fråga om förtryck, utan om välstånd. Då är jag himla förtryckt, som med min ynka lön inte har råd med att laga hålet i tanden jag har (min frihet till god tandvård inskränks, alltså), jag har inte råd med ett par nya skor (min frihet till nya skor inskränks, alltså), jag har inte råd med nya Xbox 360 (min frihet till att spela Xbox 360 inskränks, alltså), jag har inte råd med en ny bil (min frihet till att åka en ny bil inskränks, alltså) osv osv in absurdum.

      Med ditt resonemang är fullständig frihet lika med kommunism (utopin, alltså, inte sovjet).
      Ser du inte ett problem i detta?

      MvH
      Mikael

    • Mikael

      Hej Mattias!
      Jag skulle vilja kommentera en grej du skriver i din text, du får gärna rätta mig om jag har fel.

      “Frågan är om det ens är en frihet att få bestämma allting själv, eftersom det leder till en ofrihet för de som saknar medel.”

      Ok, så vi kan alltså anta att du tycker att till exempel sjukvård ska vara finansierat av skattebetalarna. Detta tycker du för att det innebär en ofrihet att inte kunna få vård om man behöver det.
      Fine, vi antar att det är så (och att det inom laissez-faire-systemet heller inte finns några mekanismer för människor att hjälpa varandra frivilligt, vilket det för övrigt gör).

      Men det betyder väl att du anser att ofrihet inte är en fråga om förtryck, utan om välstånd. Då är jag himla förtryckt, som med min ynka lön inte har råd med att laga hålet i tanden jag har (min frihet till god tandvård inskränks, alltså), jag har inte råd med ett par nya skor (min frihet till nya skor inskränks, alltså), jag har inte råd med nya Xbox 360 (min frihet till att spela Xbox 360 inskränks, alltså), jag har inte råd med en ny bil (min frihet till att åka en ny bil inskränks, alltså) osv osv in absurdum.

      Med ditt resonemang är fullständig frihet lika med kommunism (utopin, alltså, inte sovjet).
      Ser du inte ett problem i detta?

      MvH
      Mikael

    • http://www.kryssamattias.se/ Mattias

      Mikael,

      det handlar om betraktningssätt – eller för att vara lite anglifierad om “point of view” – nämligen om vad frihet är.

      Min grundläggande syn är att total frihet är en ofrihet, därför att en frihet som inkräktar på andras frihet inte är en verklig frihet. Här hämtar jag mycket av mina tankegångar från rättighetsetiken, där en frihet aldrig får kränka andras friheter.

      Ska man dra rättighetsetiken till sin spets så hamnar man i ett samhälle med en minimal stat, en nattväktarstat som enbart behållit sitt våldsmonopol och vars uppgift det är att upprätthålla de regler som finns.

      Det är möjligt att ett sådant samhälle skulle gå att skapa – även om jag snarare ser det som en ouppnåelig utopi – där stödet för de svaga inte behöver skötas av en stat därför att frivilligkrafter hanterar det.

      Jag tror dock att det varken är önskvärt – eller möjligt – att göra allting på en gång, utan jag tror att det är bättre att införa en frihet i taget, där det första steget är att stoppa den marsch mot kontroll- och övervakningssamhället som just nu pågår.

      Som en del av denna stegvisa förändring ser jag det som avgörande att bibehålla en omfördelningsprofil på skattemedlen, så att de svaga grupper – som i dagens samhälle helt saknar andra vägar ur sin situation än hjälp från staten – inte lämnas bakom medan övriga samhället åtnjuter en ökad frihet.

      För att sammanfatta; en frihet är ingenting värd om man saknar möjligheten att välja. Att kunna välja vårdgivare men sakna de resurser som krävs för att kunna få vård är ingen frihet. Sedan finns det flera olika lösningar för att se till att alla kan få de resurser som krävs.

    • http://www.kryssamattias.se Mattias

      Mikael,

      det handlar om betraktningssätt – eller för att vara lite anglifierad om “point of view” – nämligen om vad frihet är.

      Min grundläggande syn är att total frihet är en ofrihet, därför att en frihet som inkräktar på andras frihet inte är en verklig frihet. Här hämtar jag mycket av mina tankegångar från rättighetsetiken, där en frihet aldrig får kränka andras friheter.

      Ska man dra rättighetsetiken till sin spets så hamnar man i ett samhälle med en minimal stat, en nattväktarstat som enbart behållit sitt våldsmonopol och vars uppgift det är att upprätthålla de regler som finns.

      Det är möjligt att ett sådant samhälle skulle gå att skapa – även om jag snarare ser det som en ouppnåelig utopi – där stödet för de svaga inte behöver skötas av en stat därför att frivilligkrafter hanterar det.

      Jag tror dock att det varken är önskvärt – eller möjligt – att göra allting på en gång, utan jag tror att det är bättre att införa en frihet i taget, där det första steget är att stoppa den marsch mot kontroll- och övervakningssamhället som just nu pågår.

      Som en del av denna stegvisa förändring ser jag det som avgörande att bibehålla en omfördelningsprofil på skattemedlen, så att de svaga grupper – som i dagens samhälle helt saknar andra vägar ur sin situation än hjälp från staten – inte lämnas bakom medan övriga samhället åtnjuter en ökad frihet.

      För att sammanfatta; en frihet är ingenting värd om man saknar möjligheten att välja. Att kunna välja vårdgivare men sakna de resurser som krävs för att kunna få vård är ingen frihet. Sedan finns det flera olika lösningar för att se till att alla kan få de resurser som krävs.